Maten, evolutionen och hjärnan av Göran Burenhult

Göran Burenhult, professor emeritus i arkeologi, redogör för människans ursprung. Var kommer vi ifrån, vad är vi skapta att göra och äta?

Hans utgångsläge är studier av naturfolk, analyser av arkeologiska fynd såsom skelett och nyare vetenskapliga studier.

Det han kommer fram till känns verkligen givet och svårt att ifrågasätta. Jag tycker egentligen att man i de här frågorna kan nöja sig med att utgå ifrån det sunda förnuftet. Så när Burenhult dessutom styrker sina slutsatser med vetenskapliga argument är det verkligen bara att buga, bocka och tacka för den slutliga spiken i kistan. Till exempel skriver han något i stil med att, om människan hade varit skapad för att äta spannmål så hade hon haft näbb. Tydlig poäng!

Egentligen har jag kommit över irritationen över människor som vägrar förstå att vi inte ska vara rädda för fett, att vi historiskt sätt inte har varit i närheten av att äta som vi gör idag och att vi själva är skulden till mängder av alla våra välfärdssjukdomar. Sjukdomar som inte existerar hos naturfolk som inte äter som oss. Samtidigt är det en fråga om samhällskostnader....

Förutom maten tar han upp, motion, uppfostran, amning och sociala bitar som är mycket intressanta. Jag saknar egentligen bara en sak och det är fastan. Den nämner han egentligen inte alls vilket är synd eftersom den intresserar mig mycket.

Det som glädjer mig mest är att den här boken handlar om precis det jag tidigare har saknat. Jag har vid det här laget läst mängder med böcker med liknande tema. Men de hänvisar ofta kort till just det som den här boken tar upp. Pusselbiten som har saknats är nu på plats och den ger förutom ytterligare trygghet i min familjs vägval gällande kost och motion ett litet frågetecken.

Det där med mejeriprodukter...

En av stötestenarna mellan Paleo och LCHF. Bröderna som inte är helt överens.

En suveränt bra bok som borde läsas av alla. Framförallt av de med makt i samhället. För det är verkligen obegripligt hur vi kan fortsätta att äta och leva som vi gör när svaren finns mitt framför näsan. Men det är svårt att se när man blundar eller när ekonomiska medel får en att vägra förstå. 

Höjdmeter

Höjdmeter har hittills inte intresserat mig så mycket. Det är ju vanligt att tävlingar förutom banprofil även är tydliga med hur många höjdmeter det är fråga om. Så även i Aten senast och naturligtvis var det något som diskuterades friskt i grabbgänget. 

Jag har vid sådana här tillfällen alltid varit lite lagom intresserad och egentligen inte brytt mig så mycket. Lite nonchalant har jag tänkt något i stil med att jag bor och är uppvuxen i Partille. Det där med backar kan jag. Samtidigt har min okunskap gjort sitt. Jag har inte haft något att utgå ifrån och därför inte blivit klokare av att få veta att en tävling har si och så många höjdmeter.

De senaste veckorna har jag haft för avsikt att råda bot på detta och pillat lite med inställningarna till min puls/gpsklocka. Lagom engagerad har det inte gått så bra och först idag lyckades jag. Dagens uppdrag blev därför "skaffamigenreferens".

Det blev Partille ner och upp och förutom att mäta längden på backarna fick jag nu även lite koll på det här med höjdmeter.

900 höjdmeter på drygt 13 kilometers löpning är nog ganska mycket och nu är jag något klokare än tidigare.

En rolig detalj var det annorlunda perspektivet. I vanliga fall har jag alltid lite ångest när jag springer nere i dalen och funderar över vilken av alla djävliga backar jag ska ta mig upp för den här gången. Idag hade jag bestämt mig för att ta mig upp för de flesta och därmed fanns ingen ångest.

Logiskt sett borde det bli lättare nästa gång jag ska ta mig upp. Då vet jag att jag bara ska ta mig upp för en av dem...

Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild

Kung Leopold II av Belgien längtar och trånar efter en egen koloni. Efter en hel del taktik och rävspel lyckas han fånga in Kongo i sitt nät. Klorna drivs in djupare och djupare och han suger, i sin makthunger och girighet, ut musten ur landet och dess människor.

De första hundra sidorna är som en lite historik över Européernas upptäckt av Afrika. Därefter träder Leopold och kolonialismens fula tryne in och resten är en gripande genomgång av tiden mellan 1875 och 1910.

Man tror att cirka tio miljoner människor miste livet under den här skövlingen och det enbart i Kongo. Helst vill man inte addera de andra Européernas framfart. För den var ju inte mycket bättre. Otroligt vilken människosyn de hade. Eller egentligen är nog ordet människosyn fullständigt felaktig. Naturligtvis såg de inte afrikanerna som människor. Och detta fick mig att fundera lite extra. Likt nazisterna handlar det om att avhumanisera och objektifiera för att klara av sitt handlande. Hur ska man annars kunna förklara alla hemskheter? Men reaktionerna från offren är ändå mänskliga. Skrik, gråt och desperation. Hur kan det inte tränga igenom? Hur kan de inhumana tankarna vara så starka att de klarar av att uppleva den skräck och misär man är med om att påtvinga andra? Eller är det bara en mörkare del av vårt fantastiska psyke som på sitt eget sätt kan hantera och överleva de mest fasansfulla erfarenheter?

Skrämmande och samtidigt fantastiskt eftersom Hochschild inte bara följer djävlarna i den här boken. Casement och Morel kommer för alltid vara två namn som bör nämnas med den djupaste respekt. Två personer som borde sitta på samma piedestal som Mandela, Gandhi och Martin Luther King.

Trots sina 400 sidor håller boken oväntat länge. Det är egentligen bara de sista 100 som jag börjar tappa lite fokus. I övrigt är den väldigt, väldigt intressant.  Ett gott betyg på en mycket bra och viktig bok.

Mannen utan öde av Imre Kertész

Györgys tillvaro i Budapest bryts upp när han 1944 blir skickad till koncentrationsläger. Först Auschwitz, därefter även Buchenwald och Seitz.

Jag har läst en hel del liknande skildringar och med tanke på vad jag har för jobb känner jag naturligtvis inte till allt men ändå en hel del om förintelsen. Jag har även haft förmånen att få göra tre studieresor till just Auschwitz. Ett berikande man inte kan läsa sig till och som fler borde få uppleva. Det faktum att jag har varit på plats gjorde en del av läsandet extra intressant eftersom jag verkligen har sett en del av vad som beskrivs.

Innehållet i boken är givet men det finns ändå två saker som utmärker sig. Först och främst är den skriven på ett väldigt annorlunda sätt. Det finns hela tiden en aura av omedvetenhet. Som om huvudpersonen inte begriper vad det är som sker. Är det ironi eller självbevarelsedrift? Ibland får jag för mig att det är lite både och, ibland har jag ingen aning. Det andra är att pojken blir sjuk/skadad och hamnar på "sjukhuset". Där blir han vårdad och ompysslad på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är helt enkelt inte riktigt den bilden jag har av förintelseindustrin. Oavsett om det var ett förintelseläger eller koncentrationsläger trodde jag inte att man besvärade sig så mycket med att ta hand om de internerade.

Att boken är skriven i "jagform" är i sig inte så märkvärdigt men det faktum att texten är nästan helt utan dialoger gör den väldigt kompakt och ibland jobbig att ta sig igenom.

Sammantaget en bra bok men det är lite som att cykla. Har man väl läst en bok med det här temat får man inte ut så himla mycket mer av en till. Och ja, det blir minst ytterligare en resa till Auschwitz. Jag ser det nämligen som mitt föräldraansvar att ta dit mina grabbar när de är mogna nog.

