De fördömda av Joyce Carol Oates

Boken ska visst handla om en förbannelse och en bortrövad brud. Den ska vara en storslagen historisk roman, skräckromantiskt berättad med många oväntade vändningar. Historiska personer är med såsom den blivande amerikanske presidenten W Wilson. Låter lovande.

Jag kommer dock aldrig så långt eftersom jag tycker att boken är fullständigt obegriplig. Berättad på ett märkligt katten runt het gröt koncept där det inte finns något driv överhuvudtaget. Istället oändliga utsvävningar om mängder av olika personligheter och jag orkar inte hålla reda på vem som är vem. Efter 100 sidor börjar jag känna ett visst intresse. Efter 150 sidor inser jag att det där lilla intresset inte har förstärkts en millimeter samtidigt som jag gör allt för att komma vidare i boken. Jag inser att jag forcerar, läser i princip vartannat ord. Varannan mening och inser att det inte längre finns någon mening. Den här kampen behöver jag inte ta. Inte ytterligare 500 sidor. För övrigt inte en minut till av min tid åt Joyce Carol Oates 

Inför Aten marathon

Tio dagar kvar. Resan jag så länge har sett fram emot är nära nu. Avfärd torsdag 5/11 och hemkomst måndag 9/11. En kompisresa (något jag faktiskt aldrig har gjort förut) till en stad full av kultur, förhoppningsvis lite värme och ett marathonlopp. Tävlingen är på lördagen så vi kommer att ha gott om tid både till vettiga förberedelser, turistande och umgänge.

Apropå förberedelser. De blir aldrig riktigt som man tänkt sig...

I höst har jag sprungit två tävlingar. Orust tvärs och Kåsjön trail. Två tillfällen där insatsen har varit total. Det har resulterat i en stel vänstervad och därmed vissa begränsningar. Jag har kunnat springa men inte riktigt vågat maxa. Dvs inga intervaller och inget längre tröskeltempo.

Jag har varit lite kluven eftersom jag naturligtvis har velat bli av med stelheten men samtidigt inte velat avstå träning. Man ska vara uppgiften mogen! Massor med stretch, egenhändig och fruhändig massage har visserligen hållit problemet i schack men inte direkt förbättrat läget. Samtidigt har jag av självklara skäl känt mig tvingad att ge mig ut på asfalt. Upplevelsemässigt är det ingen höjdare men tidsmässigt ger det en liten kick eftersom det går att hålla ett högt tempo med bra tider utan att för den skull ligga för högt. Stelheten består och planen har varit att få en riktigt massage av någon av tortyrmästarna på Fysiologiska i stan men inställda tider och schemamässiga problem har satt krokben. Blev lite orolig tills jag lyckades pussla ihop en tid till torsdag 29/11. Känns viktigt, kanske framförallt mentalt, att få en riktig genomknådning.

Ytterligare en liten nackdel är att jag inte riktigt har lyckats få till det med några rejäla långpass. Samtidigt har jag haft möjlighet att springa lite halvlångt två dagar på raken vid ett antal tillfällen och hoppas att det har förberett mig tillräckligt väl. Erfarenheten av längder har jag sedan tidigare och känner mig trygg med det. Däremot, den här längden plus asfalt......?

Andningen har varit ett nytt tema i löpningen. Jag läste ett inlägg i Hjärnfysikbloggen, som jag stadigt följer, och där hade Renström en del tankar om hur man bör andas. Helt nytt för mig men jag blev intresserad och var villig att prova. Tre andetag in och två ut vid bekvämare löpning och två in och ett ut när det är mer ansträngande. Jag upplever att det fungerar och det är utan tvekan något jag kommer att fokusera på under loppet. Det, tankar på familjen och mina vanliga mantran kommer nog göra susen.

Motivationen och ambitionen är på topp och jag har sneglat och funderat över rimliga tidsmål. Som vanligt tror jag att det är vettigt att dela upp det lite. Det går inte att ha ett mål. Framförallt inte när det är något nytt man aldrig har gjort förut. Efter en tids funderande och räknande har jag kommit fram till följande.

Under 3,30 - Nöjd! Eller till och med direkt missnöjd om jag inte klarar av. Om kroppen inte säger ifrån så är detta en tid jag ska klara av.

Under 3,15 - Riktigt nöjd! Jag har som sagt räknat en del och jag tror att detta är en tid jag skulle kunna klara av om allting klaffar. Det skulle innebära 4,35 min/km. Kanske, kanske...

