Jakten av Simon Scarrow

Berättelsen om Macro och Cato fortsätter. General Aulus Plautius familj råkar ut för ett skeppsbrott och hamnar i druidernas klor. Macro och Cato får i uppdrag att försöka finna och eventuellt även rädda dem.

I första halvan av boken är det en del slag och det känns lite slentrian. Slagen i sig är inget som fångar mig jättemycket. Den här delen av boken är ok men inte så mycket mer. Det är när Macro och Cato åtar sig uppdraget att försöka rädda generalens familj som boken lever upp. Den antar en annan nyans och skiljer sig därmed från de tidigare böckerna. En utveckling som gör att betyget för hela bokserien i mina ögon höjs. Den får helt enkelt en dimension till. Annars är alltid min rädsla inför en ny del att det finns en risk för att det blir " same, same but different". Men inte här inte. En annan mycket positiv egenskap boken har är att den är väldigt oförutsägbar. Det var påfallande ofta som jag trodde mig veta vad som skulle hända med kom att förstå att författaren hade tänkt sig något annat.

Samspelet mellan de två huvudfigurerna är roande och vänskaplig och mina känslor för dem stärks. Deras öden blir viktigare för mig och det om något är ett gott betyg. En annan skillnad gentemot de föregående två böckerna är att det är ännu mer fokus på Cato i den här boken. Mer av hans tankar och känslor. Det finns egentligen inte så mycket att säga om det. Boken blir varken bättre eller sämre. Mer ett konstaterande.

Återigen är det kul och intressant att få ta del av en berättelse i en historisk miljö och alltid lika intressant med författarens historiska kommentarer i slutet av boken. Jag hoppas innerligt att bokserien kommer att fortsätta på det inslagna spåret. Är lite orolig eftersom den är i så många delar och då känns det som om risken är större att den tappar. Men den finns ingen anledning att måla fan på väggen i onödan. Scarrow har gjort det himla bra hittills. Varför skulle då inte fortsättningen var det också?

Utvärdering av den senaste månadens träning

I lördags stod en längre tur på programmet. Det blev 18 km. Vackert men fruktansvärt tungt. Det var trevligt med en ny miljö på ostkusten men förmodligen gjorde veckans alla kilometer att just den här turen, och det faktum att det var asfalt rakt igenom, blev allt annat än lustfylld. Försökte se det som framförallt en mental träning eftersom de sista milen på BUM till våren knappast heller kommer vara speciellt lustfyllda.  

Runkeeper är ett fantastiskt träningsverktyg. En dagbok som sporrar och hjälper till. Mitt mål har varit att få upp antalet kilometer och jag har i år legat på ca 90 kilometers löpning per månad. Hittills i september ligger jag på 169 km. En klar ökning som jag för närvarande känner mig bekväm med. För ett tag sedan var mitt mål att löpa ett långlopp i månaden men nu har jag börjat tänka om. Jag ska försöka vänja kroppen vid fler antal km och successivt öka belastning. Till exempel genom att springa två längre rundor två dagar i följd. Jag tycker mig redan börja ana att mina vader inte längre blir så trötta som tidigare och att de återhämtar sig snabbare. Ökningen måste ske gradvis och jag får inte bli korkad i min ambition.

Återigen blir jag fascinerad av hur kroppen är funtad. 18 km på fastande mage, en kaffe och sedan var jag reda för nästa "pass". Den nya kajaken skulle testas så jag och grabbarna gav oss iväg på en tur. 

Det blev 5 km och förutom att kroppen paddlade på utan problem var det återigen en härlig känsla att få vara ute på vattnet. Den här gången med glatt sällskap dessutom. 

Löpning i grupp

Fördelar, fördelar och åter fördelar med att springa i grupp. Gemenskapen och den sociala biten är inte att förringa men det som slår mig mest är skillnaden i hur mycket jag pressar mig. Om jag ska ut och köra intervaller själv så finns det framförallt två problem. De äger först och främst inte rum speciellt ofta eftersom det i min värld är så ångestladdat. Nummer två är att jag är övertygad om att jag i grupp pressar mig så mycket mer än om jag hade utfört löpningen själv. Att jaga någon eller att känna flåset i nacken har en enorm betydelse för mig. Tillfredsställelsen när jag "vinner" över någon av de andra är stor. Knäcka motståndaren i backen för att sedan dryga ut avståndet fram till mål. Men även målsättningen att hänga på de där snabba.

