Träningssammanställning 2017

Det här året låg fokus första halvåret på Vasaloppet och Vätternrundan. Löpningen prioriterades bort till förmån för rullskidåkning/längdskidåkning och cykling. Det gjorde att det kändes väldigt spontant att från "noll och ingenstans" ge sig på Aktivitus trailrace 100 miles. Jag bröt efter 131 kilometer och trodde att löpningen kanske skulle få stå tillbaka framöver på grund av att kropp och knopp skulle vilja annorlunda.

Till min förvåning blev det tvärtom. Jag ville inget hellre än att springa och därför gjorde jag det. Jag orkade inte riktigt ställa om till Tjörn triathlon. Jag borde ha cyklat och simmat mer inför den tävlingen men tillät istället mig själv att låta lusten styra. Det resulterade i att jag andra halvan av året ökade min löpdos och kan nu konstatera att det blev rekord i antal gjorda löpmil på ett år. Kul!

Alltid roligt med rekord.

Jag tror att 2018 kommer att innebära ytterligare en ökning av mil till fots. Jag ska ha revansch på Aktivitus trailrace och i augusti blir det Bagheera Fjällmarathon i Sälen och förmodligen Icebugs Xperience i Bohuslän.

Enbart löpartävlingar. Jag får se om det blir något mer än så. Det skulle vara roligt att göra en triathlon igen men det är inget jag tänker bestämma på förhand. Lusten får styra och den får också bestämma om jag 2018 ska ha ett bestämt milmål eller inte. Men visst lockar det att springa 3650 km på ett år. I snitt en mil om dagen. Känns inte allt för avlägset. Vi får se men det vore häftigt.

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Vår otroliga anpassningsförmåga

Jag fascineras ofta av andra människor. Det är helt otroligt vilka fantastiska saker vi kan åstadkomma. Både fysiskt, mentalt och intelligensmässigt kan vi uträtta stordåd.

Motivation och rätt sorts träning. Därefter verkar det knappt finnas några gränser för vad vi klarar av. Tyvärr gäller detta även åt andra hållet. Overksamhet och kropp och knopp följer gladeligen med. Vi kan alltså träna oss till att både orka precis vad som helst eller ingenting.

Det positiva är att man alltid kan styra om skutan och ändra kurs.

Ibland är vägen man har tagit inte helt frivillig. Jobb framförallt förr i tiden kunde slita ut och vara direkt skadlig och ibland har vägen varit tämligen frivillig, tex rökning.

Men som sagt. Det går att ändra kurs...

Jag tänker på flera personer i min närhet som har ändrat om och framförallt på min far. Aldrig inaktiv, aldrig dålig kost eller rökning men i cirka 30 jobbade han natt med tillhörande sömnproblem. 30 år! Klart som tusan att han tog skada av det. På vilket sätt och hur får jag förhoppningsvis aldrig veta.

För nu går gubben....., och går och går..... Han har gått så mycket i år att han till och med flåsar mig i nacken i antal gjorda mil.

Det innebär naturligtvis att han slår mig med hästlängder i antal timmar och det gläder mig verkligen. Jag tänker att han här och nu rehabiliterar. All nutida forskning säger samma sak. Daglig rörelse är en förutsättning för både kroppslig och knoppslig hälsa.

Jag tänker att han styr om från ett ohälsosamt leverne till ett hälsosamt som får honom att må bra här och nu och i framtiden.

Hur det hade sett ut om han istället förblev sittandes hemma i ett stilla pensionärsliv enbart förflyttandes mellan olika ställen att ta kaffet på, vill jag inte tänka på.

Jag tror att hans promenader bromsar åldrandet. Jag upplever att äldre människor som motionerar är yngre både i sinne och kropp än sina stillasittande jämnåriga.

Detta motiverar mig enormt mycket. Jag vill leva länge med kvalité och visserligen finns det aldrig någon given framtid men nog ökar chansen om jag här och nu sätter en hälsosam vana som jag på ett eller annat fortsätter med. Hela livet.

Jag vill inte!

Jag vill inte.

Denna ständiga känsla som gärna börjar redan innan vi slår upp ögonen på morgonen. Förföljer oss dagarna igenom och som vi ständigt måste förhålla oss till.

Både en av våra viktigaste utvecklingsingredienser och orsaken till förfall.

Vi knackar ju inte sten längre för att få eld. Vi har tändare.

"Jag vill inte" har drivit oss framåt i alla tider vilket vi idag verkligen är tacksamma för. Vår strävan efter förbättring har lett oss till en framtid som våra förfäder aldrig kunde drömma om.

"Jag vill inte" kommer alltid att fortsätta men idag känns det som om den där känslan inte längre leder oss framåt på samma sätt.

"Jag vill inte" blir "jag behöver inte" och visst har det ofta lett till bra saker men när det istället leder till ett mentalt och fysiskt förfall blir det oroväckande.

Läsa, skriva, räkna, springa, hjälpa andra, städa....... Listan kan göras hur lång som helst på saker vi inte vill göra och kan slippa på grund av vår tekniska och ekonomiska utveckling. Det är så lätt att anamma den där känslan och låta bli. Ett val jag av hela mitt hjärta tror är fel.

Oj, vad vi har kämpat med läsningen hemma. Det har varit jobbigt, bråkigt och tagit tid men när vi långt senare har skördat frukten av allt jobb så har det varit värt varenda minut.

Detsamma gäller mängder med andra områden och jag tror att den här kampen och vinsten över "jag vill inte" är enormt viktig. Den ger tillfredsställelse. Den ger självförtroende och framförallt ger den vanan att besegra den där motiga känslan. Dessutom inser man att det sällan är så jobbigt som man på förhand föreställer sig.

För livet handlar trots allt inte om att kunna genomföra det vi vill. Det finns väl inget lättare än när motivationen redan finns? Att besegra det motiga är nyckeln. Att lära sig det är otroligt viktigt.

En hel del förståsigpåare menar att man till exempel inte ska ta kampen vid matbordet eftersom det då kan leda till att barnen får en negativ upplevelse av något som ska vara en trevlig familjestund. Jag upplever att den här inställningen många gånger är allmänrådande för många både gentemot sina barn och sig själva i många avseenden och jag tycker att den är fullständigt vettlös.

Vad blir vi för människor om vi slutar besegra "jag vill inte"? Specialmat i skolan. Inte på grund av allergi eller religion. Nej. För att barnet i fråga inte äter annat än köttbullar och pannkakor. Bristande fysik och koordination eftersom man har rört sig för lite under sin barndom. Depressioner för att man inte vet hur man hanterar motgångar....

Det går att se en mörk utveckling i detta. Väldigt mycket i vårt samhälle handlar om att vi ska få som vi vill hela tiden och det gör onekligen att vi allt mer sällan tar kampen och besegrar "jag vill inte". Jag tror att det är förödande. Det går inte att alltid besegra den där känslan men varenda vinst är mödan värd.

Att besegra det jobbiga är väldigt mycket mer tillfredsställande. Det ger mer och konsekvensen blir inte en mental kollaps bara för att det under en tid var lite jobbigt. Tvärtom ger det otaliga fördelar. Fördelar vi inte bara har nytta av utan även behöver för att med framgång kunna ta oss an nästa "jag vill inte".

Den kortare versionen: En seger med 2-1 där avgörande målet görs i sista minuten värdesätter jag bra mycket mer än en seger med 11-0.

Fördel ADHD av Anders Hansen

Det är mitt yrke som lärare som får mig att vilja läsa den här typen av bok och det är verkligen synd. Jag tror nämligen att bokens målgrupp blir just vi som har med ADHD att göra. Min förhoppning är att alla ska läsa den här och kanske, kanske att underrubriken "var på skalan ligger du" kan få fler att reagera och tänka att det här kanske är intressant. För det här är verkligen en bok för alla. En inblick för att skapa förståelse för de som har en allvarligare grad av ADHD men även för att förstå andra människor runt omkring och kanske även sig själv.

Anders Hansen ger en teori till varför en del människor har ADHD, en väldigt rimlig sådan, och är väldigt tydlig med vad det innebär att ha ADHD. Jag gillar verkligen hans perspektiv att våga se de positiva aspekterna. Tyvärr tycker jag att det allt som oftast är tvärtom, framförallt från föräldrahåll. ADHD är inte ens en svårighet. Det ses som en ursäkt till att inte kunna och jag har sett flertalet exempel på en extremt negativ bild. Ett synsätt där föräldrar ser ner på sina barn och där de i till och med större grad än kombinationen i sig ger barnen ett dåligt självförtroende. Jag tror att man alltid kan välja att se det positiva i det mesta och genom den här boken gör man det samtidigt som man får en förklaring för vad det faktiskt innebär att ha ADHD.

Belöningssystemet är a och o när man har ADHD. Vad ger en kick och inte? Vad fångar intresse och varför kan det vara så svårt att hålla fokus? Hansen tar naturligtvis upp en del givna aspekter och jag tycker att det är intressant när han förklarar hur datorer och nätet har en förmåga att fånga just de individer som har en ADHD-problematik. En del slutsatser känns givna även för en enkel lärare som i praktiken får uppleva svårigheterna. Det finns dock en sak jag saknar och som förvånar mig att Hansen inte tar upp. Maten! Finns det verkligen ingen forskning om hur människor med ADHD påverkas av olika typer av intag? Det tycker jag är känns märkligt. Jag är övertygad om att energidrycker och annat skräp fångar och skadar människor med en ADHD-problematik långt värre än andra.

