!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


tisdag 29 juli 2014

Det stora kalaset av John Steinbeck



Så var det åter dags för en liten utmaning. Det stora kalaset av John Steinbeck. En äldre bok innebär alltid en ansträngning för mig. Språket är annorlunda liksom meningsbyggnaden och flytet i läsningen blir därför lite knaggligare. Jag har tidigare läst två böcker av Steinbeck, Vredens druvor och Möss och människor. Båda väldigt bra så jag hade förhoppningar inför Det stora kalaset.

Inledningen kändes lite underlig. Det tog en stund att komma in i språket och upplägget var lite märkligt. Förutom en presentation och beskrivning av karaktärerna var det en väldig ingående miljö- och framförallt naturbeskrivning. En del djurs aktiviteter var väldigt tydligt beskrivna och jag undrade lite lätt vart det hela var på väg. Efter ett tag sätter det sig och boken blir efter hand intressant, underfundig, mysig och smårolig. Till exempel ägnas ett kapitel i slutet av boken åt en liten sork och då är det som om jag har förstått andan i boken och kan inte göra annat än att le. Som vanligt (vågar skriva så efter att ha läst tre av Steinbecks böcker) handlar det om fattiga människor och det är något jag verkligen tycker om. Det är som att de, i mina ögon, vettiga värderingarna kommer fram då. Mängder med visdom och perspektiv kommer fram som känns nyttiga att få ta del av. Dessutom är det extra roligt när min egna tankar tydliggörs på ett sätt som jag själv inte klarar av. Det finns ett stycke i boken som jag bara måste citera.

"Festens natur har aldrig blivit föremål för verkligt ingående studier. Det anses emellertid allmänt att festen har en patologi, att den är ett slags individ och en individ som mycket ofta sätter sig på tvären. Det anses också allmänt att en fest aldrig vandrar på de för den utstakade vägarna. Det senare gäller naturligtvis inte de där dystra slavtillställningarna som de ruskiga professionella värdinnorna ger och som piskas, kontrolleras och behärskas av dem. Sådana tillställningar är överhuvudtaget inga fester utan handlingar och demonstrationer, ungefär lika spontana som matsmältningsproceduren och lika intressanta som dess slutprodukt."

Det var detta jag försökte förklara för min blivande fru. Jag var inte i närheten av att sätta ord på mina känslor på ett så här bra sätt men som tur var begrep hon mig och gjorde mig till viljes. Jag slapp ett bröllop styrt av en mall.

Boken handlar om ett litet samhälle i Kalifornien och de individer som bor där. Kärnan är att det finns en doktor som är väldigt populär och att några därför vill ställa till med en fest till hans ära. Flertalet människor med goda avsikter men där resultatet inte alltid blir som de har tänkt sig.

Det kommer att bli intressant att se om den här boken kommer sätta sig och stanna i mitt medvetande på samma sätt som de andra två. Jag misstänker det och i så fall är det ett tydligt tecken på att även den här riktigt bra.


tisdag 22 juli 2014

Rödhake av Jo Nesbö


Så var det återigen dags för en Nesbö och återigen blir jag mer än nöjd.

Folk mördas i Oslo och motivet går tillbaka till andra världskriget. Historia, nynazister och personen Harry Hole ligger i fokus i den här boken.

Rödhake är väldigt bra. Den är spännande och har ett härligt driv rakt igenom hela boken. Det som är lite ovanligt är att den är så jämn i kvalitén. Det spelar ingen roll om Nesbö skriver om det som hände under kriget eller om det är nutid. Det är hela tiden intressant och spännande. Inte sällan råkar jag ut för känslan att jag vill komma vidare till antingen det ena eller det andra. Men inte här. I min mening kvittot på en riktigt bra bok.

Det är dock två saker som hindrar den här boken från att vara i absolut toppklass. Petigt, men ändå något som etsar sig kvar så här i efterhand.

Nummer ett är det här med försupna poliser. Är det något jag är lite trött på inom deckarvärlden så är det just detta. Jag har helt enkelt svårt att engagera mig i problematiken eftersom jag har stött på den så många gånger förut i precis samma tema. Dessutom måste jag vara ärlig och säga att den typen av missbruk gör mig mer förbannad än förstående. Kanske att jag är naiv och inte har ställts på några svårare prov i mitt liv men jag får ofta anledning att kritisera (ej offentligt) individers karaktärsdrag. Och detta oavsett om det är kost, träning eller andra frågor såsom missbruk. Jag är medveten om att det finns en viss skillnad i graden av problematik. Hursomhelst förvånas jag över människors önskan över att förändra sin tillvaro och deras totala oförmåga att genomföra förändringen. Om något är viktigt för mig och/eller min omgivning och en förändring ska till stånd måste en ansträngning göras. Det sker inte av sig självt och jag får för tusan förvänta mig ett visst motstånd. Det är inte enkelt att genomföra en förändring. Men det är som om minsta möjliga motstånd är tillräckligt för att låta bli. Jag anser att vill man åstadkomma något så måste man KÄMPA! Det finns inget annat sätt att flytta på de mentala spärrar man har satt upp för sig själv. För tyvärr har vi en massa spärrar eller gränser som vi medvetet eller omedvetet har i vårt huvud och min uppfattning är att vi kan förändra dem men att det inte sker av sig självt.

