Martinakoden av Martina Haag

Fredag kväll, klockan är åtta och jag och min fru sitter bänkade framför På Spåret. Erik och Martina Haag är ett av de tävlande lagen och ett litet leende sprids över mina läppar. Det är något genuint charmigt och mysigt över detta förvirrande par. Jag har egentligen inte haft koll på någon av dem innan jag blev bekant med dem via På Spåret på tv. Hursomhelst började jag för en vecka sedan lyssna på Martinakoden där Martina själv är uppläsare.

Boken är en liten krönika över familjen Haags liv. Martinas tankar är i centrum och de olika små kapitlen berör de situationer som uppstår i en småbarnsfamilj. Ett krav för att läsa boken är nästan att man själv är i samma fas i livet. Många gånger känner jag igen min egen lilla familj och skrattar gått av igenkännande.

Boken är charmig och gullig rakt igenom men jag tror att den kan vara direkt störande och irriterande om man själv inte har barn. Efter att ha läst den har jag känslan att boken var helt ok, men att jag har fått en tillräckligt hög dos av Martina för den här gången.

Hemsöborna av August Strindberg

Oj, oj, oj, så har jag äntligen läst en bok av "dåren" Strindberg. Efter att ha avslutat Mahatma var jag riktigt sugen på att börja med någon av böckerna som låg närmast i bokkön. Av en händelse fick jag istället syn på Hemsöborna i bokhyllan och jag hade aldrig närmat mig boken om det inte tydligt hade framgått att den var tunn. Endast 149 sidor måste till och med jag klara.

Med mörka farhågor och lille Luther på axeln tog jag mig an det "gammalsvenska" språket och blev positivt överraskad.

- Språket var underhållande, även om jag villigt erkänner att en hel del ord var mig obegripliga;)
- Handlingen vardaglig, men intressant. Och gubben Carlsson var det fart i.

Såhär i efterhand hade jag inte haft några problem om boken hade varit dubbelt så tjock, och det måste ändå ses som ett gott betyg.

Mahatma! av Zac O´Yeah

Äntligen vågade jag ta mig an denna biografi om Gandhi. Jag har kikat på den ett antal gånger utan att våga ta steget fullt ut. Av vana är jag lite försiktig med biografier och dylikt eftersom jag vet att jag allt som oftast blir uttråkad av dem.

Inledningen är inte allt för imponerande. Författaren vill göra ett gediget arbete genom att redogöra för Gandhis liv från start till mål. Eftersom det tydligen inte finns så mycket intressant att berätta, på grund av bristfälliga källor, om Gandhis första år, känns det lite ointressant när författaren ändå har bestämt sig för att skriva x antal sidor om det. Hursomhelst blir det ett rejält lyft en bit in i boken. Gandhi far till England för att utbilda sig till advokat. Där passar han på att äta kött!!!!!! Vem hade trott det?

Tiden i Sydafrika är riktigt intressant, likaså när han slutligen återvänder till Indien. Han måste utan tvekan vara en av världens mest fascinerande människor. Samtidigt som jag förundras över hur vansinnigt sjuka i huvudet britter (Churchill t.ex. är inte enbart en hjälte!) och boer var under den här tiden. Här finns mängder med exempel som jag som läsare egentligen bara sitter och gapar åt. Och mitt i allt detta vansinne finns Gandhi som ett ljus i mörkret. Fantastiskt! Denne store lille man har alltså mage att stå framför Il Duce och ärligt svara honom vad han tycker om fascismen. Hur många hade vågat göra likadant?

Mussolini frågade vad mahatman fått för intryck av fascismen.
- Ett korthus, löd svaret.

Boken är oerhört intressant och mycket läsvärd, men lite för lång.

Möss och människor av John Steinbeck

George och Lennie är två kringvandrande lantarbetare. De tar sig från den ena gården till den andra, och alltid har de samma bekymmer. Lennie som är förståndshandikappad ställer till det för sig, vilket leder till att de allt som oftast får ge sig iväg för att söka sig ett nytt arbete. Drömmen är att köpa sig en egen gård, men för att det ska bli möjligt måste de jobba ihop ett sparkapital.
Efter att vind för våg ha flytt från en gård, närmar de sig en annan och förutsättningarna är enkla. Lennie måste vara tyst för att inte med sitt begränsade intellekt försätta dem båda i svårigheter.

Boken är klart underhållande. Frustrationen George känner är lätt att ta till sig, även om jag gör det med ett leende. Förmodligen hade jag inte haft något leende om jag varit i Georges kläder. Men den lyxen är inte svår att unna sig som läsare. Samtidigt finns det något gulligt över den storvuxne och starke Lennie som är på en fyraårings nivå.

Det händer egentligen inte speciellt mycket i boken. De får arbete på den nya gården och det går relativt bra, även om George ibland sliter sitt hår av frustration.

Boken är fortsatt underhållande men samtidigt smyger sig en känsla och undran på. Vart är herr Steinbeck på väg? Vad är poängen med boken? Visst! den är småtrevlig men eftersom det inte händer mycket av värde börjar jag fundera på varför så många tycker att den här boken är så bra?

Då kommer vändningen... I efterhand är den självklar, men jag listade inte ut den på förhand. Varför då? Förmodligen för att boken var så lättsam att jag helt enkelt inte fokuserade speciellt mycket på vad som faktiskt hände i den.  

Jag vill inte avslöja vad som händer men jag tror mig börja förstå bokens storhet. Klart läsvärd! och undra om jag inte äntligen har börjat vänja mig vid äldre böcker?

Hannibal - upptakten av Thomas Harris

Filmen När lammen tystnar kom 1991. Det allmänna omdömet var att det var en fantastiskt bra film. 1991 var jag 12 år. Med största sannolikhet smet jag inte in på bion det året för att se filmen. Förmodligen såg jag den några år senare. Hursomhelst minns jag att jag tyckte den var förbaskat läskig. Uppföljarna till filmen blev mer och mer "kalkonaktiga" och jag tappade intresset. Av någon anledning blev jag nyfiken på boken Hannibal - upptakten och det ångrar jag inte. Den var riktigt bra!

Inledningsvis kastas man rakt in i det andra världskriget. Hannibal och hans familj tvingas fly till en stuga i skogen. Där lyckas de hålla sig undan i några år. Hannibal undervisas av en privatlärare och han ger tidigt prov på sin intelligens. Livet i skogen flyter stilla på och som läsare väntar jag bara på när det onda ska hända och vad som kommer att hända?

Eftersom jag går in i boken med vetskapen att jag ska få veta hur monstret Hannibal blir till är det det jag väntar på. Bilden jag får är istället en mycket go liten kille som är älskvärd och intelligent. Jag inser att jag kommer att heja på honom oavsett vad som kommer att hända. 

Och så händer det... Familjen blir upptäckt och det onda börjar. Här tycker jag att Thomas Harris gör det förbaskat bra. Att Hannibal råkar illa ut är det ingen tvekan om, men han avslöjar inte allt på en gång. Läsarens fantasi får ta vid och jag anar mig till både det ena och det andra. 

