Göteborgsklassikern - Hisingen runt

I höstas föreslog min bror att vi skulle prova på Göteborgsklassikern. Det vill säga "Hisingen runt" (50 kilometer på cykel), "Göteborg simmet" (1000 meter simning i Delsjön och Finalloppet (10 kilometers löpning i Skatås).

Idag var det dags för Hisingen runt. Sträckan skrämde mig inte eftersom jag i flera års tid har cyklat liknande sträckor lite då och då. Däremot var det första gången jag skulle vara med i en cykeltävling så lite spännande var det att se vad det skulle innebära.

Det blev en fantastisk upplevelse. Att det kan vara en sådan stor skillnad att cykla ensam till och från jobbet jämfört med att delta i en tävling. Här kunde jag krypa ihop bakom folk och trampa på i "vindskugga" och det fanns massor av cyklister att köra om och ikapp. Det faktum att vi var två gjorde, förutom att det var oerhört trevligt, att vi kunde hjälpas åt och därmed hålla uppe farten och tempot. Och förmodligen var det just farten som gjorde att det var så roligt. Genomsnittshastigheten låg cirka fyra kilometer i timmen fortare än vad jag normalt brukar ha. Nu när jag skriver detta låter det inte så mycket men upplevelsen var desto häftigare. En annan mycket stimulerande faktor var att köra om alla fina cyklar. En del människor har fina och dyra cyklar som de även rent fysiskt har nytta av. Det kan alltså köra på rätt fort. Andra har bara en himla fin cykel ;)

En annan reflektion är att hur fort jag än tycker att jag kör finns det alltid de som köra fortare och så länge det inte är en gubbe med "ölmage" kan jag acceptera det. För övrigt är det intressant att det är så många av dessa cyklister som är duktiga men ändå besitter just denna ölmage. Jag undrar vad det kan bero på.

Himla kul var det och nästa moment blir 1000 meter simning och det ser jag både fram emot och inte. Alltid kul med tävling men simning är verkligen ingenting jag blir upphetsad av.

Evig natt av Guillermo del Tor och Chuck Hogan

Det här är tredje och sista vampyrboken i triologin där vampyrer har tagit över herraväldet på jorden. I den här boken lever människor som slavar under vampyrerna. De jobbar för att föda människosläktet som i sin tur ska föda vampyrerna genom att de i vissa lägger sakta men säker töms på blod.

En liten motståndsrörelse kämpar på med litet hopp om att fälla den övermäktiga styrkan. Planen är att med hjälp av en bok hitta den så kallade mästarens (Överstevampyrens) födelseplats och smälla en atombomb där. Ett av alla problem är dock att en av motståndsmännens son håll som gisslan av mästaren.

Jag var väldigt förtjust i de första två böckerna men här i den tredje blir storyn lite fånig. Det tillsammans med fler stridigheter gör att boken är klart sämre än föregångarna. Jag har nämnt det tidigare i samband med andra böcker. Det här med action, slagsmål och andra fysiska uppgörelser intresserar mig inte nämnvärt. Det är i vissa fall något nödvändigt men definitivt inget som håller uppe en bok. Och blir det då för mycket av den här varan, som i den här boken, faller kvalitén.

Jag sträckläste den visserligen, så visst var det godkänd underhållning, men jag hade hoppats på mer. Det fanns ett litet avsnitt i boken, där vi läsare återigen fick en historisk tillbakablick och förklaring, som i de föregående två och genast blev det bättre. Men eftersom serien skulle avslutas blev fokus, helt naturligt, istället på "le grand final".

Mer träning - Kroppen är märklig

Efter noggrant övervägande har jag beslutat mig för att skriva mer om min träning på den här bloggen. Tidigare har jag mest flikat in det som har haft med olika tävlingar att göra men jag börjar känna att det skulle vara kul att utöka detta med fler inlägg.

Jag börjar med en lite reflektion så här två dagar efter Göteborgsvarvet.

