Klassikern: Vasaloppet öppet spår 2017

Bilfärden till och från Mora var riktigt behaglig. Inget fysiskt eller verbalt handgemäng i baksätet och ingen Bellman eller Bamse i örat. Bara jag och föredömlige Torsten Wahlund. Lugnt och skönt.

När jag kom upp var skidorna vallade och klara. Hade möjligheten att skicka dem med min kollega M dagen före. Boendet låg fem minuter ifrån målområdet så logistiken skulle det inte bli några problem med.

Bussarna till Sälen skulle gå från och med kl 04:00 så jag ställde klockan på 03:30 men det visade sig vara meningslöst. Sov knappt någonting under natten. Förmodligen all spänning som störde. Det gjorde mig inte så mycket eftersom jag vet att sömnbrist inte påverkar min prestation. Klev upp vid tre, bryggde kaffe för att ta med och stoppade det obligatoriska kokosfettet i munnen.

På väg till bussen träffade jag till min glädje på kollega M och hans kompis. Kul med sällskap. Halvslumrade de nästan två timmarna till Sälen och njöt mot slutet av både kaffet och min goda idé med termos.

Jag var lite osäker för vad som gällde när vi kom fram och gjorde dagens enda riktigt stora misstag. Jag lade in kaffet i väskan och lämnade in den.... Klantigt! Jag hade ju kunnat ha med termosen och lämnat in den tillsammans med mina överdragskläder strax innan starten i den utdelade påsen som ju även den skulle vänta på mig vid målet.

I fållan var det grinigt och irriterat. Det blev lite stökigt med alla stavar och skidor. När folk dessutom trängde sig för att få en bättre position.....

Själv hade jag mest fullt upp med att hålla mig varm. Stillastående i 45 minuter är kanske inte den bästa uppvärmningen när det är sju minusgrader.

Trängseln vid startfållan och hela den långa backen upp fick mig lite negativ och oroad. Det kändes som om det aldrig skulle spricka upp samtidigt som risken för en bruten stav var påtaglig. Väl uppe tog det faktiskt inte så värst många kilometer innan det började spricka upp lite. Jag fick kryssa mig fram och det tog ett tag innan jag kände att jag själv kunde bestämma farten men snart nog blev det en himla trevlig upplevelse.

Skidorna hade lite fäste men ett bra glid. Jag tror att man kan välja det där lite grann men att de påverkar varandra. Bättre fäste ger sämre glid och tvärtom. Hur som helst var jag väldigt nöjd men det sparsamma fästet gjorde att jag direkt märkte när jag hade slarvat med fråntrycket.

Loppet var både härligt och vackert. Spåren var kanon och jag lärde mig mycket av folk runtomkring. Ramlade en gång när jag efter att en person framför mig hade kraschat i en nedförsbacke var tvungen att lägga mig ner för att förhindra en rejäl kollision.

Jag drack vatten vid första kontrollen och därefter hällde jag i mig även sportdryck, blåbärssoppa och buljong.

Med nio kilometer kvar bestämde jag mig för att trycka på lite extra och det som då hände var lite speciellt. Kraften fanns där och så infann sig en märklig glädje, ja nästan eufori. Jag tror så här i efterhand att det var mina positiva minnen från Ultravasan som kom över mig. Då minns jag att jag var helt slut och kände en enorm glädje över att jag var så nära mål. Nu blev det som om den här glädjen tog tag i mig och fullkomligt blåste mig framåt i en härlig kraft och fart. Jag till och med gapade och skrek på folk runtomkring och de måste ha undrat vad det var fråga om, alla märkbart mycket tröttare än jag.

Det finns ett par saker att ta med sig från den här dagen.

Intressant hur överkroppen kan bli så trött men inte resten av kroppen. Helt klart behöver jag slipa på tekniken. Under diagonalandet tror jag att axlar och armar fick jobba onödigt mycket. Energin var på topp loppet igenom. Kände aldrig den där dimman som kan komma under löpning. Min analys är att jag förmodligen är alldeles för svag i överkroppen. Vilket gör att jag inte har kraft nog att skjuta ifrån med en sådan intensitet att hjärtat faktiskt får jobba lite. Jag kommer helt enkelt inte upp i puls och därför blir det inte så jobbigt.

