!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


onsdag 29 februari 2012

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne

Som alltid är det roligt att kunna slå sig för bröstet och säga att man lagt ännu en klassiker bakom sig. Jorden runt på 80 dagar är ju en av de där som man bör ha läst. 

Phileas Fogg, en nonchalant, matematiskt exakt, till synes känslolös överklassnisse hävdar att han kan ta sig jorden runt på 80 dagar. Till sin hjälp har han betjänten Passeparttout som är hans raka motsats. Som en skugga har de en detektiv efter sig eftersom mr Fogg är misstänkt för att ha begått ett bankrån. 

Under resans gång stöter de på alla möjliga problem. Både naturliga samt sådana som detektiven ligger bakom eftersom han till en början vill sinka deras resa i väntan på en arresteringsorder. 

Boken är skriven för ca 150 år sedan och är givetvis annorlunda än vad man är van vid att läsa. Som jag tidigare nämnt tycker jag att de flesta äldre böcker saknar spänning. Likadant är det med den här. Det gör den visserligen inte dålig. Den är intressant och stundtals ganska underhållande. Förutsatt att man kan ta huvudpersonen Phileas Fogg med en nypa salt. Med rätt humör går det men jösses vad irriterande jag tyckte att han var ibland. En dryg adelsman och dessutom britt. Näsan är så högt upp i vädret att man storknar. Aldrig någon reaktion på de motgångar de råkar ut för medan betjänten givetvis kan slita sitt hår av frustration. Känslomässigt påminner han om en robot och det som stör mig ytterligare är att Jules Verne dessutom får det att framstå som ädelt, nobelt eller vad man nu ska kalla det.

Boken fick mig att ett flertal gånger fundera på om den har fungerat som en inspirationskälla till Selma Lagerlöf och hennes Nils Holgerssons underbara resa. Ibland känns syftet med boken nämligen att vara någon typ av lärobok/reseskildring. 

Blir  dock sugen på att se någon av filmatiseringarna av boken och det är givetvis ett bra betyg.

söndag 26 februari 2012

Förgörelsen av Del Toro och Hogan

Äntligen fick jag tid för vampyrbok nummer två. Första, Släktet, var som jag tidigare nämnt en mycket positiv överraskning. Av någon anledning har bok nummer två fått vänta och därför var det extra roligt att även den var mycket bra.

Handlingen fortsätter där den första boken slutade. "Vampyrsmittan" sprider sig samtidigt som det börjar visa sig att det finns två fraktioner av dem som verkar slåss mot varandra. Huvudpersonerna kämpar tappert men utvecklingen blir bara mörkare och mörkare för dem. Parallellt får läsaren veta mer om historien bakom vampyrernas ursprung och deras plan framträder allt tydligare.

Det är ett högt tempo och mer action än i den första boken utan att för den delen bra bli blodigt och slafsigt.    
Våldet har en funktion, känns fånigt att skriva så men det jag menar är att det blir inte Bad Taste av det hela utan det ligger på en rimlig nivå. Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli lätt att som författare vältra sig i äckligheter när man skriver en bok i den här genren men så är det alltså inte.

Nu ska bara den sista boken komma ut. Alltid samma problem...

lördag 11 februari 2012

Den nakna hälsan av Jonas Colting

Jag har precis läst en bok som kommer att förändra framtiden för mig. Frågan är bara hur mycket? Får jag med mig familjen på detta? Vill jag det? Kan jag förändra mig utan att påverka resten av familjen?

För ett och ett halv år sedan fick jag tummen ur och börjande motionera regelbundet. Inte för att jag hade varit stillastående men jag fann ursäkter för att inte hålla den kontinuitet i min träning som jag egentligen behövde och ville. Målsättningen blev Göteborgsvarvet 2011 och sedan dess har jag fortsatt att träna regelbundet. I första hand löpning och cykling men även en del fotboll och tennis. Nu börjar jag finna nya mål såsom att cykla till Oskarshamn, Tjurruset i Stockholm eller varför inte Klassikern?

Helt rätt i tiden kommer Colting med Den nakna hälsan. En del av mina egna tankar och idéer får här näring samtidigt som Colting öser på med massor av intressanta aspekter som jag är på väg att svälja med hull och hår. Min fru har nog redan ångrat att hon köpte boken.

Hans grundtanke är att vår mänskliga ritning har utformats under miljoner år och att vi därför är skapta att leva och äta på ett givet sätt.

Varför medicinera i förväg? Varför solskydd? Spring barfota! Mer fett och proteiner! Det här är exempel som boken tar upp och som framställs med tydlig självklarhet. Colting menar att vi delvis blir förda bakom ljuset av vinstdrivande företag som inte är speciellt intresserade av vår hälsa, däremot av att den egna plånboken blir fetare. Han ser oss som en generation av försökskaniner som blir istoppade en massa E-produkter, socker och industriellt tillverkade matvaror som är kemiskt sammansatta. Vi äter ihjäl oss och blir bara sjukare och sjukare i alla möjliga olika åkommor som oftast har med vad vi stoppar i oss att göra. Samtidigt letar vi genvägar i allt från magiska träningsupplägg till märkliga pulver för att så snabbt som möjligt komma i rätt kondition.