Och var jag själv ligger på skalan är verkligen ingen självklarhet. Känns ibland som om jag av olika anledningar hoppar som en vilde mellan hela spektrat.

Hjärtan i Atlantis av Stephen King

På sätt och vis känns det fel att skriva att Stephen Kings Hjärtan i Atlantis är lite märklig eftersom King är märklig. Ofta mer eller mindre övernaturligt och för ofta över gränsen för vad jag klarar av. Men den här boken är märklig på ett annat sätt.

60-talet och Vietnamkriget är som en röd tråd genom hela boken. Den är till viss del uppbyggd som ett antal noveller med olika handling men som ändå har gemensamma beröringspunkter.

De olika delarna fångar mig på olika sätt men det är något visst med den här boken. Den är fin i sin skildring av de olika miljöerna och personligheterna. Den är både varm, kärleksfull och sympatisk men med en kall sida där vissa människors karaktär är riktigt osympatiska.

Den får mig intresserad av Kings fantasyserie Det mörka tornet eftersom en av karaktärerna (en mycket intressant sådan) tydligen är med även där. Framförallt får den mig att tänka på hur jag uppfattas av mina barn. I den första och längsta delen av boken finns en grabb som läser sin mor som en öppen bok. Han har koll på alla hennes röstlägen, miner och kommande handlingar. Många av dem negativa. Hur tydlig och lättläst är jag själv?

Givetvis finns det övernaturliga inslag i boken och givetvis tror jag att även den här boken kan dela in folk i olika fack. De som tycker om den och de som inte tycker om den. Det jag säkert vet är att jag inte har en aning om ifall den är att rekommendera eller inte.

Jag tyckte om den och jag tror att den kommer sätta sig och finnas med i bakhuvudet länge.

Tänk om och tänk rätt

Igår bestämde jag mig för att det var en bra idé att springa till jobbet morgonen därpå. Tid och schema passade utan att behöva stressa upp för tidigt.

När klockradion satte igång i morse kom jag med en gång på att jag tänkte springa till jobbet. Trött, trött kände jag ett stort och innerligt NEJ. Usch vad osugen jag var.

Där och då hade jag kunnat fortsätta att ge näring åt min ångest och bygga upp ännu mer negativ energi tills puckeln skulle bli för stor att besegra.

Istället valde jag att göra det motsatta. Jag vet sedan tidigare att jag behöver vakna. Morgonbestyr, kaffe och lite läsning. Fokus på världsliga ting. Fokus på att vakna.

En timma senare var jag ombytt och klar att ge mig iväg. Jag hade vaknat och jag hade utan nämnvärd ansträngning lyckats skifta fokus en stund tills lusten hade kommit.

Resultatet blev en vindstilla löpning i mörkret i sällskap av julstjärnor, julstakar och annan vacker belysning. Såg en och annan riktig stjärna också. Mörkret tvingades sakta bort av en fuktig dimma och mina lungor fick härlig frisk luft. Egentiden användes till att både fundera och planera.

Det blev ingen vacker soluppgång i härliga färger men jag slapp bilköer, dåliga bilförare (själv kör jag naturligtvis ypperligt bra) och den allmänna morgondåsigheten i bilen.

Det blev en riktigt bra start på dagen.

Pauser på jobbet

Länge såg jag en ära i att kunna jobba i full fart. Planeringar, rättningar och utvecklingssamtal. Ös på bara. Jag kände att det var jag själv som gynnades av att få saker gjort. Så skönt att kunna bocka av och gå vidare.

Det håller dock inte i längden. Arbetsuppgifterna tar aldrig slut och för att orka ett helt arbetsliv behövs en plan för det.

En sådan är pauserna. Vad jag menar med paus har jag redogjort för tidigare. Här tänkte jag istället punkta upp några varianter som alla har samma syfte. Nämligen återhämtning och fokus på något annat en stund.

- Träning. Till lunch eller någon annan tid på dagen. Hur möjligt eller omöjligt det är kan bara ens individuella schema avgöra. Ett alternativ är att förlänga arbetsdagen för att kunna få den där pausen mitt i.

- Promenad. Träningen kanske inte hinns med men en promenad på några minuter hinner alla med. Luft och ljus är så viktigt! Extra viktigt under höst och vinter eftersom det kanske är enda möjligheten att exponeras för ljus under dagen. Eller i alla fall något som påminner om ljus.

- Läsa en bok, korsord, sticka eller...., vad som helst som får jobbet att försvinna en stund och som innebär att fokus ligger på en enkel sak. Absolut inte sociala medier eftersom det ger massor med intryck och knappast leder till lugn.

- Arbetsfri lunch eller ensamlunch. En måltid och paus utan jobbprat.

- Bänken i solljuset. Framförallt på våren med en kaffe och varför inte lite amatörmeditation där fokus enbart ligger på andningen.

Dystopilöpning

Vinterhalvåret.

Tidig morgon. Juldagen, nyårsdagen eller någon annan helgdag när verkligen ingen annan är ute.

Folk har vett att sova.

Tomma gator utan körande bilar eller människor.

Ensamlöpning som är så speciell. Härligt ensamt men ändå lite märkligt när ensamheten är i en miljö där man aldrig annars är ensam. Som om en katastrof har ägt rum.

Huvudet spinner enkelt vidare och perspektiven blir tydligare. Jag som så gärna aktivt letar efter att få vara ifred inser att den där ensamheten inte är mycket värd om den inte omges av en vardag bestående av andra.

Den där balansen som jag tror så mycket på...

Stress, press och skyltfönstret på jobbet

Insikt nummer 1.
Todo-listan kommer aldrig att ta slut. Med det i bakhuvudet kommer acceptansen om att det finns en morgondag och att även den behöver arbetsuppgifter.

Insikt nummer 2.
Jag är viktigast och väldigt bra när jag är tillräckligt bra. Ingen vinner på att jag har orimliga mål och därmed för höga krav på mig själv. Många vinner på att jag är tillräckligt bra, alltid på plats och välmående. Därför prioriterar jag alltid min hälsa framför jobbet. Mat, sömn och träning går först. Naturligtvis finns det undantag men dem ska man passa sig för eftersom för många undantag leder till en ny vana som i det här fallet leder ner i en ond spiral.

Insikt nummer 3.
Prioritera med skyltfönstret som utgångspunkt. Jag har mängder med arbetsuppgifter och jag kan inte göra dem alla samtidigt. En del av dem får stå åt sidan åt andra som är viktigare. Vilka är då de viktiga? Där finns inget givet svar eftersom det är så situationsanpassat. Men jag tycker att en vettig utgångspunkt är att ta itu med det som syns. Mejl från föräldrar och liknande prioriterar jag högt eftersom det syns om jag gör det eller inte. Ett obesvarat mejl leder ofrånkomligt till irritation och mer press och stress än om jag skulle behöva förnya och förbättra en planering av ett arbetsområde. Det finns ingen anledning att krydda till den redan existerande stressen och pressen med sammaledes utifrån.

Insikt nummer 4.
Ta tid att lyssna på din inre dialog. Jag upplever att många alldeles för sent inser att de inte mår bra. Stanna till och se dig omkring. Vad är bra? Vad måste bli bättre?

Insikt nummer 5. 
Ha en dialog med chefen. Jag vill påstå att det är ansvarslöst att köra på när man någonstans inser att man inte hinner med. En dialog med chefen kan leda till att både kravbilden (den egna och chefens) och arbetsbelastningen minskar.

Insikt nummer 6.
Det finns en massa insikter och det är omöjligt att rangordna dem

Insikt nummer 7.
Ut! Ut i naturen utan något i öronen. Det sänker stressnivåerna och ökar kreativiteten. Samtidigt får man tid till den där inre dialogen.

Insikt nummer 8.
Pausa ibland. Lunchträning kanske inte möjligt men en femminuters promenad är alltid möjlig. Och som Dalai Lama har sagt (eller kanske någon annan vis person) "Den som inte hinner meditera är den som behöver det mest".

Insikt nummer 9. 
Nej! Man får säga nej. Jag kanske inte orkar just nu. Jag kanske inte vill just nu. Andras förväntningar och förhoppningar får inte äta på en om orken tryter. Martyrer gynnar sällan sig själva. De dör.

Insikt nummer 10. 
Det finns alltid fler insikter att lära sig. Vi blir aldrig klara med kunskapen om oss själva. Genom att lära oss av andra utvecklas vi till en bättre version av oss själva men vi blir aldrig färdiga.

I backspegeln framåt

Löpning är enkelt. Livet är svårt.

Pustar och frustar. Det är tungt och jobbigt. Benen säger ifrån och "här och nu" säger att det är jobbigt, jobbigt. "Här och nu" tittar tillbaka och kommer ihåg att jag just har sprungit upp för en vidrigt lång backe.