Och belöningen. Att känna att jag klarade det. Den är värd allt slit.

Nummer två är att jag ärligt talat inte riktigt hänger med i bokens logik. Det kan givetvis ha att göra med att jag stundom läser för snabbt men jag anser mig ändå inte vara korkad och borde därmed lösa problemet ändå. Mördarens personliga resa och identitetsbyten blir lite förvirrande för mig. Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är visserligen något jag faktiskt inte alltid måste göra, man kan ju begripa en bok bra nog ändå. Men det  blir ändå ett litet irritationsmoment.

Nesbö har en röd tråd igenom Harry Hole-böckerna som jag gillar skarpt. En cliffhanger som finns med lite i periferin och som fortsätter i nästkommande bok. Det är eggande när ett fall blir löst men så finns den där lilla tråden kvar som hänger löst. Det är en viktig tråd och den gör mig mycket nyfiken på nästa bok. Smart!

Att jag sedan har läst böckerna i en total oordning blir därför ett minus men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

lördag 19 juli 2014

Kajakpaddling för både kropp och huvud




Mina svärföräldrar har en sommarstuga på ostkusten i området mellan Oskarshamn och Västervik. För två år sedan köpte vi en kajak och sedan dess försöker jag alltid komma ut när vi är där och hälsar på. Till en början såg jag det framförallt som ytterligare en möjlighet till träning men numera ger det mig minst lika mycket mentalt. Det är visserligen roligt och utmanande med vågor men när jag ger mig ut tidigt på morgonen, solen skiner, det är vindstilla och vattnet är alldeles spegelblankt. Lägg därtill fåglarnas kvitter. Ja, då är det som om jag känner en harmoni som jag sällan eller aldrig gör annars. Senast var precis en sådan morgon.



Jag började sittandes på bryggan. Benen dinglande och med en kopp kaffe i näven fick jag alla dessa intryck samtidigt. Det var nästan så att jag inte kunde bestämma mig ifall jag skulle blunda eller inte, vilket var det bästa sättet att suga åt sig allt detta? Så vansinnigt vackert och energigivande.

Att sedan sänka ner kajaken och få bli ett med naturen och ensam med naturen är underbart.

Jag har funderat en del på vad det är som gör kajakpaddlingen så speciell. Cyklingen ger inte så mycket mentalt, löpningen desto mer men kajakpaddlingen är i särklass. Svaret måste bli mångfalden i omgivningen (så många intryck) och det faktum att jag har tid och möjlighet att insupa dem. När jag springer i skogen gäller det ju för tusan att titta neråt för att inte snubbla och slå ihjäl sig. Jag vill ju inte bryta en tå till. I Kajaken däremot är det bara att veva på och titta och lyssna på precis vad jag vill. Jag kan välja en bra bok att lyssna på eller bara ägna mig åt naturens ljud. Ögonen kan exempelvis få vila på en svan som är i full färd med att antingen påbörja en start eller landning ( för övrigt en favorit) eller en tokig and som gör allt för att lura iväg mig från sina småttingar.

Måtte jag aldrig glömma hur priviligerad jag är.

tisdag 8 juli 2014

Bohusleden Bohus - Partille


Så var det dags för mitt andra långpass i mina förberedelser inför Borås Ultra Maraton våren 2015.

Jag åkte kollektivt till Bohus och fick promenera en bit innan jag hittade själva leden. Inledningen var mycket trevlig om än  svårsprungen, det var inte lätt att hålla någon vidare fart. Det gjorde mig ingenting eftersom det är så speciellt att lufsa omkring där, totalt omgiven av naturen. Det är verkligen något jag går igång på. En underbar känsla att springa omkring utan att ha en aning om hur det ser ut runt nästa sväng eller krön. Det var väl markerat och jag blev egentligen aldrig osäker på vilken väg jag skulle ta. Detta höll i sig tills jag kom fram till bebyggelse och "slutet" av Vättlefjäll. Där blev jag helt sonika lämnad åt mitt öde. Bebyggelse, asfalt och inte den minsta ledtråd om vart jag skulle ta vägen. Lite lätt irriterad chansade jag åt ett håll och ett par hundra meter senare insåg jag att jag hade haft turen på min sida. Tyvärr innebar de följande kilometrarna fram till Angereds kyrka asfalt och det var inte glädjande. Det är en sådan fullständig kontrast gentemot att springa i skogen och jag tycker direkt illa om det. Fram till kyrkan var markeringen acceptabel och vidare därifrån direkt dålig. Det var egentligen enbart turen som gjorde att jag inte villade bort mig totalt.

Detta sökande och funderande över om man har valt rätt väg är grymt irriterande. Det förstör en del av löpupplevelsen när man får lägga så mycket energi på något man hoppas är självklart. Hursomhelst närmade jag mig sakta men säkert Jonsered och där hade jag kommit överens med min bror att vi skulle mötas upp. En rolig incident var att jag var den som kom till mötesplatsen först och tänkte att det kunde vara läge att stretcha lite. Problemet var att jag var så fruktansvärt svettig och blöt överallt att jag inte kunde "ta mig in i" telefonen för att pausa runkeeper. Så det var bara att löpa för att möta upp honom. Som tur var hann jag inte många meter förrän han kom trippandes.

