Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln har legat på nattduksbordet i ett antal månader och när jag såg att del två, Eld fanns med på bokrean tänkte jag att det kunde vara lämpligt att ta mig an Cirkeln för att veta om Eld ska inhandlas eller inte.

Boken börjar med mordet på Elias och det som fångar mig här är två saker. För det första "tvingas" han att begå självmord av en inre röst. Det i sig är lite intressant eftersom jag vet att det kommer att finnas en hel del övernaturliga inslag i boken. Det andra är att jag förvånas över att jag blir så obekväm av det jag läser. Elias bortgång berör mig verkligen och jag undrar varför. Jag har ju läst många böcker där en del av dem verkligen tar upp otäcka händelser men jag kan inte minnas att jag speciellt ofta har fått en liknande känsla.

Hursomhelst är handlingen intressant och fortsätter så boken igenom. Jag är hela tiden tämligen intresserad av vad som kommer att hända men boken som helhet är jag inte jättenöjd med. Jag tror att det finns två förklaringar till det.

För det första ligger händelserna hela tiden på en lite tam eller banal nivå. Jag känner att jag inte riktigt får fram rätt ord för att beskriva vad jag tycker. Förmodligen hör känslan ganska mycket ihop med att jag påfallande ofta reflekterar över att detta känns väldigt mycket som en ungdomsbok (vilket det visserligen är men det blir för tydligt för ofta). Språket, konflikterna och händelserna hade förmodligen fångat mig för 20 år sedan, men inte idag.

Efter drygt halva boken inser jag att huvudkaraktärerna enbart är tjejer. Jag ogillar att dela in böcker i "kön" men jag ställer mig ändå frågan om min uppfattning om boken hade varit annorlunda om jag varit kvinna.

Det blir ingen Eld på bokrean...

Dynastins arvinge av Conn Iggulden

Den sista boken i serien om Djingis och Kublai kahn. Tycker man om de fyra föregående blir man inte besviken. Kublai ger sig österut för att lägga nuvarande Kina under sig men får bege sig hemåt för att slåss med sin bror Arik-Boke om makten.

Känner att jag inte har så mycket att skriva om den här boken eftersom den följer samma mönster som tidigare. Jag måste dock återigen påpeka min fascination inför den råa hårdhet och mentala styrka som dessa böcker belyser. Oj, vad mycket vi är kapabla till. Frågan är om vi fortfarande är medvetna om det?

Våra bekväma 2000-tals liv tar oss långt ifrån vårt ursprung och den kamp människan alltid har fört. Nu  
gnäller vi över det mesta och många av oss orkar inte ens gå upp för en rulltrappa.

Viskleken av Arne Dahl

Först måste jag inleda med en hyllning av Arne Dahl. Jag har tittat igenom det jag har skrivit och till min förvåning insett att jag inte har kommenterat någon av Arne Dahls böcker. Det förvånar mig men det måste helt enkelt vara så att jag läste dem innan jag började skriva här. Hursomhelst är Dahl en fantastisk författare. Böckerna om A-gruppen är i mina ögon unika. Dels finns det en spänning, en bladvändare men framförallt skriver han så underbart underfundigt och roande. Leker med ord och skapar en väldigt trivsam läsning samt håller flera trådar i rörelse utan att läsaren riktigt vet hur de ska tvinnas ihop. Dessutom spetsar han till det med fantastiskt underhållande och säregna karaktärer.

I Viskleken är A-gruppen till ända vilket innebär att en del av karaktärerna har sållats bort av Dahl. Jorge Chavez är kvar liksom Paul Hjelm, Kerstin Holm, Arto Söderstedt, Sara Svenhagen och till en minimal del Jon Anderssson. Men varför, varför var du tvungen att ta bort Viggo Norlander och Gunnar Nyberg, Dahl? Två karaktärer som var så unika och underhållande att de fanns med i mitt bakhuvud boken igenom som ett litet hopp om ett återseende. Jag förstår visserligen att en förnyelse krävdes men ändå gjorde det lite ont.

Några av ovan nämnda karaktärer har förflyttats till Europol där de ska jobba som ett europeiskt FBI. Till sin hjälp har de poliser från andra europeiska länder. Det blir många nya karaktärer att hålla ordning på och får jag erkänna lite jobbigt. Men efter att ha kommit in i boken känns det hanterbart. Den nya sk "Opcopgruppen" ska arbeta med gränsöverskridande brottslighet och de får snart några mord att sätta tänderna i.

Början av boken är väldigt lugn och metodisk. Det händer inte så mycket och Arne Dahl gör sin vana trogen att hålla flera parallella historier levande utan att jag som läsare riktigt förstår deras anknytning. Det känns länge som om boken går på tomgång och en lite del av mig börjar tvivla. Men när han så småningom börjar knyta ihop alla lösa trådar är det ren och skär njutning. Precis som jag hade hoppats.