En stilla storm av Giles Blunt

Under min studietid blev jag bekant med en flintskallig smålänning som jag kom att gilla skarp. Jag vet fortfarande inte vad han heter och har inte heller brytt mig om att ta reda på det. Tyvärr ses vi inte så ofta längre...
Han är en av SVT:s bokrecensenter och brukade (brukar?) sitta i morgonsoffan och komma med sina boktips. Fruset offer av Giles Blunt var en av böckerna han varmt rekommenderade. Så här i efterhand har jag inget egentligt minne av den. Har för mig att den var bra men inte något ut över det vanliga. Nu många år senare fick jag återigen upp ögonen för herr Blunt och En stilla storm.

Boken inleder med två mord som verkar höra ihop. Dock leder inte polisundersökningen någon vart och ganska snart ändrar boken karaktär när huvudpersonerna börjar gräva i det förflutna för att få fram en lösning. Fokus hamnar på 1970-talet och separatiströrelsen FLQ.

Jag har tidigare känt till att Quebec aktivt jobbat för att dra sig ur (heter det så?) Kanada, men att det har skett med våld har jag inte haft koll på. Intressant samtidigt som det känns som om boken stannar upp lite. Många namn och mer om FLQ och ibland känns det som om författaren har glömt av de ursprungliga brotten, men så är det naturligtvis inte. Sista fjärdedelen tar boken fart igen och jag ångrar nästan mina tidigare negativa tankar.

Sammanfattningsvis en bra bok, men för att tycka så måste man som läsare vara politiskt intresserad, annars finns det risk för att deckaren man har tänkt sig försvinner och blir något annat. Ett stort plus för att slutet i boken inte är förutsägbart.

Uppläsare

Vilket jobb de har... Tänk att få sitta och läsa böcker och dessutom få betalt för det. Vissa gör det till en konst, andra verkar försöka misshandla sina lyssnare. Ljudböcker har ju blivit populärt de senaste åren och är numer till för alla. Tidigare handlade det mest om en "tjänst" för till exempel människor med nedsatt syn. Och vilken tjänst sen då?

Får man tag i en bok som är uppläst för en del år sedan, av bibliotekstjänst, är risken stor att man råkar på en man (oftast) som är så knastertorr och monoton att det är helt obegripligt hur de lyckades få uppdraget från första början. Inte sällan kan man dessutom höra kollegor till uppläsaren i bakgrunden. Det går inte att lyssna till vad de läser! Tänk vad tacksamma synskadade måste ha blivit när uppgiften som uppläsare delegerades till skådespelare istället.

Jag började för någon vecka sedan lyssna på en bok av Giles Blunt, en deckare som jag snart insåg att jag egentligen inte var speciellt sugen på. Lägger jag ifrån mig den? Nej,  uppläsare är Torsten Wahlund och den mannen har i mina öron en perfekt berättarröst. Han förställer inte rösten för att tydliggöra vem i boken det är som yttrar sig. Det är det en del som gör och som gör det riktigt bra. Tomas Bolme är en, en annan är Johan Rabaeus, men inte Wahlund. Han nöjer sig bara att med sin fantastiska röst berätta en historia och det behövs inte mer än så...

Mycket gott som väntar

Böckerna hemma som fortfarande väntar på sin plats i solen blir sakta färre. Samtidigt frestas jag av mängder av böcker som väntar på mig i bokhandeln:

- Arne Dahl har kommit med en ny.
- Brobyggarna av Guillou.
- Fortsättningen på Släktet.
- Fortsättningen på Djingis Khan-serien av Iggulden.
- Eventuellt Patrik Sjöbergs.
- Högst tveksam till Zlatan - men en liten nyfikenhet finns ju.

Men framför allt fortsättningen på Giganternas fall av Ken Follett. En viss del av mig tycker att det är lite elakt av alla dessa författare som bestämmer sig för att skriva en serie böcker. Första delen kommer, som läsare blir man frälst och sen......får man vänta i ett helt år eller mer på fortsättningen.

