Löparglädje av Rune Larsson

Legenden Rune Larsson har i Löparglädje sammanställt sina tankar om löpning. Alltifrån hur han tycker att du bör göra som nybörjare till hur du bör agera som ultralöpare. Han ger tips och idéer om det mesta och det kan egentligen sammanfattas i två punkter. Det ska vara trivsamt och det gäller att hitta lösningar och tillvägagångssätt som passar en själv.

Jag tycker att boken är väldigt bra. Till en början kändes den väl pedagogisk och jag fick för mig att han kanske gapade över en för stor läsarkrets i försöket att täcka in allt ifrån nybörjaren till den erfarnaste av ultralöpare. Men det blir bra, riktigt bra sett ifrån min synvinkel. Jag är inte i närheten av Runes erfarenheter men det har ändå blivit ett antal mil och med det tankar och idéer. Många av dessa stämmer väl överens med Runes vilket känns både stort och roligt.

Tidigare har jag bara lyssnat på Rune Larsson via olika poddar och jag tycker att min bild av honom förstärks i och med den här boken. En väldigt positiv man med en enorm välvilja i att få folk att förstå tjusningen med löpning. Titeln Löparglädje är därför given för det är verkligen vad han förmedlar.

På något sätt ligger det för mig precis rätt i tiden med att läsa den här boken just nu. Jag har verkligen sett fram emot att få ställa om från fart till distans och de två senaste turerna har varit lugna rofyllda pass med massor av löparglädje. Jag är enormt sugen att ge mig ut med ryggan. Långt ska det vara och helst i ny och okänd terräng. Ge tusan i tempo och tider och bara njuta. Semestern närmar sig och med det möjligheter...

För övrigt vill jag absolut veta mer om hans strapatser och äventyr. Måste kolla vad som finns i bokväg.

1984 av George Orwell

George Orwells 1984 om framtiden är verkligen en av de där klassikerna som jag länge tänkt läsa. Nu är det äntligen gjort och jag ångrar egentligen bara en sak och det är att jag gjorde det på engelska. Det är helt klart så att min engelska inte alltid räcker till. Jag kände tidigt att jag gick miste om betydelser och nyanser. Framförallt är det det abstrakta jag inte alltid hänger med på och med tanke på att boken i så många avseenden är så intressant kändes det lite frustrerande och jobbigt att inte hänga med såpass bra som jag hade velat.

Framtiden i 1984 är diktatorisk och övervakande. Det bedrivs en total kontroll över befolkningen där det näst intill är dödsdömt att ens tänka något felaktigt. Många faktorer i boken är väldigt tänkbara. Jag ska här fokusera på två av dem.

Först det faktum att de styrande ändrar och anpassar historien så att den är i linje med rådande intressen. Det är fullständigt fasansfullt. Historia är i mångt och mycket till för att vi ska lära oss om vårt ursprung, vår identitet. Att se tillbaka på tidigare beslut och misstag för att inte göra om dem. Jag tänker framförallt på atombomberna och förintelsen. Trots dessa erfarenheter är vi ändå på väg att göra om misstagen om och om igen (tyvärr går det mode i folkmord och det är ju något som inträffat alldeles för många gånger efter 1945). Tänk då om vi hade raderat dessa hemska händelser från vår historia? Hur hade fortsättningen då sett ut?

Jag tänker även på saker som i sammanhanget kanske kan kännas lite bagatellartade. Tintin, Astrid Lindgren och nu senast Jan Lööf. Vad sysslar vi med egentligen? Vi ska använda tidigare kulturverk för att förstå inte för att i efterhand korrigera för att det ska passa hur vi ser på samhället idag. Och detta leder automatiskt in på den den andra saken som fängslade mig i boken. Ambitionen att ändra om i språket för att omintetgöra alla möjligheter till protester och missnöje. En myndighet arbetar nämligen aktivt för att förbjuda ord och reducera antalet synonymer för att göra språket fattigare. Utan ett språk - inga protester - inget inflytande - ingen demokrati.

