Kniven i hjärtat av Björn Ranelid

Jag är en "rubrikskummare". Det vill säga jag finner sällan ro i att läsa vad tidningarna skriver. Jag går så gott som aldrig ner i djupet på det som skrivs men tar del av bruset. Alltså känner jag Björn Ranelid riktigt väl ;)

För är det någon det har skrivits om de senaste åren så är det väl herr Ranelid och min uppfattning om honom har inte varit direkt positiv. Men för några veckor sedan läste jag en novellsamling där han hade med ett bidrag och jag gillade det jag läste. Svärmor tycker om honom så det var läge att ge honom en riktig chans.

Det fick bli Kniven i hjärtat och när jag hörde att det var han själv som läste den blev jag ytterst tveksam till om jag skulle orka lyssna. Efter ett tag tyckte jag dock att det blev riktigt charmigt med hans säregna uttal och melodi. Dessutom tyckte jag verkligen om det jag hörde.

Kniven i hjärtat handlar om en familjetragedi där fadern blir dömd till livstids fängelse för mord. Han lämnar efter sig tre barn där döttrarna klipper banden med honom helt medan sonen så småningom söker kontakt med honom i fängelset. Tragedin påverkar naturligtvis familjen oerhört mycket och boken handlar framförallt sonen Kasper och pappan Davids tankar och känslor före och efter det inträffade.

Jag har aldrig tidigare läst/lyssnat på något liknande. Det är vackert, gripande och oerhört målande. Känslor framträder med en kristallklar tydlighet och jag känner att jag verkligen måste och vill vara fokuserad för att kunna ta till mig allt som sägs. Efter den första fjärdedelen av boken känner jag att detta kan bli riktigt, riktigt bra. Det enda lilla bekymret är att Ranelid skriver något så oerhört splittrat och ostrukturerat. Han svävar iväg hela tiden. Ett kapitel kan börja med ett samtal mellan David och Kasper för att efter bara några rader handla om tankar som någon av dem har. Från de tankarna färdas han vidare till något helt annat för att i bästa falla så småningom komma tillbaka till den ursprungliga dialogen. I bästa fall!!!! Jag försöker bortse från detta lilla problem eftersom boken i övrigt på så många sätt är helt fantastisk.

Sedan kommer nästa problem...

Har han inte redan berättat om detta? Nej, kanske inte. Snart får jag samma känsla igen och igen. Tills det inte längre är någon känsla. Efter drygt halva boken är jag slutkörd. Ranelid har lyckats med något jag aldrig har varit med om tidigare. Han upprepar sig om och om igen så att jag faktiskt blir tvungen att dubbelkolla vilket spår/kapitel jag är på. Jag får för mig att min telefon på något sätt har lurat mig genom att repetera spåren om och om igen. Men tyvärr är det inte så. Jag är på riktigt fullständigt förbluffad. För det spelar uppenbarligen ingen roll hur bra han skrivet när han tar upp samma sak hela tiden. Han återgår till några punkter i berättelsen så att det nästan liknar hjärntvätt. Det gör mig lite sorgsen men jag orkar inte fortsätta.

Jag har svårt att tro att det är ett misstag från hans sida men jag kan inte se syftet heller och mer än så tänker jag inte fundera på saken.

Skriet från vildmarken av Jack London

Buck lever i en trygg värld fram till att han blir bortrövad och såld. Han pryglas till lydnad och säljs vidare för att så småningom hamna som draghund i de kallaste delarna av Nordamerika. Han lär sig hur han ska uppträda för att överleva människans grymhet och rangordningen mellan de andra hundarna. Varje dag är en kamp på liv och död och jag tycker det är mäktigt hur duktig London är på att få mig att leva mig in i Bucks liv. Och efter ett tag är det nästan ointressant att det är en hund som är huvudperson. Konflikterna han ställs inför och utmaningarna hade lika gärna kunnat gälla en människas öde. För precis så rått och brutalt som hans liv är kan människor liv vara när det i slutändan handlar om överlevnad och ingenting annat. Mot slutet av boken glorifieras Buck ganska så kraftigt och han blir näst intill som en superhjälte, en legend. I min värld väldigt passande för det är en fantastisk bok i alla dess kyla och råhet som måste ha ett passande slut för att den ska leva vidare i mina tankar efteråt.

Det är inte svårt att förstå att detta är en klassiker och jag blev genast sugen på att läsa den för min äldste son men det är nog lite för tidigt ännu. Hoppas Maj Bylock har gjort en barnversion av den.

Jag har länge lite halvt på skämt sagt att jag ska ha mig en hund när jag blir pensionär. Skriet från vildmarken förstärker den uppfattningen...

Svärdsång av Bernard Cornwell

Till min förvåning är Uthred i den här boken inte på väg för att återta sitt arv. Istället blir han skickad att erövra London från vikingarna. Skillnaden mellan den här fjärde boken och de tidigare tre i serien om Uthred är att den här är rejält blodigare. I övrigt är det samma ingredienser och jag blir imponerad av att kvalitén är fortsatt hög. Jag vet inte hur många bokserier jag har läst där kvalitén sakta blir sämre men Cornwell lyckas verkligen.

Det är bara att ge sig i kast med näsa...

Nordens herrar av Bernard Cornwell

Berättelsen om Uthred fortsätter. Nu tar han sig norrut dels för att att frita sin styvsyster från fångenskap och dels för att geografiskt komma närmare sitt barndomshem som hans farbror stal ifrån honom. Han lierar sig med den förre detta slaven Gudröd. Gör honom till kung av Northumbria och kämpar för att göra sig av med de danska vikingarna. Han blir förrådd men tar sig så småningom tillbaka för att på nytt kämpa vidare för att kunna nå sitt mål - att återta sitt arv.

Det är något befriande härligt att läsa även den här boken om Uthred. Som jag tidigare skrivit är det avskalat, rått och hjärtligt och jag fullständigt älskar synen hedningarna har på kristendomen. Återigen skrattar jag högt av de underbara beskrivningarna och tankarna "hedningarna" har om de kristna. Det är nästan som när ett barn iakttar något komplicerat och fäller en dödande kommentar om meningslösheten i det de ser. För dödande blir det eftersom barnet ser kärnan och sållar bort allt meningslöst runtomkring. En sådan enkel sak som att referera till "liket" när prästerna bär omkring på ett helgon får mig att brista ut totalt. Framförallt eftersom Cornwell är så duktig på att beskriva prästernas extremt religiösa och nästan hjärntvättade relation till sin tro. Det blir en härlig kontrast och är i min mening den stora behållningen i den här romanserien.

Nu är det ett måste att fortsätta med den fjärde boken i serien - Svärdsång

Och så undrar de varför skolan i Sverige är så dålig...

Det finns en hel del att reflektera över så här i betygstider.

1. Läraren tänker sätta ett icke godkänt betyg på eleven. Konsekvens: eleven, föräldrarna och rektorn bli förbannade på läraren som måste försvara sig med lite mer än kniv och gaffel eftersom det inte är elevens fel utan lärarens som uppenbarligen inte kan lära ut. För övrigt är det samma föräldrar som inte tycker att deras barn ska ha läxor. Det är även troligt att det är samma sorts föräldrar som inte har en aning om hur det går för deras barn i skolan förrän läraren ringer och meddelar att nu är det fara och färde. Det faktum att eventuellt ha en dialog med sitt barn om hur det gick på provet/inlämningen finns inte med på "attgöralistan".

2. Läraren tänker fortfarande sätta ett icke godkänt betyg på eleven. Konsekvens: en massa merarbete för läraren med handlingsplaner och dubbla uppsättningar med uppgifter, böcker, penna, radergummi och annat som kan tänkas vara viktigt för att eleven som inte gör någonting ska kunna få ett godkänt betyg.

3. Läraren sätter ändå ett icke godkänt betyg på eleven. Konsekvens: Upplysta föräldrar som gör ett aktivt skolval jämför skolors betyg och sätter sina barn i den skolan som har högst betyg. Detta leder till att skolan med massa korkade lärare som sätter icke godkända betyg får färre elever. Med färre elever blir det mindre pengar till skolan. Med mindre pengar till skolan har rektorn inte råd att behålla alla lärare. Någon får gå....