Just det! Det är därför det är jobbigt. Snart nog kommer det kännas bättre igen eftersom det ser påfallande platt ut framför mig.

Eller.

När hela rundan är jobbig och trög. Trumpinnarna vägrar infinna sig och storkusinerna höger och vänster stock vägrar försvinna. Backspegeln talar om att jag har sprungit si och så många dagar i sträck eller si och så många mil. Hm, storkusinernas besök får en förklaring.

Men i livet är det annorlunda. Hur ofta tittar vi i backspegeln där? Stress, trötthet och dåligt humör är ju inget som bara infinner sig. Det kommer av en anledning.

Jag har tidigare varit inne på det där med reflektion och om/när vi ger oss själva tid till det. En utgångspunkt är naturligtvis att veta vad jag mår bra av och inte. Nästa steg är onekligen att se tillbaka och anpassa vägen framåt utifrån vad backspegeln säger.

Makten över matkassen av Ingvarsson och Meyer von Bremen

Den här boken handlar om de stora livsmedelsjättarna och hur de agerar. Oavsett om det handlar om  spannmål eller djur så är agendan klar. En så hög produktion som möjligt. Kvalitén är av underordnad betydelse. Det viktiga är att få fram mycket mat och det till ett så lågt pris som möjligt. Då ska det gå fort att få fram kycklingar, vete och grisar. Bekämpningsmedel, antibiotika och alla möjliga märkliga foder gäller för att lyckas med det uppsatta målet. Hur näringsrik och hälsosam slutprodukten blir....

Samtidigt leder det här produktionssättet till ett ökat avtryck på miljön. Vi kan inte fortsätta på det här sättet.

Naturligtvis är inte allt nattsvart. Intresset för ekologiskt och närproducerat ökar allt mer från oss konsumenter. Fler och fler gårdsbutiker dyker upp med allt ifrån mjölk och grönsaker till kött. Den medveten köparen påverkar och vår syn på mat förändras förhoppningsvis allt mer. Uppoffringen blir att inte kunna köpa all maten i stormarknaden.

Jag tycker att det här är en väldigt intressant och bra bok. Den påminner lite om Mats-Eric Nilssons böcker om matfusket men håller sig mer på ett övergripande plan och går inte på samma sätt in på detaljer.

För egen del gjorde vi en stor förändring i vårt sätt att äta för flera år sedan. Ekologiskt och närproducerat är dyrt men som jag brukar säga. Om vi inte lägger pengar på vad vi stoppar i oss. Vad ska vi då lägga pengar på. Vad kan vara viktigare?

Kycklingen har varit ett litet dåligt samvete hos mig i många år. Jag har vetat hur de föds upp och hur större delen av produktionen har sett ut. Ändå har vi inte gjort något åt saken. Framförallt har det kanske att göra med att butikerna sällan eller aldrig har det ekologiska alternativet. Men nu får det vara nog. Aldrig att jag köper vanlig kyckling mer. Lite planering löser det mesta.

Det blir att handla på nätet via Gröna gårdar eller inte alls. Kycklingen får kanske bli ett söndagsalternativ. Finmiddag istället för vardagens billiga och snabba lösning.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

En bok man ska ha läst och jag inser att jag inte vet någonting om den. Jag har ett citat från den uppsatt i mitt klassrum. Men vad handlar den om?

Ett mord enligt baksidan. Känns inte som något speciellt men efter att ha läst förordet av Kerstin Ekman blir jag väldigt intresserad. Boken blev visst ett riktigt hett samtalsämne när den kom ut. Med det i bakhuvudet tänkte jag att det skulle bli kul att se hur jag drygt 100 år senare skulle reagera.

Doktor Glas är en förhållandevis ensam människa som dessutom tycker om att vara det. På sin mottagning stöter han på en del folk och grubblar över sakernas beskaffenhet. Kan han hjälpa till? Bör han hjälpa till? Kvinnan som vill göra abort eller pastor Gregorius fru som inte vill ha sex med sin make?

Den första väljer han att inte hjälpa vilket han så småningom får se resultatet av. Något som påverkar honom i den grad att den lilla hjälpen till fru Gregorius snart får ny energi och leder till större handlingskraft. Nämligen mord!

Mordet föregås av analyser om vad som är rätt och fel. Kan han? Bör han? Vågar han och vad blir konsekvenserna?

Denna inre diskussion blir intressant och får ytterligare en dimension när mordet väl är genomfört. En dimension han inte riktigt hade förutsett.

Den garvade 2000-tals människan, jag, blir inte upprörd av att läsa boken men det var roligt att ha den tidens reaktioner i bakhuvudet när jag läste. Jag tror att boken blev bättre av det.

Över huvud taget kan jag känna en oro av att läsa äldre klassiker. Hur jobbigt kommer språket att vara? Kommer boken vara tråkig?

Doktor Glas blev en trevlig läsning. Varken tråkig eller svår och även om böcker idag är fulla av mord så tycker jag att Hjalmar Söderberg är klockren i analysen av alla tankar som jag antar kan röra sig i huvudet på en mördare både före och efter handlingen.

Medicinering

På sätt och vis medicinerar jag varje dag trots att det ska mycket till innan jag stoppar ner läkemedel i min ädla kropp.

Läkemedel. Ursprunget till dem. Mat, örter, växter med mera tror jag på. Men att stoppa i mig de där kemiska produkterna i form av tabletter eller vad det nu kan vara... Nej, tack!

Jag tror på maskinen kroppen. Den är fantastisk i sin förmåga att anpassa sig. Om jag gör en rörelse jag inte är van vid tillräckligt många gånger kommer kroppen att säga ifrån. Träningsvärk. Reparera för att sedan stärka. Lite, lite. Det är därför jag inte ökar mitt personbästa i exempelvis armhävningar med mer än någon enstaka per gång. Likadant med löpning, cykling eller vad det än må vara. Sakta, sakta anpassar sig kroppen för vad vi utsätter den för och blir starkare.

Överhuvudtaget tror jag på tesen att det finns en poäng med att kroppen får uthärda och klara. Det är bevisligen bra att exempelvis träna, basta, fasta, frysa och det tänker jag ger en tydlig indikation på att kroppen minsann ska klara av sjukdomar själv också.

Huvudvärk, värk i största allmänhet, förkylningar och vad det än kan vara är i första hand ett sätt för kroppen att tala om för oss att någonting inte är bra. Precis som träningsvärken. Jag tänker att steg ett då måste vara att fundera över vad problemet kan bero på. Det kan vara en tillfällighet eftersom det sällan händer men om det är återkommande så nog tusan måste det finnas en orsak till problematiken. Lösningen måste vara att se över sin situation och analysera vad det är i ens vardag som kan vara orsaken.

För inte sjutton är det en lösning att knapra tabletter för att ta bort kroppens röst iallafall. Inte heller för att hjälpa kroppen att besegra det onda. Om kroppen gör det själv är det en klart större vinst. Den blir lite starkare. Risken kan istället bli att kroppen med läkemedel tror att den fungerar bättre och så blir konsekvensen den motsatta för att man har belastat något som inte är bra.

Vill du bli starkare och klara något vill du göra det själv och inte med "hjälpmedel". Inte tusan blir du starkare av att hoppa in i en bil och köra de tre sista kilometrarna när du har föresatt dig att springa milen? Jag är övertygad om att samma princip gäller kroppens immunsystem.

Samtidigt går det inte att vara kontrastlös. Hur sjuk ska man vara för att medicinera? Självklart finns det fog för att ta hjälp men inte för minsta lilla.

Och den största hjälpen är det förebyggande arbetet:

- Bra mat
- Sömn
- Träning
- Naturen
- Skratt
- Kärlek

Det här med att vara sjuk. Vad betyder det? Är det ett försämrat allmäntillstånd, feber, förkylning? Ibland tror jag att det är inställningen till symptomen som gör oss sjuka eller inte och den inställningen är jag säker på påverkas av hur väl vi sköter punkterna ovan.

Jag har varit lärare i 13 år och har totalt en sjukdag. Min fru tvingade mig att vara hemma efter en helg med magsjuka. Det svider fortfarande lite :) Våra barn är idag 8 och 10 år gamla. Vi har alltså gått igenom dagisåren och de sömnlösa åren. Det borde kanske heta bakterie- och virusåren förresten. Jag är dessutom lärare och jobbar på en skola vilket betyder människor och ännu fler bakterier och virus omkring mig. Ändå har jag hållit mig frisk. Klart att det då och då har uppkommit en och annan mindre förkylning men feber? Har vuxna människor det?

Under de här åren har inte alla punkterna ovan alltid varit bra. Men! Majoriteten av dem har varit bra och jag tror att det är det som har hållit mig frisk. Att alla punkterna numera sitter känns naturligtvis bra även om det inte är någon garanti.

Men, en förebyggande medicin är det allt.

Fastnat i fastan

Jag har ätit en form av lågkolhydratkost i snart 6 år. Har redan skrivit en del om det och vill inte upprepa mig även om sättet att äta under åren har förändrats lite. Fastan däremot har jag inte skrivit så mycket om och eftersom den har blivit en sådan stor och viktig del i min vardag och träning vill jag berätta lite om hur den ser ut.

