Min självbiografi av Alex Ferguson

Han har alltid funnits där. Frenetiskt tuggande på sitt tuggummi, ganska ofta kokande av ilska och nästan alltid som en vinnare. I mina ögon finns det i princip ingen annan manager som är i närheten av hans bedrifter. Bara det faktum att han har lyckades hålla sig kvar på samma position i Manchester United i så många år är helt fantastiskt. Framförallt med tanke på hur länge det har varit populärt bland Europas toppklubbar att byta tränare åt höger och vänster. Visst har hans framgångar hjälpt att hänga kvar men det har inte alltid gått bra.

Min fascination av denne man har alltid grundat sig i att han har verkat ha en alldeles unik "vinnaraura" omkring sig. Oavsett spelarmaterial har det ibland känt som om hans lag inte har kunnat stava till annat än vinst och gärna genom att avgöra i slutet på matcherna.

Denna känsla blev inte sämre av att Manchester United krackelerade fullständigt när han lämnade över till David Moyes. Minns att jag tänkte att, nu myser gubben. För även om han var kvar i klubben så måste egot ha fått sig en kick när det blev en sådan tydlig skillnad i lagets prestation utan honom själv vid rodret.

Min nyfikenhet var alltså stor när jag började lyssna på boken. Till en början är den faktiskt inte jätteintressant. Många för mig okända namn hyllas och det engagerar inte men så fort han ger sig in på fotbollen blir det himla intressant och roande. Matcher, spelare och hans syn på sin omgivning är väldigt givande att få ta del av och jag inser att den bild jag har haft av honom verkar stämma ganska bra. Stenhårt auktoritär och skicklig. "Ingen spelare får bli större än klubben. Ingen spelare får ta över omklädningsrummet."

Han hyllar och sågar och är direkt dräpande mot en del av de spelare, tränare och för all del domare som har stått i hans väg. Underhållande!

En bit in i boken blir det väldigt tydligt att det kan vara läge att förhålla sig kritisk till ganska mycket av det han berättar. Många situationer och rent av anekdoter är ju tvivelsutan hans egna upplevelser och de är naturligtvis väldigt subjektiva. Detta kan vara lite svårt att tänka på när han berättar om saker man inte har någon egen bild av. Hans sanning riskerar då att bli min. Men när han tokhyllar Ronaldo och ger ursäkter och förklaringar på att mannen i fråga inte längre filmar vaknar jag till.

Njae, håller inte riktigt med dig Alex....

Han berättar om en hel del spelare i boken och Eric Cantona nämns vid ett flertal tillfällen men jag saknade verkligen en mer genomgående bild av denne legend. Hoppades in i det sista att han skulle berätta mer om just Cantona, men tyvärr inte. Synd! Man kan inte få allt...

Har man upplevt den Europeiska toppfotbollen från 80-talet och framåt som jag har, så måste den här boken läsas...

Gillar för övrigt att han berättar om sin uppfostran och därmed sitt behov av att skrapa rent på sina barnbarns tallrikar.

Hobbiten av J R R Tolkien

Jag har sett två av de tre filmerna om Bilbo. Givetvis har de väckt min nyfikenhet på boken. Det är nu länge sedan jag läste Sagan om ringen. Det jag minns av den läsningen är att böckerna som helhet var bra men vandringarna oändligt tråkiga. När filmerna kom tyckte jag att det var en av få gånger som en filmatisering faktiskt överträffade boken.

Vad skulle jag nu tycka cirka 20 år senare? Och med filmerna först på näthinnan?

Bilbo blir "shanghajad" av Gandalf. Han ska hjälpa ett gäng dvärgar att få tillbaka sitt hem och sitt guld. Vägen dit är full av strapatser och väl framme är det bara den eldsprutande draken Smaug som är i vägen för att uppdraget ska lyckas. 

Filmerna är givetvis väldigt "hollywoodiserade". Mycket action med skickliga krigare till dvärgar. 

Jag går alltså in i boken med en ganska klar bild av vad det är jag kommer att råka på. I förväg har jag fått veta att boken skiljer sig en del från filmerna. Givetvis tänker jag, men blir först förvånad och även lite irriterad på uppläsaren Jan Waldekranz. Vad håller han på med? Han förställer rösten och ger mig som lyssnare en uppfattning om att dvärgarna är som små sköra barn. Det stämmer ju inte alls in med min bild....

Ju längre in i boken jag kommer desto mer förlåtande blir jag. Waldekranz tolkning är klockren. Boken Hobbiten är nämligen som en söt liten saga i jämförelse med filmerna. Dvärgarna är alls inte några actionhjältar utan istället tämligen hjälplösa. Det gör den inte sämre, bara annorlunda.