Hm! Hur ska jag göra? Jag vill inte gå. Jag kanske ska sätta ett godkänt betyg i alla fall? Sen att eleven fortfarande inte kan ett skit har kanske inte så stor betydelse. Jag och mina kollegor kanske rent av ska sätta högre betyg? Det syns ju i statistiken. Min rektor blir glad och fler elever kommer att komma till just min skola. Min anställning är säkrad. Kanske till och med kan få en hundralapp mer i månaden.

Finns det något negativt med detta?

Tror inte det...

Ja just det, höll på att glömma. Det är även brukligt att rektorn några veckor innan betygen ska sättas går igenom skolans betygssnitt jämfört med kommunens andra skolor. Lite allmänt prat om budgeten och nästa års tjänster brukar fungera som en ganska tydlig passning.

Mina egna barn är snart i skolåldern. Gud! Vad skönt det ska bli att få avsäga sig allt ansvar för barnens utbildning. Få luta mig tillbaka och lita på vårt fantastiska skolsystem som har allt ansvar över mina barns framtid. Inga läxor, inget krångel. Oj vad mycket tid jag kommer få till att förverkliga mig själv. Tänk, idag behöver man inte vara förälder så länge. Det är bara att räcka över barnen till systemet. Det kommer att gå bra. Det kan jag lita på.

Annars är det bara att hota med att byta skola. Rektorn viker garanterat ner sig. Något annat har han inte råd med.

Tror att jag ska köpa mig en ny smartphone nu, då kan jag ju ha en i varje ficka.

Inferno av Dan Brown

När jag fick reda på att Dan Brown hade kommit ut med en ny bok var min spontana känsla nej. Mina förutfattade meningar sa mig att Inferno inte skulle vara något för mig. Det skulle ännu en gång vara exakt samma grundstory fast med lite andra miljöer. En katt- och råttalek där professor Langdon är jagad, givetvis med en vacker och smart kvinna till sällskap, letandes efter ledtrådar för att kunna rädda världen från undergång.

Men ändå var jag lite nyfiken...

Boken rivstartar i ett högt tempo. Min käsla är faktiskt positiv till en början. Kul att det tar fart direkt. Langdon vaknar upp på ett sjukhus med minnesförlust. Snart inser han att någon försöker ta livet av honom och han tvingas fly med den vackra och intelligenta läkaren vid sin sida :)
Han tvingas runt i Florens för att leta efter ledtrådar som gömmer sig i verk av Dante och andra italienska konstnärers alster. Same, same but different. Efter hand framkommer det att en galen vetenskapsman anser att jorden håller på att gå under på grund av överbefolkning (en intressant tanke för övrigt). Lösningen blir givetvis att ta ihjäl en massa människor med digerdöden som inspiration.

Ju längre fram i boken jag kommer desto mer irriterar jag mig på den. Jag försöker intala mig själv att jag mycket väl visste om vad som komma skulle men det hjälper tyvärr inte. Hur kan till exempel den vackra överintelligenta kvinnan vara så uppenbart korkad hela tiden? Å ena sidan poängterar Brown hur smart hon är och i nästa sekund är hon tydligt obegåvad. Alla i boken är dessutom givetvis välklädda, snygga och atletiska. Självklart! Och självklart är Langdons charm något i hästväg.

Boken blir pågrund av dess upplägg och andra små detaljer gradvis sämre och sämre. Jag bestämmer mig så sakteliga att detta får bli min sista Dan Brown bok. Jag orkar bara inte mer. Tills den stora vändningen kommer. Två tredjedelar in i boken sker en total omkastning av allt jag hittills läst. En oförutsägbar vändning som är så skrattretande dålig, fånig och ologisk att jag häpnar. Plötsligt ska läsaren förstå att den vackra intelligenta kvinnan faktiskt är smart på riktigt och att allt annat i boken enbart har varit en ridå när så sanningen kommer fram. Boken går från att ha varit dålig till att bli helt värdelös och jag är faktiskt både lite förvånad och stolt över att jag faktiskt avslutade den.

Varning! Läs/lyssna inte på den här boken.

Bokönskelista

Årets bokönskelista där 8000+ är den mest efterlängtade. Problemet är att den förmodligen bara går att få tag i via något antikvariat.

1. Archer - Harrys sång
2. Magorian - Godnatt mister Tom
3. Nesbö - Rödhake
4. Hillenbrand - Obruten
5. Toro/Hogan - Evig natt
6. Rawicz - Flykten från Stalins läger
7. Holland - Uppdrag Nemesis
8. Gardell - Vilken som helst...
9. Lagercrantz - 8000+
10. Rothfuss - En vis mans fruktan del 1 och 2.
11. Marquez - Kärlek i kolerans tid.
12. Woolfork Cross - Påven Johanna.
13. King - 22/11 1963
14. Svennis - Min historia.

Och de där böckerna som fortfarande inte har kommit än, såsom tredje delen i Folletts serie om 1900-talet är det bara att vänta på....

På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque

I 20 års tid har jag tänkt läsa På västfronten intet nytt men det har aldrig blivit av. Varför det har tagit så lång tid vet jag inte men det var nog bra att det dröjde. Jag tror inte att jag hade orkat ta till mig den som tonåring. För den är tung, riktigt tung.

Egentligen kanske den hade passat bättre som ett av kapitlen i exempelvis en a Peter Englunds samlingar. Förslagsvis Brev från nollpunkten men nu är ju inte detta en av herr Englunds skapelser. Det jag vill ha sagt är att budskapet framkommer med en sådan oerhörd tydlighet att det egentligen inte behövs 240 sidor.

Paul är 19 år och tysk soldat i det första världskriget. Boken följer hans öde och erfarenheter. Hur "livet" i skyttegraven är, kamratskapen, apatin, känslorna under permissionen och vistelsen på "sjukhuset".

Efter att ha läst den här boken råder det ingen tvekan om att all eventuell krigsromantik är fullständigt bortblåst. Skilldringen är totalt osminkad. Här finns inget utrymme för hjältedåd eller någonting i den riktningen. Krig är katastrof och ingenting annat. Boken innehåller massor av visdomsord och tänkvärda resonemang. Bland annat om varför kriget överhuvudtaget äger rum. Vad är vitsen? Vem har rätt?

"På ett bord någonstans har ett dokument undertecknats av några personer som ingen av oss känner, och under år är det vårt högsta mål att utföra sådana handlingar som annars är föremål för världens förakt och utsatta för dess strängaste straff." ( s 162)

Detta är ytterligare en bok  de flesta av oss borde läsa. För förståelsen, för insikten och framförallt för  att i all framtid vägra krig.

Mellan rött och svart av Jan Guillou

Jag var både orolig och förväntansfull när jag tog mig an Mellan rött och svart av Jan Guillou. Hans förra bok Dandy var jag ju inte speciellt förtjust i, milt sagt. Samtidigt vet jag vad Guillou kan prestera och allt som oftast tycker jag att det blir ett stort underhållningsvärde i det han skriver samt en hel del politik vilket jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir.

Första världskriget är slut. Bröderna Lauritzen är bosatta i Sverige respektive Tyskland där de driver familjeföretaget. Handlingen berör deras överklassliv och hur de sakta men säkert berörs av den rådande politiken. Till exempel lockas Lauritz son av nazisternas ideologi vilket rimmar illa med familjens värderingar (de flestas i alla fall).

Boken ger mig massor av tankar. Först och främst konstaterar jag att den här boken, nummer tre i Guillous romansvit om det stora århundradet, är klart bättre än den förra. Den har inledningsvis ett fortsatt lågt tempo men det är för det mesta intressant och ju mer världspolitiken kommer med i bilden desto bättre blir boken. Andra halvan av boken är till exempel klart mycket bättre än första halvan. Framförallt gillar jag problematiken med Harald som lockas med i nazismen och som dessutom får en framträdande roll i de vanvettiga dåd de utför. Att han dessutom till viss del är med bland de högsta hönsen inom partipolitiken är extra roligt/intressant. En annan styrka boken har, vilket i och för sig har med det låga tempot att göra, är att Guillou har ett tydligt mål med att ge en historieskildring. Hur såg det ut i Sverige och Tyskland under den här tiden? Hur hade folk det? Vad tyckte de om samhällsutvecklingen? Beskrivningar som jag uppskattar men som lika gärna hade kunnat ses som tempodödande.