Jag går inte här in på de hälsomässiga fördelarna med fastan. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Istället blir det en liten redogörelse för hur den har blivit en självklar del av min vardag.

Jag stötte på det här med fasta samtidigt som lågkolhydratkosten. Skillnaden var att det tog tre år innan jag vågade mig på den. För mig var det skrämmande att inte äta. De teoretiska fördelarna hade jag accepterat men att faktiskt prova var något helt annat. Att inte äta var en sådan enorm motpol till det normala.

Minns hur resonemanget gick i huvudet. Skulle första dagen bli en arbetsdag eller inte? Skulle jag bli ett hungrigt monster? Hur jobbigt skulle det bli? Skulle jag orka?

Jag minns även min förvåning över hur bra det gick. Det var som att hungern knackade på dörren och frågade om det inte var dags att äta och när det inte blev något intag stillade det sig och så var det inte mer med det förrän nästa påminnelse. Och det var just små påminnelser. Hungern kom inte som en orkan och monstret höll sig borta.

I teorin skulle det även gå bra att träna en fastedag. Till en början kändes också det osäkert. Hur skulle det gå? Återigen blev jag förvånad över hur bra det gick. Jag kände mig till och med starkare än vanligt vilket man skulle kunna förklara med att vi på savannen när vi var hungriga behövde bli extra fokuserade när behovet av mat var som stört. Logiskt!

Till en början fastade jag en gång i veckan. Lågkolhydratkosten och fastan gjorde att jag i min träning gick på fett och på helgerna gav jag mig ofta ut på en morgonlöpning utan frukost i magen. Det blev mer och mer naturligt att göra så när orken inte svek mig.

Idag äter jag i princip aldrig frukost. Det är som om jag har fasat ut den eftersom den helt enkelt saknar betydelse. Dagen börjar med kaffe och en matsked kokosolja. Första måltiden blir lunch och på kvällen middag. Det innebär en fasta på cirka 16 timmar. De flesta dagar ser ut på detta sätt förutom den dagen i veckan jag fastar i cirka 24 timmar från middag till middag.

Under träningen inför Ultravasan förra sommaren låg jag på en löpmängd jag tidigare aldrig hade varit i närheten av. Då var jag lite orolig för att jag riskerade att stoppa i mig för lite energi. Därför började jag med ett litet kvällsmål någon timma efter middagen. Det bestod allt som oftast av rysk yoghurt och grädde tillsammans med vår hemmagjorda musli och bär. Syndigt gott. Då kände jag att det var ett nödvändigt extraintag. Förmodligen var det ett vettigt beslut eftersom jag under de här åren jag har fastat inte har gått ner i vikt. Det känns bra eftersom viktnedgång aldrig har varit mitt syfte med fastan.

Idag har fastan blivit en självklar och naturlig del av min vardag. Det är inget jag längre reflekterar över. Det är skillnad på hunger och ett insulintriggande sug. Jag känner att jag idag har bättre koll på hur min kropp fungerar. Vad jag orkar och inte. Vad jag bör och inte bör äta och när.

I vardagen mår jag bra, är aldrig sjuk och orkar hålla en hög träningsnivå och den stora vinsten är just träningen. Jag kan vara ute och springa i flera timmar utan att tappa i ork eller gå in i någon vägg. Det är skönt att inte behöva stressa och hetsa med att hela tiden stoppa i sig socker för att orka. Sen har jag en annan inställning till detta när jag tävlar men då är det prestation det är fråga om och inte hälsa.

Det är himla gott att äta men det finns ingen anledning att göra det hela tiden. Tvärtom är jag övertygad om att det finns många hälsovinster om man kan få bort det ständiga insulinboostandet och istället låta kroppen få tid att reparera sig och skölja bort en massa skräp.

Fastan ger bland annat ork och fokus. Sen går det inte att komma ifrån att jag känner mig lite duktig också av att veta att jag inte likt de flesta andra måste fylla på hela tiden för att inte "dö av hunger."

Mer om fasta:

http://www.jonasbergqvist.se/periodisk-fasta

Peak - vetenskapen om att bli bättre på nästan allt av K Anders Ericsson och Robert Pool

Finns talang? Stämmer 10 000 timmarsregeln? Hur bra kan vi bli och hur då?

Kan man bli annat än intresserad av en bok med sådana frågor?

För min del var det omöjligt. Jag är så djupt fascinerad av oss människor. Allt vi klarar av att göra. Allt vi kan anpassa oss till. Sen om det är fysiskt eller mentalt spelar inte så stor roll. Ibland känns det som att vi faktiskt är gränslösa och kan åstadkomma precis vad vi vill.

I boken förklarar Ericsson och Pool hur de genom olika undersökningar har kommit fram till vad de tror om frågorna ovan. Teori blandas med mängder av exempel och det är just exemplen som intresserar mig mest. Taxichaufförerna, idrottarna, schackspelarna och minnesmästarna.

Jag tänker på mig själv. Jag tänker på mina barn. Vad är vi bra på och vad är vi inte bra på? Jag ser en tydlig orsak till dem båda. Det finns något romantiskt i tanken om talang men det är samtidigt tveeggat eftersom "talangen" riskerar att åsidosätta träningen. Trots allt är det den som är kärnan i utvecklingen. Du kan ha lätt för dig men i slutändan är det träningsvilligheten och motivationen som är framgångsreceptet. Du måste träna och då gärna via det som författarna kallar handledd övning.

Boken är väldigt intressant och bra förutom ett parti i mitten då det är mycket teoretiserande och inte så många exempel. Jag tänker att detta är en bok som borde intressera alla. För det där med utveckling är lockande och enligt Peak finns inget som på förhand är givet. Ingen talang i den mening att du inte behöver öva. Det tycker jag låter lockande. Med motivation och träning kan jag lära mig det mesta.

Det finns inga hinder.

Ödmjuk ångest

"På höstlovet ska vi tapetsera om den lilles rum."

Nej! Jag vill verkligen inte.

Det var min omedelbara känsla. Jag kan inte tapetsera. Det är kletigt och pilligt och tar en helsikes massa tid. Det ska flyttas möbler och kommer bli dammigt och stökigt och en massa annat jobbigt. Dessutom kommer min fru och jag bli osams (milt uttryckt). Hon millimeternoga och jag med brådska för att bli klar med eländet. Dessutom kommer grabbarna bråka och irritera så att jag kommer att känna mig som en vansinnig Kalle Anka.

Ångest!

I flera veckor tänker jag att uppmärksammas det inte blir det kanske inte av. Min resa till Åre kom lägligt helgen innan och smygandes på tå hoppas jag på det bästa. Grabben kanske dessutom har tänkt om och har vant sig vid de fula tapeterna.

Hoppet, hoppet!

Men jag kommer inte undan konspirationen. Jag vet fortfarande inte vem av dem som var mest angelägen om en förändring. Grabben eller frun.

Man slipper inte undan ödet och jag känner verkligen hur det bubblar inombords. Jag vill inte!

Givetvis blev det inte så farligt. Vi sparkade ut ungarna och låste dörren. Höll ner stressen, tog en sak i taget och min fru...., är min fru av en anledning.

Det gick bra. Till och med väldigt bra och vad skönt det är efteråt. Jag tänker att det finns en lärdom här. Alla har vi våra egna trösklar att passera. En ångest inför något som vi tycker är jobbigt. Inte sagt att jag längtar till nästa tapetsering men jag tror och hoppas att känslan inför den kommer att vara bättre. För visst kommer det tapetseras fler gånger...

Att börja träna, springa, äta rätt, ta det där samtalet eller..... Oavsett så har vi alla våra egna monster att bekämpa men det går och det är värt det. Jag tycker att förståelsen är viktig. Löpningen är underbar för mig men andra kanske känner precis samma ångest inför den som jag gör inför en tapetsering.

Det är de jobbiga sakerna som är värda att klara av.

Obegriplig baksmälla

Fredag till lördag var det Åre med massor av härlig löpning. En och annan höjdmeter och cirka 75 kilometer.

Måndagen blev vilodag med lite stretch.

Tisdag, dryga milen utan rygga eller speciellt många höjdmeter. Tog det relativt lugnt och benen studsade fram som om de vore kalvar på grönbete. Härligt!

Onsdag, löpning från jobbet, drygt två mil på asfalt med rygga. Transportfart där den första timman kändes ok och den andra innebar blyinfattade ben och stora besvär med att ens komma hem. Axlarna led verkligen. Hu! Så jobbigt det var.

Benens vara eller icke vara är fullständigt obegriplig. Jag vet inte hur många gånger jag har varit pigg när jag inte borde ha varit det och givetvis även det motsatta.

Inför dagens löpning med Solvikingarna kände jag mig både trött och mentalt sargad efter gårdagen. Tänkte att det får bli vad det blir. Så när uppvärmningslöpningen var avklarad och det var dags för tröskeltempo visste jag inte alls hur det skulle bli. Jag förberedde mig på att tvingas ta det mycket lugnare än vanligt men icke. Visst var benen rostiga men det fanns kraft och efteråt var det som om de nu var rensköljda från skiten som tydligen satt där i onsdags. Måste ju har varit en konsekvens av helgen i Åre.

