Fågelvägen av Jeffrey Archer

Lille Charlie Trumper vill inget hellre än att hjälpa sin farfar, gatuförsäljaren. Farfadern däremot vill inte att Charlie ska behöva gå i hans fotspår och kämpar för att har råd att ge sitt barnbarn en utbildning. När farfadern dör blir det självklart för Charlie att ta över. Något han har en naturlig fallenhet för och vägen känns utstakad, med drömmar om expansion, fram till att det stora kriget bryter ut. Tids nog tar Charlie värvning och blir i armén bekant med en person som tillsammans med sin familj blir en fiende för livet.

Det här är en bok i sann Jeffrey Archer anda. En familjekrönika med drömmar, framgångar och givetvis motgångar. Gärna med en motpart i form av en person eller familj som skuggar, grusar och hatar. Konflikter som göder intresset och engagemanget för boken. Archer har som jag nämnt gjort en hel del av den här typen och det går inte att säga annat än att han kan sin sak. Risken finns naturligtvis att man som läsare känner igen sig alldeles för mycket men med lite tid emellan böckerna tycker jag inte att det är något egentligt problem. Precis som en bra deckare vet man vad man får och underhålls av det.

Fågelvägen är bra men ändå sämre än hans motsvarande böcker såsom Blodsbröder och Rivalerna (Kain and Abel). Jag tycker att boken är forcerande och går alldeles för hastigt fram. Det är som om Archer har rationaliserat bort karaktärernas känslor vilket givetvis leder till att jag som läsare inte berörs lika mycket. Boken sträcker sig över en för lång tid och då är det som om känslorna inte får plats. Däremot tycker jag att kapitelupplägget är intressant eller rent av lite roligt. Kapitlen utgår nämligen utifrån de olika personernas perspektiv. I flera fall berörs därför en och samma händelse utifrån olika ögon. Risk för att det skulle kunna bli tjatigt men det tycker jag inte. Här har han lyckats.

Sammantaget en underhållande och läsvärd bok men som inte når upp till samma nivå som några av hans andra böcker.

Skurkstater av Noam Chomsky

Noam Chomsky redogör för hur framförallt USA genom åren har betett sig i världspolitiken. Deras nonchalans inför internationella regler, underlåtenhet att agera när det inte har gynnat dem själva samt deras iver att slå till stenhårt när det har passat. Som störst och starkast och med vetorätt i FN kan man bete sig lite hur som helst. Och detta i all tydlig öppenhet.

Först ska man vara väldigt medveten om att det här är en svår bok som kräver några sidor i taget och full koncentration. Ingen semesterbok direkt...

Boken ger många tankar och de som som tar mest plats är:

Vi människor kommer aldrig någonsin att kunna leva i ett allt igenom fredligt samhälle. Konflikter i familjer, idrottsföreningar, jobb, grannskap mm. Hur ska vi då kunna hålla sams länder emellan där kulturskillnaderna är större och de ekonomiska intressena tyngre?

Hur kan vår bild av USA vara så bra som den är? Egentligen smått fantastiskt med tanke på hur de har betett sig från mitten av 1900-talet och framåt. Jag är väl medveten om att många är väldigt kritiska till USA och deras beteende (jag själv är en av dem) men det borde vara så mycket värre? Har deras kulturella påverkan gjort oss så okritiska? Eller är det självbevarelsedriften som gör att vi accepterar den starkes missgärningar och snällt tittar på för att vi är så beroende av dem?

Slutligen. Det är inte svårt att förstå varför många länder i världen ser på USA som något av det ondaste och värsta de vet. Skurkstat är ett för milt uttryck.

Klassikern: Vansbrosimningen

Två familjer med en för dagen lysande logistik anländer Vansbro med god marginal. Efter en del promenerande når vi startområdet och kan i lugn och ro utfodra de små och byta om. Himlen vibrerar av ostadighet och sol, regn och åska slåss om en plats i centrum. Med dräkt, glasögon och mössor redo promenerar min bror och jag mot startfållan. Hur kallt är vattnet?