Detta med tempot tycker jag är oerhört viktigt. För min uppfattning är att Guillou har lagt om kursen i sitt skrivande. Tidigare har det varit mycket action blandat med politik. Nu är det annorlunda. Och min reaktion på detta är lite tveeggad. Å ena sidan får jag nästan för mig att det börjar bli lite näsan upp i vädret. Det ska skrivas lite finare och därmed för en snävare publik. Bort med tempo och action och in med mer segling, umgängeskoder och liknande. Nu är det inte underhållning för den stora massan längre utan avnjutning för den finare delen av befolkningen. Detta kanske i och för sig inte är något nytt utan enbart något jag reagerar på först nu. För ser man tillbaka på vad Guillou har skrivit genom åren är det påfallande tydligt att det läggs stor vikt vid saker som viner, jakt, klassisk musik och pengar. Finns det någon huvudperson i hans böcker som inte är ekonomiskt oberoende till exempel eller i alla fall tillhör det övre skiktet i samhället? Å andra sidan har han givetvis rätt att göra precis som han vill och historieskildringen är nog så viktig men jag är inte beredd att konsumera vad som helst och risken är att har jag väl börjat störa mig på en sådan här sak finns risken att jag inte kommer se annat i hans framtida böcker. Framförallt om tempot ska vara fortsatt lågt.

Detta borde dock vara en ren omöjlighet eftersom den här boken slutar 1 september 1939 och bok nummer fyra rimligtvis borde ta vid där den här slutar.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Jag har hört mycket om den här boken och åsikterna är delade. En del tycker att den är hysteriskt rolig medan andra tycker att den är överdriven och i slutändan svår att ta till sig. Jag visste helt enkelt inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men mitt intresse var fångat.

Allan Karlsson fyller 100 år och detta ska firas på ålderdomshemmet med lite pompa och ståt. Huvudpersonen själv är inte överdrivet entusiastisk över den kommande uppvaktningen och rymmer därför ut genom fönstret. På väg ut i friheten lyckas han förskansa sig en resväska med inte mindre en 50 miljoner kronor i. Därmed blir Allan jagad av både kriminella och polisen.

Handlingen i boken utspelar sig både i "nutid" och dåtid. Språket är lite gammalmodigt i både meningsuppbyggnad och ordval och det gör boken lite originell och underfundig. Men framförallt är den totalt annorlunda mot allt annat jag tidigare läst. Den påminner i mångt och mycket om en gammal Åsa-Nisse film. Fri från intelligens och eftertanke och länge känner jag att boken i sig är ett enda stort skämt utan att för den delen vara speciellt rolig.

Jag läser visserligen med ett småleende på läpparna men det känns som om Jonas Jonassons bok mer är som en serietidning med karaktärer med total avsaknad av intelligens. Ofta känns det oseriöst och överdrivet och jag tänker vid ett flertal tillfällen att jag har full förståelse för att folk tycker så olika vad gäller den här boken. Omdömet är fullständigt beroende av vilket humör man själv är på när man läser boken. Lite tung i sinnet och jag är övertygad om att läsaren lägger ifrån sig boken men med ett glatt humör leder den troligtvis till ett lyriskt omdöme.

Själv var jag förmodligen lite mitt emellan. Varje gång ett kapitel handlade om Allans tidigare liv, med alla möten med olika historiska personer var det tummen upp medan "nutiden" mest kändes fånig. Avsnittet när han träffade Stalin var fantastiskt och faktiskt även slutet med den stackars åklagaren, som fick mig att skratta så att tårarna kom.

Det här är definitivt en bok som lämnar avtryck och som måste läsas. Jag kommer garanterat minnas den med ett leende på läpparna.

Finalloppet 2013

Lite då och då lägger jag in mina tankar om tävlingar jag sprungit. Mest för min egen skull för jag tycker att det är så roligt att se tillbaka på löpningen, resultatet av den och förberedelserna.

I slutet av augusti bröt jag ringtån (om det nu heter så) i vänster fot. Resultat: ingen löpning på lite drygt en månad och efter den konvalescensen bara en månad kvar inför Finalloppet den andre augusti. Vis som jag var försökte jag skynda långsamt genom att inte försöka mig på för långa längder men efter en tid måste sträckorna bli längre om jag skulle klara de 19 km som jag hade anmält mig till. Belastningen blev lite för stor och en och en halv vecka före loppet blev min högra vad arg på mig. Det fanns inte så mycket annat att göra än att vila den samt försöka massera den så gott som möjligt. Massagen hade förmodligen ingen fysisk verkan men kanske en mental. Paniken (lite lätt överdrivet kanske) eller i alla fall ambitionen att röra på mig fick mig att ta mig till valhallabadet för att simma. En sysselsättning som med största sannolikhet är nyttig men förbannat tråkig. Hursomhelst fick jag i alla fall rört på mig och fyra dagar före start var jag ute och joggade med min bror och vaden kändes nog ok.

Två dagar före loppet hjälpte jag svärfar med att skyffla grus och köra skottkärra vilket ledde till att delar av kroppen värkte morgonen den andre november. Lite träningsvärk är inte att bry sig om men jag var lite fundersam över mitt matintag de senaste dagarna. För att uttrycka det milt är inte svärmor någon fanatisk LCHF anhängare och jag kan inte riktigt med att vara allt för oförskämd och stoppar snällt i mig det mesta av vad som bjuds. Tilläggas bör att hon är fantastisk på att laga mat men tyvärr inte en kost som alltid passar mig som handen i handsken. Konsekvensen blev att jag inte intog riktigt den kost jag hade velat inför loppet, det blev för mycket kolhydrater och för lite fett. Sista kolhydratintaget var cirka 20 timmar före loppet. Väl hemma igen ungefär 15 timmar före loppet kunde jag äntligen stoppa i mig mängder med härligt fett så att jag äntligen kunde känna mig mätt.

Tävlingsmorgonen (cirka 6 timmar före start) åt jag mina stekta ägg och en kopp mjölk med kokosfett i. Osäker med tanke på kost och muskler gav vi oss av mot Skatås. Väl där 2 timmar före start skulle vi titta till brorsan och en kompis som skulle springa milen. Trevligt men kallt vilket gjorde att kroppen kändes ytterligare lite rostig innan jag fick värmt upp något så när.

Eftersom jag hade lite hum om hur banan skulle se ut (en del stig en del större grusväg) hade jag en klar plan och det var att löpa på i högt tempo där det var möjligt. Problemet med detta var att jag var osäker på hur kroppen skulle reagera. Hur mycket skulle mitt matintag de senaste dagarna och mina ben reagera. Men jag har alltid sagt att det är lättare att gå ut ganska hårt och försöka hålla det än att löpa iväg och efter ett antal kilometer öka.

Första halvan av loppet gick bra och det är så roligt att se de skillnader som finns i människors löpstilar. Tydligen är jag bra i uppförsbackar för där hänger de inte med. Jag tror det beror på att många väljer att löpa på samma sätt i uppförsbackarna som där det är plant. Själv trippar jag upp på tårna och springer med ljumskarna/höftböjarna på ett sätt jag egentligen inte kan förklara men det är ju samtidigt inte så viktigt.

Det roliga med tävlingar är att det där finns folk att springa om men det viktigaste är att hitta någon man kan hålla tempo med. Detta hade jag inte den första halvan. Däremot dök en man i blått upp vid 10 kilometer (var han nu kom ifrån?) som hetsade mig så gott som hela andra halvan av loppet. Och en sak är säker, jag hade aldrig kunnat hålla det tempo som vi höll ensam. Det är bara att tacka och ta emot för tiden jag fick var klart över förväntan.

Slutsats: Tänk inte så mycket på alla förberedelser bara spring så fort det går och njut järnet, under loppet om det går och framförallt efteråt.

Blindbock av Arne Dahl

Det känns som om Arne Dahl har börjat bli som en gammal vän. Jag vet precis vad jag kommer att få utan att det för den sakens skull känns förutsägbart eller tjatigt. Hela mitt väsen njuter på så många plan att jag egentligen får det svårt att redogöra för dem. Samtidigt funderar jag på om min vän har gjort mig så blind att jag inte längre kan kritisera honom.

