Träningssammanställning 2016

Det här året har fokus i tidsordning varit Göteborgsvarvet, (Vansbrosimmet), Ultravasan, Lidingöloppet och Vasaloppet 2017.

Inför Göteborgsvarvet var det mycket fart och tempo samt en del cykel. Vansbro var en liten parentes i den mening att jag inte anpassade träningen speciellt mycket inför den. Visst var jag och simmade några gånger men det var inte alls på samma nivå som inför en tävling i löpning.

Sommaren kommer jag aldrig att glömma. Aldrig förr har jag varit i närheten av att springa så mycket som då. När jag ser tillbaka på det har jag svårt att tro det. Undrar om jag någonsin kommer upp i samma längder igen? Efter Ultravasan drog jag i handbromsen och löpte ytterst lite för att vila upp mig inför Lidingöloppet. Den nya cykeln fick ta vid och värmas upp lite mer inför våren 2017 och Vätternrundan.  Från oktober och framåt har jag prioriterat rullskidandet. Har en hel del tankar och förhoppningar tidsmässigt med Vasaloppet i slutet på februari (öppet spår). Kul med ytterligare en träningsform. Dessutom en väldigt snäll sådan förutsatt att man undviker att bita asfalt. Nu får vädret och eventuell snö avgöra hur mycket mer rullande det blir. Givetvis hoppas jag på glid i naturen och inte i Skidome. Ett ypperligt ställe men inte någonstans där jag tänker lägga timma efter timma.

För tillfället ser kommande års mål att bli Vasaloppet, Vätternrundan och Tjörn triathlon (halnvironman). Det lutar åt att det framförallt kommer att bli ett cyklande år och därmed ett år som kommer att öka i totala antalet kilometer. Det svåra blir till en början att acceptera att det blir mindre löpning men det är nödvändigt med tanke på hur tävlingskalendern ser ut.


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7.

En officer och spion av Robert Harris

Georges Picquart förstår sakta men säkert att det är en hel del med rättegången mot Alfred Dreyfus som inte stämmer. Har landsförrädaren blivit föremål för en politisk komplott? Är han rent av helt oskyldig? I sitt grävande efter sanningen skapar han samtidigt en grop för sig själv. Många med höga ämbeten är inte intresserade av att någon sanning ska upptäckas och bli offentlig.

Genom författarens förord blir jag som läsare medveten om ambitionen att i den skönlitterära genren ge en så korrekt bild som möjligt av en verklig historisk händelse. Dreyfusaffären är något som jag länge har velat veta mer om men aldrig gjort något åt. För min del är det också det enda som håller mig kvar i boken under den första halvan. Det händer nämligen inte speciellt mycket och är varken spännande, fängslande eller roligt. Vetgirigheten höll mig kvar och tur var väl det. För den andra hälften av boken eller om det är den sista tredjedelen är riktigt bra. Då smäller det till och allt det där innan som bara var lite småintressant får plötsligt betydelse.

På sätt och vis blir alltså bokens svaghet även dess styrka. Jag hade aldrig orkat med den första halvan om det hade varit en uppdiktad bok men här är den nödvändig och acceptabel. Känslan av äkthet blir bestående och därmed höjs även min uppfattning om boken.

Den är tveklöst läsvärd men förmodligen bara för oss historiskt intresserade.

Puls och hälsa

Syftet med att träna kan vara väldigt olika. Alltifrån utseende till inre hälsa och mentalt välmående. För min del är det inte intressant att ha ett polerat och välputsat yttre. I min värld är det mentalt välmående och genuin riktig hälsa som är målet. Att vara vältränad är förmodligen lite slarvigt uttryckt. För vad menar man egentligen med det? Är man vältränad om man är välsvarvad? Om biceps och triceps syns tydligt och en och annan ådra lyser med sin närvaro?

Jag vill göra jämförelsen med en bil. Lacken kan vara vacker och välpolerad. Linjerna smäckra osv. Men hur går motorn? Hur går hjärtat? För visst måste det vara hjärtat som är det viktiga? Motorn som ska slå, som får mig att orka och må bra. Det är det som är hälsa.

Alltså måste grunden i ens träning innehålla puls eftersom det är det som tränar hjärtat. Att komplettera med styrketräning i olika former tror jag är vettigt men samtidigt är jag övertygad om att det inte får vara tvärtom eftersom det inte leder till hälsa. Jag har det senaste lekt lite med mitt pulsband och både fått en del tankar bekräftade samt blivit ganska förvånad över vissa resultat.