Hannibal överlever, hamnar på barnhem och slutligen i Frankrike hos sin farbror med dennes japanska fru. Han är utåtagerande, brottas med onda drömmar och ett stort behov av att ta reda på vad som hände honom. Minnesluckorna fylls sakta igen och leder till behovet att ta hämnd.

Det som gör boken så bra är alla tankar och funderingar som Hannibal har, diskussionerna med den japanska styvmodern samt mina egna funderingar som hela tiden lockas fram av Harris. Därför skulle jag vilja påstå att detta är en typisk bok som inte gör sig på film. För när väl uppgörelsen (filmvänlig sådan) kommer känns det som vilken bok som helst. Bokens styrka är alltså de inledande 3/4 där det kanske inte händer så mycket i den fysiska världen. Visserligen är uppgörelsen på slutet intressant och underhållande, men det är som sagt inte bokens stora behållning. 

Han är svår att inte tycka om.

En stilla storm av Giles Blunt

Under min studietid blev jag bekant med en flintskallig smålänning som jag kom att gilla skarp. Jag vet fortfarande inte vad han heter och har inte heller brytt mig om att ta reda på det. Tyvärr ses vi inte så ofta längre...
Han är en av SVT:s bokrecensenter och brukade (brukar?) sitta i morgonsoffan och komma med sina boktips. Fruset offer av Giles Blunt var en av böckerna han varmt rekommenderade. Så här i efterhand har jag inget egentligt minne av den. Har för mig att den var bra men inte något ut över det vanliga. Nu många år senare fick jag återigen upp ögonen för herr Blunt och En stilla storm.

Boken inleder med två mord som verkar höra ihop. Dock leder inte polisundersökningen någon vart och ganska snart ändrar boken karaktär när huvudpersonerna börjar gräva i det förflutna för att få fram en lösning. Fokus hamnar på 1970-talet och separatiströrelsen FLQ.

Jag har tidigare känt till att Quebec aktivt jobbat för att dra sig ur (heter det så?) Kanada, men att det har skett med våld har jag inte haft koll på. Intressant samtidigt som det känns som om boken stannar upp lite. Många namn och mer om FLQ och ibland känns det som om författaren har glömt av de ursprungliga brotten, men så är det naturligtvis inte. Sista fjärdedelen tar boken fart igen och jag ångrar nästan mina tidigare negativa tankar.

Sammanfattningsvis en bra bok, men för att tycka så måste man som läsare vara politiskt intresserad, annars finns det risk för att deckaren man har tänkt sig försvinner och blir något annat. Ett stort plus för att slutet i boken inte är förutsägbart.

Uppläsare

Vilket jobb de har... Tänk att få sitta och läsa böcker och dessutom få betalt för det. Vissa gör det till en konst, andra verkar försöka misshandla sina lyssnare. Ljudböcker har ju blivit populärt de senaste åren och är numer till för alla. Tidigare handlade det mest om en "tjänst" för till exempel människor med nedsatt syn. Och vilken tjänst sen då?

Får man tag i en bok som är uppläst för en del år sedan, av bibliotekstjänst, är risken stor att man råkar på en man (oftast) som är så knastertorr och monoton att det är helt obegripligt hur de lyckades få uppdraget från första början. Inte sällan kan man dessutom höra kollegor till uppläsaren i bakgrunden. Det går inte att lyssna till vad de läser! Tänk vad tacksamma synskadade måste ha blivit när uppgiften som uppläsare delegerades till skådespelare istället.

Jag började för någon vecka sedan lyssna på en bok av Giles Blunt, en deckare som jag snart insåg att jag egentligen inte var speciellt sugen på. Lägger jag ifrån mig den? Nej,  uppläsare är Torsten Wahlund och den mannen har i mina öron en perfekt berättarröst. Han förställer inte rösten för att tydliggöra vem i boken det är som yttrar sig. Det är det en del som gör och som gör det riktigt bra. Tomas Bolme är en, en annan är Johan Rabaeus, men inte Wahlund. Han nöjer sig bara att med sin fantastiska röst berätta en historia och det behövs inte mer än så...

Mycket gott som väntar

Böckerna hemma som fortfarande väntar på sin plats i solen blir sakta färre. Samtidigt frestas jag av mängder av böcker som väntar på mig i bokhandeln:

- Arne Dahl har kommit med en ny.
- Brobyggarna av Guillou.
- Fortsättningen på Släktet.
- Fortsättningen på Djingis Khan-serien av Iggulden.
- Eventuellt Patrik Sjöbergs.
- Högst tveksam till Zlatan - men en liten nyfikenhet finns ju.

Men framför allt fortsättningen på Giganternas fall av Ken Follett. En viss del av mig tycker att det är lite elakt av alla dessa författare som bestämmer sig för att skriva en serie böcker. Första delen kommer, som läsare blir man frälst och sen......får man vänta i ett helt år eller mer på fortsättningen.

Giganternas fall kom förra hösten och handlar om fem olika familjer från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales. Hur deras öden länkas samman under 1900-talet. Första boken börjar några år innan Första världskriget bryter ut och slutar några år efter kriget.
Boken är helt igenom fantastiskt bra. Kanske väl mycket förhållanden och kärlek hit och dit, men eftersom det kommer ytterligare två (har jag för mig) böcker antar jag att det är nödvändigt med tanke på fortsättningen. Böckerna skall sträcka sig över Andra världskriget med om jag har förstått det hela rätt.

Så var är dom Ken? Det har gått över ett år nu.

Gåtornas Palats av Dan Brown

Gåtornas Palats gav ut i Sverige efter da Vinci koden. Detta trots att den är ca fem år äldre. Frågan är alltså varför den inte gavs ut före da Vinci koden? Jag har svaret. Den var för dålig....En okänd författare låg bakom en medioker bok och därför fanns det ingen anledning att släppa den i Sverige.
Succén med da Vinci koden ändrade allt och gjorde givetvis att man såg möjligheten att rida på framgångsvågen och därmed snabbt släppa Dan Browns övriga böcker. Bara för att krydda till det lite extra anpassade man även översättningen på bokens titel, från den engelska varianten, Digital fortress till Gåtornas Palats. Den icke insatte läsaren skall känna da Vinci vibbarna och därför snabbt gå och köpa den urusla boken.

För riktigt dålig är den verkligen när jag mitt ute i skogen under en löprunda väljer att stänga av skiten. Substitutet i form av musik var som en gudagåva.

Varför är den då så dålig?

Boken handlar om en kod som är ute på drift och kan förstöra verksamheten för en av USA:s underrättelseverksamheter, nämligen NSA. En kvinna ska komma åt problemet på hemmaplan med hjälp av datorer och hennes fästman får fara till Spanien för att där hitta en ring som även den är en del av problemlösningen. Och det är framförallt mannens sökande efter ringen som blir pinsamt dåligt. Så fort han kommer nära ringen försvinner den iväg, antingen på grund av att han är klantig eller på grund av andra märkliga händelser. Det blir inte spännande, enbart mer irriterande över att den här givetvis extremt intelligente mannen, som kan hur många språk som helst, är så korkad när det väl gäller. Kvinnan på hemmaplan är förresten underbart vacker (självklart!! Det går ju inte att skriva en bok om fula och korkade människor även om de beter sig hur korkat som helst).

