!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


torsdag 26 december 2013

Kniven i hjärtat av Björn Ranelid


Jag är en "rubrikskummare". Det vill säga jag finner sällan ro i att läsa vad tidningarna skriver. Jag går så gott som aldrig ner i djupet på det som skrivs men tar del av bruset. Alltså känner jag Björn Ranelid riktigt väl ;)

För är det någon det har skrivits om de senaste åren så är det väl herr Ranelid och min uppfattning om honom har inte varit direkt positiv. Men för några veckor sedan läste jag en novellsamling där han hade med ett bidrag och jag gillade det jag läste. Svärmor tycker om honom så det var läge att ge honom en riktig chans.

Det fick bli Kniven i hjärtat och när jag hörde att det var han själv som läste den blev jag ytterst tveksam till om jag skulle orka lyssna. Efter ett tag tyckte jag dock att det blev riktigt charmigt med hans säregna uttal och melodi. Dessutom tyckte jag verkligen om det jag hörde.

Kniven i hjärtat handlar om en familjetragedi där fadern blir dömd till livstids fängelse för mord. Han lämnar efter sig tre barn där döttrarna klipper banden med honom helt medan sonen så småningom söker kontakt med honom i fängelset. Tragedin påverkar naturligtvis familjen oerhört mycket och boken handlar framförallt sonen Kasper och pappan Davids tankar och känslor före och efter det inträffade.

Jag har aldrig tidigare läst/lyssnat på något liknande. Det är vackert, gripande och oerhört målande. Känslor framträder med en kristallklar tydlighet och jag känner att jag verkligen måste och vill vara fokuserad för att kunna ta till mig allt som sägs. Efter den första fjärdedelen av boken känner jag att detta kan bli riktigt, riktigt bra. Det enda lilla bekymret är att Ranelid skriver något så oerhört splittrat och ostrukturerat. Han svävar iväg hela tiden. Ett kapitel kan börja med ett samtal mellan David och Kasper för att efter bara några rader handla om tankar som någon av dem har. Från de tankarna färdas han vidare till något helt annat för att i bästa falla så småningom komma tillbaka till den ursprungliga dialogen. I bästa fall!!!! Jag försöker bortse från detta lilla problem eftersom boken i övrigt på så många sätt är helt fantastisk.

Sedan kommer nästa problem...

Har han inte redan berättat om detta? Nej, kanske inte. Snart får jag samma känsla igen och igen. Tills det inte längre är någon känsla. Efter drygt halva boken är jag slutkörd. Ranelid har lyckats med något jag aldrig har varit med om tidigare. Han upprepar sig om och om igen så att jag faktiskt blir tvungen att dubbelkolla vilket spår/kapitel jag är på. Jag får för mig att min telefon på något sätt har lurat mig genom att repetera spåren om och om igen. Men tyvärr är det inte så. Jag är på riktigt fullständigt förbluffad. För det spelar uppenbarligen ingen roll hur bra han skrivet när han tar upp samma sak hela tiden. Han återgår till några punkter i berättelsen så att det nästan liknar hjärntvätt. Det gör mig lite sorgsen men jag orkar inte fortsätta.

Jag har svårt att tro att det är ett misstag från hans sida men jag kan inte se syftet heller och mer än så tänker jag inte fundera på saken.

onsdag 25 december 2013

Skriet från vildmarken av Jack London


Buck lever i en trygg värld fram till att han blir bortrövad och såld. Han pryglas till lydnad och säljs vidare för att så småningom hamna som draghund i de kallaste delarna av Nordamerika. Han lär sig hur han ska uppträda för att överleva människans grymhet och rangordningen mellan de andra hundarna. Varje dag är en kamp på liv och död och jag tycker det är mäktigt hur duktig London är på att få mig att leva mig in i Bucks liv. Och efter ett tag är det nästan ointressant att det är en hund som är huvudperson. Konflikterna han ställs inför och utmaningarna hade lika gärna kunnat gälla en människas öde. För precis så rått och brutalt som hans liv är kan människor liv vara när det i slutändan handlar om överlevnad och ingenting annat. Mot slutet av boken glorifieras Buck ganska så kraftigt och han blir näst intill som en superhjälte, en legend. I min värld väldigt passande för det är en fantastisk bok i alla dess kyla och råhet som måste ha ett passande slut för att den ska leva vidare i mina tankar efteråt.