En europaparlamentariker är på väg att släppa ett lagförslag som kommer att rubba alla grundvalar vad gäller bilismen i Europa. Det enda hon väntar på är ett sista provresultat från de forskarna som jobbar med att få fram ett batteri som kommer att revolutionera bilindustrin. En revolution som oljeföretagen inte kommer att uppskatta. En av forskarna mördas och det är delvis av den anledningen som Paul Hjelms grupp kopplas in. Parallellt bevakar de tiggarligorna som härjar i Europa och så småningom kommer dessa två trådar att bindas ihop.

Det är så mycket med den här boken som är så bra. Först och förmodligen främst är det tydligt att Arne Dahl och jag har extremt likvärdiga politiska åsikter. Självklart påverkas jag positivt av det han skriver eftersom jag så starkt håller med. Dessutom är ämnet om tiggarna oerhört intressant med tanke på hur de de senaste åren har ploppat upp även här i Sverige. Dramatiken är bra men det är nästan som om det är de politiska aspekterna som lockar mig mest (börjar nog bli gammal).

Bara det faktum att Gunnar Nyberg är tillbaka får mig att hoppa till lite extra...

Slutligen förvånar Arne Dahl mig rejält i slutet av boken. Han har aldrig varit förutsägbar men den avslutningen han drämmer till med är utan jämförelse. Vad händer egentligen? Och hur tusan ska jag smälta det inträffade? Givetvis vill jag inte nämna för mycket men den cliffhangern han bjuder på är inte nådig. Så jo, dramatiken är det inget större fel på. Framförallt inte i de sista sidorna.

När kommer nästa bok?????????

Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss

Andra delen av Vindens namn är lugnare och något sämre än den första delen. Kärleken gör sitt inträde vilket påverkar tempot i boken.

Kvothe är kvar på universitetet och mycket fokus ligger på hans relation till den mystiska Denna. I och med detta ligger mindre fokus på Kvothes utveckling till allt vad han ska komma att bli. Att boken är sämre betyder inte att den är dålig. Tvärtom blir jag imponerad av hur Rothfuss lyckas hålla kvar spänningen trots att det egentligen inte händer så mycket. Det är som om det hela tiden bubblar lite under ytan och ibland pyser det till lite med små händelser som tillfälligt höjer spänningen.  Och detta händer allt mer mot slutet av boken vilket naturligtvis gör att avslutningen lämnar mig med stora förväntningar inför nästa bok.

Den här bokserien kan bli en riktig succe...

Det är aldrig kört

Jag kan egentligen inte minnas varifrån jag har fått Det är aldrig kört och det finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det är fantastiskt att något så litet kan innehålla så mycket visdom.

Boken innehåller små korta berättelse som får en att tänka till om livet. Massor av må-bra-känslor, återvunnen visdom och skratt. Som varför Gandhi sparkar av sig sin ena sandal innan han kliver på ett tåg eller den om varför det egentligen inte är ok att klaga över så mycket mer en sin egna längd.

Noveller för Världens Barn

Jag har tidigare nämnt att jag skulle vilja läsa fler noveller och med tanke på att det i och med Alice Munro (förmodligen för avancerad för mig) verkar ligga lite i tiden visade det sig att jag hade en samling hemma. Den här samlingen är verkligen ett hopplock. Jag kan inte skönja någon röd tråd och en del av novellerna är fullständigt obegripliga. Egentligen borde jag ha läst om en del av dem men det orkade jag helt enkelt inte, samtidigt som jag längtade framåt och hoppades att nästa skulle vara bättre. Och det är ju lite grann det som är tjusningen.

Några är bra, Mankell levererar alltid och jag fick smakbitar av författare jag hittills inte bekantat mig med. Håkan Nessers var riktigt underhållande (honom får det bli mer av) och Björn Ranelid som jag var skeptisk till var även han/den bra. Skönt när mina förutfattade meningar slogs i kras.

Sammantaget var det lite för mycket berg-och dalbana för att jag ska vara nöjd men det var inte bortkastad tid heller. Novellsuget finns kvar...

En komikers uppväxt av Jonas Gardell

Sakta men säkert har jag blivit mer och mer nyfiken på Jonas Gardell. Det känns som om han alltid funnits med men jag har egentligen aldrig tagit del av honom på riktigt. De få gånger jag har sett honom på TV har egentligen mest lett till en gnutta irritation. Jag har alltid upplevt honom som "lite för mycket". För sprallig, för gapig, för hysterisk. Ändå har jag fortsatt varit nyfiken på honom. Framförallt för att han har hyllats för sina böcker. Nog borde jag en dag ge honom en chans och läsa någon av dem...

I somras lyssnade jag på hans sommarprogram och tyckte att han var riktigt gripande och duktig. Mer sansad och lättare för mig att ta till mig. Därefter började jag följa honom på twitter och gillade vad jag läste. Mångas vettiga tankar och idéer samt en god portion humor. Dags att läsa en av hans böcker. Vi råkade ha En komikers uppväxt hemma (förmodligen något min fru köpte innan vi flyttade ihop) så det var bara att sätta igång.

Det intressanta var att jag förväntade mig att boken skulle vara rolig och visst är den lite smårolig ibland men framförallt är den oerhört gripande och tragisk.

Den handlar om Juha, en osäker kille som är villig att göra mycket för att bli accepterad av de tuffare klasskompisarna. I detta ryms att bland annat att förnedra sig, ständigt svika sin bästa vän och trampa på alla som står längre ner på statusstegen.

Det som gör boken så bra är att Juha gör så mycket fel men det går ändå inte att tycka illa om honom. Vuxenvärlden sviker och desperationen för att bli accepterad är så stor så att jag förlåter honom i princip hela tiden. Ytterligare två karaktärer i boken blir enormt förnedrade av både Juha och de tuffare eleverna och medkänslan med dem blir enorm. Flera gånger tänker jag, hur kan vuxenvärlden vara så blind och hur kan barn vara så grymma och elaka mot varandra? Var är empatin och solidariteten? Hur mycket kan man kräva av ett barn? Naturligtvis vet även de vad som är rätt och fel och när inte ens vuxna kan agera utefter vad som är moraliskt korrekt så...

Den här boken berörde mig mycket. Den hamnar i det där sällsynta facket med böcker som har betydelse och som påverkar. Återigen en bok som alla, såväl vuxna som barn borde läsa.

Jag ser fram emot nästa Gardell bok.

Ett sötare blod av Ann Fernholm

I drygt 1,5 år har jag ätit enligt LCHF. Och nej jag var inte överviktig. Däremot var jag väldigt nyfiken eftersom allt jag hade läst om det verkade så vettigt. Idag finns det inte en chans att jag skulle ändra på mitt sätt att äta. Min kropp är mitt tempel och jag tänker vårda det ömt. Alltså! Fortsatt LCHF....

Litteraturmässigt var det Jonas Colting med Den nakna sanningen som fick upp mina ögon för det här sättet att äta. Därefter Andreas Eenfeldt med Matrevolutionen och via hans blogg kostdoktorn.se har jag plöjt igenom massor på nätet. Det betyder att jag under en längre period även har följt Ann Fernholms blogg ettsotareblod.se. Jag har även sett och hört henne i olika intervjuer och liknande. Hon är en kvinna som imponerar stort. Kunnig och otroligt förtroendeingivande. Därför var det en självklarhet att så småningom även läsa hennes bok Ett sötare blod.

Det finns en kick i att läsa om någonting som jag redan är övertygad om. Det är som om den där lilla bekräftelsen ger mig en extra motivationsskjuts trots att det egentligen inte behövs. Sockrets och kolhydraternas påverkan på våra kroppar är utan tvekan något man måste vara väl medveten om. Tyvärr är det många som har mycket kvar att lära. Nu har jag visserligen slutat med att försöka övertyga andra men kraften och viljan att stå på mig och se till så att mina barn får det bästa i matväg som jag kan erbjuda dem har aldrig varit starkare. Och det är sorgligt nog enormt viktigt eftersom man av en större majoritet ses som en avart när man vägra barnen godis, saft, läsk och andra gifter.