En annan intressant detalj är att jag fick väldigt ont i knogarna och fingerlederna. Har aldrig hänt förut.

Inga blåsor!!! Kan inte vara något annat än att de nyinköpta vantarna var grymma.

Det blev en härlig dag och jag kan inte klaga på någonting. Troligt att det blir fler Vasalopp framöver.

Dessutom var det inte fel att jag löste mina sju timmar med marginal. Nu har jag köpt mig lite extra tid inför avslutande Vätternrundan så att jag klarar Superklassikern. Det vore himla roligt.

Mjölkrevolutionen av Fredrik Colting

Trots titeln handlar den här boken inte enbart om mjölk. I grund och botten ligger den väldigt nära andra böcker om kost och hälsa som jag har läst de senaste åren. Och det är väldigt intressant när ytterligare en bok framställer praktiska och ekonomiska skäl till varför en naturlig produkt processas och medvetet görs om till något sämre.

Fredrik Colting menar att opastöriserad och ickeprocessad mjölk av ”ekologiska gräsbetande kor” ger oss en naturligt nyttig mjölk som vida överglänser det vi hittar i affärerna. Problemet är att den inte får säljas.

Det vi istället får är en processad produkt som inte kommer i närheten av det naturliga originalet och som istället till och med är skadlig för oss. Pastörisering, homogenisering och andra behandlingar har inte som syfte att ge oss en bra produkt. Syftet är kort och gott en produkt som håller och ger producenten så mycket i fickan som möjligt.

Jag har i flera år försökt ”utbilda mig” så mycket som möjligt och verkligen engagerat mig i att bli kunnig i vad vi stoppar i oss i vår familj. Till en början blev jag upprörd över hur okunnig jag hade varit. Upprörd över att ekonomiska intressen och girighet alltid dominerar i samhället. Samtidigt har jag känt en lättnad över att jag med kunskap och medvetenhet har ett val. Jag kan välja vilka produkter jag vill handla och stoppa i mig. Utgångspunkten är; vad ska vi lägga pengar på om vi inte lägger pengar på vad vi stoppar i oss? I mjölkfrågan finns inte valmöjligheten och det är ytterst irriterande.

Om inte…

Vi har i ett antal år köpt ohomogeniserad mjölk som inte är fettreducerad. Helst gynnar vi den lokala bonden och vid ett tillfälle frågade jag om det skulle kunna vara möjligt att få köpa opastöriserad mjölk. Jag fick väl egentligen inte något nej men inte heller ett ja. Blir nu motiverad att återigen ställa frågan.  

För om jag var osäker angående opastöriserad mjölk innan den här boken så är jag inte det längre.

Oro och rädsla

Oro och rädsla äter upp enormt mycket energi. Energi som vi vill använda till annat.

Ja, jag ansåg att båda grabbarna var tillräckligt duktiga för att åka Väggen. Ja, nog tusan var jag både rädd och orolig. Att se och till och med överdriva eventuella konsekvenser är inte svårt. Likväl kändes det enormt viktigt att mina känslor inte fick lysa igenom. Jag var noga med att jag trodde att de skulle klara det och jag var väldigt noga med att de själva bestämde ifall  de ville eller inte.

Jag oroar mig sällan och ser det som en gåva eftersom det så ofta innebär en energiförlust på någonting som aldrig ens kommer att inträffa. Dyker ett problem upp - då tar jag tag i det.

Samtidigt gäller det att inse att det är väldigt svårt att hålla oro och rädsla i schack. Här som i så många fall gäller det att vara medveten. Återigen att känna sig själv, våga analysera sig själv. Därefter är det något man aktivt måste jobba med. För det tror jag verkligen att man behöver göra. Aktivt jobba med sin oro och rädsla annars tror jag att det kan ta över ens tillvaro mer och mer och det är en börda man inte vill bära på.

Min oro i backen gällde allt ifrån olika fysiska skador till framtida mentala hinder. Helt i onödan visade det sig.

Men det är svårt och då kan det vara ett hjälpmedel att tänka att de där farhågorna sällan besannas.

Väggen

Lillebror har gjort det. Nu måste jag. Genrepet i World cup backen gick inte så bra och pappa säger att Väggen är värre. Brantare, isigare. Klumpen i magen växer när vi tittar ner och jag ser att flera vuxna har problem. En och annan kraschar i ett moln av snö. En skida åker ensamt ner, ner.