Det är inte svårt att förstå att detta är en klassiker och jag blev genast sugen på att läsa den för min äldste son men det är nog lite för tidigt ännu. Hoppas Maj Bylock har gjort en barnversion av den.

Jag har länge lite halvt på skämt sagt att jag ska ha mig en hund när jag blir pensionär. Skriet från vildmarken förstärker den uppfattningen...

måndag 23 december 2013

Svärdsång av Bernard Cornwell


Till min förvåning är Uthred i den här boken inte på väg för att återta sitt arv. Istället blir han skickad att erövra London från vikingarna. Skillnaden mellan den här fjärde boken och de tidigare tre i serien om Uthred är att den här är rejält blodigare. I övrigt är det samma ingredienser och jag blir imponerad av att kvalitén är fortsatt hög. Jag vet inte hur många bokserier jag har läst där kvalitén sakta blir sämre men Cornwell lyckas verkligen.

Det är bara att ge sig i kast med näsa...

fredag 13 december 2013

Nordens herrar av Bernard Cornwell



Berättelsen om Uthred fortsätter. Nu tar han sig norrut dels för att att frita sin styvsyster från fångenskap och dels för att geografiskt komma närmare sitt barndomshem som hans farbror stal ifrån honom. Han lierar sig med den förre detta slaven Gudröd. Gör honom till kung av Northumbria och kämpar för att göra sig av med de danska vikingarna. Han blir förrådd men tar sig så småningom tillbaka för att på nytt kämpa vidare för att kunna nå sitt mål - att återta sitt arv.

Det är något befriande härligt att läsa även den här boken om Uthred. Som jag tidigare skrivit är det avskalat, rått och hjärtligt och jag fullständigt älskar synen hedningarna har på kristendomen. Återigen skrattar jag högt av de underbara beskrivningarna och tankarna "hedningarna" har om de kristna. Det är nästan som när ett barn iakttar något komplicerat och fäller en dödande kommentar om meningslösheten i det de ser. För dödande blir det eftersom barnet ser kärnan och sållar bort allt meningslöst runtomkring. En sådan enkel sak som att referera till "liket" när prästerna bär omkring på ett helgon får mig att brista ut totalt. Framförallt eftersom Cornwell är så duktig på att beskriva prästernas extremt religiösa och nästan hjärntvättade relation till sin tro. Det blir en härlig kontrast och är i min mening den stora behållningen i den här romanserien.

Nu är det ett måste att fortsätta med den fjärde boken i serien - Svärdsång

torsdag 12 december 2013

Och så undrar de varför skolan i Sverige är så dålig...


Det finns en hel del att reflektera över så här i betygstider.

1. Läraren tänker sätta ett icke godkänt betyg på eleven. Konsekvens: eleven, föräldrarna och rektorn bli förbannade på läraren som måste försvara sig med lite mer än kniv och gaffel eftersom det inte är elevens fel utan lärarens som uppenbarligen inte kan lära ut. För övrigt är det samma föräldrar som inte tycker att deras barn ska ha läxor. Det är även troligt att det är samma sorts föräldrar som inte har en aning om hur det går för deras barn i skolan förrän läraren ringer och meddelar att nu är det fara och färde. Det faktum att eventuellt ha en dialog med sitt barn om hur det gick på provet/inlämningen finns inte med på "attgöralistan".

2. Läraren tänker fortfarande sätta ett icke godkänt betyg på eleven. Konsekvens: en massa merarbete för läraren med handlingsplaner och dubbla uppsättningar med uppgifter, böcker, penna, radergummi och annat som kan tänkas vara viktigt för att eleven som inte gör någonting ska kunna få ett godkänt betyg.

3. Läraren sätter ändå ett icke godkänt betyg på eleven. Konsekvens: Upplysta föräldrar som gör ett aktivt skolval jämför skolors betyg och sätter sina barn i den skolan som har högst betyg. Detta leder till att skolan med massa korkade lärare som sätter icke godkända betyg får färre elever. Med färre elever blir det mindre pengar till skolan. Med mindre pengar till skolan har rektorn inte råd att behålla alla lärare. Någon får gå....