Boken förklarar sakligt och tydligt hur det förhåller sig mellan framförallt sockret och våra kroppar. Övervikt, diabetes, högt blodtryck, cancer mm påverkas alla av hur mycket socker vi stoppar i oss. Det blir aldrig vetenskapligt krångligt, till och med jag förstår och det är omöjligt att tappa intresset för boken. Det jag tycker alldeles extra mycket om är att Fernholm så tydligt förklarar framförallt genom riktigt bra liknelser. Här kommer ett exempel från slutet av boken:

"Motion fungerar på ett liknande vis. När personer från livsmedelsindustrin idag argumenterar mot en sockerskatt, säger de ofta att sockret inte är boven, utan att vi rör oss för lite. Det är som att säga att socker inte är farligt för tänderna, utan att problemet är att vi borstar tänderna för dåligt" (s 219)

Den här boken borde alla läsa...

Drakarnas dans av George RR Martin

Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig Drakarnas dans. Slutet är utan att avslöja för mycket något upprörande. Framförallt en tråd hoppas jag innerligt att den inte är avslutad men det är samtidigt det som är så charmigt med Martin. Man kan aldrig vara riktigt säker. Han har ju tidigare utan pardon dekapiterat både kära och avskyvärda karaktärer.

Boken och för den delen hela bokserien är i sina bästa stunder fantastiskt bra. Som jag tidigare skrivit är det de härliga karaktärerna som är grunden. Det politiska spelet, kärleken, hatet och spänningen är även de solida pelare i Martins fantastiska bygge. Efter att ha läst (var bara tvungen att räkna lite) drygt 4100 sidor i sagan om is och eld finns egentligen bara ett problem och det problemet framkommer ännu tydligare i denna den femte boken. Det är för många karaktärer. Inte att hålla reda på utan av den enkla anledningen att för många av de nya karaktärerna inte är intressanta nog. När dessa dyker upp stressar jag mig igenom boken för att komma till nästa kapitel. Tänk vad bra det hade blivit om Martin hade kunnat banta bort lite.

Självklart är jag medveten om att även de "ointressanta" karaktärerna har en roll att spela. Några måste ju göra grovjobbet. Min tanke är ändå att en sådan skicklig författare borde kunna lösa uppgiften ändå. För allvarligt talat, hur tusan lyckas människan själv hålla koll på alla människor och deras förhållanden till varandra?

Två böcker kvar och de har inte ens kommit ut än....

Djävulsbibeln av Richard Dubell

Återigen gör jag det enfaldiga misstaget att läsa en bok med brådska. Jag vet att Drakarnas dans och Vindens namn del 2 kommer med posten inom några dagar och ändå väljer jag att börja läsa Djävulsbibeln. För inte kan jag vara boklös under dessa dagar.

Boken är både intressant och spännande. En pojke överlever en massaker vid ett kloster som sägs förvara den så kallade Djävulsbibeln. 20 år senare är han och andra på jakt för att hitta den.
Historien är något invecklad med en massa munkar och präster hit och dit. och det blir inte bättre av att jag rusar igenom texten. Det jag gillar är att boken ger en bra bild av hur samhället var under den här tiden. Hur stort inflytande religionen hade och hur galet indoktrinerade människor kunde vara. Religionen övertar allt förnuft och låter inte det sunda förnuftet råda. Något som faktiskt existerar fortfarande och då lever vi ändå på 2000-talet.

Är du historiskt intresserad kommer du förmodligen att tycka om den här boken. Jag är egentligen inte rätt person att komma med ett vettigt omdöme. Det här gick nämligen alldeles för fort för att kunna ha några vettiga åsikter om.

Men nu jäklar blir det läsa av. Inte fort men med en förhoppning om en stor behållning.

Stardust av Neil Gaiman

Tristan lovar att han ska hämta en fallen stjärna åt en flicka och beger sig ut i Älvalandet och alla dess äventyr.

Stardust är en saga och det ska man vara väldigt väl medveten om när man börjar läsa den. Då tror jag att man kan tycka att den är charmig och underhållande. Men det är en hårfin gräns, för jag tror att man lika gärna kan tycka att den är smått obegriplig och irriterande i sin frånvaro av förklaringar. Mängder av övernaturliga händelser äger rum men jag tror inte att man en enda gång får veta varför. Antingen accepterar man detta för vad det är eller så irriterar det. Själv har jag under läsandets gång skiftat mellan dessa två uppfattningar. Det goda segrade dock tillslut eftersom jag trots allt var intresserad av hur det hela skulle sluta. Jag känner mig dessutom lite rikare för jag tror att det här är en bok som kommer stanna länge i mitt medvetande och detta lustigt nog utan att jag tyckte att den var speciellt märkvärdig.

Något hade den men jag vet egentligen inte vad.

Odjuret av Roslund & Hellström

Det tar inte många sidor förrän det känns som om herrarna Roslund & Hellström ger mig några rejäla örfilar. Här har du den brutala osminkade verkligheten. Tyck inte om den men du ska veta att den finns där.

En dömd pedofil och mördare lyckas rymma och förgriper sig på och mördar en liten femårig flicka. Det är rått, det är vidrigt men det känns även synnerligen äkta. Dessa dårar finns ju faktiskt i vår verklighet och på något sätt måste vi ta ställning till dem. Vad ska de ha för straff? Är samhällets straff tillräckligt? 

När begravningen av den lilla flickan äger rum och de anhörigas sorg beskrivs kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Det som sker i boken är något så fruktansvärt att till och med jag börjar tänka i de där "tänk om banorna". Hade jag klarat av en liknande förlust? 

Pappan i boken agerar på ett sätt som gör att boken höjs ytterligare ett snäpp. Återigen sår Roslund & Hellström korn av moraliska dilemman. Vad är rätt och fel? Hur resonerar jag som en del i ett samhälle? Hur resonerar jag som drabbad individ? Jag vill hävda att det är snudd på omöjligt att förhålla sig kall och tänka rationellt när jag är personligt drabbad av svåra förluster. Det är bara att se på alla konflikter ute i världen. Det är så lätt för oss svenskar att objektivt se på och avgöra hur andra borde agera men förmodligen hade jag haft en annan uppfattning som exempelvis palestinier. 

För övrigt är boken skriven på samma speciella sätt som deras övriga och kommissarie Grens är lika härligt besynnerlig och rubbad alltid.

En bok som inte är speciellt rolig att läsa men som verkligen bör läsas.

Vindens namn av Patrick Rothfuss

En kollega har sedan en längre tid haussat Vindens namn som en bok som bara måste läsas. Äntligen har jag nu tagit mig igenom den och det är bara att lyfta på hatten, han hade rätt.

Kvothe för ett stillsamt liv som världshusvärd i en liten avkrok när vissa händelser får honom att börja berätta sin livshistoria. Det visar sig att han är något av en legend, en magiker, tjuv, musiker och inte minst en mördare. 

Hans historia börjar med att han i sin barndom är en del av en kringresande artistgrupp. Efter en tragedi när alla i gruppen blir mördade av de sk Chandrierna hamnar Kvothe i en större stad och tvingas tigga och stjäla för sin överlevnad. Så småningom hamnar han i rikets främsta universitet där han ska studera magi för att sedan kunna hämnas.

Förmodligen har jag haft tur men tydligen är det så att fantasy verkligen är något för mig. Återigen har jag fått tag i en bokserie som fångar mig totalt och som jag verkligen ser fram emot att få plöja igenom. Härligt!

Det som är så bra med boken är det klassiska att en person är nere i dyngan och reser sig därifrån efter att ha kämpat med otaliga motgångar. Vägen är inte spikrak men när medgångarna kommer är det som om jag vill ställa mig upp och hoppa av glädje. Det faktum att det finns övernaturliga inslag är underbart befriande. Det är som om jag verkligen som förr i tiden tillåts lockas bort till sagornas värld. Slippa verkligheten för en stund och bara ryckas med av en himla god berättelse. 

Kråkornas fest av George RR Martin

Kråkornas fest är den fjärde boken av George RR Martin som handlar om maktkampen om järntronen  i Västeros. Den stora skillnaden mellan den här boken och de tidigare tre är att några av huvudpersonerna ligger i träda. I efterordet är det nästan som om Martin ber om ursäkt för sitt handlande och det är inte mer än rätt. Arya och Jon Snö är knappt med. Tyrion lyser med sin frånvaro likaså Daenerys. Istället läggs fokus på en rad nya karaktärer samt de tidigare såsom drottning Cersei Sansa och Brienne. Boken tappar i kraft när den handlar om de nya karaktärerna men så fort de äldre kommer in i bilden blir det härligt underhållande. Framförallt är det roligt att läsa om drottning Cersei som är underbar i all sin elakhet. Saknaden efter mina favoriter är dock stor och det innebär ett stort minus i mitt omdöme om boken i sin helhet. Samtidigt är längtan enormt stor att läsa nästa del. Jag vill ju få klarhet i vad som kommer att hända. 