Det är alldeles tydligt att upplevelsen över hur jobbigt något är inte alls behöver innebära någon högre puls. Jag var på bodypump med min fru härom helgen. Skivstång och dunkadunka. Musklerna skrek och jag tyckte att det var skitjobbigt. Hur mycket det mentala påverkade min upplevda ansträngning vet jag inte men motivationen var inte på topp. Musklerna fick sitt men hur var det med hjärtat?

Snittpuls: 100.

100!!! Det är ju ingenting. Nedan något att jämföra med:

Ungefärlig snittpuls under lugna förhållanden:

Roddmaskin: 120
Längdskidåkning: 135
Löpning: 140
Cykling: 135
Promenad: 100

Hur många är det som lurar sig själva? Hur många väljer styrketräning och andra pulsmässigt bekvämare former som träning och tror sig bli "vältränade"? Ett omedvetet självbedrägeri som i bästa fall leder till ett vackert yttre men med en insida som önskar så mycket mer. Jag tror att det är ganska många. Jag tror dessutom att det är enkelt att hamna där eftersom många kanske är rädda för pulshöjande träning eftersom den i ett ganska långvarigt skede är jobbig med en tröskel som det tar ett tag att ta sig över. Styrketräningen däremot är enklare att bara avbryta när det tar emot och ändå kan du snabbt märka av en effekt. Det är inte mentalt lika jobbigt att avbryta en styrkeövning som att mitt i löpningen börja gå. Ett mycket hårdare bakslag....

Min promenad som genererade 100 i snittpuls var av det lugna slaget (ville helt enkelt inte bli svettig). Ändå ligger den på samma nivå som ett bodypumppass där jag sliter som ett djur. Om mitt resonemang stämmer är det alltså bra mer hälsosamt med en rask promenad och då enbart ur ett hjärtperspektiv. Den mentala skillnaden är förmodligen enormt mycket större. Jag vill påstå att naturen med dess färger, dofter och fågelkvitter ger bra mycket mer än gymmets inomhusmiljö.

Träningsupplägg, planering och variation

Vad blir det för sorts träning idag?

Många tidskrifter såsom Runners World har gärna med olika former av träningsprogram. Si och så ska du göra för att klara milen på under X eller halvmaran under Y osv.

Dessa program har aldrig lockat mig. Det har två orsaker. Dels skulle jag känna mig alldeles för bunden. En piska som leder och som inte ger förutsättningar för spontanitet, variation och glädje. För det andra skulle jag rent praktiskt inte klara av att genomföra det.

Jag har ett flertal olika mål med min träning. Det kan ha med antal mil i veckan att göra. Totalt eller i form av löpning. Många gånger styrs det av vad nästa tävling innebär. Träningen anpassas men är aldrig given. Till exempel ligger fokus just nu på Vasaloppet. Det betyder att jag har en grovplanering men att den anpassas otroligt mycket beroende på familjeschemat, jobbet och för all del vädret. Vissa dagar kan vara spikade åt en viss aktivitet men eftersom jag vill träna varje dag blir det ofta att jag kvällen innan får ändra om planen för dagen därpå. Löpningen tisdag morgon gick åt pipan eftersom det var luciafirande på lillgrabbens skola och då fick det istället bli en halvtimmas styrketräning.

Denna sistaminutenanpassning har jag sedan en tid tillbaka vant mig vid och även lärt mig att tycka om. Dessutom börjar jag mer och mer se det som en styrka. Min planering är kanske inte alltid den bästa och om det då en vecka blir mindre löpning och mer styrka så kanske det var meningen.

Huvudtanken jag har är att se vad det finns för möjligheter. Jobbet har sin klara struktur. Ibland ändras den och då gäller det att fundera över hur jag bäst tar tillvara på det. Likadant med familjeschemat. Ibland stängs vissa alternativ och ibland öppnas andra. Allt handlar om att anpassa sig och se möjligheterna.

Jag tror inte på vilodagar. Delvis för att min styrketräning mest innebär att rulla runt på en matta lite halvskönt köra lite bål och lyssna på bok eller pod. Trivsamt, behagligt och lite lagom svettigt. Samtidigt finns det vissa dagar där det helt enkelt inte går att knö in ett träningspass. Och då är det inte mer med det. Den extravilan kanske helt enkelt var meningen.

Denna variation har gjort att jag hittills aldrig har tröttnat på att träna och eftersom kontinuitet är kvalité så är det kanske det som har gjort att jag under en femårsperiod aldrig har varit skadad. I alla fall inte i den mening att jag har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll.