Förutom längd och asfalt har jag försökt att lägga mer krut än någonsin på styrketräning för låren. Det har blivit en hel del utfallssteg, knäböj och marklyft. Får se om det ger någon effekt.

Nu med en vecka kvar blir det nertrappning. Jag har kört ganska hårt så det ska bli riktigt skönt att få varva ner och hämta både mental och fysisk kraft för att sedan kunna göra en rejäl urladdning.

Att undervisa om spännande kulturer och händelser är en sak. Att ha varit där en helt annan. Efter 11 år med en lärobok som utgångspunkt kommer jag fortsättningsvis kunna utgå ifrån mina egna upplevelser. Kanske läge att kolla om jag kan räkna in tiden i Aten som övertid?

Släktfeber av Sara Paborn

Gamla faster dör och familjen samlas. Relationerna är inte de bästa och det magra arvet ska delas upp. Snart blir det tydligt att de alla är väldigt lika varandra. Egoistiska och dryga men efter ett tal luckras de kyliga relationerna upp lite och en antydan till ett bättre umgänge börjar skönjas. Inte bra men bättre...

Boken är skriven på ett rappt och fyndigt sätt. Till en början får jag för mig att den kyliga attityden är ett uttryck för ironi men efter ett tag förstår jag att så inte är fallet. Alla i boken är verkligen genuint osympatiska.

Boken är aldrig dålig men jag känner att jag kanske inte riktigt är rätt målgrupp. Samtidigt skrapar den på en öm punkt, nämligen arvet. Det är något jag har tänkt på i flera år nu men inte lyckats göra någonting åt. Jag vet alldeles för lite om mina föräldrars och min släkts historia. Små pusselbitar lite här och var men ingen riktig helhet. Det har stört mig länge och jag måste verkligen sätta mig med mina föräldrar och hålla korsförhör. Framförallt eftersom jag har den djupaste respekt för vilken resa de har gjort. Jag vill veta och jag vill att mina barn ska få veta.

Det är också en del av den här bloggens syfte. Jag hoppas att mina barn en dag ska finna samma intresse för mig som jag har för mina föregångare. Här tror jag att de kan få en bild av hur jag tänkte och tyckte en gång för länge sedan....

Sapiens av Yuval Noah Harari

Var kommer vi ifrån? Hur ser mänsklighetens historia ut? Varför blev det som det blev och vart är vi på väg?

Jag tycker att boken är riktigt bra. Intressant rakt igenom med massor av teorier och förklaringar. Ibland drar Harari väl förhastade slutsatser och jag håller inte alltid med honom men det är lätt att ha överseende med eftersom det är så mycket i boken som är så bra. Jag tycker att den förutom en genomgående historisk översikt ger en förståelse för människan som varelse. Resan vi har gjort är ju verkligen helt otrolig och när han mot slutet spinner vidare mot hur framtiden kan komma att te sig blir det riktigt läskigt.

Jag måste citera sista stycket i efterordet "Djuret som blev en gud" på s 400.

"Vi ställer därför till förödelse bland andra djur och i det omgivande ekosystemet när vi ständigt jagar mer bekvämlighet och underhållning, men blir aldrig tillfredsställda. Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte riktigt vet vad de vill?"

När räcker det? Har vi ens förmågan att själva sätta stopp eller krävs det någon form av katastrof för att vi ska finna en ödmjukhet i tillvaron igen?

Jag tror att vi måste förlika oss med tanken att vi inte behöver veta allt och lösa allt. Hur vore det att bara acceptera tillvaron som den är? Problemet är att vi har blivit så mäktiga och teknologiskt avancerade. Och det går fort. Så fort att vi inte riktigt hinner med att se konsekvenserna av det vi sysslar med. Efter hand normaliseras våra handlingar och ses som självklara. Blicken fortsätter att spana framåt och vi blir aldrig mätta.

En ljuvlig höstlöpning

Kände mig riktigt trött i morse och hade det inte varit för det höga trycket hade jag mer än gärna legat kvar en stund. Mörkt var det också. Väl uppe talade både kropp och huvud om för mig att det var en undertäcketdag idag. Tänk att få skicka iväg ungarna till skolan för att sedan mysa ner sig med boken... En annan dag.

