Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Willie är ett av många barn som under andra världskriget evakueras från London ut till landsbygden. Han hamnar hos Tom, en äldre och ensamstående man som av byborna betraktas som en enstöring. Willie har haft det riktigt tufft med en sinnessjuk mamma som har utsatt honom för både fysisk och psykisk misshandel. Tom å sin sida har en egen tung historia bakom sig som har fått honom att dra sig undan det sociala spelet. Mötet mellan dessa två människor påverkar dem båda i djupet.

Willie repar sig och bandet mellan de båda blir starkare och starkare tills en dag då Willies mamma kallar tillbaka honom till London. Tom anar efter ett antal veckor oråd och beger sig iväg för försäkra sig om att allt är som det ska.

Jag tycker att den här boken, på alla sätt, är underbart bra. Magorian bygger upp en enorm kärlek och värme som aldrig blir överdriven. Toms förståelse är enormt rörande och det är inte svårt att bli engagerad och glad åt Willies utveckling. Samtidigt lurar fasorna och balansen dem emellan är genialisk. Ännu en gång kommer jag på mig själv med att samtidigt både skratta och gråta och mycket bättre betyg än så går inte att få.

Det finns otroligt mycket visdom i boken och en hel del tänkvärt. Vad har vi för behov i exempelvis vårt sorgearbete? Varför beter sig människor som de gör? Hur ska man klara av att vara en sådan där fantastisk människa som förstår och begriper att det finns en orsak till att en människa beter sig som hon gör?

Jag har råkat ut för det där ett antal gånger på jobbet. Kunskap och bakomliggande orsaker till varför en elev/människa beter sig på ett speciellt sätt. Och oj, vad mycket lättare det är att bemöta när jag vet varför. Men när jag inte vet, vilket fallet oftast är både privat och professionellt, är det så mycket svårare.

Kunskap, tålamod och förståelse är tre egenskaper som underlättare umgänget med andra. Har man det slipper man förhoppningsvis irritation och aggression. Så mycket lättare och trevligare livet blir då.

Där har vi den stora utmaningen...

Skattkammarön av Robert Louis Stevenson

Jag har ett ständigt dåligt samvete över att jag i princip aldrig läser något på engelska. Den här boken har legat på nattduksbordet i ett antal år. Jag har sneglat på den, tagit på den och luktat lite lätt på den utan att riktigt våga/vilja ta nästa steg.

225 sidor och korta kapitel. Jag har verkligen letat argument för att ta det där sista steget och som vanligt är alltid ångesten som störst innan man ska göra det där som hjärnan på förhand har bestämt ska vara jobbigt.

Väl igång var det naturligtvis ingen fara. Jag begriper att det handlar om en skatt som ska plockas upp, att de seglar ett skepp och att det är pirater inblandade. Att piraterna låtsas vara en god besättning innan förräderiet och att det sitter en papegoja på en axel. Ibland hamnar jag visserligen i ett vakuum och läser utan att riktigt förstå. Det äldre piratfackmannamässiga språket ingick inte riktigt i min utbildning. Men helheten sitter där och bilder dyker upp i huvudet på mig som hävdar att de har varit där förut. Kan det ha varit 25 år sedan jag läste den här boken senast?

Häftigt hur hjärnan minns och får vissa situationer i boken att kännas bekanta.

Puckeln engelska böcker måste raderas. Det här var ett steg. Nästa får inte dröja allt för länge men då blir det troligen en bok av modernare snitt.

Vättlefjällsleden

Efter att häromdagen ha sprungit runt Surtesjön blev jag rejält sugen på att ta mig an Vättlefjällsleden. 

Anmälde mig nyligen till Orust tvärs, 27 km terräng. Ett lopp som inte bara ska klaras av. Det ska ösas på, så fort det bara går... Därför var min målsättning idag att driva på och hålla fart. Kände mig osäker på vad kroppen skulle säga om det eftersom det har blivit en hel del kilometer den här veckan både i form av cykel och löpning. Svaret var glädjande och jag blev väldigt nöjd över tempot. Gott att ha en tid att utgå ifrån inför den 22 augusti.

Överhuvudtaget var det en härlig runda. Bra skyltat, en del svåra partier, en hel del upp och ner men framförallt var det himla löpvänligt. De många stigarna fyllda av barr kändes som skogarnas autobahn. Ett litet tag trodde jag att jag var Jonas Buud (ett väldigt litet tag :).

