Kraftprovet av Christopher McDougall

Kreta under andra världskriget. En tysk general blir kidnappad av några brittiska agenter med stor hjälp av ett antal infödda kretenesare. Trots ett massivt sökande undkommer de och smugglar så småningom ut generalen från ön. Hur lyckades det med det? McDougall försöker få en bild av hur det hela gick till och finner samtidigt en insikt i vad han kallar naturlig träning.

Denna sanna händelse och sökandet efter människans förmåga till styrka och uthållighet är grunden i McDougalls bok Kraftprovet. 

Naturlig träning innebär i princip att vi ska gå tillbaka till ursprunget i våra förfäders rörelsemönster. De jagade, klättrade, gömde sig och flydde. De låste inte in sig på ett gym för att få "snygga" muskler. Istället var de vältränade snabba, smidiga, uthålliga och funktionella. Förutom att kunna löpa ställdes stora krav på att kunna anpassa sig till sin omgivning. Om vi idag skulle översätta det till moderna träningsformer skulle det mer likna barnens lek i skogen och på lekplatser samt parkour.

Förutom träningen är McDougall även inne på kost, vätska och sinnelag. Det mesta är inga nyheter men så vill jag också tro att jag är väl insatt i dessa "nyagamla" tankar. Intressant är det och det som kickar igång mig rejält är också det jag vet minst om.

Under vårt hudlager har vi någonting som heter fascia eller bindväv. Det är ett gummiliknande "organ" som fungerar som en helhet i vår kropp. Det är inte bara våra muskler som får oss att kunna hoppa och springa. Fascian fungerar som ett gummiband som vi kan sträcka ut för att få en skjuts i den riktning vi vill. Jag tänker på uttrycket att ta i ända från tårna. Även det faktum att våra rörelser kräver en balans och en samhörighet mellan olika kroppsdelar. Detta är i sig en självklarhet. Du kan inte springa på ett vettigt sätt utan att samtidigt veva på armarna. Ska du hoppa högt kan det vara lämpligt att först ta sats genom att böja på benen och sedan skjuta ifrån. Det vill säga att aktivera kroppens gummiband... Och det är detta med fascia som är nytt för mig och därmed vansinnigt intressant. Det häftigaste är att fascian liksom våra muskler anpassar sig efter hur vi rör oss eller i värsta fall inte rör oss. Med tillräckligt mycket träning kommer rörelserna per automatik. En skicklig knivkastare på en cirkus siktar inte på ett medvetet plan. Kroppen/fascian känner igen och vet vilken rörelse som ska göras. Är barns kordination och motorik en del av detta? Efter tillräckligt mycket övning blir rörelser mer naturliga och självklara? Eller varför finns det annars tonåringar och även vuxna som knappt kan springa? Det kan i vissa fall se så extremt onaturligt ut att det nästan blir komiskt. Kan det vara så mycket annat än att deras fascia inte har tränats eller anpassats till det beteendet oavsett om de är "vältränade" eller inte?

Mitt i läsningen insåg jag att jag hade stött på det här med fascia tidigare. Det tog ett tag men tillslut kom jag på att det var från Johan Renström och Hjärnfysikbloggen. Den gången begrep jag inte så mycket och läste därför lite lagom noga. Nu trillade polletten ner och jag kunde återvända till Renströms inlägg med ny motivation och begrep plötsligt på ett helt annat sätt.

Till en början var jag lyrisk över den här boken. En historiskt verklig kidnappning och en massa tankar och teorier om träning. Kan det bli mycket bättre?

Tyvärr blir det sämre. I sin ambition att porträttera en herrans massa människor tappar McDougall fokus och det blir stundom spretigt och ganska ointressant. Jag tycker det är så synd. De bra bitarna i boken är av högsta klass men tyvärr är inte helheten tillräckligt bra för att boken ska platsa bland de bästa.