Jag måste inte, jag vill inte men jag ska.

Lillskiten gjorde det och aldrig att han ska få njuta av att reta mig för att han har men inte jag. Stora svängar säger pappa. Våga glida.

Och så iväg....

De första svängarna går inte bra. Jag glider och halkar på isen och smalt är det också. Jag hinner knappt svänga förrän det är dags igen. Jag tappar till slut balansen och tvingas sätta mig ner. Bara några få meter gjorda och klumpen i magen har blivit större. Tårarna är på väg. Det här kommer aldrig gå. Jag vill inte. Ingen yta att svänga på och det är jättelångt ner.

Pappa säger något. Efter en stund har vi lyckats backa lite och det kanske kommer att gå att svänga.

Jag ställer mig upp och lyckas precis svänga innan kanten och sen......, klarar jag det!!!!!!!

---

Jag föreställer mig att det var ungefär den här aktiviteten som pågick i min äldste sons huvud när han skulle ta sig ner för Väggen i Sälen. Jag såg ångesten i ansiktet på honom. Tvekan, rädslan.

Han hade ett mål. Han var motiverad och han klarade det. Just detta att det var ett för honom förbaskat svårt mål gjorde belöningen desto större. Han vann över sin egen rädsla och stod upp mot sin nemesis, lillebror. En fantastisk prestation och underbar känsla som han kommer att ha nytta av och kunna gå tillbaka till länge, länge.

Segrar mår vi bra av. Segrar är viktiga. Segrar kan vi gå tillbaka till och hämta kraft ur. För vi fajtas mot nya utmaningar hela tiden och då är det oerhört viktigt att veta att man kan.

Engelbrektsloppet 2017

Märkligt hur något som så länge har varit så långt fram i tiden plötsligt knackar på dörren. Min träning inför Vasaloppet har på grund av vädret framförallt bestått av rullskidor samt några pass på Skidome. Jag har fått ett antal mil i kroppen men det har inte känts perfekt eftersom jag inte en enda gång har åkt riktig längdskidåkning, på riktig snö utomhus. Kände att det fanns en rad med frågetecken. Framförallt valla, klädsel och fart. Perfekt med Engelbrektsloppet som en liten generalrepetition. Jag hoppas att jag ska klara sju timmar på Vasan och därför skulle det bli intressant att se vilken tid jag skulle klara Engelbrekt på.

Osäkerheten var stor men med facit i hand blev det himla bra. De nyinköpta solglasögonen fungerade bra, klädseln blev klockren, likaså vallan och härligt nog fick jag ett positivt svar på om de där sju timmarna är realistiska eller inte.

Logistik, familjepussel och kyla gjorde att jag kom ganska sent till starten. Folk hade radat upp sig och jag fick ta mig längre och längre bak i startledet för att hitta en plats. Tillslut kände jag att jag inte gärna kan ha hela fältet framför mig så jag valde att ödmjukt knö mig in framför en förstående kvinna. Ett bra beslut.

Till en början gick det långsamt och det tog nog nästan 5 km innan jag kände att jag själv bestämde tempo. Förmodligen bra med en lugn början i de fina spåren. Jag var vid ett flertal tillfällen väldigt nära att ramla men klarade mig med minsta möjliga marginal. Mitt problem i det här sammanhanget är att jag ju faktiskt är nybörjare. Tekniken är inte klockren och att byta spår medför en liten risk. Det är dessutom en rejäl utmaning för mig när det plötsligt ligger folk i spåret i botten på en backe. Att både undvika kollision och behålla balansen är ingen självklarhet. Men det gick bra och till min förvåning ramlade jag inte en enda gång. Loppet blev rejält lättare för mig när trängseln minskade. Konditionen och styrkan finns där så när det bara var att staka kändes det riktigt bra. Vid ett par tillfällen var övergången från stakning till diagonalen riktigt usel. Det måste ha sett roligt ut men jag ramlade i alla fall inte.

Engelbrektsloppet innebär fyra varv och det finns både positiva och negativa aspekter med det. Det negativa är att det är folk överallt hela tiden vilket innebär omkörningar i massor och att spåren därmed tydligt försämras. Det positiva är naturligtvis att det är publikvänligt och såklart mår jag himla bra när jag ser mina tre små söta mössor glatt vinkandes.