Jag hade vätskebältet med men fick för mig att prova om jag skulle klara turen utan intag. 12-15 grader och skugga - inga problem!

Som vanligt roligt att springa någon annanstans med samma härliga fågelkvitter som sällskap.

Runt sjön: Surtesjön

En fullständigt underbar upplevelse. Utsikt över sjön i princip hela rundan. Ofta sedd uppifrån med grus som underlag. Ganska kuperat på sina håll men i korta intervaller. Alltså inga längre backar och förmodligen suveränt att köra backintervaller på. 

Just idag blev det en väldigt lugn runda med min mycket gode vän G. Att solen efter ett tag lyste upp tillvaron gjorde inte helheten sämre. 

Det enda negativa var att rundan kanske var lite kort. Med den här vyn hade det gärna fått vara minst den dubbla sträckan. Det är trots allt inte samma sak att springa två varv.

Ändå den bästa sjörundan hittills.

Total sträcka: drygt 7 kilometer.

Avklarade sjöar:

Aspen ca 16 km

Kåsjön ca 7 km.

Landvettersjön ca 12 km

Stora Härsjön drygt 13 km

Surtesjön drygt 7 km

Rådasjön  ca 12 km

Dagens naturpass

Midsommarafton! Jag har semester! Jag kan lägga in ett träningspass i princip när jag vill!

Oftast passar det familjelivet bäst att ge sig ut på morgonen. Vi har vår lilla rutin. Pappa kliver upp. Smyger (tror jag i alla fall) och brygger mitt kaffe. Efter en stund, små tassande steg. Kan bara vara den lille. En titt på klockan, en titt på mig och sen det där underbara leendet tätt följt av morgonpinket som även det följ av ett härligt leende om det rinner länge nog. Mamman ligger fortsatt däckad eller åtminstone halvslumrandes. Den äldste, nergrottad och förlorad i Harry Potter.

Jag hoppar på cykeln. Lämnar familjen och idag även ödmjukheten och noggrannheten hemma. Känner mig genuint lycklig med farten i ryggen och vinden i ansiktet. Väl framme vid Kåhög hoppar jag av cykeln och ger mig i kast med orienteringen. Smack, smack, smack. De tre första kontrollerna är i hamn. Fyran ser även den enkel ut. En större grusväg, in vänster i terrängen ca 100 meter efter kraftledningen och där ska den vara. Smack! Eller inte. Vilse? Hur F A N är det möjligt. Terrängen är visserligen kompakt men när jag efter ett tag inte ens hittar tillbaka till grusvägen börjar jag undra vad det är jag sysslar med. Efter cirka en halvtimma hittar jag den äntligen. Det vill säga grusvägen :) En sådan lycka! Kort därpå även kontrollen. Ännu lyckligare men även lite svinarg på mig själv eftersom jag inser att jag slarvar. En kontroll kvar... 

Ger mig iväg på grusvägen igen, något mer ödmjuk. Slarvar givetvis igen och slafsar runt i gyttjan ett bra tag innan jag hittar rätt.

På cykeln hem funderar jag som vanligt. Lycklig över att ha klarat av dagens uppgift. Grinig över..., ja, vad då? Över att det var jag själv som gjorde dagens uppdrag/hinder svårare än nödvändigt. Men jag klarade det ju och det är det som är det viktiga. Det är det jag mår bra av.

Ständigt dessa lärdomar. En annan är att jag tidigare har valt att använda en sådan här till kartan.

Men inte idag.

Varför inte det?

Ingen aningen.

Gökboet av Ken Kesey

När McMurphy blir inlagd på dårhuset förändras allt. Det faktum att han är ny, kritisk och ickeinstitutionaliserad gör att den trygga världen där inne vänds upp och ner. Patienterna trycks ner och människosynen är inte vacker. Vården har direkt motsatt effekt. Så småningom slår McMurphys idéer rot och förändrar patienternas syn på sig själva. Det börjar puttra i grytan och upproret mot överheten kommer allt närmare.

Det här är en mycket tänkvärd bok. Individen mot systemet. Vad är normalt och inte? Vad är ett ok beteende? Är det rätt eller fel att bryta mot reglerna? Är det rent av reglerna som är felet? Hur kritiska är vi egentligen till vår egna situation? Vår egna omvärld?