Det finns en behållning med boken och det är att den tar upp frågan om avlyssning eller ej. Ska storebror få läsa våra mejl och avlyssna våra telefonsamtal eller inte? Måste de ha ett godkännande  från en domstol eller inte. Vem kontrollerar storebror? Har vi rätt till en personlig integritet eller inte? Dessa frågor har  blivit väldigt aktuella i och med de nya terroristlagarna i framförallt USA.  Och visst är de svåra. Jag är tveksam i vad jag tycker. Självklart vill jag ge polisen nödvändiga verktyg för att de ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt, men ska det få inkräkta på min integritet? Kommer det överhuvudtaget att göra det?

Spelar det någon roll när vi själva väljer att lägga ut större delen eller rent av hela vårt privatliv på facebook? Där är vi olika men för mig känns det väldigt främmande att blotta ut mig för allt och alla på det viset. Samtidigt blir det ju komiskt när äkta par och sambos förmedlar både det ena och det andra via facebook. Vad är syftet med det? Om jag har vill uttrycka min kärlek till min fru till exempel, gör jag det till   henne mellan fyra ögon. Om jag ska göra det via facebook vill jag hävda att syftet är ett annat, nämligen att forma min/vår sociala mask. För det är ju viktigt att tala om för allt och alla om hur himla bra vi har det, eller hur? Vad ska folk annars tro?

Träffade förresten på en yngre variant av den gamle finske längdskidåkaren Harri Kirvesniemi ute i skogen idag. Jösses vad lika de var. Han hade "tappat" huvudet på precis samma sätt Kirvesniemi. Jag antog att han var trött.

Kanonerna på Navarone av Alistair MacLean

Jag hittade boken på rean i våras och kunde inte hålla fingrarna i styr. Filmen har jag sett ett antal gånger. Det var på den tiden man kunde se en och samma film hur många gånger som helst utan att tröttna.  Men nu var det riktigt många år sedan och eftersom jag aldrig läst något av Alistair MacLean så tänkte jag att det kunde vara läge.

I ett syfte att berika mig har jag tänkt att återigen börja läsa böcker på engelska. Tidigare har det gått förhållandevis bra och det brukar vara ganska skönt att läsa en engelsk bok jag tidigare sett på film.  Kanonerna på Navarone är en sådan och till en början gick det som väntat lite trögt. Det kändes att det var ett tag sedan. Men efter hand kom jag in i det och det var inte förrän på slutet när jag fick väl bråttom som jag kom på mig själv med att inte riktigt ha koll på vad det var jag läste.

Boken är riktigt bra och extra kul var det att läsa en bok som handlar om andra världskriget och som faktiskt berör ett militärt uppdrag. De flesta böcker jag har läst om andra världskriget har allt som oftast varit mer spionorienterade.

Fler MacLean blir det med all säkerhet. Polarstation Zebra ligger redan och väntar, men den är inte först i kön.

Comedia infantil av Henning Mankell

Inledningen på boken är direkt tråkig. I efterhand och kanske även under tiden förstod jag nödvändigheten av inledningen, men likväl tyckte jag den var tråkig. Boken blir intressant först när huvudpersonen Nelio kommer in i handlingen. Nelio bor i en by. Byn blir plundrad och invånarna bortrövade av banditer. Det barbariska sätt som detta genomförs på och även de kommande händelserna i banditernas våld är väldigt, väldigt starka. Nelio lyckas rymma och hamnar såsmåningom som ett av många gatubarn i en stor stad. Hans historia berättas på ett teatertak under de sista dagarna av hans liv.
Berättelsen om Nelio är skrämmande, gripande, vacker o tänkvärd. Jag får en Coelho-känsla över boken och jag tror att den för min del kom rätt i tiden. Dels efter att nyligen ha läst Elva minuter av just Coelho, men även rent årstidsmässigt. Julen närmar sig och med två små hemma kanske jag tar till mig bokens innehåll ännu mer. Framförallt gillar jag fokuseringen på vad som är viktigt i livet. I vår materialistiska värld är det härligt att läsa om gatubarn som knappt fokuserar på materiella ting. De om några borde väl göra det?

Jag har alltid hävdat av det är nyttigt att ta del av andras olyckor. Det får mig att stanna upp en stund och tänka efter. Det är kärlek, uppmärksamhet och glädje ungarna ska ha, inte grejer.

Kinesen av Henning Mankell

Det var drygt tio år sedan jag senast läste en Mankell-bok. Wallander, den lite lätt alkoholiserade antihjälten, fångade mig rejält. Jag slukade böckerna och efter det kom Mankell att bli en favoritförfattare.  Ändå övergav jag Mankell utan att så här i efterhand veta varför. Återseendet blev Kinesen. 

Grundstoryn är att ett bestialiskt seriemord har inträffat i den fiktiva byn Hesjövallen i norra Sverige.  En  domare från Helsingborg blir inblandad och för parallellt med polisen en egen liten utredning om vad som har hänt. Detta leder henne till Kina och deras sociala problem idag. Framförallt i politisk mening med allt vad det innebär, från dödsstraffet till de begynnande stora ekonomiska skillnaderna i landet

Handlingen tar en även tillbaka i historien. Till Kina och USA på 1860-talet. Två kinesiska bröder flyr från sitt liv på den kinesiska landsbygden och hamnar i USA där de tvingas jobba med att färdigställa den amerikanska infrastrukturen i form av järnvägen.

Boken är i mina ögon uppdelad i tre delar.
1. Domaren från Helsingborg
2. Historisk tillbakablick - Kina och USA på 1860-talet
3. Dagens politiska Kina.

Två av dessa är bra och ibland riktigt intressanta, men den tredje hade jag svårt för. Boken hade blivit mycket bättre om jag hade sluppit att få ta del av de avsnitt som berör domaren från Helsingborg. Jag tycker att det rent av blev lite löjligt när hon parallellt bedriver en utredning med polisen.

Hon är visserligen navet och den som slutligen knyter ihop säcken, men hade det inte kunnat vara någon annan. Jag kom på mig själv ett flertal gånger med att vilja lägga ifrån mig boken och alltid var det domarens "fel".

Synd på en i övrigt läsvärd bok

Elva minuter av Paulo Coelho

För flera år sedan läste jag Alkemisten av Coelho och jag vill minnas att jag tyckte den var riktigt bra. Efter att ha pratat böcker på jobbet dök hans namn upp och min kära kollega rekommenderade boken Elva minuter. Jag tänkte något i stil med varför inte, jag har ju bara läst en enda av hans böcker.

Boken handlar om en ung brasilianska som hamnar i Schweiz. Hon blir prostituerad och räknar med att en dag återvända hem till Brasilien. Det är den fysiska resan hon gör, men bokens egentliga handling berör Marias inre resa och funderingar kring kärlek, sex, smärta och människors lycka eller rent av olycka. Till en början försöker jag fokusera på alla de funderingar Maria har om några av mänsklighetens viktigaste funderingar. För många är de. Efterhand börjar dock mitt huvud säga stopp! jag orkar inte ta in mer. Så otroligt många tankar denna kvinna har. Jag börjar mer och mer känna mig som en idiot. Själv har jag fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Mina tankar är på följande nivå:

- Vad ska vi äta?
- Varför fick just vilding nummer två ett utbrott?
- Hinner vi köra en tvätt innan läggdags?
- Om ungarna somnar som de ska kanske vi får tre timmars "egentid".
- Hinner jag träna idag?