Och varför det dröjde ända till onsdagen har jag lärt mig att det inte är att fundera på. Det är bara att acceptera att det blir vad det blir.....

Åre inför Icebugs Xperience 2018

När jag fick frågan om jag ville hänga med till Åre för att reka banan inför Icebugs Xperience som ska äga rum i maj 2018 tvekade jag. Det kändes som att jag inte plötsligt bara kunde överge jobb och familj men efter några timmars velande valde jag att hänga med.

Hur kunde jag överhuvudtaget tveka?

Torsdag till söndag. Löpning på en plats jag aldrig varit på tidigare med likasinnade och med all säkerhet väldigt intressanta människor. Vilket äventyr!

Bilresan upp och ner var tveklöst lång men med så många nya och intressanta människor runt omkring gick tiden relativt fort och överhuvudtaget var alla samtal dessa dagar väldigt stimulerande och lärorika. Så många med så mycket erfarenhet och roliga anekdoter. Det blir något extra när man har en så stark gemensam nämnare som löpning. Kan det vara så att vi alla formas åt samma håll efter alla timmar i skog och ensamhet?

Dag 1 innebar löpning omkring Åreskutan. Mycket höjdmeter och cirka 27 kilometers löpning som varvades med en del väntan när kamerautrustningen skulle packas upp och ner. Kändes lite märkligt att bli filmad samtidigt som det inte fanns så mycket att fundera på mer än att sätta fötterna rätt för att inte bjuda på en komedi. Klarade mig bra med ett underställ och min nya jacka trots att det till och från blåste på riktigt friskt. Framförallt högst upp på fjället. Underbart så bra jackan stod emot vinden.

Gemensam middag och lite pool och bastu gjorde ögonlocken härligt tunga mot kvällen. Blev inte många sidor i boken.

Dag 2 bar det av mot Vålådalen och en något snällare tur i höjdmeter. Även här blev det cirka 27 kilometer i underbar omgivning som bjöd på det mesta. Höjdpunkten var när vi kom högst upp på en topp och kämpade mot den starka vinden. Den lilla människans kamp mot naturen. Kändes underbart att krypa ihop och driva på benen framåt. Efter löpningen var vi hembjudna till Markus Torgeby och det blir ett minne att bevara. Dels den behagliga samvaron vid brasan som gav en härlig värme men framförallt den lilla utflykten till hans kåta. Där i skogen, i mörkret berättade han och svarade på våra frågor om hur han hade haft det och hur han hade tänkt när han till och från i fyra års tid bodde ute i skogen.

Jag har både läst boken, sett dokumentären och lyssnat på honom i någon podd men att stå där i den omgivningen var magiskt. Markus är en fascinerande människa som på sätt och vis hade/har samma behov som jag tror att vi andra också har, men mer. Jag känner verkligen igen mig när han pratar om hur det surrade i kupan och hur stort behovet var att få komma bort och ifrån. För min del räcker det med några timmars löpning. Det gjorde det inte för honom men så var hans behov så mycket större.

Blev ingen bok alls den här kvällen :)

Dag 3 innebar Edsåsdalen. En kortare tur på knappt 20 kilometer men med en fantastisk vinterterräng. Torgeby sprang med oss en bit vilket kändes roligt.

Upp, upp på spångar och mossar.

Fötterna klafsade i riktigt djupt ibland och fötterna fick en något kallare tur. Kände mig oväntat pigg i benen och kunde rulla på bra när det var dags för utförslöpning. Först ner över en lång mosse och senare på en underbar stig längs med en bäck. Vackert!

Jag känner lycklig och enormt privilegierad över att ha fått vara en del av den här långhelgen. Ingen tävling utan bara upplevelse i en underbar natur med fina människor. 

Igen!

Här och nu, där och då

Ibland kommer jag hem efter att ha varit ute på en löprunda och försöker förklara vad jag har varit med om. Det faller alltid ganska platt. Upplevelsen går inte att förmedla och det hjälper inte de få gånger jag har haft telefonen med mig och tagit kort. Bilden kan vara nog så vacker men den har ingen chans mot känslan av att ha varit där. Färgerna och vyerna kombinerade med lukter och ljud och den inre harmonin som det alltid ger av att vara omgiven av skog. Mina pigga eller trötta ben, mitt flåsande och den hormoniella cocktailen med endorfiner och allt vad det heter får bilden och orden i efterhand att kännas torftiga.

På Mudrun senast var det en del av de "tävlande" som filmade. Jag har full förståelse för att man gör det. Men frågan är hur mycket man upplever?

Ibland tar vi en nostalgitripp hemma. Genom bilder och filmsnuttar tittar vi tillbaka och minns. Njuter! Bilderna och filmerna är en påminnelse om hur vi har haft det. En verklig skatt!

En skatt som jag absolut vill utöka men inte på bekostnad av att inte ha upplevt. Jag vill minnas situationen inte det faktum att jag filmade och fotade som en dåre.

Vad är syftet med fotot eller filmen? Förutom minnena är det många gånger att berätta för andra eller inspirera vilket naturligtvis inte är fel.

Men.

Oftast räcker det faktiskt med en bild eller en liten filmsnutt. Då är det förevigat och resten av tiden kan läggas på att uppleva. Om några dagar ska jag göra precis det. Uppleva! Och nog tusan ska mobilen med.

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon

Claire och Jamie är i Paris för att förhindra Bonnie Prince Charlie att få fram pengar för att mobilisera ett uppror mot engelsmännen. Claire som ju är från framtiden vet att upproret kommer att misslyckas och sluta i ett skottskt blodbad. Därför intrigerar de i det franska hovet för att få inflytande över framförallt Bonnie Prince Charlie.

Hur de än försöker lyckas de inte och hamnar tillslut mitt i ett begynnande inbördeskrig.

Boken börjar med att Claire är tillbaka i "nutid", det vill säga i Skottland 1968. Med sig har hon sin dotter och de försöker gräva i vad som egentligen hände under det där inbördeskriget. Allt är lite dolt och ovisst eftersom dottern inte verkar känna till vad Claire har råkat ut för. Och som läsare blir jag väldigt intresserad. Varför är Claire i 1960-talets Skottland? Varför känner hon inte till vad som hände? Var hon inte med?

Min nyfikenhet blev väldigt stor och bladvändandet smattrar på. Snart nog påbörjas förklaringen när boken tar vid på 1700-talet där den föregående boken slutade.

Här blir det tyvärr en rejäl kvalitetssänkning. Tiden i Paris är både lång och relativt händelsefattig. Jag tappar intresset ända fram till att paret hamnar i Skottland igen. Där växlar boken upp igen och blir riktigt bra. Ända fram till en tvärniten mot slutet.

I boken finns en hatrelation till en annan karaktär. Den är av den grövsta sorten där karaktären i fråga inte går att se på utan annat än känslan av ren ondska. Sättet Gabaldon sammanför Claire, Jamie och den här tredje personen blir under delar av boken lite fånig. Deras vägar korsas på ett märkligt sätt och framförallt tycker jag att sättet huvudpersonerna Claire och Jamie bemöter denne personen tillslut blir löjeväckande. Herre Gud! Inte ens Jesus hade klarat av att vara så from. 

Orimligheten blir som en stor knockout och jag väljer till min egen förvåning att med mindre än 100 sidor kvar (boken är cirka 800 sidor) lägga ifrån mig boken.

Jag tycker mycket om upplägget i bokserien. Det är något med tidsresor som kittlar. Vetskapen om vad som ska hända. Den stora frågan om det går att ändra framtidens gång och så vidare. Kryddat med historiens vingslag är detta en perfekt bok för mig men tyvärr håller det inte i längden för att jag tycker att den känslomässiga relationen ovan helt enkelt blir absurt löjlig.

Jag tror inte att det blir fler böcker i den här serien framöver.

Lek, träning och hälsa

Igår blev min äldste son hemskjutsad från kompisen. De skulle ändå iväg och handla. Snällt!

Kompisen bor tio minuters promenad bort. Han hade alltså varit hemma på fem minuter per egen maskin.

För någon vecka sedan blev min yngste hemkörd. Promenadavstånd fem minuter. I det fallet skulle det inte handlas. Det var nog mer en trygghetsfråga. Kulregn, stridsvagnar och pedofiler bakom varje buske. Man vet aldrig. Det var ju också snällt.

All denna snällhet kliar i hela kroppen på mig. Det är samma snällhet som skjutsar barnen till och från skolan. Som köper busskort. Som låter barnen leka var de vill. Det vill säga inne större delen av tiden.

Jag kan inte minnas att jag någonsin blev skjutsat till eller från någon kompis. Vi cyklade och sprang. Det var ju aptråkigt att gå och tog en evighet.

Vi lekte ute!

Pantgömme, bollsporter, vilda västern, Robin Hood osv. I skogen, på fotbollsplan, på lekplatsen. Överallt! Året runt.

Hur många timmar lekte vi ute varje vecka?

