Svarta lådan av Michael Connelly

Harry Bosch är med om kravallerna i Los Angeles 1992. Offren är så många att polisen inte hinner med att göra ordentliga utredningar. Därför blir mordet på en dansk journalist ouppklarat. 20 år senare får Bosch möjligheten att ta tag i fallet igen och han hittar snart mordvapnet och försöker följa dess historia för att så småningom komma fram till vem som kan ha mördad journalisten och varför.

Jag har inte läst så många böcker av Michael Connelly och det beror på att jag inte har blivit överdrivet imponerad av honom. Just nu har jag dock inte så värst mycket upphetsande att lyssna på så jag får ta det som finns tillgängligt.

Inte heller den här boken lämnar något större avtryck. Den är ok, varken mer eller mindre. Tillfälligt tidsfördriv, vilket i sig har en funktion men som samtidigt alltid lämnar mig lite vemodig eftersom förhoppningen alltid är att få uppleva något bra.

Som alltid störs jag lite av det amerikanska, men, men...

En vis mans fruktan del 1

Kvothe är kvar på universitetet, på jakt efter kunskap om Chandrierna. Hans antagonist Ambrose är fortfarande ett orosmoment och det något märkliga förhållandet till Denna går sin gilla gång.

Allt är alltså precis som vanligt. Ändå är det bra. Jag tycker att det hela tiden finns ett sug i berättelsen. Intressanta karaktärer en handling som bådar gott och en härlig ovetskap inför vad som komma skall. Kärlekshistorien som i förra boken tog väl mycket plats är här nedtonad vilket är ett stort plus. Jag har egentligen bra en invändning och det är att det går för långsamt. Om Rothfuss hade ökat på tempot lite så hade den här boken varit kanonbra. Istället lyckas den på ett märkligt men intressant sätt sega sig fram. Kanske påverkas jag av att det på baksidan av boken står om alla Kvothes bedrifter och att jag i förväg väntar på allt som ska inträffa och så kommer det inte snart nog. Kanske! Synd är det i vilket fall som helst.

Sista fjärdedelen blir det ändå en förändring i boken när Kvothe förflyttar sig geografiskt vilket inspirerar och ger förhoppningar om att berättelsen nu ska ta fart på allvar. Så blir det dock inte.

Hursomhelst är det bara att ta tag i del 2 och fortsätta hoppas. För det finns massor av potential i den här berättelsen om man nu kan säga så efter att ha läst drygt 1000 sidor.

Falskspel av Philip Kerr

En deckare som utspelar sig i 1930-talets Tyskland. Det lät alldeles för intressant för stt kunna låta bli.

Privatdetektiven Gunther kontaktas av en högt uppsatt man inom den tyska stålindustrin. Hans dotter och svärson har blivit mördade och ett mycket värdefullt armband har blivit stulet ur ett kassaskåp.

Från början intressera mig faktiskt inte fallet så mycket. Det som fångar mig är istället miljön som boken utspelar sig i. Jag tycker att det är så oerhört intressant att få höra om hur Kerr beskriver dåtidens Tyskland och hur han via huvudpersonen Gunther beskriver omgivningen på ett synnerligen syrligt och roande sätt. För övrigt är det just de målande och humoristiska beskrivningarna av personer och skeenden som är en av bokens stora behållningar. Jag har nog aldrig tidigare läst en bok med så fantasifulla och målande instick. Efter ett tag blir jag rädd att det ska kännas tjatigt men det gör det aldrig.

Så småningom växer även själva fallet och boken blir bättre och bättre. Gunther är härligt nazikritisk och som läsare med facit i hand blir jag nästan rädd för att han är för kritisk och ska råka riktigt illa ut för sina åsikter. Här börjar även ett flertal tankar växa fram hos mig. Hur medvetna var egentligen tyskarna om vart de var påväg under Hitler? Hur många var kritiska? Hur många vågade vara öppet kritiska och hur länge? En sak är att läsa om det i historieböcker men där kommer inte människors innersta tankar fram och det är de som intresserar mig.

Jag tycker riktigt mycket om boken. Min enda invändning är att boken hade kunnat ta slut tidigare. Kerr tar en sista vändning som visserligen är historiskt intressant men som är tämligen meningslös ur ett deckarperspektiv. Det är anmärkningsvärt att jag tycker som jag gör. Det tyder verkligen på att boken växte efter hand eftersom jag till en början inte var så intresserad av fallet men tydligen blev det senare.

Flykten från läger 14 av Blaine Harden

Shin Dong-huyk föds och växer upp i ett Nordkoreanskt fångläger. Det här är skildringen av hans liv i lägret, hans flykt och livet efter lägret.

