Träningssammanställning 2018

2018 kommer för alltid bli förknippat med Aktivitus trailrace 100 miles. Året då jag sprang och sprang. Jagade mil efter mil och hur jag fortsatte med det även efter loppet. Lusten att löpa som förstärktes av resan med Icebug till Norge, Sälen fjällmarathon och Icebug Xperience i Bohuslän. Hur jag halvvägs in på året insåg att jag, även genom att trappa ner löpningen ändå skulle komma upp i att löpa i snitt 1 mil om dagen under året.

2019 kommer jag medvetet att löpa mindre. Dels för att siktet är inställt på Kalmar Ironman i augusti men kanske framförallt för att jag tror att det är smart. Egentligen vill jag helst fortsätta att bara springa på men jag tror inte att jag är odödlig. Jag tror att det är vettigt att ta det lugnare. Vila löparkroppen.

2018 i kilometer

Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Arbetstid - fritid - semester

Många yrken kräver att man gör ett aktivt val för att inte jobba. Det handlar inte om att stämpla in och ut på en stämpelklocka eftersom jobbet så gärna hänger med hem via papper, via nätet eller bara för att problem och grubbleri vägrar lämna huvudet.

Tydliga regelverk har alltid hjälpt mig att göra bra val och framförallt att hålla dessa val. 

Jag har en arbetstid med tillhörande uppgifter. Problemet är att det inte är självklart att dessa arbetsuppgifter alltid görs på jobbet. För att hantera det hjälper det att punkta upp vissa förhållningsregler. 

Här är några av mina:

- Jobbmejl kollas bara på jobbet och aldrig i slutet på dagen.

- Jobbtelefonen stannar på jobbet.

- Arbetsuppgifter som inte utförs på jobbet ska i möjligaste mån vara av den arten att de inte påverkar mig negativt i den mån att huvudet riskerar att spinna åt fel håll. Kort uttryckt - positivare/roligare arbetsuppgifter hemma.

- Vid hemmajobb ska jag i förväg ha bestämt hur lång tid som ska jobbas. Den tiden får inte överskridas.

- Prata jobb eller om jobbet är att jobba - ej tillåtet på min fritid/semester.

- Min ledighet och semester har jag förtjänat och den ska inte ägnas åt jobb.

- Övertid ska innebära lön. Jag jobbar inte extra gratis för att jag inte hinner under min arbetstid. Min insats måste få vara tillräckligt bra. Målet är inte att vara någon superlärare i några år för att krascha in i den berömda väggen. Genom att våga vara tillräckligt bra kommer jag vara bra nog för mina elever och kollegor och framförallt för mig själv vilket i grund och botten är viktigast. Vem drar fördel av att jag är sjukskriven?

Det handlar om att ha "rätt" grundinställning till sig själv och sitt yrke. Att vara trygg i att det jag gör är både bra och viktigt. Och är det inte det så är det inte jag som individ som ska betala för det. Jag arbetar utifrån de förutsättningar jag har och får. Om inte det räcker så är det något man måste ta med sin chef i andra hand och i första hand med sig själv.

Har jag rimliga ambitioner och mål? Är det där problemet ligger? Eller är kravbilden"uppifrån" orimlig?

Oavsett vad man kommer fram till så måste det egna välbefinnandet gå först. 

Rök av Dan Vyleta

Folk ryker. Det är ett tecken på synd. Ju mer rök du avger desto sämre människa är du. Men hur kommer det sig att vissa är bättre än andra?

Två internatpojkar märker att det är något som inte riktigt stämmer. Är det hela en konspiration? För vissa människor ryker trots allt inte. Är de helt enkelt godare eller beror det på något annat? Hur kommer det sig att dessa "goda" människor alltid är från samhällets toppskikt?