Hm! Hur ska jag göra? Jag vill inte gå. Jag kanske ska sätta ett godkänt betyg i alla fall? Sen att eleven fortfarande inte kan ett skit har kanske inte så stor betydelse. Jag och mina kollegor kanske rent av ska sätta högre betyg? Det syns ju i statistiken. Min rektor blir glad och fler elever kommer att komma till just min skola. Min anställning är säkrad. Kanske till och med kan få en hundralapp mer i månaden.

Finns det något negativt med detta?

Tror inte det...

Ja just det, höll på att glömma. Det är även brukligt att rektorn några veckor innan betygen ska sättas går igenom skolans betygssnitt jämfört med kommunens andra skolor. Lite allmänt prat om budgeten och nästa års tjänster brukar fungera som en ganska tydlig passning.

Mina egna barn är snart i skolåldern. Gud! Vad skönt det ska bli att få avsäga sig allt ansvar för barnens utbildning. Få luta mig tillbaka och lita på vårt fantastiska skolsystem som har allt ansvar över mina barns framtid. Inga läxor, inget krångel. Oj vad mycket tid jag kommer få till att förverkliga mig själv. Tänk, idag behöver man inte vara förälder så länge. Det är bara att räcka över barnen till systemet. Det kommer att gå bra. Det kan jag lita på.

Annars är det bara att hota med att byta skola. Rektorn viker garanterat ner sig. Något annat har han inte råd med.

Tror att jag ska köpa mig en ny smartphone nu, då kan jag ju ha en i varje ficka.




onsdag 11 december 2013

Inferno av Dan Brown


När jag fick reda på att Dan Brown hade kommit ut med en ny bok var min spontana känsla nej. Mina förutfattade meningar sa mig att Inferno inte skulle vara något för mig. Det skulle ännu en gång vara exakt samma grundstory fast med lite andra miljöer. En katt- och råttalek där professor Langdon är jagad, givetvis med en vacker och smart kvinna till sällskap, letandes efter ledtrådar för att kunna rädda världen från undergång.

Men ändå var jag lite nyfiken...

Boken rivstartar i ett högt tempo. Min käsla är faktiskt positiv till en början. Kul att det tar fart direkt. Langdon vaknar upp på ett sjukhus med minnesförlust. Snart inser han att någon försöker ta livet av honom och han tvingas fly med den vackra och intelligenta läkaren vid sin sida :)
Han tvingas runt i Florens för att leta efter ledtrådar som gömmer sig i verk av Dante och andra italienska konstnärers alster. Same, same but different. Efter hand framkommer det att en galen vetenskapsman anser att jorden håller på att gå under på grund av överbefolkning (en intressant tanke för övrigt). Lösningen blir givetvis att ta ihjäl en massa människor med digerdöden som inspiration.

Ju längre fram i boken jag kommer desto mer irriterar jag mig på den. Jag försöker intala mig själv att jag mycket väl visste om vad som komma skulle men det hjälper tyvärr inte. Hur kan till exempel den vackra överintelligenta kvinnan vara så uppenbart korkad hela tiden? Å ena sidan poängterar Brown hur smart hon är och i nästa sekund är hon tydligt obegåvad. Alla i boken är dessutom givetvis välklädda, snygga och atletiska. Självklart! Och självklart är Langdons charm något i hästväg.

Boken blir pågrund av dess upplägg och andra små detaljer gradvis sämre och sämre. Jag bestämmer mig så sakteliga att detta får bli min sista Dan Brown bok. Jag orkar bara inte mer. Tills den stora vändningen kommer. Två tredjedelar in i boken sker en total omkastning av allt jag hittills läst. En oförutsägbar vändning som är så skrattretande dålig, fånig och ologisk att jag häpnar. Plötsligt ska läsaren förstå att den vackra intelligenta kvinnan faktiskt är smart på riktigt och att allt annat i boken enbart har varit en ridå när så sanningen kommer fram. Boken går från att ha varit dålig till att bli helt värdelös och jag är faktiskt både lite förvånad och stolt över att jag faktiskt avslutade den.

Varning! Läs/lyssna inte på den här boken.