Det är verkligen klockrent. Jag tänker på mig själv, mina barn, mina elever och människor i min närhet. Så sårbara vi är om vi inte kan uttrycka oss på ett vettigt sätt. Protestera, påverka, göra sig hörd - så viktigt det är.

Det är inte svårt att klura ut när i tiden boken skrevs. Orwell har helt klart påverkats väldigt mycket av både nazisterna och kommunisterna. Det är inte heller svårt att förstå varför många anser att den är så bra. Måtte hans tankar om en framtid aldrig slå in. Även om det ibland känns som om vi är på god väg.

Vårt privatliv och vår integritet har redan fått sig sig en törn. Eller ska jag säga att vi villigt lämnar ifrån oss dem? Jag ser grodan i kastrullen som själv har satt på spisen och som med glädje sakta men säkert höjer lite till och lite till...

Göteborgsvarvet 2016

Klockan fem var det dags att gå på toa och som väntat kunde jag inte somna om. Huvudet börjar arbeta med en gång en sådan här dag och då är det inte mycket att göra. En halvtimma senare är jag på väg att kliva upp när de där lätta små tassande stegen hörs. En spolning senare är vi tre i sängen och jag tvingas ligga kvar så att den lille odågan, den minste, somnar om. En timma senare vaknar jag till och undrar lite fundersamt vem av oss som slocknade först. Tack för det lilleman!

Morgonen och förmiddagen kryper fram och jag hinner tänka att väntan är lite jobbig. Jag föredrar helt klart när tävlingar startar tidigare.

Vid elva möter jag brorsan vid busshållplatsen. Fantastiskt roligt att vi kan göra sådana här saker tillsammans. Även roligt att ha en träffpunkt med övriga Solvikingar. Jag är kanske inte den som socialiserar mest men jag uppskattar gemenskapen och närvaron av de andra i klubben. 

Pinkeriet gör sig som vanligt påmint och jag känner mig laddad. Väl i startfållan knör jag mig fram för att få ett bra utgångsläge. Efter en kilometer är det såpass med luft mellan oss löpare att det känns bra. Jag funderar på när jag ska kolla på klockan första gången och beslutar mig för att det få bli uppe på Älvsborgsbron. Ingen större idé att kika tidigare än så. Benen känns himla bra och känslan är underbar. Jag känner att det går fort men att det finns mer att ge. För att klara mitt mål på 1.30 var min plan att ha en kilometertid på omkring 4,10. En del av mig var riktigt sugen att få kika på klockan för att se hur jag låg till. Väl uppe på bron lät jag bli... Jag tror att den rätta beskrivningen är att jag faktiskt inte riktigt vågade se efter. Löpningen kändes så himla bra. Hur skulle jag reagera på en bra tid? En dålig tid? Stressa upp mig eller kanske slå av på takten för att sedan inte kunna komma igång igen? Jag valde alltså att lita på min känsla och hoppades att det inte skulle visa sig vara ett korkat beslut. Det kändes fortsatt bra fram till Götaälvbron och det var trevligt att springa och spana efter andra Solvikingar, ge dem en klapp på axeln eller en tumme upp. Alltid ett gensvar  - samhörighet - energi.

Efter Götaälvbron var det dags för nästa mentala kick. Någonstans vid Bältespännarparken skulle familjen stå. Höll utsikt och blev belönad med härliga hejarop. Strax därefter fick jag ytterligare energi när två kollegor högt och tydligt ropade mitt fantastiskt vackra namn. Jag kände verkligen hur benen ville öka frekvensen men höll igen eftersom min plan var att öka först efter herr Poseidon. 