Den här boken fångade mig totalt. Vilken härlig handling. Så fantasieggande och mystisk. Jag får mängder med egna tankar och förklaringar. Berättelsen går vidare och jag som läsare får veta lite, lite till. Sådär lagom så att boken stimulerar min egna fantasi.

Hur mycket fantasybok är det? Är det eliten som kontrollerar röken? Är det ren och skär maktmissbruk för att kunna ha kvar klassamhället?

Det här är en väldigt fantasieggande och bra bok ända till slutet som tyvärr inte håller måttet enligt mig. Kanske för att mina egna förklaringsmodeller inte gick hand i hand med författarens. Vad vet jag?

Ändå en bok väl värd att läsa.

21 tankar om det 21:a århundradet av Yuval Noah Harari

Hur ser världen ut och varför? Hur kommer den att se ut? Vilka är våra största utmaningar och bekymmer?

Hararis bok är tveklöst oerhört tänkvärd. Det ställs många intressanta frågor i boken om vår samtid och diskussionerna som följer är väldigt intressanta. Vår tekniska utveckling har givetvis både fram- och baksidor. Vart kommer den att leda oss? Vilka jobb kommer att finnas i framtiden? Kommer det att finnas jobb? Vår ständiga nyfikenhet leder oss hela tiden "framåt" och utvecklingen blir närmast science fiction. Och det är kanske det som är så fascinerande och läskigt. Vi vet inte riktigt vart det här leder.

Reflektion och medvetenhet. Utvecklingen snurrar på så snabbt att dessa två egenskaper kanske kommer att bli de viktigaste av alla. För att må så bra som möjligt. För att inte sugas in av farten och sen aldrig ta sig ur. Att bli slav under utvecklingen utan att ens förstå det själv.

Det här är verkligen en bok att läsa. Både två och tre gånger till.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

En liten kort bok om ett stort och viktigt ämne. Farfar som har alzheimers har förtroliga samtal med sin sonson. Om livet och sorgen av att huvudet tar farväl snabbare än kroppen.

Jag är ju sedan tidigare oerhört svag för Backmans författarskap. Skrattets och sorgens mästare visar återigen prov på hur mästerlig han är på att hantera känsloregistret. Boken berör mig verkligen. Kanske extra mycket för att ämnet i sig som aldrig har varit aktuellt tidigare sakta kanske kommer att bli det då den äldre generation börjar bli just äldre. 

Jag hoppar innerligt att det dröjer.

Hjärnbalans av Katarina Gospic

Bara någon sida in i boken kände jag att det kunde vara läge att ha mina post it lappar i närhet. Men efter ett tag insåg jag att det inte var någon idé eftersom hela boken skulle komma att krylla av dem och då tappar de onekligen i betydelse.

Boken tar upp hur hjärnan fungerar och reagerar. Varför vi tänker som vi gör och vad det är som påverkar vårt mentala mående. Hur dopamin och andra hormoner med glädje sprutar igång av olika typer av stimuli såsom den digitala världen.

Boken är fantastiskt bra och jag tror att den skulle hjälpa många att kunna ta tag i sin mentala hälsa eftersom den så bra förklarar hur och varför vi agerar som vi gör. Det är ju inte en slump att vi åker dit och missbrukar exempelvis sociala medier. Det är väl uttänkt och genom att förstå detta kanske det blir lättare att sätta upp regler för sig själv för att må bättre. Regler som för övrigt Katarina Gospic boken igenom tipsar om. Regler som vi måste ha eftersom samhället ser ut som det gör idag.

Vi kan inte och ska inte säga nej till utvecklingen men vi måste lära oss att hantera den. och det är vi, generellt sett, inte i närheten av att göra just nu.

Ömmande hälsenor

Sommaren 2016 under min träning inför Ultravasan fick jag egentligen för första gången uppleva vad det innebär att ha ömma hälsenor. Mornarna var värst där de första stapplande stegen kändes som om kroppen satte igång ett reningssystem där en stålborste putsade bort flera kilo rost från mina stackars hälsenor. Kände mig som en riktigt gammal gubbe.