Visst har jag haft skavanker och känningar lite här och var. I viss mån har jag det hela tiden. Men trots allt så är det inget som har blivit allvarligt. Givetvis förutsätter jag att jag har haft en god portion tur men samtidigt är det självfallet inte hela sanningen. Oavsett vad som är höna och ägg är jag väldigt nöjd med mitt upplägg.

En rejäl variation som sällan är tvångsstyrd. Nu har jag till och med börjat spela fotboll igen. Oj, vad roligt det är.

Mannen och pojken av Tony Parsons

Harry lever ett bra liv som familjeförsörjare. Frun är hemma med barnet och livet är lyckligt. Av någon outgrundlig anledning förstör han detta genom att vara otrogen och plötsligt rämnar tillvaron. Frun reser bort och arbetarpappan får ändra om sitt liv till hemmapappa. Jobbet går inte lika bra och det där med barnuppfostran är något nytt.

Jag tycker att det här är en märklig bok. På sätt och vis tar den upp en hel del intressanta frågor. Förhållanden, barnuppfostran och värderingar. Och ändå inte. Boken känns ytlig. Det händer en hel del i den som borde generera engagemang och känslor men djupet saknas fullständigt. Jag är osäker på om det beror på att Parsons forcerar fram eller om det är för att han försöker skriva komiskt men jag fastnar hur som helst inte. Dessutom är jag kanske lite extra kritisk till huvudpersonen eftersom det är så mycket jag inte håller med om. Jag har ju en klar uppfattning i det här ämnet som småbarnspappa och högstadielärare....

Det finns egentligen bara en sak jag tar med mig från den här boken och det är Harrys tankar och reflektioner om sin egen far. Pappan. Förebilden. Mallen. Behovet att vilja glädja honom. Hur djupt rotat det faktiskt är. Även det där med att berömma och visa andra personer uppskattning. Varför är det så svårt? För en själv är det självklart. Vad man uppskattar hos andra. Men att förmedla är något annat. Kanske framförallt till dem som står en närmast. Man får ju aldrig hamna i den situationen att man känner att tiden rann iväg. Att det självklara aldrig blev sagt.

Washingtondekretet av Jussi Adler-Olsen

Den enormt populäre Bruce Jansen är på väg att vinna presidentvalet i USA. Segern är klar och mitt i firandet blir hans gravida fru mördad. Den blivande presidenten påverkas naturligtvis av händelse och blir en helt annan än den det amerikanska folket valde till ämbetet.

Våldet i landet ska bekämpas och Jansen inför den ena lagändringen efter den andra. Snabbt dras självklara demokratiska rättigheter in och USA blir mer och mer en polisstat. En tillfällig lösning för att få bukt på problemen i samhället men när tyglarna dras åt blir det svårt att tro att det kan finnas någon återvändo.

Det här är en mycket tänkvärd bok och den  kommer verkligen rätt i tiden. Vilken timing! Nu blev inte Trump vald av riktigt samma anledningar som Jansen men ändå...

Kan man bekämpa våld med våld? Dödsstraff eller inte? Är det rätt att censurera för att få bort det osmakliga och felaktiga? Vad hamnar i nätet förutom det dåliga? Vilka beslut kan vår rädsla få oss att ta? Ska vi ens ta beslut i ett upprört tillstånd?

Ja, frågorna är många och boken får en verkligen att tänka och fundera. Spännande är det också men det finns tyvärr en del moln på himlen.

Jag tycker att boken är för omfattande och långrandig. Adler-Olsen tar ut svängarna väl mycket och det gör att boken ofta tappar fart. Sen har jag sedan tidigare byggt upp en viss aversion gentemot det amerikanska med secret service och allt vad de heter men störs man inte av det så.... Slutligen köper jag inte riktigt det grundläggande motivet till varför det blir som det blir i boken. Jag vill självfallet inte avslöja för mycket men även om makt berusar och för många är ett mål i sig känns inte upplägget här rimligt.

Boken är bra och läsvärd och kommer förmodligen finnas med i huvudet ett bra tag framöver men saknar lite för mycket för att tillhöra den bättre skaran. Samtidigt får Adler-Olsen tummen upp för det allra sista i boken. Helt i min smak!

Midsommarvals av Viveca Lärn

Ett relationsdrama med underliga karaktärer som säger vad de tänker.

Sådär!

Få gånger jag med så få ord lyckats sammanfatta en handling. Boken är lite rolig men det är tveklöst så att jag inte är riktigt rätt målgrupp för den här typen av bok.

Intressant att läsa något helt annat men det blir ingen fortsättning för min del.