Inledningen på boken är direkt tråkig. I efterhand och kanske även under tiden förstod jag nödvändigheten av inledningen, men likväl tyckte jag den var tråkig. Boken blir intressant först när huvudpersonen Nelio kommer in i handlingen. Nelio bor i en by. Byn blir plundrad och invånarna bortrövade av banditer. Det barbariska sätt som detta genomförs på och även de kommande händelserna i banditernas våld är väldigt, väldigt starka. Nelio lyckas rymma och hamnar såsmåningom som ett av många gatubarn i en stor stad. Hans historia berättas på ett teatertak under de sista dagarna av hans liv.
Berättelsen om Nelio är skrämmande, gripande, vacker o tänkvärd. Jag får en Coelho-känsla över boken och jag tror att den för min del kom rätt i tiden. Dels efter att nyligen ha läst Elva minuter av just Coelho, men även rent årstidsmässigt. Julen närmar sig och med två små hemma kanske jag tar till mig bokens innehåll ännu mer. Framförallt gillar jag fokuseringen på vad som är viktigt i livet. I vår materialistiska värld är det härligt att läsa om gatubarn som knappt fokuserar på materiella ting. De om några borde väl göra det?
Jag har alltid hävdat av det är nyttigt att ta del av andras olyckor. Det får mig att stanna upp en stund och tänka efter. Det är kärlek, uppmärksamhet och glädje ungarna ska ha, inte grejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar