Druiderna av Simon Scarrow

14:e boken om Macro och Cato. Herrarna är kvar på de brittiska öarna och skickas iväg på ett fälttåg mot druiderna som är dömt att misslyckas. Boken är läsvärd men inte någon av de bästa i serien eftersom den inte på något sätt sticker ut ifrån de övriga. Större delen av boken är de skilda åt vilket i sig är annorlunda men som varken gör till eller från.

Lite av en transportsträcka. Hoppas på en kvalitetshöjning till nästa bok.

Förfallet i paradiset

Water?!

En veckas semester i paradiset. Sol och värme. Bad. All inclusive.

Livet är gott!

Jag tror att de flesta av oss har ungefär samma bild av paradiset. Det är ett ställe utan bekymmer. Ett ställe där vi får som vi vill hela tiden och framförallt. Ett ställe där vi njuter.

Men vad innebär det i så fall i praktiken?

I en veckas tid har jag och min familj tillsammans med mängder med andra människor fått en försmak av paradiset och min känsla är en blandning av äckel, uppgivenhet och ledsamhet.

Vi hade det fantastiskt bra men jag gick ständigt omkring med tankar på Sodom och Gomorra samt olika eliters dekadens genom historien.

Ett hejdlöst frosseri och ett totalt ohämmat intag av allt gott. Ständigt uppassade av "den leende infödingen". Det enda som saknades var väl den där spyhinken när man inte orkar mer. Fingrarna i munnen för att sedan fortsätta. Jag undrar hur lång tid det tar innan vi är där igen....

Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många människor äta så mycket. Dricka, röka, steka. Som om en sönderbränd hud a la baconkaraktär skulle vara bra. Som om en ständig onykterhet skulle vara något bra. Som om den liggande pösande posen med ständig uppassning skulle vara det bästa som finns. Och mitt i allt detta stirras det naturligtvis in i mobilen. Här är vi i en miljö och en natur som förmodligen ingen av oss upplever i vardagen och så är skärmen det man vilar ögonen på.

Morgonlöpningen var underbar. Värmen har inte riktigt tagit sitt grepp om dagen och jag kan inte annat än att till fullo njuta av omgivningen. Givetvis måste jag ut ur hotellkomplexet. Löparglädjen och upptäckarglädjen hör ihop. Jag vill se mer. Och naturligtvis får jag det. Se mer. Se att alla de där hotellen är oaser i någonting helt annat. Jag får se miljöer som inte alls är lika lyxiga och jag får se uppassarens verklighet. Jag blir flera gånger glatt påhejad och tutad på. Det kanske bara är glada hälsningar, eller kan det vara mer? En uppskattning att jag har "vågat mig ut"? Jag vet inte men huvudet snurrar på som vanligt med mängder av olika funderingar.

Vad tycker och tänker de om oss egentligen? Visst. Vi ger dem arbete och inkomst men självklart måste det snurra även i deras kupor. Västerlänningar som ohämmat kommer hit och ägnar sig åt de flesta av sina sju dödssynder....

Jag hade så gärna vilja sitta ner och prata med någon av dem om detta. Är så nyfiken men min arabiska är ypperligt begränsad.

Water?!

Jag vet inte hur många gånger vi möttes av den där uppriktiga förvåningen av våra uppassare. Ska ni bara ha vatten?! Vare sig min fru eller jag dricker alkohol och läsk är inget alternativ när man varit utan den i så många år.

Givetvis njöt familjen annorlunda lite extra på semestern också. Men vi släppte självklart inte ohämmat på vårt utgångsläge. Det är inte aktuellt med glass till frukost. Det är inte aktuellt med bakelser till varje måltid även om de skulle vara nog så små. Att njuta är inte samma sak som att ohämmat trycka i sig enorma mängder av det man tycker är gott. För övrigt ser allt väldigt mycket godare ut än vad det är. Få saker som smakade annat än bara sött.

Jag utgår från att många ser en sådan här vecka som en engångsföreteelse. Jag köper inte det resonemanget. Framförallt inte när jag ser hur folk ser ut. När det så tydligt framgår hur dåligt människor mår. Ohälsa syns inte alltid men när den tar tydliga visuella uttryck så handlar det inte om engångsföreteelser utan om en felaktig grund, ett felaktigt inre regelverk som inte fungerar alls. Här blir jag faktiskt lite ledsen. Framförallt när jag ser alla barn. Både de överviktiga och de väldigt överviktiga. Deras ohälsa är inte deras fel. I mina ögon blir de svikna av sina närmaste. Jag skulle till och med vilja påstå att det är en form av misshandel. Fy fan för att ge sina barn ett så ohyggligt dåligt utgångsläge för att må bra.

Vi lever en bit in på 2000-talet. Kunskapen finns om hur vi ska agera för att må bra. Sen finns det variationer i synsätt på hur vi bör göra för att optimera vår hälsa och där är vi kanske inte riktigt överens. Men det är inte de där sista procenten av hälsooptimering som är frågan här utan de där självklarheterna angående bland annat mat och rörelse.

Vi måste ha ett vettigt utgångsläge. Ett eget regelverk för vad vi tycker är ok och inte för oss själva. Sen är regler till för att brytas men också att komma tillbaka till.

Mina barn reagerade naturligtvis och vi pratade, som vanligt, friskt om hälsa och övervikt. Jag tror att de blev lite chockade över vad vi såg. Jag med för den delen. Men de fick också en liten tankeställare när vi påtalade hur deras hälsa hade sett ut om inte mamma och pappa Tyrann hade hållit fast vid alla regler. Då blev de för en gångs skull lite tysta.

Det kändes väldigt bra ;)

Den tomma tronen av Bernard Cornwell

Mer politik och mindre krig i denna den åttonde boken om Uthred. Man känner helt klart igen sig och jag fångas fortfarande av humorn och den härligt syrliga inställningen till kristendomen som Uthred har. Jag fascineras också av hur duktig Cornwell är på att mytifiera romarriket och den otroliga byggnadsteknik som bara försvann. Hur det lever kvar och hur britterna flera hundra år efteråt inte kan återskapa på samma nivå. Häftigt!

I den här boken jobbar Uthred för att tronföljden ska gå i den riktning han har tänkt sig. Samtidigt hotar danerna som vanligt. I stort sett är handlingen som i de tidigare böckerna. En repris men en underhållande sådan.

Stjärndamm av Lars Wilderäng

Tredje boken i Wilderängs bokserie ger mig inte mycket. Några få människor håller stånd mot kentaurliknande vampyrer och zombier.

Som vilken B-film som helst. Kvar finns samma ickeengagemang för karaktärerna som tidigare. Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det är i Wilderängs skrivande som saknas men det blir aldrig någon personlig anknytning till karaktärerna. De tidigare två böckerna, framförallt första boken, är väldigt intressant ur ett mänskligt psykologiskt perspektiv. Hur beter vi oss mot varandra när det blir en kris?

Här finns inget av detta kvar. I stället ett idogt zombieskjutande som är sådär lagom engagerande. Ett litet intresse för hur det ska sluta men min åsikt är att man kan nöja sig med att läsa den första boken. Sen räcker det.

Distraherad av Sissela Nutley

Vår hjärna är samma hjärna som för 200 000 år sedan. Hur såg vår verklighet ut då jämfört med idag? Idag är det full fart med information och intryck precis hela tiden. Hjärnan går på högvarv som aldrig förr och det i många fall redan efter några månader i blöja. Hur redo och förberedd är hjärnan för vår nuvarande livsföring? Hur är hjärnan konstruerad att reagera på olika stimuli i form att ständiga belöningar, ständig rädsla och oro och ständig jämförelse?

Den här boken är återigen en sådan där bok som alla verkligen borde läsa. Framförallt du som är förälder.

Vi vuxna har en färdigutvecklad hjärna och är mer rustade än våra barn och ungdomar att hantera skärmen och krafterna bakom. Och hur ser vi ut att klara det? Fullständigt uruselt är min mening. Att då våra barn och ungdomar som är sämre rustade...?

Boken är väldigt tydlig med vad det är i våra hjärnor som både stimuleras och tar skada av vår nättid. Framförallt ligger ett fokus på tonåringar och här får jag krypa till korset. Som lärare har jag haft ett visst förhållningssätt till mobilerna i skolan. Jag har ansett att våra elever måste få redskap att hantera dem men inser nu att alldeles för få klarar av det eftersom de helt enkelt inte kan.

Det blir att samla in mobilerna framöver även om en stor del av problemet kvarstår eftersom de fortfarande "måste" arbeta med sina datorer.

Jag har så otroligt mycket att säga i den här frågan men nöjer mig just nu med att konstatera att vuxenvärlden sviker barnen och ungdomarna å det allra grövsta. Vi tar inte ansvar för deras hälsa. Och det är klart. Det är väl inte rimligt att en missbrukare ska kunna hjälpa en annan.

Skev åldersuppfattning

Jag har alltid varit dålig på att bedöma andra människors ålder och ju äldre jag blir desto skevare och roligare blir det. Jag ser på människor och tänker på fullaste allvar att vi nog är jämnåriga trots att de kan vara nästan 20 år yngre.

I grund och botten handlar det om att både i kropp och sinne känner mig ung.

För att göra åldersuppfattningen ännu mer krånglig kan min uppfattning vara lika skev åt andra hållet.

Under ett trailpass med Solvikingarna en torsdag för några veckor sedan började vi prata lite ålder. Där studsade vi omkring fem eller sex stycken "jämnåriga" herrar och tyckte att livet var både härligt och rättvist. Rättvist eftersom vi alla delade en fin upplevelse tack vare ett aktivt val vi själva hade gjort. Att springa i skogen istället för att tugga asfalt.

Hursomhelst insåg jag att jag var yngst i gruppen och dessutom drog ner medelåldern betydligt. De andra var i princip alla minst tio år äldre.

Ålder är en siffra och en känsla. Jag hoppas att jag om trettio år liksom klubbkamrat Lars fortfarande studsar omkring i skogen - evigt ung i kropp och sinne!

Det är aldrig kört! av Kristina Reftel

Små korta berättelser och visdomsord. Härliga påminnelser som kan vara nödvändiga att ta fram lite då och då. Berättelserna känns så bra och självklara när man med nyktert humör läser om dem. Men så vet jag att när jag väl är nere i "gropen" är det inte lika enkelt att tänka och göra rätt. Extra viktigt då att ha med sig visdomen och verkligen försöka använda sig av dem när det väl hettar till.

Teori och praktik. Ju sundare tankar jag omger mig med desto större är chansen att jag senare praktiserar dem? Jag tror och hoppas det....

Oerhört läsvärd liten bok.

Korta svar på stora frågor av Stephen Hawking

Titeln tillsammans med vem som ligger bakom boken gjorde mig väldigt intresserad. Vad tänker en av vår tids smartaste människor om "de stora frågorna"?

Finns det intelligent liv i rymden och kommer vi kunna se in i framtiden? Kommer mänskligheten att överleva? Artificiell intelligens?

Frågorna är väldigt intressanta men i flera av fallen innebär svaren ett äventyr i rymden och dess vokabulär och eftersom detta inte är min starkaste sida går svaren mig allt som oftast förbi. Jag begriper inte riktigt och all oändlighet där ute gör det ogripbart för mig. Jag orkar helt enkelt inte att hålla en vettig koncentration. Däremot fångas jag enormt mycket när svaren blir mer jordnära och handlar om jordens överlevnad och om AI.

Blandade känslor. För svårt ibland och mycket intressant i vissa fall.

Jag tänker att boken förmodligen är guldkantad för den rymdintresserade och mer kunnige. För mig blev det mer av ett försök att förstå något jag inte riktigt har koll på. Och det gick på det stora hela inte speciellt bra.