Uppdrag Nemesis av James Holland

Året är 1941 och Jack Tanner är på Kreta. Britterna har kontroll över ön och är i numerärt överläge när tyskarna börjar släppa ner sina fallskärmsjägare. De åker på en rejäl snyting och britterna har alla möjligheter att göra processen kort men obeslutsamhet och dåliga ledare gör att man tillslut tappar ön helt och hållet. Tempot i boken är som i de tidigare två högt. Det är som att läsa en bra actionfilm, underhållning rakt igenom.

Det faktum att Holland väver in och försöker få med riktiga historiska skeenden så mycket som möjligt är jag, vilket jag tidigare nämnt, mycket svag för. Det är sällan ett efterord eller som han kallar det historisk kommentar, är så intressant som i en sådan här bok.

Inledningsvis var jag dock lite tveksam eftersom jag var rädd för att boken skulle vara för lik de tidigare två. Till exempel blev det tydligt att Tanner skulle få problem med en i de egna leden (vilket var en stor del av handlingen i bok två) och då kände jag ett visst vemod. Men den biten avtog och dominerade inte handlingen. Skönt! Det enda negativa med boken är att Holland av någon outgrundlig anledning känner ett behov av att få med en romans i slutet av boken. I mitt tycke meningslöst. Men, men, man kan inte få allt.

Nu blir det rätt på bok nummer fyra, Stridens hetta.

Huvudjägarna av Jo Nesbö

Jag har inte läst så många Nesbö men av de jag har läst är detta den utan konkurrens bästa.

Roger Brown är enligt sig själv Norges bäste headhunter. En hänsynslös människa som inte skyr några medel för att få som han vill. Han har en stor svaghet, frun, som han älskar över allt annat. I övrigt känns det dock som om han är beredd att gå över lik för att få som han vill. Framförallt hans frus dyra vanor gör att ekonomin inte räcker till. Därför har Roger Brown en liten bisyssla. Han är konsttjuv. Utvecklingen går helt enligt hans plan fram till att det minst sagt skiter sig fullständigt för honom. Tillvaron förbyts till total panik och den överlägsne Roger Brown är plötsligt utan kontroll och får istället fly för sitt liv.

Först och främst måste jag nämna att jag aldrig riktigt har haft en klar uppfattning om vad en headhunter är för något. Nu är jag något klokare.

För det andra är det här en riktigt, riktigt bra bok. Det är tempo, känslor och spänning. Avsaknaden av goda människor i boken är både intressant och på något sätt roande och Nesbö lyckas få mig att sympatisera med Roger Brown trots att han inte direkt är någon sympatisk person. Totalt hänsynslös men ändå med en massa känslor. Känslor som dock är totalt koncentrerade mot det egna och fruns välmående. I övrigt är det djungelns lag. Boken har även en sorts rå humor som vid ett flertal gånger fick mig att skratta högt. Den bjuder även på några tvära kast som jag inte var förberedd på. Möjligen är jag inte riktigt nöjd med den sista överraskningen. När den inträffade var min spontana känsla att helheten fick sig en törn. Men förklaringen är inte helt uppåt väggarna så jag får se mellan fingrarna, vilket jag gärna gör. För när jag läser en bok som jag tycker är riktigt bra är det som om kritiken har en tendens att avta. Vissa skönhetsfläckar blir plötsligt ok. Skönhetsfläckar som jag kanske inte hade accepterat i en sämre bok.

Detta får mig faktiskt att tänka på hur vi ser på varandra. Kollegor, vänner och släktingar. Är det så att folk i vår närhet måste komma upp på en viss nivå i "tyckaombarometern"? Är man på rätt nivå är vissa skönhetsfläckar ok men om man inte är på rätt nivå blir det ytterligare en störande egenskap i en personlighet som man redan har svårt för?

I grund och botten måste det handla om min egna harmoni. Har jag den klarar jag av de flesta egenskaper hos andra. Det är "bara" att ha en god uppfattning om hur jag når den där harmonin och det är kanske det som är det svåra.

En vis mans fruktan del 2 av Patrick Rothfuss

Kvothe har tagit en paus från universitetet och begett sig ut i världen. Han "tar anställning" hos en mäktig man som han dels utför en del uppdrag hos men även räddar livet på. Ett av uppdragen blir att ge sig ut och få fatt på ett gäng rövare som håller till på den mäktige mannens ägor. Vidare träffar han manslukerskan och älvan Felurian och lyckas ta sig ifrån henne med livet och förståndet i behåll. Därefter hamnar han hos ademerfolket där han får lära sig en stridskonst under en tid och sen tillbaka till universitetet.

Min hastiga sammanfattning ovan är mest en uppräkning men det är även en beskrivning av bokens styrka. Det är fler miljöförändringar och det händer mycket, mycket mer i den här andra delen av En vis mans fruktan än i den första. Som jag nyligen skrev tyckte jag om den första boken men den hade en nackdel och det var att den "fastnade" och inte tog sig vidare i berättelsen fort nog. Den här andra delen är därför avsevärt mycket bättre. Spänningen höjs en nivå och boken "fastnar" inte alls på samma sätt. Dock når den inte högsta klass eftersom jag fortfarande tycker att Rothfuss har en förkärlek att i onödan dra ut på handlingen. Tiden hos Felurian är för lång, likaså tiden hos ademerfolket där han lär sig en stridskonst.

Banta antalet sidor i dina böcker Rothfuss och de kommer i mina ögon går från bra till väldigt bra eller till och med fantastiska.