Tre veckor kvar till Athen och därför inte mycket att fundera på. Snöra på sig, lämna ungarna och iväg. Kallt och rostigt. Förberedde mig på en mental tur. Benen malde på. Tahult runt var dagens uppgift. Jag valde att springa medurs och kände ångesten smyga sig på ju närmare Jonsered och Jerikobacken jag kom. Totalt kravlöst, bara ta dig upp. Det gick trögt och i den nästan 2 kilometer långa backen försökte jag bara tänka på andningen. Det gick sådär.

Väl uppe hände något. Det var som om mina ben vaknade och tillsammans med omgivningen gick det inte annat än att njuta. Och vilken omgivning!

En smal asfaltväg omgiven av skog. En dimma som för en kamp mot den uppåtgående solen. Ett täcke av frost. Färger som får en att smälla av.

Så vansinnigt vackert!

Ända till den förhatliga vägen mellan Tahult/Landvetter och Partille. Smalt, trafikerat och motorvägsfart. Usch! Pinnade på lite mer och blev rikligt belönad när jag passerade Kåsjön. Jösses! Spegelblankt med ett litet vitt täcke precis ovanför vattenytan. Träd i underbara färger som speglade sig. Kunde inte ta bort blicken från denna skönhet och höll på att få nackspärr på köpet. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte bara stannade. Med det är klart. Jag var ju ute och sprang. Om jag bara hade haft en kamera med mig...

Det blev en mental löpning men inte alls av den art jag hade trott.

Naturpasset - Fjärde gången gillt

Naturpasset har som jag tidigare skrivit varit en välkommen nyhet för mig. Orienteringen skapar en annan typ av upplevelse och en annan typ av träning.

I början var jag inte bra. Sprang för långt och tog många dumma beslut. Efter hand blev det bättre och de dumma besluten reducerades. Tyvärr verkar det som om jag aldrig helt kommer att bli av med dem ;)

Det har varit både roligt och svårt. De tunna gråa/silvriga kontrollerna har varit väl kamouflerade. Få gånger har jag sett dem på avstånd. Vid ett flertal tillfällen i princip stått bredvid utan att se dem.

Tävlingsdåren i mig har både njutit och jagat. Bara en kontroll till... De flesta har plockats med hjälp av nyvunnen skicklighet och en god portion tålamod. Några, får jag villigt erkänna, har varit ren och skär flax.

Och så hamnade jag tillslut där, med en sista gäckande, irriterande kontrolldjävul kvar. Kontroll 81, norr om Bredaremossen. Vid första försöket var jag aldrig nära. Det fanns inget vettigt att orientera efter och jag kände mig som en nackad höna. Andra gången kände jag mig nära men lyckades endast med att halvt slå halvt ihjäl mig ned för en brant (eller eller om det var en liten sten:).

Vid tredje försöket tog jag med mig en kompass (första gången). Nu jäklar. Väl ute i skogen insåg jag att den nyinköpta kompassen var lika tillförlitlig som en politiker. Jag gjorde ändå ett försök men lyckades inte med annat än att bli trött, blöt, hungrig och less. Nu fick det vara nog. 99 av 100 stycken kontroller fick duga. Totalt hade jag yrat runt omkring Bredaremossen i flera timmar och kände inget behov av att någonsin komma tillbaka igen.

Där kunde det ha tagit slut. Men.....

Träffade någon vecka senare på en av grannarna som är engagerad i SAIK och han talade villigt om för mig att de eventuellt planerade att ha något extrapris till någon av de som lyckats med bedriften att plocka alla hundra. Jag tackade för informationen samtidigt som jag bad honom fara och flyga eftersom jag visste att han nu omedvetet hade tvingat iväg mig, i alla fall en gång till.

Så igår söndagen den 18 oktober 2015. Med brorsan och en fungerande kompass i bakfickan gav vi oss iväg. Enligt kartan rakt västerut om man står vid norra Ugglemossen. Blicken ner i kompassen och givetvis sprang vi i princip rakt på kontrollen med en gång. Den kluvna känslan av både ilska och glädje infann sig. Klart tusan att det plötsligt gick hur lätt som helst.

För själ, hjärta och hjärna - Orientera!

Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Ricardo blir i 50-talets Peru förälskad i Lily. En kärlek som är enkelriktad och inte vinner gehör. Efter avslutad utbildning hamnar Ricardo i Paris för att jobba som översättare. Efter en tid råkar han åter på sin stora kärlek och än en gång är kärleken inte besvarad. Paris byts mot London och förutom relationen mellan Ricardo och Lily blir det en del politik och samhällsskildring.