Fart, längd och underlag är både det som orsakar men även det man kan anpassa när hälsenorna inte är på topp. Långsam löpning som inte är för lång och på underlag som inte kostar så mycket, företrädesvis grusväg eller lättsprungen stig, försämrar inte hälsenorna. Tvärtom tror jag att det är bra, att den lättare ansträngningen ser till att det blir ett blodflöde, en cirkulation som hjälper. Jag tror i största allmänhet inte på vila. Förutom den där sommaren och har jag till och från känt av mina hälsenor och jag upplever att om jag bara är smart och anpassar min löpning efter förutsättningarna går det alldeles utmärkt att fortsätta springa.

Det allmänna rådet för att bli av med problemet, förutom vila, är att göra olika typer av tåhävningar. Det är något jag inte har ägnat mig speciellt mycket åt. Jag har velat men inte riktigt vågat eftersom jag har varit lite rädd för hur vaderna ska reagera på den ökade ansträngningen parallellt med den ökande löpningen.

Nu däremot när jag trappar ner löpningen blir det tåhävningar varje dag. Får se om det gör någon skillnad.

En annan förändring mot tidigare är att min lysande och genialiska entreprenörsanda har tillverkat ett nytt plagg.

Hälsenevärmaren.

Har i flera år upplevt det väldigt skönt för hälsenorna att ta på sig ett par varma ullsockar. Problemet har varit att det blivit för varmt och obehagligt svettigt om fötterna.

Min klippska idé har gjort att jag kan ha värmen på mest hela tiden, även när jag sover och jag upplever att det gör nytta/skillnad. Det lite snabbare trailpasset med Solvikingarna varannan torsdag märker jag alltid av lite extra följande morgon men om jag sover med mina hälsenevärmare känns det bättre.

Återstår att se om den mindre löpningen, tåhävningarna och mina värmare gör att jag bli kvitt bekymret helt och hållet.

Sky runner av Emelie Forsberg

Inspiration, löpar- och upplevelseglädje. Den här boken är mumma för motivationen. Fantastiska bilder tillsamman med erfarenheter och reflektioner av en enormt duktig idrottare och löpare.

Den berör förutom skidalpinismen och löpningen även yoga och livet i stort. Den har ett trevligt upplägg med alla bilder och är väldigt lättläst. Den får framförallt igång två tankar i mitt huvud.

Det första är det faktum att människor med samma intresse, i det här fallet ultralöpare, väldigt ofta kommer fram till samma slutsatser och värderingar. Det avkopplande och minimalt stressande, ambitionen och förmågan att njuta av det enkla. Av naturen. Viljan att sätta mål och klara dem. Uppskattningen av vägen fram till målet och motståndet som det faktiskt innebär att besegra.

Det andra är att boken påminner mig om ödmjukheten. Att ingen har facit. Alla gör vi olika och det betyder inte att den ene gör fel och den andre gör rätt. Resultaten talar för sig självt. Jag äter exempelvis inte som Emelie Forsberg och jag får erkänna att jag fortfarande tror att jag gör rätt och hon fel :) Men samtidigt är det med all önskvärd tydlighet så att hon har klarat sig förhållandevis bra hittills....

Perfekt bok för de som tycker att det är jobbigt att ta sig ut i höstrusket.

Inflammation av Martina Johansson & Ralf Sundberg

Boken går grundligt igenom hur vi påverkas av vad vi stoppar i oss och vad vi utsätter oss för. Både ner på cell- och hormonnivå och vad vi faktiskt kan se och känna.

Mat och miljö, gifter och sinnesstämning. Vi påverkas i smått och stort beroende på hur hur vårt förhållande är till dem och det den här boken gör så bra är att den får läsaren att förstå att kropp och huvud hör ihop. Det går inte att särskilja dem.

Hur mår jag? Ska jag acceptera att det är annat än bra?

Nej! Naturligtvis inte. Vi är i grunden välfungerande. Problemet är att vi lever i en tid då man måste göra väldigt aktiva val för att må bra. Vilka de här bra valen är får man onekligen på ett bra sätt reda på i den här boken. Den är relativt lättläst. Framförallt när den kommer till praktiska saker men även teorin är begriplig om man inte har allt för bråttom i sin läsning.

För egen del påverkas jag väldigt mycket av boken. Martina Johansson och Ralf Sundberg har jag sedan tidigare ett högt förtroende för och boken repeterar en hel del av det jag tidigare läst. Jag får påminnelser och bekräftelser om vad som är bra för min hälsa och jag blir motiverad att fortsätta med mitt sätt att leva och funderar mer och mer på om jag ska ta ytterligare steg.

- Ska jag slopa det lilla jag unnar mig helt?
- Ska jag få in hårdare styrketräning på gym?
- Ska jag prova på 3-5 dagars fastan?

Nyfikenheten är stor men hur stor är min motivation? Jag mår ju redan så bra. Vill jag ändra på mina vanor och rutiner för att ge plats åt ovan? Vad ska jag ta bort eller ändra på då?

Vill poängtera vikten av att läsa den här boken trots att jag läst en hel del om ämnet tidigare. Det blir verkligen ett sätt att repetera, påminna och motivera. Ämnet är inte helt lättbegripligt och jag känner att jag sakta men säkert blir mer och mer säker på mina kunskaper som jag samlar på mig. Framförallt eftersom teorin och praktiken går hand i hand. Jag läser och funderar. Reflekterar över mina egna erfarenheter och upplevelser. Det är väldigt utvecklande och roligt.

Mina elevers skärmtid

Att jobba på en högstadieskola har givetvis både sina för- och nackdelar. Det är till exempel  oundvikligt att inte reflektera över samhällets "utveckling" angående våra smartphones. Ständigt tittas det i dem eller är det bara min uppfattning som är sån?

Knappast.

Men hur mycket skärmtid har de egentligen?

I fredags roade jag mig med att få lite koll på detta. Mina elever, en klass i år 8 och en klass i år 9, fick ta reda på hur mycket skärmtid de hade under den senaste veckan. Förutom skärmtiden var jag nyfiken på vilka tre appar/funktioner som låg i topp.

Tidsspannet för deras skärmtid var lördag till fredag kl 15.

Resultat
De tre apparna som ungdomarna lägger mest tid på är Youtube, Instagram och Snapchat.

I årskurs 8:
Minst tid: 13 timmar
Mest tid: 74 timmar
Snittid: 36 timmar

I årskurs 9:
Minst tid: 21 timmar
Mest tid: 63 timmar
Snittid: 40,5 timmar

I och med att fredagen inte var till ända får man anta att veckoskärmtiden skulle fyllas på ytterligare under eftermiddagen/kvällen. Snittiden låg alltså strax under 6 timmar/dag och skulle med största sannolikhet överskrida 6 timmar efter fredagens slut.

Reflektioner
Siffrorna ovan är alltså aktivt tittande på skärmen. Om telefonen är svart men det kommer ljud ifrån den såsom musik eller pod så är detta inte med i statistiken. Det berör bara smartphonen! All annan tid såsom datorn i skolan (där mängder av elever naturligtvis är inne på annat än skolarbete) och annan skärm hemma är heller inte med.

I den bästa av världar sover de omkring 8 timmar per dag. I samma fina värld tränar de eller har någon fritidsaktivitet kanske tre gånger per vecka á två timmar. För att förenkla matematiken säger vi en timma per dag. De går i skolan cirka sju timmar per dag och även om de givetvis använder all möjlig tid de kan få till telefonerna så blir det rimligtvis inte så mycket i totalen eftersom de trots har en och annan lektion.

Dygnet har 24 timmar och våra elever använder alltså i princip all vaken tid de har till sina telefoner om man tar bort det jag nämnt ovan.

Med utgångspunkt i vad de sysslar med på sina telefoner är de alltså passiva underhållningskonsumenter ungefär 6 timmar per dag.

Det är viktigt att ha i åtanke att dessa skärmtidssiffror är just ett snitt. Ett flertal elever har ett sunt eller sundare förhållningssätt till sina telefoner men den stora massan har det inte.

Ungdomarnas skärmtid är fruktansvärt hög men jag tycker att det är viktigt att inte stirra sig blind på den. Hur ser tiden ut utan skärm?

- Apati och ointresse för allt annat.
- Koncentrationssvårigheter.
- Oförmåga att ta motgångar.
- Stora sömnsvårigheter.

Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Kärnan är ändå att i princip allt som vi idag känner till om psykisk och fysisk hälsa får sig en snyting av all skärmtid.

Slutligen. Vems är ansvaret? Vem subventionerar det här beteendet? Och för att inte bara peka finger åt våra tonåringar. Är vi bättre själva?

Sömn av Christian Benedict och Minna Tunberg

Motivationen står som spön i backen.

Jag är lite förundrad över hur glupskt jag konsumerar böcker, artiklar och liknande som har med hälsa att göra. Den senaste i raden är den här boken om sömn. Jag för min del somnar som en stock varje kväll och upplever att jag inte har några problem med min sömn överhuvudtaget. Ändå lockade den här boken och det ångrar jag inte.

Boken är fantastiskt bra. Den förklarar på ett väldigt tydligt sätt vad det är som händer i kropp och huvud när vi sover och varför det är så viktigt för oss. Den redogör för hälsorisker med för lite sömn och naturligtvis då även vinsterna. Givetvis tar den även upp tips för hur man kan eller ska göra för att somna och sova på bästa sätt.

Det gladde mig att jag sedan tidigare var bekant med det mesta som tas upp i boken men självklart gick det upp ett och annat ljus också.

Egentligen är det självklart men ändå fick jag mig en tankeställare när författarna tar upp betydelsen av att se sömnen som en del av hela dagen. Våra vanor påverkar varandra. Med en bra sömn blir det lättare att ta bra beslut angående exempelvis mat och rörelse.

Sömn - kost - rörelse.

Varför är dessa tre grundpelare för en god hälsa så svåra att sköta på ett bra sätt? Det ju knappast någon hemlighet hur stor betydelse de har och ändå verkar vi tro att vi på något sätt kan slarva med dem alla tre som om vi vore odödliga.

Det som frustrerar mig mest är i mötet med mina elever. Alldeles för många missköter dessa tre och jag når inte fram. Andra lockelser får dem att nagga och missköta. Parallellen till några av de sju dödssynderna går inte obemärkt förbi.

Religiös tillhörighet eller ej. Vi måste ha ett tydligt regelverk för att må bra. Förr blev det mörkt och det fanns inte så mycket mer att göra än att ge efter för tröttheten på kvällen. Idag krävs det disciplin för att ha äga en bra sömn. Ett aktivt val.

Och det är väl det som är det stora problemet. Alla lockelser som får oss att åsidosätta vår egna hälsa.

Är jag beroende?

Jag har vid tidigare tillfällen haft "pauser" från nätet och sociala medier. Vid dessa tillfällen har det alltid varit på bortaplan. På platser där det inte har funnits någon vettig tillgång till wifi.

Jag har aldrig upplevt att det skulle vara ett problem och jag har funderat på om det delvis har berott på att det har varit på bortaplan. Hur skulle jag känna om jag provade på hemma i vardagen där rutinerna är väl genomarbetade?

Skulle det bli jobbigare? Svårare?

Mitt lilla experiment har enbart handlat om sociala medier. Att klippa internet helt hade inte varit möjligt med tanke på hur både jobb och vardag är knutet till nätet.