Leken gav en fantastisk fysisk grund. Idag är det ändå vår generation som mår sämre och sämre. Vår fysik är dålig och vi blir bara mer och mer stressade. Hur ofta rör vi oss i förhållande till när vi var barn? Den självklara leken har i vuxenvärlden bytt namn till träning och då är det inte lika självklart längre. Då är det förknippat med tvång istället för lek och den som klarar av det är antingen duktig eller till och med tokig.

Vi har institutionaliserat ett beteende av stillasittande och bekvämlighet som gör att en sådan som jag anses vara lite galen.

Tränar i snitt lite drygt 1 gång om dagen. Vad blir det i timmar på en vecka? Kanske tio? Hur mycket mindre är det än när jag var barn?

Mycket mindre!

Nu "tvingar" vi in våra barn i institutionen vi har skapat med snällhet. Ungarna leker sällan ute och dessutom skjutsas det. Oj vad vi kan slå oss för bröstet. Vad snälla vi är. För att inte tala om vad nöjda vi är med oss själva när vi slår två flugor i en smäll. När vi tar tillvara på tekniken (exempelvis pokemon) som våra barn tycker så mycket om och dessutom får ut dem.

Våra barn idag är inte i närheten av den fysiska grund vi hade.

Jag är pappa till två grabbar som är 8 och 10 år och är aktivt engagerad i deras idrottsutövande. Jag är fotbollstränare och idrottslärare på en högstadieskola. Jag ser mängder med barn i alla åldrar och det jag ser skrämmer mig.

Koordination och fysiken är över lag väldigt dålig. Hur sjutton kommer folkhälsan se ut om 10-20 år?

Mer idrott i skolan? Absolut! Men kärnan måste vara att vi föräldrar slutar upp med den här kortsiktiga snällheten och tar ansvar vår och våra barns hälsa.

Just det! Ungarna gör inte som vi säger. De gör som vi gör.

Det gör ont och tar tid

Barn  har en förunderlig förmåga till tunnelseende. Ett tunnelseende och ett fokus som får dem att repetera och repetera. Vilket slit för att lära sig krypa och gå. Cykla. Ett evigt slit med massor av tårar. Om och om igen tills belöningen kommer.

Jag kan!

Men det är inte alltid lika roligt. Lära ungarna att äta det mesta. Phu!

För att inte tala om hur många timmars bråk jobbet att lära dem läsa har tagit. Däremot har det trixats med boll i mängder med timmar. Tårar där med tills rekordet har slagits. Igen och igen.

Vissa saker är vi motiverade att göra. Andra är det svårare att tvinga sig till. Ibland handlar det just om tvång. Tvinga barnen till det de inte vill. Tvinga sig själv....

Ett problem som är större idag eftersom vi så ofta får som vi vill? Minsta motståndets lag i allt.

Vissa saker tycker jag är givna. Vill jag bli bra på något. Verkligen lära mig så måste jag träna. Och det går sällan fort och det gör ofta ont (antingen mentalt eller fysiskt). Men belöningen finns där tillslut och den är väldigt mycket större om den inte kommer med en gång. Träningen, motståndet, tiden. Det är värt det!

Jag fick mig en tankeställare härom dagen. Eller mer en bekräftelse. Jag har medvetet ökat antalet kilometer i veckan. Löpning 6 dagar i rad hade resulterat i drygt 90 kilometer och nog för att benen till och från hade varit trötta under veckan men inte så farligt. Häftigt!

Jag började springa 2011. Fram tills dess ansåg jag att alla som sprang mer än en mil hade en skruv lös. Jag minns de där första gångerna när jag gjorde 12, 13 kilometer. Usch! Vad jobbigt det var. Benen började värka och när löprundan var slut var resten av dagen förstörd. Stapplade fram som en ledbruten pensionär och låg helst i soffan resten dagen. Totalt energilös. Sakta, sakta blev det både längre och mer. Kroppen har långsamt blivit starkare och nu klarar jag av löpningar som jag då aldrig hade kunnat drömma om. Och resten av dagen blir inte förstörd.

Hur ser det ut om ytterligare fem år? Det finns alltid de som är snabbare och bättre. Målet måste inte alls vara att nå till samma nivå men vetskapen om att det går, med en god portion tålamod, tycker jag är fascinerande. Vi är så otroligt formbara och har en sådan enorm utvecklingspotential om vi bara vill och ger saker och ting tid.

Det tar tid. Det gör ont. Men det vi tränar på blir vi bra på. Kanske kan vara värt att påminna sig om när allt i samhället ska gå så förbaskat snabbt hela tiden.

För det där tunnelseendet är inte barnsligt. Det är naturligt. Det kommer någonstans ifrån och har ett viktigt syfte. Problemet blir när motivationen störs av hemskheter som tidshets, lättja och bekvämlighet.

Gonatt

Vansinniga siffror på hur många som tar tabletter för att kunna somna. Hur många fler har bekymmer med detta? Finns troligtvis ett rejält mörkertal. Och som vanligt ska det medicineras istället för att se till vad orsakerna till den dåliga sömnen kan vara.

Jag har min åsikt klar. Den må vara amatörmässig men sunt förnuft är ingen dålig vägvisare. För övrigt är det inte svårt att leta upp bra tips för den som har svårt att somna. Allt i från när man ska ta sitt kaffe till hur ljust och svalt man bör ha det omkring sig osv....

- Träna så ofta som möjligt. Utomhus!!!! Helst på morgonen.

- Ge dig själv tid till reflektion. Jag är rädd att alldeles för många får den tiden först när de lägger huvudet på kudden. Då är det för sent. Bearbeta måste vi. Det är ett grundläggande behov som måste tillfredsställas men inte tusan kan man göra det precis innan man har tänkt att sova. Hjärnan jobbar på för att den behöver. Den slutar inte för att klockan är läggdags.

- Ta ansvar över din stress. Det är populärt att ge jobbet skulden eller något annat som man anser att man inte kontrollerar. Det är bekvämt och samtidigt lägger man ifrån sig ansvaret. Ja, självklart kan stress komma utifrån men framförallt handlar det om vårt egna förhållningssätt till arbetsuppgifter och måsten. Jag äger min egna stress och jag måste agera utefter vad jag har för behov. Jag måste som första steg vara medveten om vad problemet är. Sedan måste jag ta itu med problemet oavsett om det är en mobil som aldrig lämnar mig ifred eller om det är jag själv som omedvetet söker upp situationer som får mig att må dåligt.

När gör jag den här analysen? För min del när under träning utan musik eller något annat i öronen som stör det inre samtalet.

Kontentan är att vi måste börja förebygga det ohälsosamma istället för att försöka medicinera bort det. Sömnen är ju för sjutton ett av våra mest självklara behov.

För jag vägrar tro att jag råkar vara lyckligt lottad. När jag lägger mig är min kropp trött. Huvudet har pratat klart (och de gånger det inte har gjort det kommer svårigheten att somna som ett brev med posten). När jag läsandes i sängen kämpar mot gravitationen med mina ögonlock vet jag att det är dags och hade det inte varit för den sista skvätten hade jag somnat på bara några sekunder. Nu tar det istället några minuter.

Det är så gott att få sova!

Jokern av Markus Zusak

Ed Kennedys liv förändras hastigt efter ett bankrån. Hans liv är inte speciellt spännande eller hoppfullt men efter det där rånet får han plötsligt olika meddelanden i form av spelkort. Snart inser han att meddelandena är uppdrag som han förväntas utföra. Uppdragen innebär att han ska hjälpa okända människor med olika problem.

I processen med att hjälpa andra förändras han och förstår att det finns en hel del med hans egna liv som borde förändras.

Det här är en härligt varm och kärleksfull bok. Vi som har läst Boktjuven känner igen oss en del i det annorlunda sättet att skriva samt den underbara människosynen. Till jul är det inte ovanligt att säga att det är roligare att ge än att få och den här boken förstärker det. Det finns så många situationer i boken att le åt och den ger en härlig generös känsla.

Hur kan jag själv hjälpa mer? Både för deras och för egen del.....

Det här var min andra Zusak. Boktjuven är en av de absolut bästa böcker jag har läst. Den här är väldigt bra även om den inte når upp till samma mytologiska nivå.

"Du är alltid så nöjd"

"Du är alltid så nöjd efter dina tävlingar."

Aten marathon 2015

Är det så? Och om det stämmer, varför?

Jag har funderat över detta ett tag nu och inser att det nog faktiskt är så. Allt som oftast är jag inte bara nöjd utan till och med väldigt nöjd. Vad kommer det sig?

Jag tror att det beror på ett flertal saker.

1. Jag tävlar jämförelsevis inte så ofta. Jag orkar inte det. För mig är en tävling både ett fysiskt och mentalt test som sliter. Jag behöver återhämtning och därför blir det orimligt att tävla för ofta eftersom min grundinställning är att det då är max som gäller och inget annat.

2. Jag kommer väl förberedd till en tävling. Det spelar ingen roll ifall det är skidor, cykling eller löpning. Jag tränar specifikt för det jag ska göra.

3. Jag har bra målbilder. Först och främst är de alltid flera till antalet. Ett mål där allt går perfekt och jag stormar fram som en vilde. Ett mer blygsamt och ett som är anpassat till misslyckanden och yttre faktorer, såsom punkteringar, skador och väder.