Ångesten finns fortfarande kvar men det blir en variation och en ovetskap som är betydelsefull. Det ska bli intressant att se vart det här leder. Hur kommer det att utveckla mig?

Det kommer att bli fler intervaller än tidigare och bara det kommer att ha effekt. Lägg därtill att jag förmodligen pressar mig lite mer vid alla dessa tillfällen än om jag hade gjort det själv.

Slutligen är det värt ångesten eftersom tillfredsställelsen är så stor efteråt. Som jag tidigare nämnt: Det är härligt att känna sig stark.

Astrid Lindgren - så mycket mer...

Astrid Lindgren. Jag skulle vilja skriva en hyllning till just dig. Jag skulle vilja träffa dig och personligen framföra min hyllning. Jag skulle vilja...

Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Pippi, Karlsson och allt vad de nu heter. En kulturskatt utan dess like som en enda människa ligger bakom. Jag har tidigare hört andra människors tacksamhet över Astrid Lindgrens verk och jag vill nu sälla mig till den skaran. Tack till exempel, för att du har gett livet efter döden ett ansikte.

Min fru och jag har i princip sedan dag ett lagt stort fokus vid böcker och ljudböcker åt våra barn. Ja, vi har försakat datorn och TV-n och ja, det har kostat i tid och ja, det har gett oss fantastiska ögonblick och tid med våra barn. Tid som vi båda tror är så otroligt viktig. Det blir vår familjestund tillsammans och samtidigt leder det till att vi berikar våra barn och nu börjar vi se frukterna av detta.

För när den äldste som är sju år plötsligt fullständigt uppslukad sitter och själv läser cirka 40 sidor av Bröderna Lejonhjärta för att han bara måste, så värmer det på ett obeskrivligt sätt. Det är som om hela själen ler. Han läser inte av tvång utan av lust och det han läser är av högsta kvalité.

Jag vill jämföra lite med Harry Potter, en bok som är hans absoluta favorit. Jag håller med om att den är väldigt bra, men den går ändå inte att jämföra med Astrid Lingrens böcker. Fantasin och spänningen i all ära men när vi läser om konflikten mellan Ronja och Mattis i Ronja Rövardotter så vill jag påstå att det ger så mycket för hans personliga och emotionella utveckling. En dimension Harry Potter aldrig är i närheten av. En dimension Astrid så ofta har. För lite senare är det Skalle Per som dör och han gör det med både humor och tårar. Hur bemöter man det? Hur hanterar en sjuåring det? Jo! Han brister ut i gråt och förvånas eftersom han precis skrattade. Femåringen brister ut "precis som du pappa när du läste Ove"...

Jag tror på känslor och empati. Jag tror att det är viktigt att prata om dem och våga visa dem. Jag tror att det är bra att barnen få se sin mamma och pappa i tårar när vi läser tillsammans. Sen är det förbannat svårt att läsa högt samtidigt som tårarna kommer. Men jag får väl träna på det.

En bok kan vara bra på så många olika sätt och Astrid Lingren får med så många av dessa. Kanske framförallt de där betydelsefulla som etsar sig kvar och som inte bara handlar om njutning för stunden i form av humor och spänning utan så mycket mer.

Astrid Lindgren - så mycket mer...

Kanada av Richard Ford

Familjen Parsons är en udda familj som på grund av faderns jobb reser runt en del och aldrig riktigt slår rot. Ekonomin är inte helt stabil och inte pappans omdöme heller. Detta gör att han försätter sig i skuld och får den briljanta idéen att lösa trångmålet med ett bankrån. Ett misslyckat sådant som får honom och hans fru att hamna i fängelse.

Boken berättas ur den tonårige pojken Dells perspektiv. Han är i berättandets stund i övre medelåldern och ser tillbaka på de händelser som kom att påverka hans liv så starkt.

Inledningen av boken är mycket bra. Den fångar tag direkt eftersom jag som läsare med en gång får veta att det bland annat kommer att ske ett misslyckat bankrån samt mord. Beskrivningarna är tydliga och bra utan att vara omständliga. Mina förväntningar stiger först och grusas sedan en bit in i boken.

De faktiska händelserna i boken är så få att boken om man utgår i från dem hade kunnat begränsas till max 50 sidor. Majoriteten av boken handlar således om Dells uppfattning om allt runt omkring honom. Hans syn på föräldrarna, systern och händelser (eller till och med "ickehändelser") runt omkring honom. Och jag slås av tanken att det är en förbannat djup tonåring jag har att göra med. Jag kan inte säga att det är helt ointressant men det blir alldeles för långrandigt för att boken ska nå några högre höjder. Samtidigt får den mig att fundera en del vilket någonstans är ett kvitto på en viss kvalité. Hur påverkar vi varandra egentligen? Föräldrarollen! Hur enormt viktig är inte den?