Jag har funderat mycket på det här med beroende och även läst en del om det. Det framkommer tydligt att det handlar om två saker. Dels hur hjärnan påverkas av olika hormonella belöningssystem och dels att vanan/rutinerna påverkar mycket eftersom de ofta sitter djupt i ryggraden på oss.

Jag har egentligen inte så mycket att jämföra med. Jag har aldrig druckit alkohol eller nyttjat tobak. Min enda preferens är socker.

Oj vad gott det är. Och oj så djupt sockerintaget sitter i ryggraden på mig. I hela mitt liv har sockerintaget förknippats med mys, samkväm, tröst och belöning.

I snart 7 år har jag varit väldigt restriktiv med kolhydrater. Det betyder naturligtvis att jag under den här tiden även har dragit ner på det goda under den här tiden. Dragit ner och minskat kraftigt men inte klippt helt.

Varför har jag inte klippt helt? För att det trots allt är gott? För att det sitter så djupt? För att känna mig mänsklig?

Jag har sedan länge insett att jag till viss del är beroende och till och med något av en missbrukare. Det finns en anledning till att jag sällan köper hem gott. Det försvinner nämligen ganska fort ner i min mage. Och jag för en medveten kamp varje dag (eller kanske varje gång jag är och handlar) för att minimera och låta bli. Förnuftet vet att jag mår bäst av det.

Förnuftet har också en väldigt klar agenda vad gäller mitt förhållande till sociala medier. I grund och botten handlar det om att jag vill synas och nå ut. Jag har tankar och idéer som jag tror att andra skulle må bra av. Samtidigt ska jag inte förneka att jag blir nyfiken och intresserad av andra och vad de hittar på.

Hur fast är jag? Är det för min del på sockernivå?

Nu har det gått lite drygt två veckor. Under den här tiden har jag varit inne på Facebook vid ett tillfälle. Orsaken var att hitta bilder från Icebug backyard trail i Jonsered som jag inte lyckades få tag i någon annanstans. Jag passade då även på att lägga upp två inlägg på min sida.

När jag skulle logga in var jag lite kluven. Skulle jag utföra mina ärenden och bara dem eller skulle jag kika även på annat?

HAR JAG MISSAT NÅGOT?

Såklart att den frågan ekade i mitt huvud och min nyfikenhet fick mig att se efter.

Nej. Jag hade inte missat något av betydelse och det berodde givetvis på två saker:

1. Eftersom jag inte varit aktiv så har jag inte heller något som studsat tillbaka.
2. Min grundtid jag i normala fall lägger på sociala medier är låg och eftersom jag inte har så många tentakler ute så händer i regel inte heller så mycket.

Hur har då dessa två veckor känts?

Till min glädje är det inte i närheten av sockernivån. Jag kan med gott samvete skriva att det inte har varit några problem alls och jag tror att det har med de två punkterna ovan att göra. Det och givetvis det faktum att jag inte är uppvuxen med sociala medier. Jag har det inte i ryggraden på samma sätt som sockret.

Det finns egentligen bara en sak som jag har saknat och det har varit att inte kunna lägga ut bilder med tillhörande tankar på Instagram. Det är något jag genuint tycker om och som faktiskt på sätt och vis har utvecklat mig som människa. Inte att lägga upp saker på nätet utan mer att verkligen se omgivningen och reflektera över vad det är jag tar in. Detta synsätt har onekligen gjort att jag kommer på tankar och paralleller som min omgivning symboliserar. 

Min "tröst" har varit att min avhållsamhet inte ska vara för evigt och samtidigt kan jag inte undgå att tänka att de där bilderna och de där tankarna naturligtvis ändå existerar. I mitt huvud vilket är det viktigaste.

Sen är det trevligt att dela med sig och givetvis nödvändigt om det en dag ska leda någonstans ur ett yrkesperspektiv.