4. Målbilderna är flexibla. När jag gav mig ut på okänd mark i Aktivitus trailrace 100 miles visste jag inte vad som väntade. Efter halva loppet insåg jag att jag inte skulle lyckas genomföra tävlingen. Försvarsmekanismerna i hjärnan ställde om siktet och hittade ett nytt mål. Få till ett personbästa i längd. Bryta 100 kilometers gränsen.

5. Jag väljer att se det positiva i det jag har gjort. Lidingöloppets silvermedaljgräns missade jag med 1 minut. 1 minut!!!! Hur irriterande var inte det? Jag hade kunnat välja att se på det loppet med bitterhet och besvikelse. Och det är klart att de tankarna aldrig helt försvinner men samtidigt sprang jag drygt 20 minuter snabbare än första gången. 20 minuter!!!! Det är bra det :). Och för sjutton hur många klarar av att springa över 100 kilometer på en dag. Skulle jag då istället lägga fokus på att jag inte klarade 100 miles? Aldrig i livet!

Vad vore jag utan idrott? Så mycket som den har gjort för mig och fortfarande gör. För givetvis är det jag skrivit ovan inget som stannar vid idrotten. Dessa tankar tar jag med mig i allt jag gör.

Ta jobb och familjeliv till exempel. Hur ska man klara det utan flexibilitet och anpassning till de förutsättningar man har? Detta tror jag är kärnan i problematiken med stress och att människor inte mår bra. Målbilden är inte rimlig i förhållande till vilka förutsättningar som finns. Denna obalans kan inte ge annat än negativa tankar och misslyckanden istället för att rationellt se på förhållandena ifrån ett annat perspektiv och inse att jag minsann ska vara bra nöjd med det jag gör.

Odödlig!?

Det är mycket om stress just nu. På jobbet. I nyheterna.

Den där gropen man bara inte får ramla ner i. För gör man det tar det tid att komma upp igen. Och vilken hjälp finns att få? Stressyndrom är förhållandevis nytt i den mån att det inte finns något självklart recept att behandla det med. Det är så individuellt. Vad stressar? Utifrån? Inifrån? Hur åtgärdar jag det?

Så se för allt i världen till att inte ramla i. Men det är lättare sagt än gjort. För gropen är inte tydlig och risken är att man ser den först när man är i den.

Jag har alltid sett mig själv som odödlig. Här och nu klarar jag allt och det finns ingen risk för utbrändhet. Jag tror att vi ofta ser på oss själva på just det sättet. Man kör på och har ett groplöst perspektiv.

Jag har själv aldrig varit i närheten av den där gropen. Eller?

Med lite perspektiv inser jag att jag kanske var väldigt nära. För vad hände egentligen? Småbarnsåren. Den enorma trotsen. Det otroligt stora behovet av tystnad. TV-n stängdes av, likaså radion i bilen. Musiken försvann. Och jag började springa! Löpning som var så starkt förknippad med fotbollens försäsong. Ångest!

Men ändå. Jag behövde komma bort. Jag minns att det inte kändes bra att "överge" min fru om så bara för någon timma men det måste göras. Jag behövde en ventil.

Hur nära gropen var jag? Ingen aning och det är väl det som är poängen att det är så otroligt svårt att veta. Det viktiga var att jag hade ett behov av någonting och lyckades tillfredsställa det.

Medvetet eller omedvetet drog jag i en handbroms och lyckades ändra riktning. Alla har inte den turen. Och det är väl egentligen det jag så starkt vill jobba med. Få folk att stanna till lite och fundera över sin tillvaro. Reflektera och ta hand om sig själva. Ha rimliga mål och ambitioner. Ge redskap för att undvika den där hemska gropen.

Avgiftning

För drygt 5 år sedan tog livet en ny väg. Efter att ha läst Mats-Eric Nilssons böcker Äkta vara och Den hemlige kocken blev min fru och jag upplysta om hur det stod till med maten och alla dess tillsatser och märkligheter. Vi blev nog i första hand förvånade över hur illa det var och samtidigt äcklade över hur mycket skit vi omedvetet satte i oss. Det ledde till mycket finstilt läsning. Innehållsförteckning efter innehållsförteckning gicks igenom och vi rensade bort en hel del "mat". I samma veva fick vi genom Andreas Eenfeldt och Ann Fernholm upp ögonen över det enorma sockerintaget och vilka fördelar det kunde innebära att tänka om.

Teorin och den upplevda verkligheten gjorde susen och det var påtagligt hur mycket bättre det både kändes och blev. Matkassen blev betydligt dyrare men som jag brukar säga. Vad ska man lägga pengar på om inte vad vi stoppar i oss?

Solkrämerna försvann även de någon gång under den här perioden. Vilket skämt! Att folk fortfarande inte vet bättre än att kleta på sig det där giftet som gör mer skada än nytta.

Vad finns det mer att reflektera över?

Vad innehåller egentligen våra tvättmedel? Schampon? Krämer mm. Hud har vi mycket av och den suger gärna åt sig..., ja vadå?

Jag har länge velat gå ytterligare ett steg i avgiftningen men det har inte blivit av. Vi mår jättebra och är ytterst sällan sjuka så motivationen har uteblivit. Saltdeon ovan gjorde entré för något år sedan men jag har av någon anledning inte gått över till den fullt ut.

Förmodligen på grund av någon liten rädsla för att den inte ska fungera riktigt vilket skulle resultera i fuktighet och illaluktande. Märkligt egentligen eftersom alternativet jag har haft med aluminium! i knappast har varit speciellt bra. Från och med nu är det enbart saltdeon som gäller

Allt kan bli bättre och jag har knappast haft bråttom men nu åker all annan deo i papperskorgen så får vi se när jag tar kampen med resten.

Mud run 2017

Jag började lite otippat börja springa 2011. Då fick jag upp ögonen för Tjurruset och blev riktigt sugen på att vara med i det. Men av olika anledningar blev det inte av och sedan föll det bort från medvetandet. Egentligen fram till för några veckor sedan då min bror vann två startplatser till Mud Run här i Göteborg.

Vi visste inte exakt vad som väntade men kopplingen till Tjurruset var inte svår att hitta. Dagarna före kände jag mig riktigt sugen och såg en fröjd i att få komma upp i puls och ge järnet från start eftersom distansen på 7 km kändes så kort. Något jag inte gjort på länge eftersom det mesta har handlat om längre distanser och därmed ett annat sätt att springa.

Lite uppvärmning och sen iväg. Jag kände direkt att det här passade mig perfekt. Lite mjukt och lerigt, stort fokus på att sätta fötterna rätt. Där är jag jäkligt stark men så kom bassäng efter bassäng med gyttjebad.

Inget jag direkt har tränat på men oj vad roligt det var att ohämmat få kasta sig i och krypa och dra sig fram för att i nästa steg försöka fortsätta springa. Andra halvan av loppet blev löpvänligare och en stor eloge till alla medtävlande. Väldigt glatt och väldigt ödmjukt i spåret när jag forsade fram och önskade bli förbisläppt.

Blev en gång lite väl ivrig och omdömeslös när det vid en av bassängerna fotograferades vilt av en kameraman. Mycket som flög igenom huvudet där och skvätte lite lätt på honom. Snällt uttryckt kände jag att han kunde få uppleva lite. Tänkte inte på det där med kameran men hans reaktion gav mig lite dåligt samvete. Förlåt.

Ett fantastiskt roligt lopp och jag är säker på att mina grabbar en dag vill prova på det här. För som jag har nämnt tidigare.

Det finns en tjusning i att få grisa ner sig.

Planering och timing för att må bättre

Kan det vara så att två dagar i sitt innehåll kan vara i princip identiska men att de ändå upplevs totalt olika beroende på när man väljer att göra de olika sakerna?

För min del är det tveklöst så. Jag ska ge några exempel.

Kliver upp ur sängen och tar mig lite morgongroggy till kaffebryggaren. Motoriken är sådär och risken att spilla och klanta mig är stor när jag ska brygga dagens första omgång. Dessutom är jag inte riktigt i fas att klara av motgångar så dags på dygnet.

Alternativet? Ladda bryggaren kvällen före. Risken att misslyckas med att enbart trycka på den där knappen är minimal. Riktigt bra odds för en bra början på dagen.

Träning på kvällen gör att det kan vara svårt att varva ner och somna. Om samma träning görs tidigare, helst på morgonen, får jag istället med mig massor av energi inför resten av dagens alla uppgifter.

Tandborstningen. Kanske ett fånigt exempel man jag har i många år nu satt i system att borsta tänderna några timmar innan sänggång. För det slår aldrig fel. De gånger jag av någon anledning inte har gjort det tycker jag att det är apjobbigt att framkalla kraft att borsta de där tänderna när hela mitt jag bara vill inta sängen. Och eftersom jag är uppvuxen på 80-talet med flourtant och allt så sitter det djupt inne i ryggraden att en av de största synderna man kan begå är att inte borsta tänderna innan man går och lägger sig. Alltså. En djävulskt jobbig kamp att ta om det sker för sent....:)

Bok - skärmtid eller skärmtid -bok. Med boken sist blir ögonlocken sakta så där härligt tunga och sömnen går tillslut inte att motstå. Det motsatta kan jag faktiskt göra om jag av någon anledning inte får/vill somna för tidigt. Taktiskt bra ibland men i det stora hela vill jag ju kunna somna och det är ytterst sällan några problem.