Hur påverkar vi egentligen våra barn? Medvetet och omedvetet?

Jag ångrar inte att jag har läst boken men det är tveksamt om jag skulle rekommendera den.

Morgonlöpning till jobbet

Jag anstränger mig för att få fler kilometrar i kroppen. Inser att det är av största vikt för att jag ska kunna lösa de 87 kilometrarna till våren.

Tisdagar är vanligtvis min cykeldag till och från jobbet men härom dagen upptäckte jag en ovälkommen punktering. Min första reaktion var givetvis att byta slang men när jag såg hur slitet däcket var kom jag på andra tankar.

Eftersom jag inte ville att min cykeldag skulle bli en vilodag hoppade jag i löparskorna och begav mig i morse iväg för att ta mig de drygt 20 kilometrarna till jobbet. Ganska tidigt började jag känna en viss ånger och funderade på vad det var jag sysslade med egentligen. Det tog dock inte många kilometrar förrän jag kom in i ett behagligt tempo. Kroppen kändes fräsch och jag började se fram emot att avverka sträckan. Stora delar asfalt gjorde att låren tog lite stryk men utöver det blev det en fantastiskt trevlig tur.

Det bästa är dock min känsla efteråt. På lunchen tog jag som vanligt med mig min kaffekopp ut för att sätta mig i solen. Jag känner att det är viktigt att passa på innan det stora mörkret infaller. Och när jag sitter där med solen i ansiktet inser jag att jag känner mig oförskämt pigg och stark. För några år sedan hade jag knappt kunnat röra mig efter en halvmara men nu var det som att jag bara skulle kunna knyta på mig skorna och bege mig hem igen. Något jag visserligen måste/ska göra en dag men jag tror att det får vänta till våren. Skynda långsamt!!!!!

Kroppen är, som jag tidigare skrivit, allt bra märklig. Den vänjer sig och anpassar sig förutsatt att man inte har för bråttom och är för påstridig. Och jag ska träna min, så att den klarar de utmaningar jag har bestämt mig för. Det är det verkligen värt. För oj vilken mental tillfredsställelse det är att vara stark och känna sig stark. Det och den totala balans och harmoni jag just ny känner är en kombination som enbart kan beskrivas som lycka.

En lycka som förutom ovan har den viktiga ingrediensen att ungarna hemma just nu är grymma. För är det något som kan sätta sig som mörka moln i sinnet så är det när umgänget med barnen inte fungerar (det där jobbiga med att uppfostra:)

I kväll blir det extra hårda kramar till de mina.

Löpning - Harmoni

En tuff träningsvecka skulle avslutas med en löptur med brorsan. Vi började på asfalt och kroppen kändes rostig och trög. Efter ett antal kilometer kom vi in på bohusleden mellan Jonsered och Kåsjön.

Plötsligt hände något. Jag kände den där totala harmonin som kan komma över mig lite då och då under mina löpturer. Benen hade kraft, jag var omgiven av naturen med allt vad det innebär i form av ljud, lukt, underlag och känsla. Mina sinnen var enbart fokuserade på löpningen. Ingen telefon som lockade, ingen ljudbok, ingen musik och ingen som ville mig något. Harmoni!

En harmoni som ger mig så mycket kraft. Det blir som om själen laddar batterierna och känslan efteråt men framförallt under tiden var underbar.

Förmodligen spelade brorsans utveckling in i helheten. Tidigare har det gått klart långsammare när vi har varit ute i terräng. Den här gången sprang vi verkligen och det har betydelse, för man vill inte hålla igen när man hittar det där härliga flytet. Ett flyt som för övrigt kändes fullkomligt ologiskt med tanke på träningsmängden under veckan samt hur sliten jag har känt mig. Kroppen är allt bra märklig...

Nu ska jag unna mig två dagars vila sen är det dags att jaga kilometrar igen.

Solvikingarna - Skatås

Härlanda tjärn

Som ett led i att klarar av min femårsplan har jag och även min bror beslutat att gå med i Solvikingarna. Vi tror och hoppas att det kan ge en ny dimension i träningen och efter tre pass är jag redan övertygad om att detta kan bli bra.

Deras upplägg är i korthet följande:

Måndagar och tisdagar ägnas åt intervaller av olika slag. 

