!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


fredag 29 juni 2012

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell

Det sista kungadömet utspelar sig i 800-talets England. Huvudperson är Uhtred, en nioårig pojke som blir tillfångatagen av danerna under deras invasion av England. Av olika skäl uppfostras han som en dan och lär sig att tycka om deras religion samt deras sätt att leva, där kämpen och krigaren glorifieras. Ett svek gör dock att han ofrivilligt tar sig tillbaka till sina egna och där hjälper kung Alfred att bekämpa inkräktarna.

Det här är en verkligt underhållande bok. Den skrivs på ett råbarkat och hastigt sätt. Det blir inga större miljöbeskrivningar eller känsloanalyser. Saker och ting sker utan omsvep och det känns efter ett tag helt rätt. En bok som har detta tema ska skrivas på just detta sätt. Känslan jag får är att jag läser något autentiskt och det beror mycket på just detta sätt att skriva samt att den är skriven i jag form.

Ett minus i boken är att när huvudpersonen Uhtred hoppar lite mellan de två motpolerna blir han utan omsvep accepterad var han än befinner sig. T ex så är han öppet för danerna i hela boken vilket syns tydligt gentemot hans landsmän. Det känns inte så troligt. Inte heller att han utan betänkligheter kan dräpa fiender oavsett vilken sida han står på.

En stor behållning i boken är danernas syn på katolicismen. Vid ett antal tillfällen har Cornwell fått mig att skratta riktigt högt. Det går ju att driva ganska skarpt med katolicismen, framförallt med tanke på hur den utövades under den här tiden. Och det blir perfekt när danerna med sin asatro ser på engelsmännen som fullständiga galningar när de ska be om och om igen och försaka all njutning som livet ger.

Samtidigt känns det som om boken saknar något för att bli en riktig höjdare men jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Det enda jag kan tänka mig är att sättet boken är skriven på (som jag gillar) eventuellt gör den mindre engagerande och spännande.

Oavsett är det en bok att läsa...

torsdag 21 juni 2012

Vår egen förrädare av John Le Carré

Mitt första möte med denne gigant blir inte riktigt fulländat. Efter halva boken orkar jag inte mer och lägger ifrån mig verksamheten. 

Vår egen förrädare handlar om ett brittiskt par som träffar på en rysk penningtvättare i Västindien. Vad John Le Carré sysslar med övergår mitt förstånd. Enkelt uttryckt förstår jag nästan ingenting. Förmodligen i en tanke att skriva roligt och underfundigt vävs tankar och repliker in i varandra så att jag i första hand blir förbryllad och i andra irriterad. Meningarna är hafsiga och avbrutna. Jag får verkligen koncentrera mig på vem som säger vad eller för den delen tänker. Och så håller det på utan att handlingen egentligen drivs framåt.

För att försvara Le Carré måste jag nämna att han har konkurrerat med fotbolls EM och att jag därför inte har läst så många sidor i taget. Samtidigt finns det ingenting i boken som har fått mig att vilja läsa mer av den. Ögonlocken har snabbt känts påfallande tunga och nu ger jag upp.

fredag 15 juni 2012

Örnens väg av Wilbur Smith

Örnens väg är min första Wilbur Smith bok. Det är alltid spännande att bekanta sig med en ny författare eftersom man inte har en aning om vad som väntar. Det som lockade mig med just den här boken var att handlingen verkade utspela sig i både Israel och Sydafrika. Miljöer som inte är allt för vanliga i de böcker jag hittills läst. 

David är en rikemansson som bestämmer sig för att strunta i de planer familjen har för honom för att istället bli flygare. Efter flygutbildningen reser han runt i Europa tills han träffar den israeliska kvinnan Debra. Han hamnar i det israeliska flygvapnet tills han och Debra efter många om och men reser vidare till Sydafrika för att få leva sina liv i fred.

Denna äventyrsroman hade förmodligen varit en favorit för mig för ca 15-20 år sedan. Den påminner till viss del om filmen Top Gun med Tom Cruise. Men som 30+ och med ganska många böcker i bagaget känns Örnens väg ytlig i sin karaktär och med lika mycket djup som en vattenpöl. Boken är i mina ögon inte avsedd för vuxna människor. Huvudpersonen David har allt. Han är rik, snygg och charmar givetvis alla. Det blir så sliskigt att man storknar. De gånger det dyker upp problem i boken  och dessa är ganska rejäla behandlas de nästan varje gång lite snabbt för att sedan falla i glömska. Exempelvis Debra som till en början inte vill ge sig till David för att några sidor längre fram kasta sig över honom med noll tankar på det som till en början bromsade henne. Detta återkommer gång på gång och därför känns inte boken ämnad för vuxna. Den saknar så mycket verklighet i hur människor beter sig att jag tappar i intresse. 

Utöver detta blir handlingen mer och mer löjeväckande och när Debras tragiska öde tillslut får en lycklig vändning så är det så mycket Hollywood att det inte går att göra annat än att skratta. 

Ändå blir jag berörd av vissa delar i boken men förklaringen till det har nog mer att göra med att jag börjar bli blödig än att boken skulle vara bra. 

Mycket tveksamt om det blir någon mer Wilbur Smith bok i framtiden.