Oavsett om det är stort eller smått så påverkar planering och timing mitt välmående. Jag undrar hur många fler saker jag kan göra annorlunda?

EB-loppet

Sjöar, tjärn och stigar. Backe upp och backe ner. Blommor, buskar och skog i vackra färger. Pulsen går upp och ner. Kropp och huvud får sitt. Många timmar och framförallt många tankar i Partilles härliga natur.

En av tankarna som hade ploppat upp lite då och då var att anordna en löptävling. Det blev aldrig mer än så. Vem är lilla jag att arrangera något sådant?

Så en dag ställer min bror frågan om vi inte skulle försöka arrangera ett välgörenhetslopp till förmån för sjukdomen EB (Epidermolysis Bullosa) som hans dotter Natalie har.

Bild: Christian Granqvist

Ett välgörenhetslopp. Hur gör man? Vad krävs? Skulle någon komma? Det saknas ju inte direkt löptävlingar.

Tänk om det hade stannat där... För ofta gör det ju det när man ska ge sig i färd med något nytt och okänt. Tanken finns men man kommer aldrig till skott och så blir det bara inte av.

Ideérna sprutade fram. Bansträckning, sociala medier, sponsorer, t-shirts, tidtagning. Tillslut kom vi fram till ett skelett.

- Ingen tidtagning.
- Ett familjeevenemang.
- Två sträckor.
- Enklast möjliga banor, men i naturen.

Med huvuddelen spikad handlade det sedan mycket om att fånga sponsorer och deltagare. Vi hoppades mycket på vänner och bekanta i första hand. Skulle vi kunna bli 50 st? Min bror nämnde någon gång, ganska tidigt, siffran hundra och jag minns att jag tänkte att jag måste få ner honom på jorden igen. Men sakta tickade det på och jag är övertygad att framförallt Facebook hade en viktig roll. Loppets existens spreds och jag tror att vår tanke om att göra loppet till ett kravlöst familjeevenemang var nyckeln och att det är ett välgörenhetslopp. Folk som vill springa och tävla har en uppsjö med alternativ. Det hade varit svårt att få dem på kroken. Familjer däremot där det inte alltid är självklart att springa en mil skulle kanske tycka att det var skönt med en utflykt utan krav och prestationer. När det dessutom handlar om att göra gott blir det en trevlig kombination.

Och folk har hjärtan. Stora hjärtan! Många anmälde sig trots att de visste att de inte skulle springa. Många hjälpte oss mycket med att sprida information om loppet.

Välgörenhet!

Och vad är det om inte välgörenhet när företag är villiga att ge oss pengar utan tanke på egen vinning? De betalade och erbjöds lite uppmärksamhet på nätet och ett tryck på t-shirten. En t-shirt till hur många då?

Det känns därför extra roligt att det blev så många som anmälde sig. 437 stycken! Som att vi kan ge tillbaka något som ingen rimligtvis kunde förvänta sig.

Bild: Christian Granqvist

Tur med tillfälligheter och massor med tid och engagemang gjorde att det blev himla bra. Inte kunde jag till exempel ana att den där äventyrslöpningen i våras skulle leda till en ny bekantskap i Magnus Carlsson som händelsevis jobbar för GP och som sedan skrev en väldigt bra och för oss viktig artikel. Kiosken kunde ha öppet och vädergudarna förbarmade sig över oss med sol under de timmar vi var igång.

Jag var emot att vi skulle ha en vattendepå efter halva sträckan. Tänkte att det inte behövdes och skulle leda till onödigt arbete. Som tur var körde vi på det ändå och jag upplevde att det var uppskattat.

Proffsigt värre!

Jag är också övertygad om att det inte alls hade blivit så bra om inte min bror hade haft sina pittbullterriergener i sig. Drivande som få och med en härligt gränslös inställning.

För egen del har allt som har haft med loppet att göra varit väldigt utvecklande och roligt. Jag känner också en glädje i att vi har gjort det här tillsammans. Ett gemensamt projekt med framförallt storebror men även med våra familjer. Klart att det betyder något. Och vad är det vi har gjort?

Tack vare oss har EB-föreningen fått in nästan 95 000 kr.

Det känns väldigt, väldigt bra och jag ser fram emot arbetet med nästa års EB-lopp.

Långsamt snabbare

Det är intressant när teori och praktik går ihop. Om jag läser mig till vissa sanningar är det väldigt roligt att därefter faktiskt uppleva dem. Likadant åt andra hållet när jag upplever vissa sanningar som jag senare får bekräftat i text.

Kondition är ett ämne jag läst en hel del om och praktiskt utövat i många år. Först genom fotbollen och de senaste åren framförallt via löpningen.

Under Tjörn triathlon sprang jag min näst snabbaste halvmara någonsin. Det överraskade mig eftersom jag hade 90 kilometer cykling i benen. Jag har funderat en hel del på vad det kom sig att jag kunde springa så snabbt som jag gjorde. Det finns naturligtvis inte bara en förklaring. Jag kan tänka mig ett antal:

- Förkylningen jag hade gjorde att jag vilade mer än vanligt inför loppet.

- Loppet var relativt platt.

- De fyra varven där jag jagade andra löpare (däribland kollega Christoffer) och alla familjemöten gav massor med extra energi.

Men den förklaringen jag tror mest på är att all långsam löpning med trötta ben har gjort skillnad. Det senaste året (eller kanske till och med det senaste åren) har jag nämligen knappt ägnat mig åt speciellt många intervaller överhuvudtaget. Några tröskelpass har det blivit men framförallt har det varit mycket lågintensiv träning. Oftast med trötta ben. Jag har som sagt läst om detta (Maffetone med flera) men teorin låter lite märklig. Det känns som att man borde springa snabbt på träning för att bli snabbare, vilket ju också i mångt och mycket är fallet. Oerhört intressant att det inte bara finns ett sätt och ännu intressantare att få uppleva det.

Nästan så att jag blir sugen på en halvmara utan 90 kilometers cykling i benen för att slå en ny rekordtid. Nästan.

Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle

Jag fick rådet att inte sträckläsa den här boken eftersom den kräver en hel del eftertanke och det var tveklöst ett gott råd.

Eckhart Tolles "Lev livet fullt ut" är inget man river av. För min del orkade jag inte mycket mer än några sidor i taget eftersom boken verkligen krävde min fulla koncentration.

Jag tycker att det är svårt att återge vad det är den handlar om. En sammanfattning skulle kunna vara att vägen till lycka är att leva här och nu. Att finnas här och nu genom att vara närvarande och fokuserad. Här och nu finns inga olyckor eller problem. Istället ska man försöka skjuta bort intellektet  eftersom det är det som får oss att tänka framåt och bakåt vilket inte är bra då det är där problemen finns. Lösningen är alltså att låta bli att tänka och försöka förnimma nuet istället.

Förklaringen ovan är inte helt rättvis men det är så jag har förstått kärnan i boken. Och gudarna ska veta att det var en hel del jag inte riktigt begrep men samtidigt köper jag mycket av resonemanget sett ifrån egna erfarenheter. Vad är stress och oro om inte farhågor inför vad som eventuellt ska ske? Mycket negativt kommer upp genom att tänka på och irritera sig över saker som hänt. Problem ältas istället för att avskrivas. Oftast mår jag själv som bäst när jag lyckas med bedriften att inte tänka. Det ger lugn och energi - lycka!?

Samtidigt kan jag ju tänka tillbaka på bra saker och är det inte bra?

Som sagt begrep jag inte allt och därför är det kanske en idé att i framtiden plocka upp den här boken igen. För den är väldigt tänkvärd och den gör mig otroligt motiverad att utvecklas på det här området. För tänk om man kan komma ytterligare steg i sin mentala utveckling som minimerar eller till och med tar bort ilska, frustration, oro och till och med sjukdom. Låter väldigt lockande.

Jag tar kampen nu

Bild: Royne Mercurio

Personlighet handlar till viss del om vad vi har för inställning till saker och ting. Ser jag saker från ett positivt perspektiv eller inte? Vill jag få saker avverkade eller göra dem i sista stund? Tar jag kampen eller smiter jag undan?

Barnuppfostran, träning, kost och hälsa. Oavsett vad det handlar om har vi en inställning till hur vi hanterar frågan. 

Jag tror på "här och nu". Att göra det sen är problematiskt eftersom sen har en tendens att aldrig inträffa. Det blir flytande och flummigt. Man ger sig möjlighet att förhala och risken blir resultatlöshet.

Det kostar att göra saker här och nu men det är mödan värt. Kanske att man inte alltid får till det men det är i mina ögon ett klart bättre utgångsläge än att alltid tänka "sen".

Dessutom är det en avgörande skillnad på att ha saker hängande över sig jämt och ständigt jämfört med den lilla belöning man faktiskt får när beslut tas och saker blir gjort.

Jag väntar alltså inte till nyår med att börja ett hälsosammare liv eller få ungarna att äta broccoli.

Jag börjar nu!