En kollega hade härom veckan varit i England och kritiserade deras skolsystem mycket kraftigt. Hon nämnde att de var oförmögna till att kritiskt granska det system som var gällande. Är det inte likadant för oss? Det är alltid lättare att kritisera andra. Eller att se tillbaka och fråga sig hur generationen innan egentligen tänkte. Den stora styrka är onekligen att analysera sig själv och sin egna samtid. Vad gör vi idag som är bra? Vad borde vi ändra på?

För övrigt en kul grej att jämföra olika upplagor. Den jag läste var onekligen sliten.

Undrar hur många som har passerat den här? Och blivit klokare?!

Samhällets oräkneliga belöningar

Vi sockerknarkar våra barn så fort vi kan. Det går ju inte att mysa eller ha trevligt utan ett konstant intag av sött. De ska ska ha presenter och priser i tid och otid och jag känner mig återigen som en gammal gubbe med förlegade ideal. Jag håller helt enkelt inte med.

Medaljskörden ovan är ungarnas. Nej, de är inte 18 och 16 år. De har framförallt fått dem i samband med tävlingar och cuper. Men även för en avslutad träningssäsong, fotbollsskolan och nu senast igår, efter att ha avslutat första klass i skolan. Vad kommer härnäst? En medalj efter att ha dukat undan efter sig hemma? För att ha städat sitt rum? För att ha tagit sig till skolan bärandes på sin egna ryggsäck?

Nu raljerar jag lite men jag undrar på fullaste allvar vad det är vi sysslar med. Varför i hela helvete ska ungarna få medaljer, glass och andra belöningar så fort de medverkat i något? Vad är grejen med att ha avslutat en träningssäsong, eller ett skolår? Ska vi dra det ett steg längre kan man ju undra varför alla barn får en medalj så fort de har medverkat i en cup?

Jag tror att detta är helt fel. Ja, jag vet att de blir glada men jag tror inte att de mentalt går under om de inte får en medalj vareviga gång de är med på något. Hur vore det om de faktiskt fick sträva efter en belöning? Om den inte kom per automatik? Om de faktiskt var tvungna att anstränga sig och nå ett mål? Att komma på pallplats och känna den äkta glädjen och belöningen för något de faktiskt ha presterat? Det, tror jag har en funktion. Det skulle få dem att vilja utvecklas. Och jag är övertygad om att de har roligt på vägen ändå. Jag tror även att det finns ett värde i att få se att andra får men inte jag. Jag tror att det finns ett värde i att inte skapa en belöningsinflation.

Samhällets totala avsaknad av uppfostran tror jag leder till att vi skapar små monster. Detta är ingen stor bidragande faktor men nog är jag övertygad om att den har betydelse. Ungarna vänjer sig vid att få beröm hela tiden. Hur vänjer de sig vid det? De är ju inte dummare än att de förstår att de inte har gjort något märkvärdigt. Eller? Väldigt många barn mår mycket dåligt mentalt. Det ser jag på jobbet alldeles för ofta. Kan detta ha en del med saken att göra? Allt beröm de alltid har fått gör att de inte tar till sig av det beröm som faktiskt har betydelse. Dessutom är de ju totalt främmande för motsatsen. Får de höra kritik är det att gå hem till mamma och gråta och det mörka molnet kräkning stormar genast upp på himlen.

Ett exempel på vad det är vi skapar är när jag som lärare ska sätta ett betyg för första gången på en elev. Hela vägen, hemma och de första fem åren i skolan har de inte fått höra annat än beröm. Det är viktigt att pusha och boosta ungarna. Absolut! De kommer till mig och anser sig vara guds gåva till samhället. Självklart känner de så. De har aldrig fått höra annat oavsett om de har presterat eller inte. Det betyder att de kommer till mig. Kan inte ett skit och gör inte ett skit och blir chockade över betyget de får. Barnen förstår ingenting och föräldrarna ännu mindre.

Hur vore det med lite ärlighet? Självklart ska det berömmas och belönas men jag menar att det ska ske när det finns anledning till det. Jag tror även att det är viktigt att vara tydlig när något inte är bra. Trots allt är det så vårt samhälle fungerar och jag tycker inte att det är speciellt hyggligt att skapa en drömvärld som en dag sprängs i småbitar när verkligheten knackar på dörren.

Huvudfrågan måste ju ändå vara att förbereda barnen för vuxenlivet och jag ligger långt efter mina barn i medaljskörden trots att jag är 30 år äldre. Å andra sidan har jag lärt mig att man måste kämpa för att nå ett mål och inte bussa mamma och pappa den som inte berömmer och belönar.