Jag drack vatten de första två milen och därefter även blåbärssoppa och sportdryck. Det fungerade kanonbra trots att jag för ovanlighetens skull hade ätit frukost innan. Det var två anledningar till att jag inte gjorde som vanligt med maten. Först och främst så var det skidåkning på programmet och jag tänkte att ägg, ost, smör, nötter, pastej, köttbullar och kaffe knappast skulle skumpa omkring och orsaka obehag. Orsak nummer två……, just det, hotellfrukost. Men nog tusan blev jag lite besviken över att det inte fanns någon bacon. Skandal!:)

Det var intressant att se hur kroppen reagerade på loppet. Skavsår i händerna. Givetvis! Utöver det förvånades jag över hur törstig jag var. Antar att kylan bidrog en del. I övrigt kände jag att den statiska belastning och allt balanserande satte sig i sätesmuskelaturen och i en del av lårmusklerna. Handlederna blev även de trötta och naturligtvis även överkroppen. Trots detta hade jag rejält med krafter kvar och valde att trycka på ordentligt de sista fyra kilometrarna.

Jag är riktigt nöjd med loppet som sådant och framförallt känns det tryggare inför Vasaloppet. 

Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez

Först om en papegoja. Därefter om en läkare och sedan om en kvinnas uppvaktning. Krydda till det med lite kolera så har du en succé.

Njae. Inte riktigt. Jag har svårt med boken från första sidan. Det går trögt och känns händelselöst. När den unga kvinnans beteende dessutom ligger på en barnslig obegriplig nivå avtar min motivation ytterligare. Halvvägs in i boken ger jag upp.

Till bokens försvar bör nämnas att jag under veckan i Sälen med träning, utförsåkning och frisk luft inte hade den piggaste kupan på kvällen. Likväl gick det inte och jag tror faktiskt inte att det hade gjort någon skillnad vid en piggare status.

Ett gått försök men den här boken ligger ovanför min nivå.

Löpning i skumtimmen

Vinterhalvåret.

Vaknar som alltid tidigt. Kaffet är avklarat, känner mig vaken och löparskorna är på plats.

Fortfarande ganska mörkt och jag vill verkligen ut i skogen. Har en ungefärlig uppfattning om när ljuset kommer men ingenting är givet. Vill inte ge mig ut för tidigt och inte för sent.

Ögonen vänjer sig lite och huvudet vet att det blir bättre för varje minut. Upplevelsen, koncentrationen och närvaron är total. Fokus på en enda sak. Varje steg är viktigt. Skogen och mörkret slukar och inger en känsla av ödmjukhet.

Är det dumt? Alldeles för stor skaderisk?

Ja, förmodligen. Men likt andra risker går löpningen i skumtimmen hand i hand med en viss kick. Och om det efter en stund leder till en underbar soluppgång på en relativt molnfri himmel är belöningen vacker. Framförallt på vintern när kontrasten är större mellan mörkt och ljust.

Vad privilegierad jag är. Som kan springa för mitt höga nöjes skull.

Våghalsiga planer av Jeffrey Archer

Berättelsen om familjen Clifton fortsätter. Harry är här förpassad till en biroll och istället är det hans fru Emma och barnen som är i fokus. Rederiet ska bygga ett enormt kryssningsfartyg och familjens fiender är genast på plats för att sätta käppar i hjulet på dem.

Återigen går det inte att tycka annat än att Archer kan sin sak. Med och motgångar förenas skickligt med förmågan att locka fram glädje och avsky hos läsaren. Som en trogen Archeranhängare vet jag vad jag får och kan därför inte gärna tycka annat än att det är bra. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det igenkännande konceptet faktiskt blir som en bekant gammal såpa.

Trevlig underhållning för stunden men inte så mycket mer. Sen måste jag naturligtvis kommentera slutet. En tydligare cliffhanger går nog inte att skapa...

Och apropå cliffhangers och pågående bokserier börjar jag känna att jag inte har koll på dem alla. Det känns som om jag håller på med så många att jag är rädd att jag har glömt av att fullfölja en och annan.

Borde kanske se över det där och skriva en lista..... Tycker att det blir svårare och svårare att hålla koll eftersom det hela tiden kommer så mycket nya härliga böcker att hålla reda på.

Mm..., vissa problem är bättre än andra.