Stormfågel av Conn Iggulden

1443 är England i ett stort behov av en långvarig fred. Den svage kung Henry VI går med på att ge upp de flesta av Englands landområden i Frankrike och samtidigt äkta den franska adelskvinnan eller kanske flickan, Margaret av Anjou. Detta beslut leder till en rad konsekvenser där engelsmän tvingas fly från Frankrike. Utan stöttning från London vänder de sin ilska mot kungen. Samtidigt är det många i adeln som irriteras över kungens svaghet och intrigerandet börjar för att få honom avsatt.

Inbördeskriget, det som även kallas Rosornas krig är igång.

Äntligen en historisk roman igen. Äntligen Conn Iggulden igen.

Storpolitik blandas med den lilla människans öde. Iggulden är skicklig på att få med karaktärer från alla sociala plan och det som slår mig och som känns ovanligt är att egentligen ingen av huvudkaraktärerna blir min. Vem ska jag hålla på egentligen? Jag vill påstå att alla karaktärerna är så komplexa med både positiva och negativa sidor att min roll som läsare blir underlig. Supporten puttas bort och observatören tar plats istället. Detta förhållande kan man givetvis se olika på. Antingen är det en styrka med denna dualism eller så är det en nackdel eftersom det är så härligt att få vara en engagerad supporter. För min del är det inga problem med att den jag "håller på" i boken har sina sidor men i Stormfågel får mitt engagemang sig en törn. Jag tror det beror på att de negativa sidorna blir för stora. Minusdelen väger helt enkelt över.

Det som nästan engagerar mig mest är den historiska bakgrunden längst bak i boken. Himla intressant!

Boken är bra men håller tyvärr inte den klass jag hade hoppats på. Fortsättning följer även om jag inte kommer ha bråttom dit.

Flaskpost från P av Jussi Adler Olsen

Carl Mörk och Assad får många år för sent ett svårtytt meddelande. Sakta men säkert leder meddelandet till att de får upp ett spår efter en seriemördare som siktar in sig på familjer som lever i religiösa sekter.

Detta var min tredje Jussi Adler Olsen och med Flaskpost från P är hans plats numera given i min deckarlista. Tillsammans med Arne Dahl, Roslund & Hellström och Mankell (känns som om jag har glömt någon...) står han för kvalité. En annan sorts kvalité, men likt och fullt förbaskat bra. Det finns en humor och syrlighet som jag inte känner igen från någon annan. Samspelt mellan huvudpersonerna är väldigt roande för att inte tala om allt Carl Mörk tänker men inte säger.

Ämnet sekter är alltid intressant och det är märkligt hur duktiga vi människor är på att både missförstå religion och använda den för våra egna syften. Mördare gör här ett uppror mot sin uppväxt och det går att till viss del förstå varför han vill hämnas.

Athen marathon 2015

Det känns som om jag skulle kunna skriva en hel bok om mitt lilla äventyr men jag väljer att förutom inledningen, fokusera på loppet.

Hela resan kan sammanfattas som en stor succé. Resan gick bra, hotellet var kanon med god mat och spaavdelning. Dessutom fantastiska resekamrater med många härliga skratt. Ska jag leta negativa saker kommer jag egentligen bara fram till två och det är logistiken på plats och miljön. Det tog förhållandevis lång tid att förflytta sig mellan hotellet och Aten (bodde lite utanför) men det är givetvis något man får räkna med när man besöker en storstad. Aten som stad kändes nedgånget (mycket klotter och risiga byggnader) och löpningen var inget som tillfredsställde visuellt. Det såg i princip likadant ut oavsett var på sträckan man befann sig. Det lockande med den här tävlingen är alltså inte upplevelsen utan istället den historiska anknytningen.

Vallfärden mot starten

Loppet

En av de stora utmaningarna, insåg jag snabbt, var pinkeriet. Var och när var den stora frågan. Att ställa sig i en bajamajakö har aldrig varit min grej. Viktigt dessutom att inte skvätta ur sig för tidigt eftersom jag brukar har ett behov av att nervositetsskvätta tätt inpå start. Ingen skog eller annat givet ställe... Hittade tillslut en lösning efter en del klättrande. Hopp in i fållan igen och så iväg.