Jag är övertygad om att den här boken har varit viktig att läsa och jag har med all säkerhet blivit lite klokare och definitivt berörd, men likväl var jag tacksam när jag kunde lägga ifrån mig den.

Djup, djupare, Coelho känns det som just nu. Och lite tråkigt att jag inte orkade/kunde hänga med hela vägen. Men alla tankar och funderingar tog till slut kol på mig.

Varför har inte jag alla dessa tankar? Har jag inte tid eller beror det helt enkelt på att en lycklig människa inte har behov av problematiska tankar om sex och kärlek?

Skurkar, skrönor och andra rövarhistorier av Jeffrey Archer

Oj! Vad roligt med noveller igen. Jag kan egentligen inte komma ihåg när jag senast läste en novellsamling, men Skurkar, skrönor och andra rövarhistorier av Jeffrey Archer var precis vad jag behövde. De senaste böckerna har varit av lite blandad karaktär. Någon tung, någon deckarvariant och så nu denna, småtrevliga och finurliga samling. Herr Archer har visst tillbringat ett par år i fängelse ( jag har inte kollat upp varför) och efter detta skrivit denna novellsamling som baserar sig på de historier han fått höra där.

Mycket trevlig läsning! Just detta att få en historia presenterad för sig på ett effektivt sätt och som allt som oftast avslutas på ett lustigt och inte allt för förutsägbart sett. En klar favorit var den om skiljsmässan som höll på att gå åt skogen för den ena parten men som fick en riktigt rolig vändning.

Vid nästa bokrean, bara fem månader kvar, får jag inte glömma att hålla ögonen öppna efter fler noveller.

Min Sista Baldacci?

Efter att ha läst en del "djupare" böcker var det dags för något mer lättsmält. Det blev Geniet av David Baldacci. Det var ju inte så länge sedan jag läste Kamelklubben, vilken jag inte var jättenöjd med, men jag hade lovat mig själ att ge Baldacci en chans till. Handlingen känns igen. Två privatdetektiver, före detta secret service ska undersöka ett mord där givetvis CIA är inblandade och därmed är soppan på spisen. Helt ok underhållning men Baldacci tar som jag tidigare nämnt gärna i och sanningen är den att jag numera har läst så många liknande böcker att de inte intresserar mig längre. Framförallt tycker jag det är lustigt när vissa författare verkar ha en panisk skräck för att folk ska tycka att deras böcker är allt för förutsägbara. Medicinen är givetvis att slå knut på sig själv för att sedan kunna slå sig för bröstet med ett enda stort HA! det kunde ni inte lista ut...
Problemet är bara att jag som läsare blir helt nollställd inför alla vändningar och dubbelspel och orkar inte engagera mig i författarens geniala plan, HA! där fick jag till det.

Vredens druvor avklarad

Nu äntligen är det slut med Vredens druvor av John Steinbeck. En bok jag började lyssna på för ett antal månader sedan. Äntligen i den mening att sommar och semester har rubbat mina "lyssnarutiner" fullständigt. Jag har inte alls legat på min normala nivå. Delvis även på grund av att inläsningen inte var av bästa kvalité. Jag hade helt enkelt svårt att höra boken när jag var ute och cyklade.

Boken var i sin helhet bra. Det som var bra med den var just det männskliga, som jag har varit inne på tidigare. Livöden och orättvisor som det inte går att skaka av sig. Slutet var även det lite oväntat, vilket alltid är bra trots att jag gärna hade sett en annan vändning.

Hursomhelst ska det bli riktigt kul att börja med någor nytt igen. Det var ju ett tag sedan.

Boktjuven av Markus Zusak

Hur kan man skriva så här bra?

Jag är övertygad om att jag precis har läst en av de absolut bästa böcker jag någonsin kommer att få läsa. Hur kan man skriva så bra? Jag är medveten om att risk finns att mitt beröm kommer att kännas överdrivet och om någon någonsin kommer att läsa detta, tänker att jag skruvar upp förväntningarna väl mycket. Men, återigen. Hur kan man skriva så bra?
Den är inte våldsamt spännande, men har en värme, kärlek och framför allt humor som leder till både skratt, ibland asgarv, och tårar (den får mig att tänka på filmen Livet är underbart av Roberto Begnini). Jag får den där härliga ivern att pracka på alla i min närhet att läsa detta mästerverk, både för att den är så bra och för att jag tycker att det är något man bör läsa. Det är inte bara tidsfördriv, det ger även själen en rejäl dos av... ja vadå? Det är svårt att förklara men det är nästan som om jag känner mig som en bättre människa efter att ha läst Boktjuven av Marcus Zusak. Nu står jag dessutom inför ett svårt framtida val. Vågar/vill jag läsa något mer av Zusak? Blir jag besviken eller är det möjligt att han håller samma nivå på sina övriga böcker? Jag har aldrig sett mig själv som feg, alltså måste jag läsa något mer av honom, men inte just nu. Utan problem skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om den här boken. Men jag vet min plats. Här ska inget förstöras istället citerar jag framsidan på boken (sådana citat som jag i ett tidigare inlägg kritiserade, Strindbergs stjärna).

"Köp den, låna den eller stjäl den, men framförallt: Läs den!" SvD

En internationell sensation

Jag har alltid varit lite road av alla små berömmande citat, om hur bra boken man precis köpt ska vara. De står gärna längst bak på sista sidan eller alldeles i början. Självklart säger det sunda förnuftet att man bör ta dessa citat med en nypa salt, och alla har vi olika smak, men i bland blir jag häpen.
Strindbergs stjärna av Jan Wallentin är ett lysande exempel. Längst bak kan man läsa att boken redan har blivit en internationell sensation, med översättningar på väg i fjorton länder. En internationell sensation är i mina ögon ett rätt så kraftfullt utryck. Boken måste ju vara hur grym som helst! Min smak är naturligtvis ingen norm, men eftersom jag inte någonstans har förståelse för hur boken skulle kunna bli en internationell sensation är det lätt att bli road.
Andrees ballongfärd i slutet på 1800-talet är grunden i handlingen. Färden ska ha haft ett hemligt syfte. I Dalarna (nutid) hittas ett märkligt fynd som har med ballongfärden att göra. En professor vid namn Don Titelman dras ofrivilligt med i intrigerna.
Så långt låter det hela intressant. Jag blir som alltid fångad när böcker har en historisk anknytning. Men boken saknar förklaringar och är i mina ögon inte välskriven. Saker bara händer utan att man får någon vettig bakgrundsförklaring. Dons syster til exempel är ett ess utan dess like. Men hur kommer det sig? Varför?
Boken har dessutom övernaturliga inslag, vilka jag i och för sig skulle kunna gilla, men även här tycker jag inte att det är speciellt underbyggt.
Boken är absolut ingen katastrof, den har flera behållningar men jag kan inte rekommendera den.