Jag är otroligt nöjd med loppet. Jag klarade mitt mål med marginal, en marginal som smakade riktigt gott. Personbästa med tolv minuter dessutom. Men givetvis är det svårt att bli så där riktigt till hundra procent nöjd. Och det är de sista tre, fyra kilometrarna som grämer mig. Hela loppet igenom kände jag att det fanns mer att ge men jag ville/vågade inte riktigt. Planen var hela tiden att öka farten och springa som ett svin de där sista kilometrarna. Men det gick inte... Växeln som hade funnits där loppet igenom var nu borta. Min enda förklaring är att jag förmodligen hade hittat mitt idealtempo för den här distansen och att den där växeln sakta, sakta försvann ju närmare mål jag kom. Därför är det kanske inte så mycket att fundera på. Men det blev inte som jag hade tänkt mig och därför...

Under loppet fick jag en intressant fundering. Borde man inte formtoppa även till vissa träningspass? För hur ska jag annars veta hur jag ska hantera den där härliga lätta känslan? Hur fort vågar jag springa? 

Drack i princip ingenting. Min tanke var att eventuellt fylla på med sportdryck vid behov. Sista fem anade jag dock en obekväm känsla i nere till höger i magen. Inte håll. Kanske saltbrist? Hursomhelst vågade jag inte annat än att fylla på ytterst sparsamt - vet inte om det var rätt beslut? Om jag druckit mer och tidigare ingen sveda i magen? Mer kraft på slutet?

En annan händelse var toabesöket när jag kom hem. För första gången någonsin tog jag ett kort ner i holken på det där extremt röda jag hade skvätt ur mig. Jag var verkligen totalt oförberedd på vad jag hade kastat ur mig. Att pinket blir rödare av rödbetor och rödbetsjuice var mig bekant men eftersom det innan loppet var härligt genomskinligt blev jag mycket överraskad. Intressant!

Större fokus på benstyrka i vinter än tidigare? Många totalmil på cykel och till fots? Bra timing i nedtrappning inför loppet? Två veckor av ständig tillförsel av rödbetor och rödbetsjuice? 

Jag vet inte hur stor del som kan tillskrivas det ena eller det andra. Det spelar heller ingen roll. Kontinuiteten är viktigast.

Nu ser jag verkligen fram emot att få skifta fokus. Det ska bli skönt att ge mig ut och fokusera på längd och inte så mycket fart.

Ultravasan nästa.

Men först den obligatoriska natten med dålig sömn. Alltid, alltid efter en tävling.

Inför Göteborgsvarvet 2016

I ett halvår har siktet varit inställt på lördagen den 21 maj och Göteborgsvarvet. Min tanke har varit att springa varvet en sista gång. I alla fall en sista gång med ett tydligt tidsmål. Jag ska under 1,30. Då blir jag nöjd och behöver aldrig mer se ner på den där blåa linjen i Göteborg.

I teorin ska jag klara det, men det ska göras också...

Vinterträningen gick bra med löpning på asfalt, en hel del benstyrka samt en liten gnutta av den härliga längdåkningen. De senaste veckorna har den nya cykeln och orientering tagit vid och det har totalt blivit väldigt många mil i benen. Mil som automatiskt har gjort att benstyrkan helt har legat i löpsteg och cykeltramp istället för knäböj och ankgång. Har inte haft speciellt många dagar med fräscha ben...

Hoppas nu att jag har dragit upp handbromsen i tid. Att den något lugnare träningen den senaste veckan leder till ben med studs i. Jag tycker faktiskt att det är lite svårt. Svårt att hitta vilodagar, svårt att träna lugnare. Vanans makt är verkligen stor.

Jag har försökt ha fokus på asfalt och fart i löpträningen och jag hoppas att jag är tillräckligt förberedd. Helt nöjd blir man aldrig men jag kan inte hitta mycket att klaga på. Generalrepetitionen i torsdags kändes riktigt bra så nu är det bara att vänta och se.

Och givetvis kommer experimentet med rödbetsjuicen att bli en succé...

Snömannen av Jo Nesbö

Harry Hole har fått en ny kollega och har fortsatta alkoholproblem. I Snömannen siktar en seriemördare in sig på en viss typ av offer. Gifta kvinnor som har barn. Varför? Och varför alla snögubbar?