Boken intresserar mig tidigt eftersom handlingen utspelar sig i ett land jag inte vet speciellt mycket om. Jag blev lite besviken när boken tar klivet till Paris, en stad i ett land jag är bra mer bekant med. Relationen mellan Ricardo och Lily blir allt mer obegriplig ju längre boken lider. Och jag menar verkligen lider. Jag blir både trött och irriterad. Ricardos kärlek och passion blir så urfånig att jag på allvar börjar fundera på om jag har missförstått hela tonen och andan i boken. Jag försöker öppna mitt sinne men det hjälper inte. Att kärlek kan vara både blind och korkad skriver jag upp på men när den blir urfånigt löjlig och dum klarar jag inte mer. När en förälskelse fortskrider när motparten i flera år är fryskall tillbaka... Absurt!

Och ja, efterhand förstår jag tonen i boken bättre men det spelar ingen roll. Halvvägs in känner jag att boken inte ger mig någonting och då får det vara nog.

Stjärnklart av Lars Wilderäng

Inledningsvis slutar en och annan smartphone fungera. Därefter fler och fler. Bilar stannar oförklarligt och strömavbrotten är ett faktum. Irriterande men ingen större fara. Elen kommer ju alltid tillbaka. Eller? Fler och fler inser att situationen ser mörk ut och att den inte ser ut att ljusna. Den avancerade människan dras ner i mörkret och våra allra djupaste och primära behov måste tillgodoses vilket innebär att vi tar flera steg tillbaka och återigen blir som rovdjur utan någon som helst moral.

Oj, vilket spännande upplägg. Jag är ju själv till viss del uppkopplingsfientlig. Gud, så jag kan irritera mig på hur vi beter oss med våra smartphones och allt därtill. Självklart ser även jag nyttan med dem men en vettig balans i användandet är det banne mig inte många som har. I den här boken havererar all elektronik och ur den synvinkeln hamnar vi återigen på grottstadiet. Hur hanterar människan det? De få gånger vi i Göteborgsområdet drabbas av strömavbrott i några timmar är det ju halvt och halvt panik. Tänk om det skulle vara i veckor eller rent av månader? En kittlande tanke och jag kommer under läsandets gång på mig själv med hur läskig hela idén är. För tänk vad beroende vi är av el. Och tänk vad handikappade vi skulle vara utan den.

Jag är i regel extremt ickeorolig av mig. Förmodligen i vissa sammanhang direkt nonchalant. En egenskap jag tänker kämpa för att behålla. För det är inte harmoniskt att gå omkring och oroa sig till höger och vänster och se bekymmer och faror överallt. Jag tror att det är en fördel att slippa oroa sig utan att för den delen bli dumdristig. Men här känner jag att jag dras med. För hur skulle vi egentligen klara oss om elen går åt skogen? Det blir en tur till Naturkompaniet snarast :)

Boken följer ett antal individer och det kul att handlingen utspelar sig i dagens Sverige och till stor del i Göteborg samtidigt som det känns lite konstigt. Ungefär lika märkligt som när det från noll och ingenstans plötsligt kom svenska actionfilmer. Det var ju förbehållet Hollywood...

Upplägget är kanon och händelseutvecklingen är intressant men det saknas känsla. Till en början reagerade jag på att karaktärerna kändes extremt märkliga. Rent av på låtsas. De hade egenskaper och personligheter som jag inte riktigt kunde acceptera eller förlika mig med. De kändes inte verkliga. Förmodligen hade detta betydelse när jag senare i boken får följa deras väg. Jag vill givetvis inte avslöja för mycket men det är som om värmen och den känslomässiga relationen uteblir. Boken känns kall. När karaktärerna råkar ut för än det ena än det andra känner jag.... Ingenting.

Tyvärr en stor brist men inget som hindrar mig från att ge mig på nästa del. Dessutom tycker jag att avslutningen på boken är direkt cool. Får mig att tänka på den gamla goda tiden med Arkiv-X.

Det är bara lite cancer av Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén

Klas Ingesson om uppväxten, fotbollen, livet och döden.

Jag gillade aldrig Ingesson. Hans spelartyp var inte direkt något som tilltalade mig som fotbollsgalen tonåring. Dessutom var han IFK-are...