För övrigt kan jag med stolthet konstatera att jag har lyckats ta mig igenom en Nobelpristagare till...:)

Blå stjärnan av Jan Guillou

Andra världskriget rasar fortfarande och i Blå stjärnan är det döttrarna Lauritzen som är i fokus och framförallt då Johanne som jobbar åt både Hjemmefronten och brittiska SOE. Kuriren blir spion och hon får uppdrag både på hemmaplan i Sverige som i Norge och England.

Jag vill försöka vara rättvis och om man inte har läst så mycket Guillou tidigare tror jag att det bara är att slita åt sig boken och eventuellt njuta. I så fall behöver man inte läsa mycket längre än hit.

Men har man en längre relation till Guillou vill jag sätta upp ett varningens finger.

Boken går på tomgång och det händer inte speciellt mycket. Visst har den sina sidor men jag kan inte komma ifrån att kritisera den riktigt kraftigt. Borde man som författare inte vilja utvecklas? Den här boken är verkligen en kopia av allt annat Guillou har skrivit. Så fantasilöst! Är det så enkelt och bekvämt att producera enligt samma mall som vanligt eftersom det fungerar? Eller i alla fall har fungerat?

Varför måste det alltid vara "von Oben" med viner och intellektualism och supermän, förlåt, jag menar naturligtvis superkvinnor till huvudpersoner. Jag börjar undra om Guillou har någon form av mindervärdeskomplex. Dessutom känns det som om han hyllar sig själv genom huvudpersonerna. Ett exempel är när han låter en bikaraktär heta Edmund Dantes. "Ah, vilken kul grej" tänker jag, ända tills han ska ha en stor litterär genomgång av Greven av Montecristo. Varför då? Hade han inte bara kunnat låta det bero. Och för vem är genomgången? Min känsla är att han ska visa sig på den styva linan som med så mycket annat istället för att skriva för läsarens skull.

Likadant är det med flörten med alla feminister. Det blir lite fånigt när det i boken inte finns en enda vettig karl. Alla är tydligen mindre begåvade och tänker inte med annat än underredet. Är detta kompensation för tidigare kritik?

Beklagligt klarar jag inte av att bortse från allt bekant och störande. Egentligen är det ingen dålig bok och bara det faktum att fokus ligger på Sverige - Norge under kriget är intressant.

Jag har fått mig en rejäl Guilloutörn och är mycket tveksam till om det blir något mer från hans skrivmaskin. Jag är nämligen inte intresserad av att läsa för att såga och risken känns stor för mer av den varan.

Mål

Det känns, med tanke på mitt förra inlägg, nära till hands att fundera över det här med mål och målsättning. Vad är ett rimligt mål? Vad är rimligt här och nu? Vilka mål är möjliga att ha längre fram?

2012 sprang jag Lidingöloppet. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det var rimligt att ha som mål. Loppet blev en succé. Upplevelsen fantastisk och jag minns att jag var oerhört nöjd med både tiden och genomförandet. Jag tog mig precis under 2,40 och fick medalj :)

Efteråt fick jag reda på att de har lite olika medaljtider på Lidingöloppet. Under 2,15 föräras man en av silver. Jag minns att jag då tänkte att det var orimligt snabbt. 

Som barn hade jag skyhöga mål. Det var inte nog med att jag skulle bli världsmästare i fotboll. Bäst någonsin, yngste spelaren i landslaget någonsin osv. Att de målen ledde till mina egna vägval eller rent av tunnelseende är ingen avancerad analys. 

Var målen för högt ställda? Rent av orealistiska? 

Det är några år sedan och jag har grubblat en del kring detta under mina senaste löprundor och jag har vid varje tillfälle kommit till samma slutsats. 

NEJ! Nog tusan var de höga och barnsligt ambitiösa och drömmande men vilken kraft och motivation de gav. Det gick inte vägen men med lite marginaler och tur hade det kunnat bli så mycket annorlunda. Det tog egentligen stopp av framförallt en helt annan orsak. Jag var för snäll (nåja det är inget jag har tänkt att fördjupa mig i).

Trots allt har det funnits andra mål som jag har lyckats med och gränsen för vad man klarar av går hela tiden att förskjuta.