En annan intressant detalj är att det framkommer ganska tydligt att den här boken är skriven ganska många år före Sagan om ringen. Ringens egenskaper är klart mer blygsamma här. Inte ett ord om någonting annat än att den skänker sin bärare osynlighet. Det får mig att tro att Tolkien inte hade "hela" historien klar för sig när han avslutade denna första bok som vi i efterhand sammanför med de tre senare.

För övrigt gillar jag att girighet berörs kraftigt i boken samt hur olika folk som bråkar kan enas mot en gemensam yttre fiende. Är det verkligen det enda som kan ena oss? Jag tänker på de oroligheter vi har i världen idag. Varför kan vi inte se alla våra likheter istället? Och varför är våra olikheter ett sånt himla stort problem? Världen vore bra tråkigare om vi alla tänkte och tyckte samma sak.

Terräng/äventyrslöpning

Tillbaka till stigarna i skogen igen.

Jag har länge sagt att jag trivs bättre i terräng och i alla tider har jag alltid förknippat det med stigarna i skogen. Det är något finurligt och härligt med att studsa omkring och fokusera på vartenda steg. Det går inte att jämför med det monotona trampandet på en asfalts- eller grusväg. Den koncentrationen som krävs i terrängen är på något sätt befriande. Jag tror att det för min del blir en form av meditation när allt fokus läggs på en sak. Kortare steg, ibland längre, ibland i sidled och så ett litet hopp för att komma över den där roten, gyttjepölen eller stenen. Om det dessutom går att kombinera med att terrängen är ny blir det som ett litet äventyr. 

Detta var något jag upplevde på Kap Verde. Vid ett flertal tillfällen sprang vi på en terräng av jord/sand med varierande storlekar på stenar som skulle passeras och trampas på. Farten sjönk och fokus låg på att inte stuka till fotlederna. Samtidigt visste vi inte riktigt var vi var eller vart vi var på väg. Vi sprang lite på känn och hade en hum om ungefär vilken riktning vi borde ta. Det var riktigt, riktigt roligt.

Efter Kap Verde inser jag ännu mer att det inte behöver vara skogen som sådan som innebär det här äventyret. Det kan vara lite varsomhelst. Nya miljöer och nya platser till och med nya städer. En dag ska det bli Alperna eller varför inte våra svenska fjäll. Äventyr, utsikt och upplevelse. En härlig kombination. 

För övrigt hann jag till min glädje med ett långlopp idag och med det en magtest. 

Jag har ju en stående oro för vad jag ska stoppa i mig under BUM 87. Magen accepterade ovan och det var himla skönt. Har nu provat lite allt möjligt och inte åkt på en enda nit. 

Oron minskar...

Det sötaste vi har av Ann Fernholm

Ann Fernholm skriver återigen om sockret och dess inverkan på våra kroppar. Den här gången riktar hon in sig mot våra barn och hur de påverkas.

Boken är väldigt bra men jag känner att jag inte får ut så mycket av den. Jag har nu i tre års tid ätit enligt det tankesätt Fernholm förespråkar. Familjen nästan lika länge. Det innebär att vi har varit väldigt restriktiva med socker och dåliga kolhydrater. Maten lagas från grunden och allt det där som egentligen borde vara en självklarhet. Under den här tiden har jag läst andra böcker i ämnet och framförallt hållit mig á jour med Fernholms och Andreas Eenfeldts bloggar. Detta innebär att den här boken i sig inte innebär så mycket nytt. Förutom det där med tarmarna som jag villigt kan erkänna att jag inte helt och fullt begriper. Istället blir den som en liten påminnelse och motivationshöjare vilket kan vara nog så viktigt. För gudarna ska vetat att vi har kämpat. För det är inte lite socker man ska stå emot i samhället. Det är inte ett kalas lite då och då och det är inte helt lätt att få två barn att göra som man vill. Definitivt inte när det smakar så gott som det faktiskt gör med socker.

Samtidigt har det gett resultat och jag är oerhört stolt över deras beteende vad gäller den här frågan. De har framförallt den senaste tiden visat prov på en enastående förståelse för problematiken och inte utmanat mig och min fru när frestelserna har knackat på dörren. Frågan har kommit men tjatet har uteblivit. De har klarat av det där nejet som är så lätt att vilja argumentera emot.

Lön för mödan!!!!