Klev i och doppade snabbt huvudet. Den förväntade chocken uteblev och jag började veva mig framåt. Jag hade studerat en tidigare startgrupp för att få en känsla för hur stökigt det skulle bli. Det såg hanterbart ut och det var även så det kändes. En liten flaskhals innan starten gjorde att inte allt för många kraschade i samtidigt. Visst var vi ett gäng och till en början var det både krångligt och svårt men jag var rädd för att det skulle vara värre. Själva loppet/tävlingen handlade egentligen om tre saker. Andning, navigering och de medtävlande. Andningen och navigeringen fungerade bra men jag tyckte att det var bra svårt att hålla reda på allt och alla. De jag skulle om, de som skulle om mig, bröstsimmare, snesimmare (jag onekligen en av dem) osv. Här finns utan tvekan utvecklingspotential. Och det är klart att det inte är något man kan förvänta sig ska gå speciellt bra när det är ens andra tävling i öppet vatten. Ibland kunde jag simma förhållandevis ostört men då och då uppkom problem eller till och med stop som gjorde att jag var tvungen att stanna till för att se över situationen och välja en ny väg. Lite jobbigt att crawla igång från stillastående... Väl i mål var det snudd på lite roligt när jag klev upp ur vattnet. Balansen var delvis satt ur spel och jag kände mig lite groggy och vinglade till lite gran.

Sådär nu var det gjort. Det var kul att ha genomfört Vansbro men några fler utpräglade simlopp lär det inte bli. Upplevelsemässigt tyckte jag att det minst sagt var torftigt. Veva på, andas, navigera och anpassa sig till folk runt omkring. Om och om igen. Noll koll på omgivningen, noll koll på de medtävlande (alla ser ju likadana ut) och ständig upprepning utan variation. Visst märkte jag att himlen öppnade sig. Det haglade tydligen men det var inget jag påverkades av. Blöt var jag redan och hade fullt upp med den tråkiga treenigheten.

Några meter före mål såg jag klockan och förstod att jag inte skulle klara av att simma under timman. Där och då kändes det ok och jag var nöjd över min insats. Detta tills jag fick se resultatet och förstod att jag hade missat med några få sekunder. Då blev jag irriterad. Men bara lite..:)

Lidingöloppet nästa. Det ser jag verkligen fram emot men först Ultravasan. Oj, vad skoj det ska bli.

Sälen dag 4. Med sällskap

Som dag två fast något kortare men framförallt med sällskap. Det vill säga uppför Trollskogen, uppe på fjället och ner. Nu hade bror med familj kommit upp och han var nyfiken på att få insupa atmosfären och vyerna. Upplevelse i all ära men att få dela den med någon är speciellt. Det är svårt att i efterhand berätta och hur intresserad är egentligen den som lyssnar? Även om intresset finns så blir det onekligen en lightversion eftersom det helt enkelt inte går att till fullo överföra det man har varit med om. Det är kanske också därför det är så trevligt med sällskap. Samma upplevelser och intryck binder samman och förenar. Trevligt!

Sälen dag 3 Rörbäcksnäs

Ibland har man tur. Efter två dagars lårprygel kände jag ett stort behov av en planare och lugnare tur. På vinst och förlust satte jag kurs längs med en mountainbikeled mot Rörbäcksnäs. Jag kunde hålla huvudet högt och bara suga åt mig av omgivningen när jag flöt fram på asfalt, stig och grusväg. Just stigen var underbar. Som en mjuk ränna igenom ljung och mossa med tallar ståtligt bredvid. Och det blir inte sämre av att springa över bäckar och genom mossar på välpreparerade spångar utan glipor. Lyx!

Turen förgylldes av Hälge som ståtligt studerade mig när jag långsamt närmade mig. Tänk att man kan bli så glad av att få träffa kungen mitt i skogen och samtidigt lite osäker och riskmedveten. Vart tar jag vägen ifall han är på krigsstigen? Efter några sekunders studerande tröttnade han nog och lunkade sådär härligt iväg. Turen blev precis som jag hade hoppats ur ett träningsperspektiv. Upplevelsemässigt konkurrerade den där stigen ut allt annat.