Chansningen gick hem

Bokrean skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men det får bli till våren 2012 när det är dags igen. Hursomhelst så blir det alltid en och annan chansning på bokrean och det är alltid lika roligt när de går hem. Släktet av Guillermo del Toronto och Chuck Hogan var ett verkligt impulsköp som jag inte hade planerat efter att ha lusläst katalogerna. En vampyrbok som dels utspelar sig i dagens New York och dels i Europa före och under andra världskriget. Jag har egentligen svårt att sätta fingret på varför jag tycker att den är bra. Den känns ambitiös på så sätt att det mesta känns tydligt underbyggt. Det är inte så att vampyrer helt plötsligt går loss på var och varannan människa. Istället finns det en tydlig story och utvecklingen kommer steg för steg. Sen jäklar får huvudpersonerna det hett om öronen.
Förutom att boken helt klart är spännande så kom den kanske bara rätt i tiden för mig. Det var ett tag sedan jag läste något liknande och nu passade det. Ser fram emot de två kommande böckerna i serien. Den tredje och sista har givetvis inte kommit ut ännu.

Kunzelmann & Kunzelmann

Jag har precis avslutat en klart läsvärd bok, Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Joakim Kunzelmann lever ett liv som med rask takt är på väg utför. När han får reda på att hans far, den berömde tavelkonservatorn, Victor Kunzelman har avlidit stiger hoppet om att arvet ska lösa ett flertal av hans problem.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har läst en bok som har två så "olika ansikten". Handlingen i boken varierar mellan den yngre Kunzelmanns liv och den äldres. Den äldres liv utspelar sig mestadels i Tyskland innan och under andra världskriget och är väldigt fängslande och intressant.

Den yngres historia skiljer sig markant från den äldres. Joakim har stora problem med sin ekonomi och framför allt med sig själv. När boken handlar om honom blir den plötsligt pervers och framför allt väldigt rolig.

Att kontrasterna i boken är som de är visar sig tillslut vara positivt. Till en början ville jag bara läsa om den äldre Kunzelmanns liv. Det är där spänningen och det intressanta fanns. Varje gång det kom att handla om den yngre kände jag en liten suck av att behöva återkomma till den där seriefiguren som var svår att ta på allvar. Men seriefiguren tar sig och blir förbaskat rolig läsning.

Vi har det bra...

Jag håller på att lyssna på John Steinbecks Vredens druvor. Det är lite lustigt att det så tydligt märks att det är en äldre bok. Språket gentemot en "modern" bok skiljer sig verkligen. Även det faktum att den egentligen inte är speciellt spännande tycker jag på något sätt är typiskt för en äldre bok. Intressant, tänkvärd och på många sätt vacker i sina beskrivningar, men ingen spänning. Det finns inget driv som fångar mig och som får mig att skynda vidare. Andra liknande exempel är Don Quijote och David Copperfield. Riktiga klassiker, men de är ju inte spännande...

Vredens druvor är verkligen tänkvärd. Bönder i USA (1930-tal) tvingas av bankerna iväg från sina hem. På grund av den ständiga torkan blir deras förhållande bara svårare och svårare. När det inte blir några vettiga skördar tvingas de ta lån av bankerna som slutligen kräver in gårdarna som pant. Återstår att sälja allt de har för att ha råd med resan västerut i hopp om ett bättre liv. Och det är så långt jag har kommit, resan västerut är påväg att ta sin början.

Inte sällan fångas människor tragiska livsöden i böckernas värld. Det ter sig ganska naturligt men oj vad viktigt det är för en själv. Att ta del av andra människors livsöden. Hur lätt är det inte att ta sin egna situation för given. Detta trots de dagliga nyhetsförmedlingen om alla hemskheter i världen. De kommer så ofta att de rent av blir otroliga. Och eftersom man inte får någon personlig relation till de olika livsödena går de inte att ta till sig. I en bok infinner sig dock denna personliga relation. Därför är det lättare att fälla en tår för huvudpersonernas öden än verkliga människors? Tragiskt men egentligen ganska självklart. Eller?

Är det för övrigt en av våra största mänskliga brister? Att vi har så lätt att ta saker för givet? Varför måste vi sakna något för att förstå hur mycket det är värt för oss? Innan jag druknar i ett allt för djupt träsk. Hur tacksamma bör vi inte vara för att vi lever i just Sverige och detta på 2000-talet?

Mysteriet Stephen King

Jag kan milt sagt påstå att jag har väldigt svårt att förstå mig på Stephen King. Samtidigt som jag är hoppfull skrämmer han mig lite. Filmen Nyckeln till frihet är mästerlig. Även Den gröna milen är riktigt bra (framförallt boken), likaså Pestens tid (boken!). Hoppet finns alltså att hitta fler böcker han ligger bakom som kan ligga på samma nivå som de ovan nämnda. Men han har ju en annan sida också. Den där sidan som i mina ögon kan "balla" ur fullständigt i olika äckligheter. Hur kan han skriva så olika? Varje gång jag stöter på en Stephen King bok läser jag noga om handlingen  för att utröna om det finns hopp eller inte. Problemet är att det är lätt att bli vilseledd. Drömfångaren till exempel. Ett gäng gamla vänner ska träffas i en stuga ute i vildmarken och där kommer det förflutna ikapp dem. Låter i mina öron hoppfullt och intressant. Men vad händer sen.....

Suck!

Hoppet är inte dött men han har skrämt mig tillräckligt mycket för att jag inte ska ta några egna initiativ till att öppna någon av hans böcker förrän någon tillförlitlig person rekomenderar mig en.

Underskatta aldrig Fantomen

Efter att igår ha skrivit om Svärdet och spiran blev jag lite fundersam. Varifrån kommer mitt intresse för historiska romaner? Så länge jag kan minnas är det de historiska romanerna som har fångat mig som allra mest. Det är något lockande med påhittade figurer (ibland verkliga) som vävs in i en berättelse som har historisk anknytning. Den historiska "faktan" får man som läsare givetvis ta med en nypa salt men visst blir jag lite klokare efteråt. Romanen har gjort att jag både har fått mig en spännande och underhållande tid samt fått en inblick i hur det kan ha varit under till exempel antiken, medeltiden eller kanske andra världskriget. Förena lite nytta med nöje är aldrig fel. Framförallt för mig som uppenbarligen inte klarar av enbart nytta i boksammanhang. Jag glömmer för övrigt aldrig hur jag i början av universitetstiden förde en kamp mot John Blund när de tvingade oss att läsa något av von Wright (jag är övertygad om att det var på rent djävulskap). Blund vann i utklassningsstil om och om igen. Få gånger har mina ögonlock varit så tunga som då...

Svaret är Lee Falk´s Fantomen. Allvarligt talat! Vilken lysande idé. Släng in en hjälte av sällan skådat slag. Ge honom en uppgift och se till att hans efterkommande tvingas följa hans exempel. Ge dem en viktig roll i de flesta större historiska händelser från 1500-talet och framåt.

I början av tonåren (förmodligen tidigare, minns inte riktigt när) kom jag över ett exemplar av Fantomen. Ibland var det den nuvarande Fantomen som avhandlades, vilket var bra och ibland handlade det om någon av hans förfäder, vilket alltid var riktigt bra. Jag minns att det blev en hel del kritik mot tidningen när den gick över till färg, inget jag själv brydde mig om men jag tror att den förändringen var en direkt anledning till även nästa förändring i tidningen. 1993 kom nämligen Fantomenkrönikan. 4 exemplar per år som följde en kronologisk ordning från den förste Fantomens far och framåt, givetvis i svartvitt. Lysande!!!