För övrigt är slutet på Kråkornas fest fenomenalt bra.

Profitörerna av Leif GW Persson

Jag hade inget annat att lyssna på så det blev Profitörerna av Leif GW Persson. Speciellt motiverad var jag inte, vare sig på en deckare eller herr Persson. Det är faktorer som givetvis har betydelse för min uppfattning. Dock finns det ingen tvekan i mig efter att ha lyssnat igenom snart halva boken att den är alldeles för dålig för att göra annat än att lägga undan den. Det händer inte mycket, boken är totalt oinspirerande. Är det här verkligen en deckare? Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv med att inte lyssna utan istället tänka på annat. Då är det bara att ge upp. En bok ska ge någonting annars är den inget att ha.

Nu blir det inga fler av Leif GW Persson.

Mellan sommarens längtan och vinterns köld av Leif G W Persson

Min andra Leif G W Persson bok blir inte min sista och det av den enkla anledning att jag inte har så många ljudböcker att hålla tillgodo med. Profitörerna står på tur (någon annan finns inte hemma just nu). Mellan sommarens längtan och vinterns köld har ett stort problem och det är att den är alldeles för lång. Persson  tar ut svängarna överallt och det bidrar inte till att boken blir bättre. Jag är övertygad om att han hade kunnat halvera antalet sidor (eventuellt lite överdrivet) och ändå fått ett bättre resultat.

Huvudhandlingen i boken är att en amerikan har hoppat ut genom ett fönster och dött. Självmord eller ej? Mängder med olika poliser engageras, de från den vanliga verksamheten samt Säpo.

Liksom Gustafs grabb är Mellan sommarens längtan och vinterns köld bitvis underhållande. Bilden Persson ger av poliser är riktigt roande och skrämmande. Många är inkompetenta sexistiska rasister och visst funderar jag på hur pass väl detta stämmer med verkligheten. Han om någon borde väl veta, eller? En annan aspekt av Perssons skrivande som jag fastnade för och som jag aldrig lika tydligt har stött på är hans användande av tankar. "Men det sa han inte", "tänkte han" och kombinationen "tänkte han men det sa han inte". I början var det roligt men eftersom det fortsätter så frekvent boken igenom kom jag nästan att störa mig på det.

Eftersom boken inte heller är speciellt spännande vet jag inte riktigt varför jag inte sågar den fullständigt. Kanske att skildringen av poliserna är extra intressant eftersom han om någon borde veta. Kanske det syrliga, råa och rasistiska? Jag vet helt enkelt inte riktigt. Det jag vet är att jag inte kommer att rekommendera den.

En vampyrs bekännelse av Anne Rice

Vampyren Louis berättar för en journalist om sitt liv. Ett liv som tar sin början i slutet av 1700-talets Amerika. Han berättar om hur han blev vampyr och hur han "levt" sitt liv sedan dess.

Folk har pratat gott om boken, därför hade jag ganska höga förväntningar på den. Dessa blev inte sämre av att jag visste att den hade filmatiserats med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna. Tyvärr tror jag att mina förväntningar var lite, om inte för höga så i alla fall snedvridna. Jag trodde i min enfald att en bok om vampyrer skulle lägga fokus på kampen mellan det goda och det onda. Fokus på hur vampyrer fungerar, vad de har för egenskaper och färdigheter. Och framförallt hur de använder sig av dessa. Det vill säga en hel del action. Men boken är inte alls sådan. Den ligger på ett mer filosofiskt plan där Louis är en vampyr med samvete, vilket i sig känns lite lustigt. Kampen mellan gott och ont förs istället till största del i vampyrens huvud.

Mina snedvridna förväntningar påverkar förmodligen mitt omdöme ganska mycket. Jag tycker egentligen inte att boken är dålig men inte heller bra. Det händer för lite. Det är för mycket känslor och för lite fart och spänning.

Det är visserligen en dålig jämförelse men ska jag läsa en bok om vampyrer vill jag inte hamna med Paulo Coelho i knäet.

Förväntningar, dessa förväntningar...

Vad jag pratar om när jag pratar löpning av Haruki Murakami

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Min plan var att läsa den före eller i samband med min två lopp den här våren, Göteborgsvarvet och terrängloppet BUM 45 mellan Hindås och Borås. Jag skulle bli inspirerad, taggad och motiverad. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Boken är bra. Murakami berättar/filosoferar om sina löpvanor. Det är intressant men eftersom han blir djup vid rätt många tillfällen tappar boken i kraft vad gäller just inspiration och motivation. Höjdpunkterna är när han berättar om sitt lopp mellan Aten och Marathon samt ett ultralopp på 100 km.  Där kommer inspirationen fram och på något sätt känns det så viktigt för mig att läsa om hans plågor eftersom jag är lite orolig för BUM 45 km. Det längsta jag någonsin sprungit är Lidingöloppet på 30 km. Den 25 maj smäller det till med ytterligare 15 km som dessutom kommer vara i terräng (mycket stigar) samt rätt stora höjdskillnader om jag inte är fullständigt felunderrättad. Hoppas jag klarar det.

Något som verkligen fångar mig i boken och något jag har börjat fundera allt mer på ju äldre jag har blivit är Murakamis tankar om målsättning. I alla tider har det varit otroligt viktigt för mig att vinna (framförallt mot brorsan;) Murakami menar att han aldrig har haft den vinnarskallen. Istället har det alltid för honom handlat om att klara av en målsättning. Detta är något som kanske hör långdistansen till. Stora utmaningar kräver rimliga mål. Numera känner även jag att andras resultat inte känns så viktiga som de en gång gjorde. Målsättningen med BUM 45 är bara att klara av det. I Göteborgsvarvet vill jag visserligen putsa min tid men det beror nog på att jag har sprungit det förut. Jag vet att jag kommer att klara det och därför skulle det kännas meningslöst med en liknande målsättning som på BUM 45.

Kanske att jag lurar mig själv lite för jag har ingen i min närhet som springer dessa lopp. Om så skulle vara fallet kan jag ge mig tusan på att hornen växer fram.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Efter 386 sidor ger jag upp. Det innebär att jag klarade av drygt halva boken innan existentiella tankar abrupt hindrade mig från att fortsätta. Det kan inte vara meningen att tvinga sig igenom en bok, läsa varannan mening och hoppa över stycken enbart för fåfängans skull. Det är bara att inse faktum. Jag gjorde ett försök men klarade inte av det.

Huvudpersonen Raskolnikov planerar och genomför ett mord. Det är grundstoryn och det som fascinerar mig i boken är Dostojevskijs enastående förmåga att fånga Raskolnikovs känsloliv. Hur han svettas, hur ångesten tränger sig på, hur han tvivlar på sitt eget förnuft samt hur hans märkliga sinnesförändringar tränger sig på. Hatten av för det men boken innehåller i mina ögon så evinnerligt mycket tjaffs och meningslösa diskussioner som inte för boken framåt i en tillfredsställande hastighet. Och eftersom bokens karaktär har varit likadan rakt igenom inser jag att resterande 300 sidor inte kommer att ge mig något.

När ångesten för boken gör att jag tvingar mig att öppna den istället för att se fram emot den, får jag byta ut den. Undrar hur lång tid det tar innan jag återigen kommer försöka mig på en så kallad klassiker som jag tydligen inte är skapad att läsa?