Sälen dag 2. Upp, upp.., och Väggen

Det är svårt att blicka upp på fjället utan att längta. Att få sväva omkring däruppe och njuta av utsikten.  Känna sin egen litenhet och förundras över landskapet och bara få finnas till. Därför snörade jag på mig skorna på morgonen och begav mig upp, upp. Grusväg igenom och förbi Trollskogen och så lite till. Lagom fart, lagom jobbigt. Väl uppe möttes jag av en växtlighet som dominerades av mossa och småsten. Det blev en mycket tyngre löpning än vad jag hade trott och hela tiden brann en konflikt inom mig. Höj blicken och njut! Ha koll på terrängen annars…. Jobbigt värre. Hade helst burit huvudet högt och insupit all livskraft som utsikten gav men det var omöjligt. Lösningen blev att stanna till någon gång ibland. Blåsten gjorde dock att jag gärna tutade på. Så småningom stötte jag på en mountainbikeled och det blev lite mer lättsprunget. Vägen ner var lång och det kändes viktigt att böja på benen så att inte rumpmuskeln skulle ta för mycket stryk.  

Löpningen igenom funderade jag på om det inte var läge att avsluta med väggen. I vintras tog jag mig upp och ner och jag har sedan dess velat göra om det hela på barmark. Väl framme vid väggen var dock kropp och knopp överens om att det inte var läge. Benen krampade nästan till när jag stannade och backen ser trots allt bra lång, brant och mäktig ut. Jag hade fått nog med höjdmeter för den här gången.

Några timmar senare trodde jag att jag var redo och joggade iväg. Upp gick lättare än i vintras eftersom det ganska enkelt gick att hitta stenar och håligheter som bildade trappor som det ”bara” var att kliva upp för. Ner blev det kämpigt för benen och tidsmässigt gick det inte att jämföra med i vintras då jag kanade ner på rumpan. Det var verkligen roligt och minnesvärt. Upplevelsen som sådan kunde inte konkurrera med i vintras. Det är väl det där med vilken gång i ordningen. Svårt att tävla med första gången. Samtidigt var familjen med den här gången och höjde upplevelsen på ett annat plan. Det kändes lite grann som att väggen var något som skulle bockas av. Nu är det gjort.

Den här dagen påminde mig verkligen om hur gärna jag vill till Norge, Alperna och mängder med andra ställen som jag ännu inte har koll på som erbjuder just detta. Löpning och natur med underbara vyer.

Semesterlöpning i Sälen. Dag 1 Kalven runt

Semester är tid. Tid med familjen och självklart tid för träning. Hemma finns alla möjligheter att variera sig men när jag är iväg någonstans är det av givna skäl framförallt löpning som gäller. Gärna tidigt på morgonen innan familjen har vaknat till liv. Då känner jag att jag förstör minst och så är det ett så skönt sätt att starta dagen på.

Simningen i Vansbro ledde oss norrut och när vi insåg att vi hade den goda möjligheten att övernatta i Sälen veckan innan kändes det som en bra idé.

Jag var extra löpsugen eftersom vi tidigare i år bodde på samma ställe och skidade oss igenom ett fantastiskt vackert landskap. Hur skulle det se ut utan snö?

Från stugan i Hundfjället till Tandådalen. Därefter Kalven runt och så hem igen. Kopia av en runda gjord i vintras. Det första som slog mig var den härliga luften. Frisk och ren, kändes som balsam för lungorna. Andades på för fulla drag. Jag är väldigt nyfiken på vad det är i luften som gör att det känns så annorlunda. Nog för att Kåsjö- och Skatåsområdet ligger i närheten av Göteborg men det är ju också lilla Göteborg och inte smoggPeking. Nästa intryck är det som gör semesterlöpning på annan ort så underbar. Det är inte som hemma, miljön och naturen skiljer sig och ger på så sätt en variation. Stigarna hemma kan jag, ibland så väl att jag till och med sätter fötterna på exakt samma ställe varje gång. Här är varje meter något nytt. Stigarna stenigare, miljön och naturen mer böljande med höjdskillnader och vyer som inte finns på samma sätt hemma. Just den här rundan blev både underbar och fruktansvärt jobbig. De steniga stigarna var tekniskt svåra och tvingade låren att jobba. Så skönt då att det var en så varierande tur där stigarna ofta upphörde till blött mosse. Varje steg sögs ner och låren längtade genast tillbaka till den steniga stigen. En och annan spång blev ett välkommet avbrott och när jag under några minuter sprang längs med en lite större porlande bäck var det svårt att göra annat än att njuta. Halvvägs sprang jag givetvis fel och närmade mig plötsligt Högfjällshotellet. Aj, aj dit ville jag inte. Vek av in på en skoterväg för att få en rakare kurs hem. Problemet var att den där skotervägen på sommaren är den blötaste av mossar. Tids nog fick jag syn på en bilväg och riktade in mig mot den. Hade som målsättning att springa (inte gå är kanske en riktigare benämning) ända fram. Med 200 meter kvar stöp jag av ren utmattning och klev fram den sista biten. Asfalten uppenbarade sig som en oas. Denna förunderligt hårda/fasta,  jämna och  underbara asfalt. Mina stockar till ben piggnade till snart nog och jag lyckades få upp lite fart lagom till att regnet började hälla över mig. När jag kom hem talade klockan om för mig att jag hade haft ett 5,40 tempo (en fart jag gärna håller under Ultravasan) med en medelpuls på 160 (en medelpuls jag högst ogärna har i största allmänhet). Roligt!