Giganternas fall kom förra hösten och handlar om fem olika familjer från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales. Hur deras öden länkas samman under 1900-talet. Första boken börjar några år innan Första världskriget bryter ut och slutar några år efter kriget.
Boken är helt igenom fantastiskt bra. Kanske väl mycket förhållanden och kärlek hit och dit, men eftersom det kommer ytterligare två (har jag för mig) böcker antar jag att det är nödvändigt med tanke på fortsättningen. Böckerna skall sträcka sig över Andra världskriget med om jag har förstått det hela rätt.

Så var är dom Ken? Det har gått över ett år nu.

Gåtornas Palats av Dan Brown

Gåtornas Palats gav ut i Sverige efter da Vinci koden. Detta trots att den är ca fem år äldre. Frågan är alltså varför den inte gavs ut före da Vinci koden? Jag har svaret. Den var för dålig....En okänd författare låg bakom en medioker bok och därför fanns det ingen anledning att släppa den i Sverige.
Succén med da Vinci koden ändrade allt och gjorde givetvis att man såg möjligheten att rida på framgångsvågen och därmed snabbt släppa Dan Browns övriga böcker. Bara för att krydda till det lite extra anpassade man även översättningen på bokens titel, från den engelska varianten, Digital fortress till Gåtornas Palats. Den icke insatte läsaren skall känna da Vinci vibbarna och därför snabbt gå och köpa den urusla boken.

För riktigt dålig är den verkligen när jag mitt ute i skogen under en löprunda väljer att stänga av skiten. Substitutet i form av musik var som en gudagåva.

Varför är den då så dålig?

Boken handlar om en kod som är ute på drift och kan förstöra verksamheten för en av USA:s underrättelseverksamheter, nämligen NSA. En kvinna ska komma åt problemet på hemmaplan med hjälp av datorer och hennes fästman får fara till Spanien för att där hitta en ring som även den är en del av problemlösningen. Och det är framförallt mannens sökande efter ringen som blir pinsamt dåligt. Så fort han kommer nära ringen försvinner den iväg, antingen på grund av att han är klantig eller på grund av andra märkliga händelser. Det blir inte spännande, enbart mer irriterande över att den här givetvis extremt intelligente mannen, som kan hur många språk som helst, är så korkad när det väl gäller. Kvinnan på hemmaplan är förresten underbart vacker (självklart!! Det går ju inte att skriva en bok om fula och korkade människor även om de beter sig hur korkat som helst).

Det finns en behållning med boken och det är att den tar upp frågan om avlyssning eller ej. Ska storebror få läsa våra mejl och avlyssna våra telefonsamtal eller inte? Måste de ha ett godkännande  från en domstol eller inte. Vem kontrollerar storebror? Har vi rätt till en personlig integritet eller inte? Dessa frågor har  blivit väldigt aktuella i och med de nya terroristlagarna i framförallt USA.  Och visst är de svåra. Jag är tveksam i vad jag tycker. Självklart vill jag ge polisen nödvändiga verktyg för att de ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt, men ska det få inkräkta på min integritet? Kommer det överhuvudtaget att göra det?

Spelar det någon roll när vi själva väljer att lägga ut större delen eller rent av hela vårt privatliv på facebook? Där är vi olika men för mig känns det väldigt främmande att blotta ut mig för allt och alla på det viset. Samtidigt blir det ju komiskt när äkta par och sambos förmedlar både det ena och det andra via facebook. Vad är syftet med det? Om jag har vill uttrycka min kärlek till min fru till exempel, gör jag det till   henne mellan fyra ögon. Om jag ska göra det via facebook vill jag hävda att syftet är ett annat, nämligen att forma min/vår sociala mask. För det är ju viktigt att tala om för allt och alla om hur himla bra vi har det, eller hur? Vad ska folk annars tro?

Träffade förresten på en yngre variant av den gamle finske längdskidåkaren Harri Kirvesniemi ute i skogen idag. Jösses vad lika de var. Han hade "tappat" huvudet på precis samma sätt Kirvesniemi. Jag antog att han var trött.