Spionen som kom in från kylan av John Le Carré

Spionen som kom in från kylan börjar ganska trevande och intetsägande. Jag kan inte säga att det är dåligt men inte heller speciellt intressant. Alec Leamas förflyttas från sin tjänst i Berlin och går ner sig i superi och ekonomisk misär. Att det är en fasad förstår jag men samtidigt är det medvetet lite otydligt vilket gör att jag ett tag inte känner mig säker på någonting i boken. Vad är det som händer egentligen och vart är vi på väg, är frågor som hela tiden snurrar runt i huvudet på mig. Det faktum att jag egentligen aldrig får klarhet i vad som kommer att hända i boken är väldigt tillfredsställande.
Sakta men säkert stegras spänningen i boken och den går från att bli allt mer intressant till mer och mer spännande. Här blir det också en kick när allt jag tidigare inte riktigt begrep får sin förklaring. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag tänker att han är inte så dum den där Le Carré 

Under läsningens gång kan jag inte låta bli att jämföra denna lite äldre bok med de som är modernare. De nyare böckerna är utan tvekan mer hetsiga, stressiga med mycket fart och action. Spionen som klev in från kylan däremot håller en lugnare nivå rakt igenom. Även den sista biten som trots detta är mycket spännande. Det är som om den håller sig på ett mer teoretiskt plan. John Le Carré nöjer sig inte med att leverera enbart en spänningsroman. Det finns en hel del tyngre bitar med såsom ideologiska tankar samt frågan om skuld.

Slutligen, en riktigt bra bok! John Le Carré kommer det bli mer av och gärna med Tomas Bolme som uppläsare. Han är som vanligt fantastisk.

Förtvivlans timme av Jack Holland

I Förtvivlans timme förflyttas Jack Tanner från ett träningsläger i England till det europeiska fastlandet och reträtten från tyskarnas blixtkrig som slutar i Dunkerque. Den här andra boken påminner mycket om den första med action och hög spänning. Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv med att läsa för snabbt. Spänningen gör att jag får för bråttom vilket naturligtvis är ett gott betyg. Skillnaden gentemot Operation Oden är att Tanner förutom tyskarna har fiender inom de egna leden. Och det rör upp rejäla känslor. Här lyckas verkligen Holland engagera. Stundtals vill jag hoppa in i boken och strypa en av karaktärerna.

Hollands sakkunskap är även den imponerande och underhållande och han är inte nådig i sin kritik mot de franska befälen under kriget. Något han även tar upp i efterordet.

Sammanfattningsvis en mycket underhållande och spännande bok som jag varmt rekomenderar. Nu blir det läge för något lugnare.

Operation Oden av James Holland

Sergeant Jack Tanner skickas till Norge och får där i uppdrag att föra en norsk professor undan nazisterna. Varför professorn är så viktig vet han inte, däremot att det är bättre att ta livet av honom än att han hamnar i nazisternas händer.

Det här är en spännande bok med fullt ös från början till slut. Jag får som läsare en god inblick i hur kriget i Norge var samtidigt som spänningen får mig att vilja vända blad hela tiden. Jag gillar även att huvudpersonen inte är en "helyllehjälte" (ser finskt ut) rakt igenom. Det är inte tal om att rädda eller för den delen kunna rädda allt och alla. Han gör en hel del moraliska fel och det känns så rätt. För vem hade kunnat det i den miljön?

Bokens ingredienser känns igen från Alistair MacLeans böcker med förrädare och allt. Vill dock påstå att tempot är högre. Det förvånar mig att detta var en bok jag råkade stöta på och att det inte var något som jag blev rekommenderad eller fick se reklam om. Riktigt, riktigt bra är den och jag ser fram emot nästa, Förtvivlans timme.

Drömmen om Everest av Jeffrey Archer

George Mallory antas vara den förste att bestiga Mount Everest. Han kropp hittades först 1999, 75 år efter att han och Andrew Irvine försvann. Jeffrey Archer har inspirerats av Mallorys liv och skrivit en roman om dennes liv.

Jag tycker att boken är väldigt sympatisk. Helt enkelt mycket trevlig läsning. Man får följa Mallory från att han är ung och "klättervild" till att han blir äldre och fortfarande lika "klättervild". Flera gånger kommer jag på mig själv med lusten att undersöka vad som är sant och inte. Klättrade han verkligen upp för Eiffeltornet och Marcuskyrkan i Venedig?

Britternas totala avsaknad av människovärde framkommer även den i viss mån. Det var ingen lysande bild de hade av indier på 1920-talet. Tänk vilka bravader klättrarna åstadkom men stackarna som bar all packning var inte mycket värda.

Sen tycker jag att det alltid är fascinerande när jag vet hur boken kommer att sluta men ändå inte på vilket sätt. Häftigt att då bli berörd av hur slutet ter sig till slut. Det måste betyda god kvalité!

Jag är Zlatan Ibrahimovic av David Lagercrantz

Jag har egentligen aldrig velat läsa Zlatans bok. Min uppfattning om honom har varit klar och då menar jag givetvis Zlatan som fotbollsspelare och ingenting annat. Personen Zlatan vet jag ingenting om även om det verkar ha lyst igenom när jag har sett honom på fotbollsplan.

Jag både gillar och ogillar honom. Han kan vara fullständigt fantastisk på plan samtidigt som han har en annan sida som jag har svårt för. Det som har irriterat mig är att han är så ansvarslös i sin egenskap som idol och fotbollsstjärna. Mängder med ungdomar ser upp till honom och jag tycker inte att han är någon bra förebild.

49 kronor på bokrean gjorde dock sitt samtidigt som jag naturligtvis var nyfiken. Nyfiken på hur han har resonerat, vad han har att säga om med- och motspelare samt andra individer han har stött på i sin karriär. Till exempel anser jag att han i princip har prostituerat sig i alla sina klubbyten. Min uppfattning har varit att han enbart har varit på jakt efter pengar och "lättköpta" titlar. Skulle min bild förändras eller inte?

Boken som helhet är utan tvekan intressant. Det är ju en pojkdröm han har förverkligat som jag själv inte lyckades med. Jag tycker att jag får en god uppfattning om han uppväxt, hans beslut och hur han har resonerat.

Efter att ha läst ut boken och funderat lite extra är dock min uppfattning om Zlatan Ibrahimovic oförändrad. I mångt och mycket tycker jag att han resonerar som ett barn. Det är väldigt egocentrerat och alla ska respektera och förstå honom i hans handlingar samtidigt som han själv inte tänker längre än vad näsan räcker. "Det var ju inte så allvarligt" och "det måste folk förstå" och liknande kommentarer är väldigt vanliga i boken. Han ser sig själv som en bra förebild i den egenskapen att han lyckades trots sin uppväxt och liknande. Det tänker jag absolut inte ta ifrån honom men jag tycker inte att man kan stanna där. Det finns så mycket mer. En idol som örfilar motspelare till höger och vänster, skallar och beter sig och som har som ursäkt/argument att han måste vara förbannad för att vara bra på plan håller inte i mina ögon.

Det Zlatan glömmer eller inte verkar tänka på är hur det skulle ha sett ut om alla höll på så. Hur många idoler finns det inte som har vuxit upp i liknande förhållanden och mycket värre men ändå har skött sitt jobb fullt ut? För det är ju ett jobb han har och många av de signaler han har sänt ut under sin karriär tilltalar inte mig och inte fotbollen heller. Det går inte at få ihop ett lag av elva individualister. Det går inte heller att bygga ett lag med elva individualister som dessutom anser sig ha rätt att bete sig hur som helst. Att Zlatan inte har förstått det förvånar mig inte efter att ha läst hans bok.

Berättelsen om Pi av Yann Martel

En indisk pojke hamnar efter ett skeppsbrott på en livbåt tillsammans med en tiger. Det bara måste man läsa!

Pi är en pojke som växer upp i en djurpark. Hans far äger djurparken och det gör naturligtvis att Pi har goda kunskaper om hur djuren lever och beter sig. Utöver detta är Pi i ett stadie av ett själsligt sökande. Han är nyfiken på religion och hamnar i den situationen att han anser sig vara hindu, muslim och kristen samtidigt. Detta blir riktigt underhållande när han en dag träffar sina tre läromästare samtidigt. De tre kastar skit på varandras religioner så att jag skrattar högt samtidigt som Pi blir mindre och mindre av förlägenhet.

Tyvärr känns denna inledning om än nödvändig fruktansvärt lång. Efter ca 100 sidor kommer vi äntligen till skeppsbrottet. Pi hamnar i en livräddningsbåt tillsammans med en hyena, en apa, en zebra och en tiger och det är här boken börjar på allvar. Hur ska han klara detta? Jag vill egentligen inte avslöja för mycket men tiden på båten är fantastisk att läsa om på flera sätt och hela tiden finns hotet mot Pi´s existens hängande över handlingen.