Klassikerstart

Så är vi plötsligt framme. Om en knapp vecka står jag till synes som en stålman i min våtdräkt med vatten upp till mitt stackars undflyende organ. Garanterat kissnödig och med en god portion ångest som helt säkert har tagit över mitt mentala jag. Jag har de senaste åren verkligen utvecklat en aversion emot kyla och framförallt i kombination med väta. Tror att det är min fru som i lönndom aktivt har jobbat för att jag ska få uppleva det tillstånd som jag i alla år har hånat henne för (givetvis på ett kärleksfullt och varmt sätt:).

Klassikern har varit något jag velat göra ett tag och nu är det dags. Vi (bror och jag) börjar med Vansbro som jag egentligen inte förstår mig på. I relation till de andra delarna tycker jag inte att Vansbro riktigt passar in. Åka flera mil för att blöta ner sig och frysa i en timma. Visserligen hade jag inte föredragit att blöta ner mig och frysa under en längre tid men prestationen känns enbart mental. De andra delarna, Lidingöloppet, Vasaloppet och Vätternrundan har både den mentala och fysiska delen och de lockar mig mer. Men en klassiker är väl en klassiker oavsett.

Jag har inte förberett mig nämnvärt och har således inga speciella mål. Crawla kan jag något sånär, utmaningen blir nog att inte stressa upp mig tillsammans med alla andra. Stressen riskerar att påverka andningen och om den inte fungerar är det adjö med crawlen. Det vill jag inte. Att bröstsimma mig fram skulle kännas som att löpa med kryckor eller kanske som att cykla med rishögen?

En timma vore som sagt roligt att klara men om det inte blir så kommer jag inte bryta ihop för det. Det blir förhoppningsvis en minnesvärd och nyttig erfarenhet inför kommande triathlon. Extra roligt att familjen kommer att vara med och att det blir en liten gemensam semesterutflykt.

Sen är det ju tävling!!!!! Med tid och som en del i en totaltid. Hornen kommer att växa fram och det är alltid roligt.

Stjärnfall av Lars Wilderäng

10 år har gått efter den så kallade nedsläckningen då all elektronik havererade. Människorna har anpassat sig till det nya med mer eller mindre fungerande samhällen. Vad var det som hände? Varför? Hur kommer framtiden att se ut? Samtidigt som man försöker reda ut dessa frågor uppkommer sakta ett nytt problem. Det visar sig att elektronikens krasch var ett inledande angrepp och att det nu är dags för nästa våg. Fienden kommer utifrån och är totalt överlägsen. Människornas tid är snart förbi...?

Till en början kände jag en viss tvekan. Jag visste inte om jag var upplagd för en bok med hatiska rymdgubbar likt de i Independence day. Och det är precis så jag vill beskriva boken. Som en korsning av filmen Independence day och vampyrtriologin Släktet, Förgörelsen och Evig natt av Del Toro och Hogan.

Boken är en verklig bladvändare och den är väldigt lik sin föregångare i stil och känsla. Det betyder att jag känner ungefär samma sak som efter Stjärnklart. En riktigt spännande bok som ger en hel del tankar men som inte klarar av att skapa en värme och känsla för karaktärerna. Folk dör till höger och vänster utan att jag berörs. Synd eftersom det i så fall hade varit en kanonbok.

Bra är den ändå och kan liknas vid en spännande actionfilm. Även de har ett syfte...