Här föddes med största sannolikhet mitt intresse för historia på allvar, med en tidning som stavas kvalité.

Svärdet och spiran av Ken Follett

Ett första säkert tecken på en riktigt, riktigt bra bok är när du hela tiden strävar framåt. Du har nästan bråttom att vända sida. Är det då dessutom en bok i tegelstensformat känns det som om njutningen kommer att vara för evigt. Det andra tecknet är givetvis motsatsen. Du har fortsatt bråttom framåt men istället börjar ångesten  komma eftersom insikten om att boken sakta men säkert håller på att ta slut infinner sig.

Svärdet och spiran av Ken Follett har allt. Och då menar jag verkligen allt. Det är en fantastiskt bra bok! En historisk roman som berör orättvisor, kärlek, hat och vänskap. Centrum för handlingen är ett katedralbygge i 1100-talets krigshärjade England. Det låter kanske inte allt för upphetsande men...
Den världsliga makten och den andliga makten påverkar huvudpersonerna på ett oerhört gripande sätt. Jag blir som läsare djupt engagerad i huvudpersonernas öde. Ena stunden är jag beredd att skvätta en tår och i andra är jag beredd att hoppa in i boken för att strypa en av dem.

Just att det är en historisk roman kryddar till det extra. Egentligen är inte bokens innehåll så olikt andra böckers. Kärlek, hat och vänskap är ju inga okända kryddor i en bok. Var finns de inte med? Men det faktum att handlingen utspelar sig i en annan tid än vår berikar så mycket. I Svärdet och spiran får läsaren en mycket bra bild av hur det kan ha sett ut på den här tiden. Kyrkans påverkan och makt och den enkla människans maktlöshet mot både naturens nycker samt de höga herrarnas maktmissbruk.

För en tid sedan visade tv3 boken som en miniserie. Att titta på den var en självklarhet. En viss rädsla fanns givetvis att serien inte alls skulle göra boken rättvisa. Hur många gånger har det inte hänt att en film jämfört med boken är ett totalt misslyckande? Hursomhelst tyckte jag att de gjorde det ganska bra. Men naturligtvis är det boken som måste läsas.

Kamelklubben av David Baldacci

Fyra personer ingår i Kamelklubben. De är alla konspirationsteoretiker och får tidigt i boken bevittna ett mord. Givetvis försöker de få reda på varför mordet har begåtts och av vem. Detta mord leder dem vidare till något mycket större, och då menar jag verkligen MYCKET STÖRRE. Som jag tidigare skrivit inleder boken lite trevande men blir klart bättre efter hand. Behållningen är framför allt, utan att låta för högdragen, samhällskritiken (USA) och att det så smånigom blir mer och mer spännande. Fokus ligger mycket på "kriget" mellan islam och USA. Det i sig kan kännas lite tjatigt (finns ju ett gäng med böcker med en liknande handling) men gråskalan finns så läsaren slipper det där jobbiga "vi mot dem" temat.

Tyvärr är varenda amerikansk underrättelseorganisation med. Kan de verkligen ha så många? Jag hade koll på CIA, FBI och några till men här känns det som att det finns åtminstone ett tiotal till med. Hursomhelst skruvas problemen upp allt mer och tillslut är det så stort att jag tänker något i stil med, "allvarligt talat, någon hejd på det får det väl vara". Att en författare måste få ta ut svängarna en del, känns självklart men i den här boken blir det tyvärr löjeväckande. Vill inte avslöja vart det bär hän men om man har läst Clive Cussler böcker om Dirk Pitt så vet man.

Jag har inget emot hjältar och hjältesagor. Herre Gud! Jag myser ju av Salander, Carl Hamilton, Arn Magnusson och A-gruppen mfl. Egentligen gillar jag även Kamelklubbens medlemmar men intrigen, problemet eller vad jag nu ska kalla det når sådana gastronomiska höjder att det bara känns fånigt tillslut.

Ja, ja, Baldacci kommer att få en ny chans. Boken är inte dålig och Absolut makt ligger han ju trots allt bakom, en film med Clint Eastwood som är riktigt bra.

Pacific

Nu är Pacific av Hugh Ambrose avslutad. En tveklöst bra bok för personer som är väldigt intresserade av andra världskriget. Jag är ju det men som jag tidigare skrivit har jag mina begränsningar vad gäller den här typen av böcker. Mycket tas med som inte är med i tv-serien och det kan naturligtvis vara extra roligt om man uppskattar den. För min del ska det bli skönt att ta tag i en ny bok där handlingen förhoppningsvis kommer att driva mig framåt på ett annat sätt än vad Pacific gjorde.

Brev från nollpunkten

Brev från nollpunkten av Peter Englund är i mina ögon en fantastiskt bra bok. Det som gör den så bra är givetvis innehållet men även det faktum att han behandlar historiska händelser på ett kortfattat sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har köpt eller lånat en bok, biografier eller historiska fakta böcker, som jag sedan helt enkelt inte har klarat av att läsa. De har varit alldeles för utförliga och därmed för långa. Ett exempel på detta är Antony Beevors böcker om andra världskriget. De är väldigt intressanta till en början, men efter ett par hundra sidor känner jag nästan alltid att det räcker.

Brev från nollpunkten däremot är den totala motsatsen. Det är en bok på närmare 300 sidor som rymmer sex stycken essäer. Dessa essäer tar upp några av 1900-talets mest fruktansvärda händelser. Från Första världskriget till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Varje essä blir alltså "lagom" lång samtidigt som de är oerhört gripande och berörande. Den som har fångat mig allra mest är "På rundtur i labbet", som tar upp hur industriell förintelsen faktiskt var. Att den berör och hänger kvar i medvetandet är något som jag faktiskt har försökt ta tillvara på i min undervisning. Min första tanke var att genast köpa in en klassuppsättning av boken och i princip tvinga mina elever att läsa den. Som tur var kom jag på andra tankar. Det fungerar sällan att eleverna gör det de ska, framför allt inte de som behöver det som mest. Lösningen blev istället ett mörklagt klassrum med levande ljus och gammal hederlig högläsning. Förmodligen en av mina absolut bästa lektioner. En lektion som jag tveklöst hör att den berör.

Tillbaka med bok i örat igen

Det bästa med Göteborgsvarvet var att ha det framför sig, som ett mål för min träning och nu i efterhand att ha det bakom sig. För själva varvet var inte roligt. Det är ju på tid, en officiell tid dessutom... Det innebär att tävlingsdjävulen i mig kommer fram och löpning blir en enda påfrestning.

Det var helt rätt beslut att inte lyssna på bok. Först och främst var det en härlig stämning som var lite kul att ta del av och på slutet var jag så förbaskat trött så jag hade ändå inte hört någonting.