Torsdagar - Snabbdistansträning

Lördagar och söndagar - Långpass

Mitt första pass var en torsdag och det innebar att vi fick välja en grupp som skulle passa i tempo. Allt från 6 min/km och snabbare. Jag valde 4,30-gruppen och den var nog alldeles perfekt för mig. Till en början kändes det som att det gick väl snabbt men det ordnade sig tillslut. En intressant notering var att ledaren höll i princip samma tempo oavsett terräng, raksträcka, uppför eller nedför. Inledningen var uppför och därför jobbig. Som helhet var jag väldigt nöjd eftersom jag inte tror att jag hade kunnat hålla samma tempo själv. Att träna i grupp blev lite som på tävling, hornen växte fram... Jag är övertygad om att jag slet hårdare än om jag hade varit själv. 

Två dagar senare var det dags att testa på långpasset. Sliten som jag var efter torsdagen passade det bra med att tempot var långsamt, väldigt långsamt. Jag var lite kluven faktiskt men inser så här i efterhand att lördagarna kan passa mig alldeles ypperligt med tanke på vad det är jag tränar inför. Fräsch och med pigga ben tror jag inte att detta pass ger mig speciellt mycket mer än fler antal kilometer i kroppen. Det har visserligen ett syfte men det känns viktigt att det kan bli mer än så. Kan jag då istället se till att vara med på detta träningspass med trötta ben eller ännu hellre att det blir en del av ett ännu längre pass så får jag garanterat ut mer av det. Jag tänker mig att jag till en början cyklar fram och tillbaka för att senare löpa till och från passet. Det skulle innebära ett minimum på 30 kilometer och det kommer jag ha stor nytta av. 

Kul var att förutom att löpa i känd terräng även få ta del av ny. 18 kilometersstigen i Skatås är jag bekant med och tycker mycket om. Lite synd bara att milen så länge är en del av den. Trevligare att skutta omkring på småstigar än den lite bredare vägen som milen erbjuder. Å andra sidan kan det vara ett skönt avbrott att inte koncentrera sig så mycket på var man sätter fötterna under den tiden man är på milen. Framsidor och baksidor...

Det tredje passet, igår måndag, var det intervaller i form av "trappan". Vi joggade en bit tills vi kom till ett område där vi kunde springa runt, runt. 1 minuts löpning i hög fart, sedan 1 minuts jogg. Därefter 2 minuter i hög fart, sedan 1 minuts jogg och så 3 minuter i hög fart. Totalt blev det 1, 2, 3, 3, 2, 1, längre jogg med avslutande 3, 2, 1. 

Jag tog ut mig totalt. På ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra på egen hand. Att få jaga och bli jagad är inte att underskatta. 

Ska bli intressant att se vad det kommer att ge mig att träna med Solvikingarna. Jag tror att den sociala biten kommer att ha betydelse. Förmodligen kommer mitt träningsupplägg bli annorlunda i och med att jag inte själv kommer att bestämma dag för dag. Dessutom är det ganska skönt att ha någon annan som talar om för mig vad det är jag ska göra. Det var länge sedan i träningssammanhang. 

Pricken över i-et - De har bastu!!!!!

Diagnos: Gisslan av Peter Gissy

Ett bankrån med hjälp av en brandbil där en läkares svärfar blir kidnappad på vägen. Detta är grundstoryn i Peter Gissys deckare. En polis vid namn Mia är engagerad i fallet och tidigt känner jag att det är något som inte stämmer. Efter hand blir det fler saker som inte känns rätt och efter drygt halva boken ger jag upp.

Hela boken domineras av en speciell anda och den andan går ut på att jag som läsare är en idiot och ingenting förstår. Gissy är övertydlig i allt, dialogerna känns krystade och när det efter halva boken börjar talas om ett medium mitt i allt orkar jag inte mer. Jag tycker inte om att såga och har verkligen rannsakat mig själv innan jag satte mig ner för att skriva ner det här. Men boken är i sin helhet helt enkelt alldeles för dålig. Jag har inga problem med medium och annat övernaturligt men det måste i så fall stämma med resten av boken. Det får inte komma som en blixt från en klar himmel.

Dessutom känns boken inte realistisk. Polisen talar vitt och brett med de anhöriga, de anhöriga skyller kidnappningen på polisen och en hel del andra saker som blir smått komiska.

Det finns så många bra deckare. Läs Arne Dahl, läs Henning Mankell, läs Roslund/Hellström, läs till och med Kepler men läs inte Gissy.