Boken var min reselitteratur på planet ner till Kap Verde. Jag plöjde den verkligen och blev förvånad över att jag kunde få så mycket lästid. Väl framme var den nästan avklarad. Det intressanta eller rent av sorgliga var en sak som hände på planet. Min fru och barnen sitter på de tre platserna på ena sidan av mittgången. Jag på den andra tillsammans med en kvinna och vad jag antog var hennes son. Pojken var i tioårsåldern och blev snabbt intresserad av boken. Utsidan av den kan ju locka vem som helst :)

Jag förklarade lite kort att den handlar om hur socker och godis påverkar våra kroppar. Nog om det. Under cirka nio timmars flygtid mölar ungen i sig en hel låda med olika godispåsar. Han dricker läsk till höger och vänster. Jag tror att han var uppe i minst tre stycken burkar. Maten som serverades var inte av någon högre kvalité men nog tusan smällde han i sig allt utom det som eventuellt var någorlunda nyttigt. Nämnde jag att pojken var kraftigt överviktig?

Jag satt och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Självklart tyckte jag synd om pojken. I min värld är inte hans intag hans beslut. Men hur i hela härligheten kan så många människor vara så extremt omedvetna om sockrets effekter? Jag inser att jag är väldigt påläst i ämnet men på fullaste allvar? Kan någon människa ha undgått de senaste årens debatt? Jag anser att det är barnmisshandel att låta ett barn få trycka i sig på det viset. Fan! Det var ju inte så att problematiken inte syntes. Även ett smalt barn kan visserligen fara illa av stora mängder socker men när det syns så tydligt...

Och jag avskyr argumentet att man måste få unna sig. Ja, gör det men gör det med något vettigt. Något som är gott och som inte skadar. Eller är det ok för en alkoholist att unna sig en sup eller två på semestern också? Och varje fredag och lördag och kalas/fest?

Vi måste börja tänka om. Det går att unna sig på andra sätt och det måste faktiskt inte ha med magen att göra. Och om det nu måste ha med magen att göra så finns det mängder med goda och vettigare alternativ än sockerchocker med en innehållsförteckningar som ingen människa orkar läsa.

Semester/träningsläger

Så var det äntligen dags för den planerade resan. En veckas semester på Kap Verde skulle kombineras med framförallt löpning. Jag lekte med tanken att göra en "Murakami", 10 kilometers löpning varje dag. Jag vågade inte ha det som ett konkret mål eftersom jag innerst inne misstänkte att jag muskulärt (vaderna) inte skulle klara av det. 

På flygplatsen får jag syn på en bekant siluett. Det är J från Solvikingarna. Ska han också till Kap Verde? J är jag ytligt bekant med och han är en av de där snabba gasellerna jag inte riktigt rår på. Torsdagar när vi har tröskelpass är han alltid i den snabbaste gruppen. Gruppen som allt som oftast är för snabb för mig. Efter att ha hälsat på honom får jag reda på att vi faktiskt ska till samma ställe och han verkar positiv till att springa morgonen därpå klockan sju. Även han verkar vara ute efter mängdträning vilket får mig att hoppas att jag inte ska sinka honom allt för mycket. 

Vi får sju dagars underbar löpning tillsammans. Dag fem är vi dessutom tre. J har fångat in ytterligare en löpare, Mattias från Jönköping. 

Vi springer på sand

och jord, 

över terräng med mängder av stenar, asfalt 

och snorhala kullerstenar 

och vi får en bild av ön"utanför" hotellkomplexet. Till min oerhörda glädje och förvåning håller kroppen. För det blir inte några 10 kilometer per dag och det blir inte något lugnt tempo. Allt som oftast avslutades varje dag med underbara tempohöjningar. Jag insåg till min glädje att vi sprang i en fart som jag inte förväntade mig att jag skulle klara av. Och kroppen höll!!! 

Sju dagars löpning resulterade i 102 kilometer och jag känner mig så in i helsike stark, nöjd och välmående. Förutom de roliga siffrorna visade sig den ytligt bekante J vara en väldigt sympatisk människa och utan hans sällskap hade jag inte kommit i närheten av 102 kilometer. Sällskapet är så viktigt. 

Sista dagen var jag bara tvungen att att plocka av mig löparskor och strumpor för att få löpa några kilometer i sanden. Härligt, jobbigt och fullständigt overkligt. En viss skillnad mot hur det är i Göteborg februari månad...

Varje morgon smög jag ut från rummet cirka 06:40. Tog mig en kaffe på uteserveringen och njöt. Njöt av miljön, fågelkvittret och lugnet. 07:00 studsade vi iväg. Efter avslutat pass var det frukost och tid med familjen. Mycket bad, sol, god mat och trevligt umgänge. Total harmoni.