Apropå trötthet var jag som i en dimma i minst två timmar efter loppet och jag kunde för mitt liv inte begripa hur "alla andra" kunde se så pigga ut. Jag stapplade därifrån för att hämta mitt ombyte medan andra skuttade omkring mig som om det hade varit en söndagspromenad folk hade avverkat. Det stora testet kom när jag sedan skulle korsa löparspåret för att ta mig till spårvagnen därifrån. Givetvis kunde jag inte stappla ut där med risk för att vara ivägen eller till och med krocka med löparna. Efter en enorm mental uppladdning slängde jag mig över för att i panik känna hur varenda benmuskel i kroppen höll på att explodera.

Dagen efter var det dags för mina små juveler att springa minivarvet. Det var roligt...Vilken fart och vilken glädje. Just farten blev dock ett problem. Pappa måste givetvis fotografera och filma, och för att hinna med måste man ju röra lite på sig. Kanske till och med springa. Vek som jag är höll jag på att skrika högt när mina sk muskler tydligt försökte tala om att det inte alls var någon bra idé. Men givetvis var det värt all smärta när grabbarna flyger in i mål och får en medalj. En medalj! Tänk att det kan vara så stort.

Även måndagen följdes av en häftig träningsverk. Det fanns bara en sak att göra och det var att trycka i sig hörlurarna och försöka jogga av sig det värsta. Skönt att vara tillbaka till lunkandet med lite egentid utan en officiell tid att tänka på.

Jag börjar närma mig slutet på Kamelklubben av David Baldacci. Den börjar ta sig. Jag tyckte till en början att den verkade vara en ganska alldaglig deckare om USA mot islam, men den blir bara bättre och bättre. Samhällskritiken mot just USA är riktigt brutal och tänkvärd.

Da Vinci-koden - Dan Brown

Jag minns så väl första gången jag kom i kontakt med Da Vinci-koden. Det var under universitetstiden. Jag antar att jag hade en ledig förmiddag när jag slog på tv-n och hamnade mitt i en bokrecension av "den flintskallige smålänningen" på svt. Vet tyvärr inte vad han heter. Hur som helst gillar jag honom. Han håller sina recensioner på en vettig nivå och har inga ambitioner att, med näsan i vädret, sätta sig över författarna han recenserar.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Dan Brown men tyckte att innehållet verkade intressant. Förmodligen kom boken i helt rätt tid för mig eftersom jag nyligen hade avslutat mina religionsstudier. Jag slukade boken och tyckte att det var en riktig toppenbok. Ett jäkla tempo och framför allt massor med spännande och intressanta teorier (som inte är helt felaktiga). Boken blev ju en succé och många hyllade den, men sen kom kritiken...

Den var provokativ mot kyrkan, massor med faktafel osv. Plötsligt vände mångas åsikter om boken. Njae, den var väl bra men...lät det allt mer. Jag har inga större problem med att folk inte tycker som jag, men det som störde mig och som fortfarande stör mig är när människor ska sätta sig på sina höga hästar och ge uttryck för att vara något de inte är. Det är inte längre ok att bara njuta av en bok och ta den för vad den är. "Experterna" säger ju något annat. Nej, det är viktigt att verka vara intellektuell och då passar det inte att uppskatta en kioskvältare. Ett glas rött och en bok om poesi ska det vara, eller varför inte en Tolstoj eller en Dostjevskij?

Åter till Dan Brown. Hans övriga böcker kan i viss mån vara fyllda av intressanta och spännande teorier o dyl, men tyvärr är de alla uppbyggda på exakt samma sätt, vilket blir tröttsamt.

Men Da Vinci-koden, det är underhållning;)

Göteborgsvarvet

Varvet närmar sig med stormsteg. Sista löpträningen gjordes i lördags och sista träningspasset (cykling till jobbet) görs imorgon. Det ska bli riktigt, riktigt roligt. En ganska märklig känsla ändå med tanke på att jag i hela mitt liv, fram till för ungefär ett år sedan, ansett att alla människor som springer dylika lopp har minst en skruv lös. Jag kunde inte begripa varför man frivilligt skulle vilja utsätta sig för en sådan tråkig träningsform. Det finns ju så många träningssätt som är så mycket roligare. Men! Slutligen hamnade jag där själv och detta enbart för att hitta en morot, eller var det piska kanske.

Jag hade tränat lite oregelbundet under en längre tid. För ett år sedan var jag dock riktigt nöjd med mig själv eftersom träningen hade fått en viss kontinuitet. Sedan kom semestern och helt plötsligt  hade jag inte rört en fena på en hel månad. Detta ledde till att jag blev svinförbannad och anmälde mig och viktigast av allt betalade för att 2011 springa Göteborgsvarvet. För första gången på flera år hade jag ett specifikt mål med min träning och det fungerade. Jag satte igång i början på juli 2010 och har tränat på sedan dess. Några få träningsuppehåll har det blivit men de har alla varit godkända av samvetet.

Och nu till veckans I-landsproblem. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra på lördag. Telefon eller inte telefon? Blir det varmt på lördag kan jag inte gärna springa omkring med en jacka på mig (i jackfickan lägger jag nämligen telefonen under mina rundor). Ska jag då springa omkring med den i handen istället? Det har visserligen fungerat de senaste veckorna när det har varit varmt men den får ju inte bli ett problem. Alternativet är naturligtvis att inte lyssna på någon bok och det känns skräckinjagande. Hur ska jag då orka mentalt? Min kära fru frågade om inte halva vitsen med varvet är stämningen runt omkring och det kan väl ligga något i det. Ska jag resonera på det sättet blir vädret och jackan plötsligt fullständigt irrelevanta. Det lutar åt att jag lämnar telefonen hemma på lördag, men jag undrar om det är en bra idé.

Hoppas att det blir skitväder för då tas jackan tveklöst med....

Nej, det är ingen faktabok

Jag var lite slarvig när jag tidigare skrev att Pacific är en faktabok. Det är den inte men inte heller någon traditionell roman. Man får följa några olika individer under amerikanernas framfart mot japanerna under andra världskriget. Den är bra och väldigt intressant, med en grund från riktiga personers dagböcker, brev mm. Det som gör att jag tycker att den är lite jobbig är alla facktermer, eller vad jag nu ska kalla dem. Namn på flygplan, olika divisioner hit och dit. Båtar, vapen o dyl. Det är inte riktigt min grej. Jag är mer intresserad av människorna. Om hur de upplevde kriget och vad som hände med dem. Detta finns visserligen också med men jag hade helt enkelt klarat mig med enbart det.
Tänk bara att vara pilot i ett bombplan, genomföra ditt uppdrag för att sedan vara osäker på om bränslet räcker tillbaka till hangarfartyget. Och under dig finns bara en enda stor ocean... Jag skiter väl i vad planet hette;)

Eller inte!

På väg hem från jobbet, jag hade väl cyklat ungefär halva sträckan, insåg jag att jag inte hade lyssnat på min bok överhuvudtaget. Istället funderade jag på vitsen med att läsa/lyssna på en bok. Vad är meningen med att kämpa sig igenom en bok jag har valt av egen fri vilja?
Jag kunde inte komma på något vettigt svar så jag valde helt enkelt att stänga av Idioten av Dostojevkij. Ibland får man inse sina egna begränsningar även om det alltid känns lite bittert att inte fullfölja en bok. Brott och straff ska visst vara en höjdare, jag får försöka mig på den någon gång i framtiden istället. Hoppas du förlåter mig D.

Det går trögt nu...