Sekundrarna innan startskottet ljöd kunde jag inte annat än le. Det var en fantastisk känsla att få stå på den här historiska platsen tillsammans med tusentals människor. Vi representerade världen. Långa, korta, gamla och unga. Européer, asiater, amerikaner och afrikaner. Någon utklädd till en varmkorv. En annan i full rustning. Någon i sandaler, några andra barfota. Alla glada och förväntansfulla med ett gemensamt mål. Springa!

I all skit och politik ger en sådan här tillställning hopp.

Inledningen av loppet handlade om att få plats att springa. Därför blev det en hel del omkörningar med tillhörande tempohöjningar. Ryckigt men nödvändigt eftersom jag inte ville att mitt tempo skulle påverkas negativt av andra. Efter cirka två kilometer var jag loss och kunde hålla en jämnare fart när fältet var mer utspritt. Snittet låg då på 4,15 min/km, alldeles för snabbt men det rättade jag till efter hand.

20-22 grader och strålande sol fick mig att tvivla. Ingen jättevärme att springa i om man är van men en tydlig skillnad mot Sverige i oktober och november. Var mitt mål att klara 3,15 väl optimistiskt? Samtidigt hade jag inte rest hela vägen till Aten för att fega ur. Det fick bära eller brista.

Inför loppet hade jag tittat på banprofilen och efter en del velande kommit fram till en plan jag ville hålla mig till. Som jag såg det var banan uppdelad i tre olika delar.

Del 1 - ca 20 kilometer. Relativt plant.
Del 2 - ca 10 kilometer. Uppför.
Del 3 - ca 10 kilometer. Utför.

För att klara av 3 h och 15 min krävdes det en snitthastighet på 4,35 min/km. Min tanke var att hålla en bra fart första 20 för att ha lite marginal när uppförsdelen kom. Jag ville ha utrymme för att inte bränna för mycket krut där och samtidigt ge mig själv möjligheten att ösa på nedför, där det fanns mest tid att vinna.

Efter den snabba inledningen kom jag ganska snart ner i ett vettigare tempo och låg på en 4,30 fart som kändes riktigt bra. Svetten forsade som den alltid gör i början och obetänksamt gnuggade jag mig för hårt i vänster öga och linsuslingen gick till attack. Blinkade som en tok till ingen nytta och insåg snart att den hade vikt sig och emigrerat mot sydost. Den omedelbara irritationen svalnade snart och jag kom fram till att jag antingen fick gilla läget eller utvisa linsen utan möjlighet till återinträde. Efter ett tag hade jag accepterat situationen. Det var trots allt inte så farligt. Linsen fick fortsatt uppehållstillstånd.

Jag pinnade på och fyllde på med vatten vid varje vätskestation. Innan backarna stoppade jag i mig min medhavda lilla saltpåse och istället för att skölja ned den med en gång valde jag "gurgla runt" det i munnen en stund. Varför jag gjorde så har jag ingen aning om. Det var som om jag just då fick för mig att det var en bra idé och då blev det så. Märkligt vilka konstiga idéer man kan få för sig...

Backarna var inte farligt branta men de var långa. Jag försökte verkligen att inte stressa utan ta tillvara på de små flacka partier som dök upp lite då och då istället. Mitt i backarna kompletterade jag vattnet med en färgmässigt livsfarlig sportdryck. Benen blev efterhand allt tyngre och jag motstod min grundtanke att vänta med sportdrycken. Jag behövde en kick men var ovetande om hur den skulle påverka magen. Det gick bra och när backarna var avklarade såg jag på min klocka att jag låg riktigt bra till.

Det vara bara ett problem...

Tävlingens kilometermarkeringar stämde inte överens med min klocka. När jag kom till en markering hade jag enligt min klocka sprungit flera hundra meter längre. Klurigt... Jag insåg egentligen två saker. Först och främst att min snittid inte stämde. Den var sämre än vad klockan visade. Samt att jag aldrig någonsin skulle kunna räkna ut vad den faktiska snittiden var. Irriterande men ändå värdelös information. Nu var det nedför och bara drygt 10 kilometer kvar. Planen var att ösa på, och som jag öste.