Jag gillar både Nesbö och Hole. En intressant och kul bokserie att följa, ofta spännande och berikande. Utgångspunkten i den här boken är att 20% av alla barn inte vet vem deras egentliga pappa är. Otrohet är alltså inget ovanligt och det är också kärnan i mördarens val av offer.

Boken är absolut inte dålig men jag tycker inte heller att den är speciellt bra. Förutom den givna jakten efter mördaren tycker jag inte att den ger så mycket mer. Istället är det framförallt två saker som stör mig så till den grad att jag ovanligt ofta tittar ner i mobilen för att se hur mycket av boken som är kvar. Det är naturligtvis bra att en bok inte är förutsägbar men det blir samtidigt lite fånigt och rent av tjatigt när en författare nästlar in sig för mycket. Det är ju inte en gång som polisen i den här boken  tror sig har fått fast mördaren...., men så ändå inte. Nummer två är återigen den personliga vendettan och det är som att, nu när jag tänker efter, det återkommer väl ofta i Nesbös böcker om Hole. Jägaren och/eller hans närmaste blir de jagade. Detta moment kan givetvis vara nog så spännande men sker det för ofta leder det till inflation.

Detta fick mig också att börja tänka på det här med bokserier. Vad är det som gör att jag håller en sådan levande. Vilka aspekter gör att jag fortsätter eller lägger ner en serie? Jag har flera att ta ställning till och det viktigaste tror jag är att det händer något annat. Det får gärna vara samma skelett (tex polisen jagar en mördare) men det är inte det som fängslar. Det måste vara i en annan miljö eller med nya samhällsfrågor som ligger till grund för boken. Något Arne Dahl har varit en mästare på, apropå mitt förra inlägg. Det där skelettet är ju egentligen bara något att hänga upp djupet i boken på. Och i den här boken tycker jag att Nesbö delvis har misslyckats med detta.

Han får givetvis fler chanser...

Utmarker av Arne Dahl

Arne Dahl är tillbaka! Och han ger mig ett något kluvet intryck.

Ingen A-grupp, ingen Opcop, istället den ensamme polisen Sam Berger som nystar i ett fall där en femtonåring är spårlöst försvunnen. Tidigt anar han att han är en seriemördare på spåren.

När en författare kommer med något nytt så ska det vara just..., nytt. Ändå är det svårt att inte sakna de tidigare böckernas aura och charm. De makalöst speciella personerna, mystiken och mytologin, samhällskritiken och naturligtvis även humorn. Ja, jag är vansinnigt förtjust i Arne Dahls tidigare böcker och det gör naturligtvis att den här har mycket att leva upp till.

Utmarker är inte alls som de andra böckerna. Men visst är den bra. Det är ett härligt flyt i berättelsen och bladen vänds fort, fort. Länge känner jag att det är en bra deckare men inte så mycket mer. Jag vill ha mer, det är ju ändå Arne Dahl som ligger bakom alstret. Tids nog kommer också det där lilla extra. Fallet avklarat men ändå inte. Det ligger något större bakom. Något som inte alls är uppklarat. Nyfikenheten inför det som komma skall är väckt.

Boken känns verkligen som en inledning. Förutom det polisiära berör boken skuld, skam och mod och hade det inte varit för det där lilla extra som kommer fram mot slutet av boken så hade jag nog avfärdat den som vilken bra deckare som helst. Jag hoppas innerligt på mer av allt det där andra. Mördare, jakt och upplösning i all ära men det jag vill ha är ett liknande djup som finns i de andra böckerna.

Som sagt, det här var en lovande inledning men vi hoppas på mer.

För övrigt undrar jag om det ligger något mode i att jägaren och den jagade har har en personlig anknytning. Kanske slumpen att jag har stött på det ett flertal gånger på kort tid men nog känns det lite fånigt.