Natten till söndagen hade jag svårt att sova eftersom benen gjorde så förbannat ont. Att vända sig i sömnen var inget som fungerade särskilt bra.

Natten till idag, måndag, var inte heller något vidare. Jag hoppades på att träningsvärken i benen skulle reduceras en del genom en cykeltur till jobbet. Trapporna ner till förrådet togs med smärta. Ut med cykeln och hopp på. Känslan var faktiskt ganska go. Jag kände mig härligt rostig i benen och tänkte att tempot får anpassas efter vad som faktiskt är möjligt. Den här rostiga känslan bestod cykelturen igenom och den var inte helt igenom negativ. Någonstans så känns det lite skönt när smärtan är sådär lagom. Jag har ont för att jag har gjort något vettigt och det är inte värre än att jag kan fortsätta med att göra något vettigt.

Men kroppen är allt bra märklig ändå.

När jag är framme på jobbet inser jag att jag har lyckats på under 50 minuter. Det är en gräns jag allt som oftast inte klarar av. Varför jag klarade det idag kan jag helt enkelt inte begripa.

Det hade varit så enkelt att tycka synd om mig själv i morse och tagit mina värkande ben som en bra ursäkt till att ta bilen istället.

Ibland ska man lyssna på kroppen. Ibland inte. Men det är verkligen inte lätt att veta när.

Göteborgsvarvet 2014

Som vanligt kändes inte förberedelserna som de bästa. En spökande vad har gjort att jag inte har kunnat lägga upp träningen riktigt som jag har velat. Min tanke har varit att köra en hel del intervaller men påfrestningen har då blivit för hög så därför har jag fått ta det lite lugnare.

För två veckor sedan var det generalrepetition. Jag var ute och sprang 19 kilometer och försökte hålla ett 4,30 tempo. Jag lyckades och vaden kändes bra. Därför var min känsla inför gårdagens varv ändå positiv. Jag hade två olika målsättningar. Den första var att klara av varvet på under 1,40. Det skulle innebär ett nytt personligt rekord och kändes så rimligt att jag även hade ytterligare ett mål, att klara under 1,30. Ett mål jag trodde mig kunna klara om allt verkligen stämde.

De nio första kilometrarna kändes fantastiskt bra. Jag drev på ganska bra med lätta ben och ett positivt sinne. Tempot var såpass bra att jag hade en god chans att klara av 1,30. Sen hände något. En stumhet i låren kom förvånande krypande och plötsligt kändes det inte lika fjädrande lätt. Strax efteråt högg det till i min stackars vad. Mitt mentala jag fick sig därmed en rejäl snyting. Farten sjönk och jag insåg direkt att det bara var att säga hej då till 1,30. Jag blev uppriktigt sagt ledsen där jag sprang. Det hade ju känts så bra. När jag för mig själv har analyserat det i efterhand så kommer jag på flera anledningar till varför det blev som det blev men förmodligen räcker det med en, jag gick ut för hårt.

Ett tag var jag rädd för att antingen få promenera den återstående sträckan eller att till och med bryta loppet. När sådana tankar smyger sig på är det jobbigt.

Jag försökte lägga om steget något genom att landa mer på hälen. Det fungerade och vaden blev inte sämre men varje steg var jobbigt eftersom låren inte heller längre var mina kompisar.

Resten av loppet kändes som en enda pina. Nu hade jag egentligen bara en tanke, att hålla huvudet högt. Jag vill kunna vara stolt över det jag presterar. Jag vill inte ha tusen ursäkter och framförallt vill jag kunna se tillbaka på min prestation och tid och vara nöjd. Det får inte finnas någon känsla efteråt som säger att jag inte gav allt, gjorde mitt bästa.

Nu har det gått en eftermiddag och en natt sen jag kom i mål. För övrigt en natt med mycket dålig sömn och jag kan inte göra så mycket annat än att konstatera att jag inte hade kunnat göra så mycket mer. De sista tio kilometrarna var en kamp och med tanke på hur trött jag var när jag kom i mål kan jag så här i efterhand hålla huvudet högt.

Trots allt så klarade jag faktiskt av min första målsättning.

Gengångare av Jo Nesbö

Återigen en bok av Jo Nesbö och återigen en mycket trevlig upplevelse. Detta var min sista ljudbok jag hade hemma, så det var inte så mycket att välja på. Jag var egentligen inte speciellt sugen på ytterligare en deckare och handlingen var inte heller något jag hoppade högt av. Härligt när man blir positivt överraskad!

Harry Hole flyger hem till Norge för att undersöka ett mord. Han vägrar tro att den gripne är den skyldige och detta leder honom till Oslos smutsiga narkotikamiljö.

Mina farhågor grundade sig i att jag inte var särskilt intresserad av en bok som skulle inbegripa ett narkotikaträsk. Nu blev det inte riktigt så. Boken har så många olika nyanser och vinklar att det är omöjligt att inte bli intresserad. Det är inte bara Harrys perspektiv som Nesbö låter oss följa utan även ett flertal av de andra karaktärernas, däribland en råttas. Och det är någonting i den här blandningen som Nesbö lyckas så otroligt bra med. I de flesta böcker kan jag känna antingen glädje eller besvikelse, till och med tristess beroende på vilken karaktär författaren låter en följa men här blir det inte så. Det är lika intressant och spännande hela tiden, vilket i mina ögom är ovanligt och framförallt en mycket gott betyg.

Narkotikan och missbruk har en central roll i boken och boken ställer en hel del frågor som är värda att fundera över. Vad är lojalitet? Vad är jag beredd att göra för att nå mina mål? Vad får det kosta?

Vid ett flertal tillfällen när jag lyssnade blev jag förvånad över att boken fortfarande hade en hel del kvar innan den var slut. Så här i efterhand tror jag att det till viss del berodde på att jag hela tiden anade vart vi var på väg och det var först när riktningen ändrades som jag insåg att vi inte var riktigt klara. De nya riktningarna kändes aldrig onödiga och längden på boken var bara positiv. Även det något mycket positivt eftersom en del författare kan krångla till det på ett onödigt sätt mot slutet. Önskan att bli oförutsägbar riskerar ofta att bara bli fånig. Men inte här.

De två senaste böckerna av Nesbö har varit två mycket angenäma bekantskaper. Han klättrar på min personliga författarlista. Kul!

Stridens hetta av James Holland

I den fjärde boken om Jack Tanner har handlingen förflyttats till Egypten och kampen mellan Rommel och Montgomery. Tanner är skadad och tar igen sig i Kairo. Under tiden får han i uppgift att luska reda på en tysk spionring som ställer till det för britterna. När han väl tillfrisknar jobbar han lite parallellt med sina uppdrag som löjtnant i armen och som spionjägare i Kairo.

Till en början gläds jag åt att Holland har valt att ha en annan inriktning än i de tidigare tre böckerna. Tyvärr blir det inte så bra. Jag har läst en hel del spionromaner i mina dagar och ett flertal av dem har handlat om just andra världskriget. Och i den jämförelsen väger den här boken ganska lätt. Spänningen och dragningskraften infinner sig aldrig och de gånger det faktiskt blir lite fart i boken är när Tanner hamnar i aktion men det sker för sällan. Kort sagt blir det lite för lite av det som gör de andra Jack Tanner böckerna så bra. Utöver detta är boken fullproppad med förkortningar på olika militära enheter och annat liknande som i mina ögon är totalt ointressant. Det påminner lite om Anthony Beevers faktaböcker om andra världskriget och de har jag aldrig orkat med.

Mot slutet var jag ganska ointresserad av vad som skulle hända och läste mest för att bli klar med boken. Synd på en bra bokserie men jag har ändå goda förhoppningar inför nästa del.