Jag är lite halvt lyrisk över den här boken men jag har svårt att egentligen säga varför. Det är något med hela storyn som är väldigt gripande. Sen om det är den disneyinspirerande handlingen med djur och människor som samspelar eller om det är miljön vet jag inte riktigt. Däremot är det definitivt slutet. Slutet av boken höjer helheten till en helt annan nivå. Det är inte ofta jag får den känslan. Så här i efterhand får det mig att tänka på filmen De misstänkta. Och då vill jag påpeka att jag menar slutet på filmen respektive boken och inget annat.

Nu måste jag se filmen...

Hela havet stormar av Arne Dahl

Som vanligt kör Arne Dahl två parallella historier som inte verkar ha något samband. Inledningen av boken är bitvis riktigt motbjudande. En pojke hamnar på en fängelseö som han snart inser är en kannibalö. "Samtidigt" tar en plastkirurg livet av sig, eller blir han rent av mördad? Fler mord begås och Opcopgruppen får händerna fulla. De parallella historierna dras sakta men säkert ihop samtidigt som jakten på en seriemördare leder till upptäckten av en annan.

Vissa delar i början av boken är faktiskt lite sådär. Den här gången är det inte att jag inte förstår utan bara det faktum att vissa delar byggs upp långsamt. En bit in är det dock högsta klass enda till slutet. Arne Dahls fantastiska förmåga att få till en deckare med spänning i all samhällskritik, historia, politik och personskildringar är djupt imponerande.

Jag tycker att Hela havet stormar är bättre än Viskleken och en stor anledning till detta tror jag är att de nya karaktärerna är inkörda. En annan är utan tvekan att han tar tag i några av de lösa trådarna han lämnade efter sig i Viskleken.

Måtte han aldrig sluta skriva!

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln har legat på nattduksbordet i ett antal månader och när jag såg att del två, Eld fanns med på bokrean tänkte jag att det kunde vara lämpligt att ta mig an Cirkeln för att veta om Eld ska inhandlas eller inte.

Boken börjar med mordet på Elias och det som fångar mig här är två saker. För det första "tvingas" han att begå självmord av en inre röst. Det i sig är lite intressant eftersom jag vet att det kommer att finnas en hel del övernaturliga inslag i boken. Det andra är att jag förvånas över att jag blir så obekväm av det jag läser. Elias bortgång berör mig verkligen och jag undrar varför. Jag har ju läst många böcker där en del av dem verkligen tar upp otäcka händelser men jag kan inte minnas att jag speciellt ofta har fått en liknande känsla.

Hursomhelst är handlingen intressant och fortsätter så boken igenom. Jag är hela tiden tämligen intresserad av vad som kommer att hända men boken som helhet är jag inte jättenöjd med. Jag tror att det finns två förklaringar till det.

För det första ligger händelserna hela tiden på en lite tam eller banal nivå. Jag känner att jag inte riktigt får fram rätt ord för att beskriva vad jag tycker. Förmodligen hör känslan ganska mycket ihop med att jag påfallande ofta reflekterar över att detta känns väldigt mycket som en ungdomsbok (vilket det visserligen är men det blir för tydligt för ofta). Språket, konflikterna och händelserna hade förmodligen fångat mig för 20 år sedan, men inte idag.

Efter drygt halva boken inser jag att huvudkaraktärerna enbart är tjejer. Jag ogillar att dela in böcker i "kön" men jag ställer mig ändå frågan om min uppfattning om boken hade varit annorlunda om jag varit kvinna.

Det blir ingen Eld på bokrean...

Dynastins arvinge av Conn Iggulden

Den sista boken i serien om Djingis och Kublai kahn. Tycker man om de fyra föregående blir man inte besviken. Kublai ger sig österut för att lägga nuvarande Kina under sig men får bege sig hemåt för att slåss med sin bror Arik-Boke om makten.

Känner att jag inte har så mycket att skriva om den här boken eftersom den följer samma mönster som tidigare. Jag måste dock återigen påpeka min fascination inför den råa hårdhet och mentala styrka som dessa böcker belyser. Oj, vad mycket vi är kapabla till. Frågan är om vi fortfarande är medvetna om det?

Våra bekväma 2000-tals liv tar oss långt ifrån vårt ursprung och den kamp människan alltid har fört. Nu  
gnäller vi över det mesta och många av oss orkar inte ens gå upp för en rulltrappa.

Viskleken av Arne Dahl

Först måste jag inleda med en hyllning av Arne Dahl. Jag har tittat igenom det jag har skrivit och till min förvåning insett att jag inte har kommenterat någon av Arne Dahls böcker. Det förvånar mig men det måste helt enkelt vara så att jag läste dem innan jag började skriva här. Hursomhelst är Dahl en fantastisk författare. Böckerna om A-gruppen är i mina ögon unika. Dels finns det en spänning, en bladvändare men framförallt skriver han så underbart underfundigt och roande. Leker med ord och skapar en väldigt trivsam läsning samt håller flera trådar i rörelse utan att läsaren riktigt vet hur de ska tvinnas ihop. Dessutom spetsar han till det med fantastiskt underhållande och säregna karaktärer.

I Viskleken är A-gruppen till ända vilket innebär att en del av karaktärerna har sållats bort av Dahl. Jorge Chavez är kvar liksom Paul Hjelm, Kerstin Holm, Arto Söderstedt, Sara Svenhagen och till en minimal del Jon Anderssson. Men varför, varför var du tvungen att ta bort Viggo Norlander och Gunnar Nyberg, Dahl? Två karaktärer som var så unika och underhållande att de fanns med i mitt bakhuvud boken igenom som ett litet hopp om ett återseende. Jag förstår visserligen att en förnyelse krävdes men ändå gjorde det lite ont.

Några av ovan nämnda karaktärer har förflyttats till Europol där de ska jobba som ett europeiskt FBI. Till sin hjälp har de poliser från andra europeiska länder. Det blir många nya karaktärer att hålla ordning på och får jag erkänna lite jobbigt. Men efter att ha kommit in i boken känns det hanterbart. Den nya sk "Opcopgruppen" ska arbeta med gränsöverskridande brottslighet och de får snart några mord att sätta tänderna i.

Början av boken är väldigt lugn och metodisk. Det händer inte så mycket och Arne Dahl gör sin vana trogen att hålla flera parallella historier levande utan att jag som läsare riktigt förstår deras anknytning. Det känns länge som om boken går på tomgång och en lite del av mig börjar tvivla. Men när han så småningom börjar knyta ihop alla lösa trådar är det ren och skär njutning. Precis som jag hade hoppats.

Världens vinter av Ken Follett

Världens vinter, uppföljaren till Giganternas fall, hade jag väntat länge på. Den både infriade mina förväntningar och gjorde mig lite besviken.

Det är ett litet hopp mellan böckerna eftersom första boken slutar 1924 och den andra tar vid 1933. Inte så konstigt egentligen eftersom det är 1933 Hitler kommer till makten och det är då det på allvar börjar hända saker i framförallt Tyskland. Det som förvånade mig och som även gjorde mig lite besviken var att huvudkaraktärerna från första boken får ta ett steg åt sidan i Världens vinter. Istället är det deras barn som hamnar i centrum vilket kändes fel. Jag ville ju ta del av deras fortsatta levnadsöden lika intensivt som i den första. Nu hamnar de i periferin på ett märkligt sätt och jag kan egentligen aldrig riktigt förlika mig med det.

Grundhandlingen är dock såpass bra att boken naturligtvis fångar mig ändå. Det är ju i mina ögon en otroligt spännande tid i världshistorien det handlar om och under de nästan 900 sidorna tappar jag inte en gång läslusten. Ett bra betyg naturligtvis. Men för att boken skulle ha blivit en riktig höjdare hade  jag velat ha mer av det jag ovan nämnt samt mindre kärlek. Jag inser att jag återigen klankar ner på en ingrediens som visserligen är trevlig men som dominerar väl mycket. Spänningen finns där hela tiden men den hade kunnat maximeras med färre kärleksrelationer och allt vad det innebär.

Är det ett ålderstecken Follett? Än har du dock inte skrämt upp mig som en viss Jan Guillou.