Det var väldigt betydelsefullt att få sällskap. Dels att ha något att se fram emot under löpningen och dels att dela tröttheten och upplevelsen med någon. Jag gillar verkligen att vara ute själv men de här längre sträckorna kräver en viss mental styrka och som tidigare lagidrottare är det tydligt att jag är beroende av andra. Någon att jaga, någon att flåsa med eller någon att skaka av sig. Det är nog därför löptävlingar ger mig en sådan härlig kick.

Sista biten mellan Jonsered och Kåsjön har jag sprungit väldigt många gånger och det var skönt att känna igen sig och slippa lägga kraft på att springa rätt. Det blev även rejält jobbigt den här sista biten och det kändes som om tempot sjönk rejält (till min överraskning var det precis tvärt om).

Jag hade exprimenterat  med en ny dryck bestående av vatten, salt och pressad apelsin. En kombination som fungerade ganska bra. Muskelärt hade jag inga bekymmer däremot är jag lite fundersam över varför det kändes så jobbigt på slutet. Visserligen sprang jag cirka 32 kilometer men jag upplevde ändå att jag kände mig onödigt trött de sista kilometrarna. Jag tror inte att det är en energifråga. Då hade benen känt annorlunda. Förmodligen har det med vätskan att göra.

Vätskebältet rymmer 6 dl vätska och det är förmodligen för lite för så här långa sträckor. En liten aning får jag ju när jag bälgar i mig ca 3 liter vatten kort efter att jag kommit hem och fortsätter med ett konstant intag resten av dagen. Vi får se hur jag ska lösa det där...

För någon månad sedan lyssnade jag på en dokumentär om Sanna Kallur och hennes ambition att bli frisk och tävlingsduglig till OS i London. En del i träningen eller återhämtningen var att stoppa ner benen i ett isbad. Meningen var att återhämtningen skulle ske snabbare och nyfiken som jag är har jag testat på det där. Något isbad blir det inte, istället sätter jag mig i badkaret, öser på med det kallaste och lägger i några kylklampar. Jag har tidigare upplevt att det nog gör skillnad men efter den här rundan är jag helt övertygad. Både igår efter "isbadet" och idag en dag efteråt känns benen oförskämt bra.

Fantastiskt roligt att det fungerar!!!!

För övrigt kommer jag nog aldrig att löpa den här sträckan igen. Roligt att ha testat på något nytt men den dåliga markeringen och all asfalt lockar inte till en repris.

måndag 7 juli 2014

Azincourt av Bernard Cornwell



Det börjar med en släktfejd och slutar med ett jätteslag. Familjen Hook och familjen Perrill är sedan generationer bittra fiender. Båda familjernas största önskan är att utplåna den andra. Nicholas Hook råkar på grund av detta illa ut, blir fredlös och tar sin tillflykt till armén. En armé som med Henrik V är på väg till Frankrike för att göra anspråk på tronen där. I boken får vi följa Nicholas Hooks liv och hans roll i en faktisk historisk händelse.

De hamnar till en början vid staden Harfleur och får genomlida en lång och utdragen belägring som genom dysenteri försvagar engelsmännen. Staden intas tillslut och Henrik V beslutar att de ska tåga vidare mot Calais. Vid Azincourt hamnar de i en fälla och ställs mot en fem gånger så stor armé. Ett slag de vinner mycket tack vare de engelska långbågskyttarna.

Den här boken är kanske den bästa jag har läst av Cornwell. Den suger tag i mig med en gång och engagerar på ett härligt sätt. Den är rå och brutal, hjärtlig och härligt orättvis. Människoöden binds samman och de onda och de goda drabbar samman. Det jag gillar extra mycket är att kyrkans roll blir så tydlig. Hur viktig den var och hur den utnyttjades. Maktmissbruk har alltid funnits och det är ingen självklarhet att de goda människorna har en god ställning i samhället. Präster kunde vara ena ondsinta djävlar lika väl som de kunde vara goda människor. Och det faktum att vissa individer har använt sig av religionen som ett redskap för sina egna egoistiska och ibland perverterade behov blir väldigt tydligt här.

Jag tycker även att det är väldigt intressant med hur viktiga långbågskyttarna var och jag blir faktiskt lite förvånad över att jag inte blir trött av de stridsscener som äger rum. Jag har på senare tid lärt mig att jag sällan blir engagerad av den action som finns i böcker men här blir jag egentligen bara fascinerad av slaget vid Azincourt. Den delen av boken är väldigt väl berättad och fångar mig verkligen trots att den ges ett stort utrymme i boken.

Här ges även segertecknet V en förklaring vilket är lite kuriosa som jag går igång på. Fransmännen avskydde verkligen långbågskyttarna och det är ett faktum att de högg av pek- och långfingret på engelsmän som en symbolisk handling.

En förbannat bra bok som måste läsas av alla som uppskattar historiska romaner.