2,15 på Lidingöloppet känns inte längre abnormt. Tvärtom känns det som om jag skulle bli grymt besviken om jag inte klarar det. Likadant med Göteborgsvarvet. Plötsligt finns även där mål jag aldrig trodde mig om tidigare. Min utveckling som löpare har lett mig vidare. Mål som tidigare inte fanns på kartan känns nu möjliga. Och det, är extremt upplyftande och rent av eggande. Så himla roligt!

Givetvis handlar det även om vad man är villig att betala. Det kostar och inget går av sig självt. Tragiskt leder dessa tankar mig tillbaka till jobbet. 

Oj, vilka mål eleverna har och oj vad lite de är villiga att betala för att nå dem. Det ska helst gå gratis eller att någon annan betalar. 

För övrigt finns det väl få saker som kan konkurrera med en avklarad målsättning uppnådd efter blod, svett och tårar? 

Målet i sig är bra nog men det är vägen dit som ger det dess tyngd och slutliga belöning.

Gå din egen väg

Gurka till fruktstunden på dagis. Jag minns än idag hur alla tittade på mig. Det var ju äpple, päron och clementiner som gällde.

Naturella knäckebröd i minst ett år. Och jag som verkligen älskade att äta dem med smör. Oförstående blickar.

Armhävningar, situps och rygglyft. Varje dag, två år i sträck. Jag kunde komma hem mitt i natten medveten om att dagens omgång inte var gjord, förskjuta trötthet och ångesten för att riva av dem.

Minutiös stretching efter fotbollsträningarna under juniortiden. Lagkompisarna kunde inte begripa hur jag orkade med något så fruktansvärt tråkigt.

Klassresan i nian till Oppdal. Vi hade jobbat och tjänat ihop en rejäl slant och skulle iväg på en hel vecka med stoj, stim och skidåkning. Jag stannade hemma. Ville inte missa en veckas fotbollsträning.

"Val" av flickvän. Hade jag lyssnat/brytt mig om andra så hade det tveklöst blivit annorlunda.

Sju till nio pass i veckan med A-laget i ÖIS. Utöver det fick jag för mig att cykla till och från vissa av dem. Att jag under en tid var helt slut är inte någon underdrift.

LCHF och periodisk fasta. Till en början ansågs jag vara en idiot i de flestas ögon. Nu är det lite annorlunda.

Jag inser att jag alltid har vågat gå min egna väg. Ovan är de exempel jag närmast kommer att tänka på. Jag misstänker att det finns fler. Många fler. Av olika anledningar och övertygelser har jag valt att lämna huvudleden. Visst önskar jag så här i efterhand att någon hade sagt till mig eller väglett mig. Framförallt den där resan till Oppdal. Å andra sidan kanske folk gjorde det, dock utan resultat.

Gör man som alla andra så blir man som alla andra. Tror jag på något så kör jag på det oavsett vad andra människor tycker och tänker. Det har egentligen aldrig varit några problem för mig att vara annorlunda. Jag har alltid sett det som en styrka. Fram till nu.

Det blir något helt annat när det inte längre bara gäller mig själv. Hur annorlunda vill mina grabbar vara? Övertygelserna här hemma är många och ofta skiljer de sig från vad folk runt omkring tycker och tänker. Det är inte lätt att skicka med något vettigt när skolan uppmanar att barnen gott kan få ta med sig saft och bullar. Eller när folk ska sockerknarka så fort tillfälle ges. Hela mitt jag skriker NEJ samtidigt som mina ungar inte ska behöva sticka ut. Det är en skitjobbig konflikt som verkligen berör allt. Mat, lek uppfostran och värderingar.

Jag kommer att fortsätta gå mina egna vägar och jag hoppas att mina grabbar ska våga göra detsamma. Ha en egen övertygelse och tro. Sen kanske det inte alltid blir det bästa men det blir ens eget. Tänk att alltid följa strömmen. Är man fri då? Skapar man sin egna framtid?