Men jag hade givetvis koll på honom. Framförallt landskamperna och när han var i Italien med alla de bästa. Hur i hela friden han kunde spela på en så hög nivå var för mig på den tiden en gåta. Slet för all del som ett djur men i övrigt tyckte tonåringen att han var kass.

För snart ett år sedan tog cancern honom tillslut. Jag minns sporten på TV. Jag minns hyllningarna och jag minns mina egna tårar. Att läsa biografin om honom var en självklarhet.

Boken binder skickligt ihop delarna jag ovan nämnt. Åt fotbollen ägnas givetvis de flesta sidorna och det är fantastiskt intressant och roligt att få följa med. Skrattar högt åt den givna fotbollsjargongen och alla tokigheter Ingesson delar med sig av. Parallellt finns en känslighet och en öppenhet om svagheter som berör och när cancern mot slutet av boken tar mer plats går det inte att hålla tillbaka tårarna.

Om jag var missnöjd med Northug för ett tag sedan så är jag lyrisk över den här boken. Den ger så extremt mycket. Garanterat mer till den fotbollsintresserade men i och med cancern fångar den alla. Hjärtat veknar och det går inte annat än att känna en enorm sympati för denna människa. Han var unik som fotbollsspelare och de egenskaper han hade är tyvärr sällsynta idag, där stöddigast vinner.

Den fotbollsgalne tonåringen har vuxit upp en del och bugar, bockar och tackar. Den här boken borde alla små fotbollsspelare läsa för att få en inblick i att det inte bara handlar om tjusigheter och resultat.

Stolthet! Över vem jag är och hur jag spelar. Det är ett värde som inte går att konkurrera med. För mig är Ingesson stolthet. Det han stod för är både beundransvärt och något att eftersträva.

Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen

Ett gammalt fall hamnar på Carl Mörks skrivbord. Var kommer fallet ifrån och vem vill att han ska återuppliva det? En man erkände trots allt det där mordet på ett syskonpar för 20 år sedan. Nyfikenheten är väckt och blir inte mindre när Carl inser att  flera av samhällets höjdare kan vara inblandade sedan deras gemensamma tid på en internatskola.

Förutom den härlige Assad får Carl i den här andra boken även hjälp av en ny karaktär, Rose. Samspelet dem emellan är en  fröjd. Framförallt Carls tankar om sina två assistenter går ibland inte av för hackor och det är lätt att känna igen sig i de inte allt för positiva tongångarna. Kul det där med hur man i all meningslöshet kan ha ett behov att leta efter det som stör en allra mest hos andra människor.

Jag gillar det "danska" i boken. Har egentligen svårt att förklara vad jag menar men på något vis är det en annan stil och ett annat klimat i sättet att berätta, sättet att skildra. Lite mer hänsynslöst och lite råare. Och då menar jag inte ur ett våldsperspektiv utan i sättet att skildra omgivningen. Rå är visserligen boken med tanke på att de skyldiga har ett sjukt sadistiskt behov men det hittar man hos vilken författare som helst oavsett nationalitet.

Jussi Adler Olsen ska ha ett extra plus för sitt sätt att skildra Kimmie i boken. Ond eller god? Känslomässigt störd eller inte? Jag gillar när det inte är svart eller vitt och när det dessutom inte går annat än att känna sympati, då är det kvalité.

Det är kul att ha en deckare att plocka fram lite då och då. Jag har sedan tidigare mina favoriter och nu har Adler Olsen införlivats i denna ädla skara.

Sveket av Simon Scarrow

Macro och Cato är i farten igen. Romarna försöker en gång för alla krossa britannernas motstånd genom att locka deras ledare Caratacus i en fälla. Fällan misslyckas vilket leder till att Macro och Catos får skulden och plötsligt ser deras framtid betydligt mörkare ut.

Underhållningsvärdet är stort och boken fortsätter med sin kombination av politiska intriger och faktiska strider. Som jag tidigare nämnt är det inte striderna som lockar mig. De är ett nödvändigt ont. Istället är det allt det där andra. Kamratskapen, intrigerna, maktspelet och den historiska inblicken som ger något.

Det är många böcker i den här serien och om man bara tar dem med ett vettigt intervall så att det inte blir för tätt inpå håller kvalitén. Dessutom börjar huvudpersonerna bli som två kompisar vars öden jag absolut vill ta del av.