Benen skrek, lungorna pumpade och huvudet ansatte mig med tvivel. Jag försökte på alla sätt fokusera på bra saker och det som låg närmast till hands var återigen mina grabbar. För någon vecka sedan sprang de Finalloppet. Kämpandes och totalt utpumpade gjorde de mig enormt stolt och sig själva grymt nöjda. Inte fan får farsan vara sämre.

I efterhand är det den här delen av loppet jag minns bäst. Oj, vad jag sprang. Jag susade förbi mängder med medtävlande och det var både berusande och smärtsamt. Avståndet till målet minskade och minskade, vilket även snittiden på klockan gjorde. En visshet och glädje spred sig. Jag skulle klara 3,15. Vissheten ledde till girighet. Jag ville mer!

Det var som om jag låg på precis rätt sida om gränsen för vad jag klarar av. Det var otroligt jobbigt men det gick och vetskapen om att sträckan in till mål krympte för varje steg tröstade.

Tills något märkligt hände som jag aldrig tidigare så tydligt har upplevt förut. Farten bara dog. Som om jag var batteridriven och energin bara tog slut. Jag blev uppriktigt förvånad. Vad hände? Plötsligt försvann bara farten. Jag antar att det var effekten av sportdrycken som hade gjort sitt. Hursomhelst fick jag efter en mental brottningsmatch igång benen igen. "Det är så himla lite kvar. Spring!"
Samma sak hände vid ytterligare två tillfällen. Den sista när jag såg stadion.

Bilden är fel i vinkel och gör inte min upplevelse rättvisa. Jösses så mäktigt och vacker det var. Förmodligen blev jag så tagen att min kropp fick för sig att vi var framme. Om någon hade blickarna på just mig måste de ha undrat vad tusan jag stannade för, sådär 300 meter från mål. Givetvis stannade jag inte men det kändes så. En sista ansträngning, spurten.

In på stadion och jag sprang ikapp och förbi ett gäng med löpare. Jublandet ökade i styrka och ståpälsen gjorde att jag kände mig som en igelkott. Det kändes verkligen som om det var mig de jublade åt och den upplevelsen och eventuellt villfarelsen tänker jag ta med mig i graven. Mäktigt var bara förnamnet.

Målgången kändes som en befrielse och tröttheten total. Tårarna vara nära men bröt inte ut. Jag stapplade vidare och kom så småningom till mina tillhörigheter och framförallt telefonen. Jag kände ett enormt behov att få prata med familjen och berätta. Samlad och nöjd väntade jag på att de skulle svara och efter bara några sekunders samtal kom tårarna. Tänk att något så simpelt som rösterna kan få den effekten. Oj, så viktiga de är...

Athen marathon avklarat och nu ville jag inget annat än hem.

Hälsan vår

Hälsan vår som är i fokus.

Helgad vare din vikt.

Tillkomme din sundhet.

Ske din effekt, såsom i kroppen

så ock i huvudet.

Vårt dagliga fett giv oss idag,

och förlåt oss våra kolhydrater,

såsom ock vi förlåta dem oss avundsjuka äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån sockret.

Ty beslutet är mitt och maten och humöret

i evighet.

Amen

The shortest history of Europe av John Hirst

I och med titeln på boken finns det inte så mycket att tillägga. Hirst går igenom Europas historia. Vilka tankar och idéer som har påverkat och på vilket sätt. Grekerna, romarna, kyrkan och mycket mycket mer.

Vad vad det som gjorde att Europa industrialiserades först? Hur kommer det sig att vi talar de språk vi gör? (För övrigt den del av boken som jag upplevde som mest intressant) Revolutionerna, nationalismen, krigen och sedermera EU.

En bra bok som för min del fungerade som en liten repetition och som fick mig att minnas tillbaka på några kilo tunga A history of world societies av McKay. Boken jag hade under utbildningen och som vid första åsynen fick min mage att hugga till. Hur i hela världen skulle jag klara av att ta mig igenom den där? Men förutom storlek och tyngd var den bra. Riktigt bra.