En fantastiskt härlig semester som jag kommer att ha med mig länge. 

Robin Hood av Maj Bylock

Först en hyllning till Maj Bylock. Vilken insats hon har gjort! Alla dessa klassiker hon har skrivit om och gjort begripligare för framförallt de små men även för de lite äldre med lässvårigheter. Jag minns att jag själv först läste dessa lättlästa böcker när jag var liten för att senare ge mig på originalen.

Igår kväll upplevde jag en underbar händelse med min minste. Så gott som varje kväll avslutas med läsning. Ibland längre, ibland lite kortare. Ofta är det samma bok om och om igen under en period och jag blir lika lycklig varje gång en ny period tar vid. Nu har det en tid varit faktaböcker, vilket underbart nog har varit mer varierande än vanligt.

När läsandet avslutas är det alltid samma lilla visa med det obligatoriska krånglet innan det är toabesök och i säng. Väl i säng är det inte helt ovanligt att det pratas och frågas för sakens skull. Ju mer desto bättre eftersom det förlänger vakentiden. Man får inte vara dum...

Men så igår var det Robin Hood. Vi läste en bra stund och kunde avsluta mitt i utan allt för stora protester. Jag slog igen boken och då började det... Jag blev fullständigt nedskjuten med frågor. Grabben öste på som en kulspruta och ville veta än det ena, än det andra. På något sätt lyckades vi komma i säng via toan och det gick inte annat än att svara så tålmodigt som möjligt. I vanliga fall hade jag bett honom att täppa igen eftersom det var dags att sova. Men frågorna var verkligen inte av "nuvilljagintesovakaraktär". Ögonen lyste och han var helt uppslukad av berättelsen och genuint intresserad av mina svar. Jag undrar om han reflekterade över mitt lilla flin som jag bara inte kunde torka bort? Förmodligen inte.

Det tog en stund. När han väl var klar somnade han, som alltid extremt fort. Jag satte mig i soffan och njöt. Så härligt att kunna ge pojken en föraning om böckernas spännande värld. Hittills har det inte varit så mycket spänning.

Förhoppningsvis blir han en lika stor bokslukare som storebror...

Glädjen blev inte mindre av att den lille i morse gjorde upp planer för kvällens läsning. Om jag förstod honom rätt är det inte tal om att fortsätta där vi slutade. Nej, vi ska börja om från början...:)

Ikväll har jag med mig Howard Pyles version, den Bylock har utgått ifrån. Undrar vad det blir för reaktion på det?

BUM 87 - mindre än fyra månader kvar...

Mentalt anmäld sedan länge. Anmäld och betald sedan en månad. Tiden går och lördagen den 30/5 närmar sig. Träningen går bra och jag tror och hoppas att jag fysiskt kommer att vara väl förberedd. Ibland säger kroppen ifrån och jag får ta det lite lugnare och någon gång kan någon lite bakterie eller om det nu är virus vara i vägen. Men sett till det stora hela är jag nöjd. Det som ockuperar mitt huvud allra mest just nu är 2 saker:

1. Vad för typ av energiintag under löpningen? Och hur ska magen lösa det? Den här frågan får vänta lite. Vad, får jag prova mig till och där har jag en hel del idéer. Idéer som jag får testa senare i vår när jag gör de riktigt långa passen.

2. Vad kan jag bära med mig och hur? Jag vill verkligen inte köpa mig en sådan där löparryggsäck. Vill inte ha tyngden på mina axlar och dessutom tror jag inte att jag kommer att ha någon större nytta av den i framtiden. Vet att framförallt familjen kommer att ställa upp ute i spåret med både vätska och energi men känner ändå att det vore en trygghet att ha med mig någonting utöver mitt vätskebälte ifall det skulle krisa.

För övrigt har jag detaljstuderat kartorna. BUM har fem stycken kontroller, där det går att få både vätska och energi. Problemet är att dessa är ganska långt ifrån varandra, de kommer med ca 10-15 kilometers mellanrum. Därför har jag kikat på var min uppbackning skulle kunna stå. Det går rent praktiskt att få in dem vid fem ställen (korsande vägar) och det borde räcka. Men, men...

Problemet kanske inte ens existerar under tävlingen med tanke på alla kontroller jag kan få in utan ligger istället under träning då inga kontroller finns. Och då är det bara att planera löpningarna på ett vettigt sätt så är även detta bekymmer löst.

Oro inför det okända, så självklart mänskligt...