Boken beskriver dels hans liv och ger dels en allmän beskrivning av Nordkorea. Dessa två huvudämnen följs åt boken igenom på ett mycket bra sett. Det blir aldrig för mycket av vare sig det ena eller det andra. Det är också en förutsättning för att försöka förstå hur Nordkorea är uppbyggt. Jag skriver försöka för jag har svårt att ta in det jag läser. Vi lever på 2000-talet. Det är för mig fullständigt obegripligt hur en stat som Nordkorea kan existera. Det finns många andra hemska ställen i världen fortfarande men Nordkorea är så säreget med sin slutenheten gentemot andra länder, kontrollen av befolkningen och den totala avsaknaden av mänskliga värderingar.

Shin är ingen trevlig människa. Han försöker överleva och överlevnaden är vår starkaste drift. En drift som kan förmå vem som helst att utföra de vidrigaste handlingar. I Shins fall så vet han heller inget annat. Egoismen är hans viktigaste följeslagare, att få mat för dagen det viktigaste uppdraget. Kärlek, tillit och omtänksamhet vet han följaktligen inte vad det är. Och hur skulle han ha kunnat lära sig det?

Tids nog i lägret föds en längtan. Längtan att när som helst få äta sig mätt. Det är denna längtan som driver honom till att försöka fly. Något han med mycket tur lyckas med. Det intressanta är att när han väl har lyckats komma ifrån sitt fängelse så förväntar jag mig att allt ska bli bra. Otroligt naivt naturligtvis. Fysiskt har han undkommit men självklart inte psykiskt.

Det här är återigen en bok som alla borde läsa. Den är svår att ta in och förstå och förmodligen kommer det att ta lång tid att smälta den helt. Men vi har det så himla bra, förmodligen för bra. Och för mig har den här typen av böcker ett väldigt tydligt syfte och det är att påminna mig om vilket fantastiskt liv jag lever och vilka möjligheter som finns för mig och alla i min närhet.

Tyvärr är det lite för lätt att glömma det.

Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell

Angela Kovacs läser boken och hon gör det otroligt bra, vilken berättarröst!!!!!

Hanna växer upp i obygden i norra Sverige i närheten av Sundsvall (om nu Sundsvall är norra Sverige?) omkring sekelskiftet. Familjen har det tufft och modern beslutar att Hanna måste resa in till Sundsvall för att försöka stå på egna ben om familjen överhuvudtaget ska överleva vintern. Där anställs hon som tjänstekvinna tills hon mer eller mindre beordras att åka med ett fartyg till Australien. På fartyget hinner hon både gifta sig och bli änka och sorgen gör att hon överger skeppet och tar sig i land i Lourenço Marques, dagens Maputo i Mocambique.

Hon hamnar på något hon tror är ett hotell. Det visar sig att det är en bordell och efter en tid äger hon hela etablissemanget.

Den här boken skiljer sig en hel del ifrån alla andra Mankellböcker som jag har läst. Den inleder fantastiskt bra. Inte spännande men vackert och nästan oskuldsfullt. Det är charmigt när Hanna beger sig mot havet som hon aldrig har sett. Hur hon funderar och försöker ta in allt nytt hon upplever. Det byggs upp en förväntan och en nyfikenhet inför vad som kommer att hända henne. Detta tycker jag fortgår enda till hon kommer fram till Lourenço Marques och en bit till. Det är intressant att få ta del av hur européernas syn på afrikanerna är. Hur Hannas syn på afrikanerna är och hur den förändras, ibland är den motsägelsefull och ibland entydig.

Det framgår ganska klart att boken förutom den geografiska resan fokuserar mycket på Hannas inre resa. Detta tycker jag är intressant men någonstans mitt i boken tar det stopp. Jag har svårt att förklara vad det beror på men ett antal gånger funderar jag på om inte boken ska ta slut snart. Efter ett tag finns det inget som drar boken framåt. Den harvar runt lite grann på samma ställe och mitt intresse sinar.

Det händer en hel del hemska händelser i boken. Motgångar och grymheter och här vore det oerhört intressant att få höra vad andra som har läst boken tycker. För jag kommer på mig själv med att inte uppröras så mycket som jag borde. Så här i efterhand undrar jag om Mankell på något sätt har lyckats med att i boken normalisera det beteende som finns. Det är min min känsla och om det är fler som tycker som jag är min nästa undran om det varit hans avsikt. Förmodligen! För skicklig är han även om han den här gången inte lyckades fullt ut med mig.