Det var länge sedan, framförallt läsningen, gick så trögt som den gör nu. Orsakerna är två. Först och främst är boken "Pacific" ingen egentlig roman utan mer av en faktabok. En intressant sådan men den har inte fångat mig på det sättet att jag längtar efter att slå upp den. Samtidigt har den fått sämsta tänkbara tajming i och med att det är mycket fotboll just nu. Sådan jag själv är inblandad i och CL på tv. Barcelona är konst och jag bara måste få uppleva dem på Camp Nou en vacker dag.

En hel del ljudbok har det istället blivit de senaste veckorna. Jag försöker med både löpning och cykling göra mig förberedd inför mitt första Göteborgsvarv. Därför har det blivit mycket av "Idioten - Dostojevskij" den senaste tiden. Jag har länge tänkt kultivera mig med någon av ryssarna och nu har det blivit av. Jag är extremt splittrad med vad jag tycker om boken. Det är lite småkul att läsa den eftersom den är skriven på ett så annorlunda sätt än vad jag är van vid och, vilket man genast märker, för en helt annan tid. Jag kan inte säga att jag rekomenderar den (det är en hellsickes massa tjaffs och handling står i princip stilla) men igenom den ska jag.

Blodsbröder - Jeffrey Archer

Ett tvillingpar skilljs åt strax efter födseln och växer upp i två olika familjer. Båda blir framgångsrika och slutligen politiskt aktiva i en delstat i USA. Man får parallellt följa Fletchers och Nats liv i med- och motgång fram till att deras vägar möts mot slutet. Boken innehåller de vanliga ingredienserna hat, kärlek och vänskap och det brukar räcka långt. Politiken är central i boken vilket man ska vara medveten om. För min del tyckte jag det var intressant med ytterligare en liten inblick i hur det spelet fungerar. För övrigt inget jag själv skulle vilja vara inblandad i. Helt klart en gripande och läsvärd bok utan att för den delen vara något utöver det vanliga.

Kain and Abel

I slutet på 80-talet eller om det var i början på 90-talet gick det en miniserie på svt som hette Rivalerna. Huvudrollerna spelades av Sam Neill (Kain) och Peter Strauss (Abel). Jag minns att jag tyckte att serien var suverän. Cirka tio år senare läste jag boken Kain and Abel  av Jeffrey Archer som låg till grund för tv-serien. Boken har utan tvekan hamnat på min mentala topplista.
Den senaste tiden har jag läst fler Jeffrey Archer böcker för att konstatera att han helt klart är i min smak. De två senaste Blodsbröder (som jag alldeles strax lyssnat klart på och återkommer till) och Dömd till fängelse håller hög klass. Elfte budet däremot var inte lika bra. Hursomhelst var det Kain och Abel jag ville redogöra för den här gången:
Kain och Abel föds i början på nittonhundratalet och växer upp med helt olika förutsättningar. Kain i USA som bankirson med hela sin framtid utstakad inom bankväsendet. Abel hittas i skogen efter att hans mor dött under förlossningen. En oäkting som tas om hand av en fattig bondfamilj i Polen. Han får uppleva första världskriget, genom att bland annat bli tillfångatagen av ryssarna och skickad till Sibirien. Han lyckas fly och tar sig till USA för att som så många andra börja ett nytt liv. Kain stiger i graderna inom bankväsendet samtidigt som Abel jobbar sig upp inom hotelbranshen. Deras vägar möts vilket leder till att de bli livslånga rivaler och fortsättningen av boken handlar om hur de båda försöker att förgöra den andre.

Måste läsas...

Den var verkligen inte bra...

Metro 2033 av Gluchovskij. Den hade potential, men som helhet absolut ingen bok jag rekomenderar. Jag har absolut inget emot mysterier och oförklarbara händelser, men till slut vill jag ju ändå ha ett svar på alla varför. Det fick jag inte samtidigt som boken saknade en riktig drivkraft och spänning. Den hamnar inte på favoritlistan. En lista som jag för övrigt har tänkt att fylla på efter hand.
Nej! nya tag och ny bok. Pacific av Ambrose, den "officiella" boken bakom tv-serien som det så fint heter. Får se vad den har att erbjuda.

Att lyssna och läsa

Tiden före ungarna var jag en periodare. Visst jag läste men det kunde lätt bli avbrott på några månader och sedan återtog jag läsandet igen. De senaste åren har det inte varit något problem att både läsa och lyssna så gott som varje dag. Att detta har med ungarna att göra är jag fullständigt övertygad om. Under deras vakna tid kan jag lugnt säga att det är 100% full rulle. X snart 4 år och Y 2 år kan inte riktigt det här med tyst och stilla (som tur är). Så när lugnet lägger sig och det är alldeles tyst strax efter klockan sju, finns inte alternativet att sätta på teven eller lyssna på musik (som jag nästan har slutat med). Istället öppnas boken och jag sjunker ner i soffan och bara njuter.
När jag började med ljudbok för några år sedan insåg jag ganska snart att den inte är till för soffan eller i hemmet överhuvudtaget så länge min kära fru är hemma. Hon går ju inte och lägger sig samtidigt med ungarna... Det var helt enkelt inte praktiskt möjligt att att lyssna på boken med henne i vaket tillstånd. Tur var väl det...
Nej! ljudböckerna blev ett underbart alternativ när jag var påväg till jobbet, till träning och under träning.
Jag har praktiskt taget i hela mitt liv spelat fotboll och vintertid innebar alltid det löpning och konditionsträning av olika slag. När sedan fotbollskarriären tog slut och magen sakta men säkert började växa var det tid att ta tag i det här med träning igen. Mina minnen av löpträning var inte de bästa men med en bok i örat har löpningen nu istället blivit något att se fram emot. För några månader sedan insåg jag hur viktig ljudboken var för mig i min löpning när boken efter halva rundan tog slut. Gud vad jobbig löpningen plötsligt blev...

Just nu lyssnar jag på Blodsbröder med J Archer en bok som handlar om ett tvillingpar som skiljs åt direkt efter födseln. De växer upp på olika håll utan att veta om den andres existens. En bra bok så här långt. Ska bli kul att se hur deras vägar kommer att korsas.

Gott! det verkar fungera

Det ser ut som om upplägget på min blogg blir som jag hade hoppats. Få se nu hur mycket tid jag kommer att lägga på det här.
Läser idagsläget Metro 2033 av Gluchovskij. Den handlar om att de sista resterna av mänskligheten försöker överleva i Moskvametron efter ett kärnvapen krig. Människorna organiserar sig i små statsstater med olika ideologier i metron. Metrostationen attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i kriget som varit. Boken var en chansning som jag ansåg att jag hade råd med (bokrean). Jag var lite skeptisk till det här med gåtfulla varelser, men som gammalt Arkiv X-fan ville jag ändå ge boken en chans, och efter att ha läst drygt hälften har jag ett gammalt klassiskt problem. Boken är inte tillräckligt dålig för att läggas undan...

Anonym?

Är egentligen emot de flesta typer av bloggar men fick nyligen en idé som jag är sugen på att verkställa. Förutsättningen för att jag ska börja blogga är att jag ska kunna få vara anonym och den här lilla inledningen är en test på detta.