Svaret är istället enligt Colting att skala av allt tillgjort och onödigt för att gå tillbaka till det som verkligen är anpassat för oss. Det naturliga. Vår fysik är grundlagd för flera 100 000-tals år sedan och är anpassad till att äta det naturen kunde ge, dvs bla fett och proteiner. Djurskötarna ger ju inte leijon pasta, flingor eller annat kolhydratrikt. De får kött!!!! Inte heller vi bör äta annat en det naturen kan ge oss i dess oskalade form. Träning måste dessutom ske regelbundet för att vi ska må bra.

Han använder sig inte av källor i sin bok utan vill att man ska använda sitt egna kritiska tänkande för fundera på om det han tar upp är rimligt eller inte. Min uppfattning är utan tvekan att han har massor av poänger. Jag är villig att göra en del förändringar i framförallt mitt ätande. Återstår att se vad det kommer att få för effekt.

Vi är så insnöade i gamla sanningar att vi inte ens ser andra alternativ. Den här boken får en att tänka. Nu lägger jag den på min frus nattduksbord.

torsdag 9 februari 2012

Brobyggarna av Jan Guillou

Efter att ha kommit in ett tiotal sidor i boken kan jag nöjt konstatera att det är som vanligt. Om man läser Guillou vet man vad man får. Huvudpersonen/personerna är allt som oftast bäst på det mesta. Vem "brädar" Carl Hamilton? Arn Magnusson? De är smartast och skickligast och jag tycker att det är så skönt att ha riktiga hjältar i näven. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av deras bedrifter.

Brobyggarna börjar på ett liknande sätt. Tre norska fiskarpojkar, blir faderlösa men lyckas på grund av sin, givetvis enastående skicklighet skapa sig goda utsikter för sin egna framtid. Sen händer något i mina ögon oväntat. Guillou saktar ner, drar ner på tempot och boken blir något jag inte har förväntat mig. Långsamt, dock utan att det blir tråkigt, skildrar han två av brödernas livsöden. Hjälteglorian finns kvar och glimmrar till lite då och då men framförallt ges en intressant bild av två helt skilda platser. Hardangervidda i Norge och Tyska Östafrika (dagens Tanzania). Framförallt är det exotiska Tyska Östafrika som fångar mig. Afrika är spännande eftersom det är så få böcker jag har läst som utspelar sig där och det blir inte sämre av att det är under perioden före och under första världskriget. För även om det var ett världskrig så lägger vi i Europa givetvis fokus på det som hände i just Europa. Mina kunskaper om kriget i Afrika är minimala och på det sätt Guillou framställer engelsmännen blir jag otroligt nyfiken på hur pass väl det stämmer. Förmodligen har han gjort sin läxa men jag måste givetvis kolla upp det eftersom det är otänkbart att använda sig av en roman som historisk källa.

Jag ser verkligen fram emot fortsättningen samtidigt som jag är otroligt nöjd med att Follett och Guillou verkar har kommit överrens om att göra i princip samma projekt men på olika sätt. Det blir inte kaka på kaka och jag är redo för uppföljaren till Giganternas fall och herr Follet kan spotta ur sig den någon gång.

För övrigt verkar det viktigt för Guillou att hans karaktärer alltid måste vara ekonomiskt oberoende. Undrar varför det är så viktigt....;)

lördag 4 februari 2012

Silvrets rike av Conn Iggulden

Silvrets rike är den fjärde delen - efter Stäppens krigare, Bågens mästare och Bergens väktare om mongolväldets utbredning på 1200-talet.

Första boken är fantastiskt bra. Det måste bara skrivas en gång för alla. Den handlar om Temujins (Djingis) stenhårda uppväxt och hur han samlar ihop de mongoliska stammarna till en enad nation och hur de reser sig mot kineserna. De övriga är även de bra trots att de inte håller samma klass. De många slagen blir i längden svåra att hålla isär. Men herre gud! Det är ändå mongolerna böckerna handlar om... Man måste veta vad man ger sig in på. En del bekanta har klagat på just detta (alla slagen), vilket de givetvis har rätt till men jag tycker att man ändå får ha ett visst överseende. Återigen, det är ju faktiskt mongolerna böckerna handlar om....

Iggulden gör det bra. Han får in en lagom mängd fakta i en roman med ett makt och erövringstema. Det jag gillar allra mest är dock känslan jag som läsare får när jag följer karaktärerna. Mongolerna var inte direkt några veklingar. Allt handlar i princip om att härdas, bekvämligheter ses som svagheter. Och jag gillar det skarpt. På något sätt blir jag motiverad att härda ut och vilja utröna hur mycket jag klarar av, både fysiskt och psykiskt. Inte på så sätt att jag har tänkt rida utan Goretex kläder genom den kallaste delen av Asien på en vecka men ett Göteborgsvarv är gjort. Kan det bli en klassiker en dag eller t o m ett maraton?
Colting får de närmaste veckorna inspirera mig...