Den stora frågan för mig är kanske hur viktigt det här med Lärarhälsocoachen är?

Men beroendet handlar enbart om socker och att må bra förstås.

Jag brukar säga att rörelse är min religion och att skogen är min kyrka. Och om nu beroendetankarna övergick till tro i den här texten så är jag utan tvekan en religiös fundamentalist.

Factfulness av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling

Bokens utgångspunkt är ett antal enkätfrågor om världens beskaffenhet som Rosling har ställt där de flesta av oss svarar fel eller i alla fall inte tillräckligt mycket rätt. Svaren är nedslående oavsett vem det är som får frågorna. Nobelpristagare, politiker eller gemene man tycks inte ha koll på världen. Det är så illa att vi till och med blir slagna av schimpanser som när de slumpmässigt svarar får bättre resultat än oss.

Varför är det så? Varför har vi en så snedvriden och felaktig bild av vår värld och omgivning?

Det är detta boken handlar om och författarna benar ner orsakerna till 10 så kallade instinkter som både förklarar varför och ger en redskap för att framöver inte bli "lurad".

Kontentan är att statistiken visar att vi har det enormt mycket bättre än vad vi tror. Vi har en tendens att leva kvar i gamla sanningar, gamla olyckor som idag är felaktiga.

Boken får mig att känna mig obildad men inte dum. Den ger en rejäl positiv skjuts i min egna numera uppdaterade version av världen. Vilken kompetensutveckling både för mig som människa och som SO-lärare.

Återigen en bok som borde läsas av alla.

I snitt 1 mil om dagen under ett år

2014 - 1500 km

2015 - 2635 km

2016 - 2943 km

2017 - 3151 km

I slutet av varje år sammanställer jag min träning/rörelse. För snart ett år sedan när jag blickade mot 2018 föddes den lilla tanken om att springa 3650 km på ett år. I snitt 1 mil om dagen. 

Häftigt!

Jag har skrivit lite om detta tidigare:

http://bockermm.blogspot.com/2018/07/det-kravlosa-malet-1-mil-om-dagen-under.html

Under året som gått har jag sakta närmat mig. Jag har hoppats och trott. Jag har räknat och kalkylerat och slutligen insett att jag kommer att klara den där milen. Att jag dessutom kommer att göra det trots att jag medvetet trappar ner löpningen till förmån för andra träningsformer. 

Om och om igen har jag varit inne på Runkeeper för att se hur avståndet krymper. Gottat mig! Jag har insett hur viktigt det är för mig. Fotbollsspelaren som avskydde löpning men ändå började springa. Som sakta sprang mer och mer och som tillslut blev frälst. 

Magiskt för mig att få ihop i snitt 1 mil om dagen under ett år. 

Jag har byggt upp en längtan och förväntan. Funderat på hur detta ska firas och sett fram emot den där dagen när jag kommer att kunna se 3650 km i träningsappen. Det enda som skulle kunna hindra mig är ett par brutna ben. 

I min lyckliga bubbla kommer plötsligt en tanke och plötsligt pyser det till och jag får en sort mental punktering. 

Runkeeper och jag har i alla år utgått ifrån kalenderår. Tanken som ploppade upp var att jag i och med  och framförallt efter Aktivitus trailrace 100 miles 2017 har sprungit mer än tidigare. 

Det visade sig att jag redan hade uppnått den där magiska milen om dagen under ett år och det med råge. Mellan juli 2017 och juni 2018 sprang jag 4153 km ett snitt på 80 km/vecka och således lite drygt 1 mil om dagen.

Just nu innehar jag en väldigt märklig känsla. Naturligtvis är jag både väldigt nöjd, stolt och förundrad men samtidigt känner jag mig nästan lite lurad. Vägen till målet är viktigt och det är så härligt att komma i mål. Att då inse att jag redan sprungit i mål utan att ha varit medveten om det blir ju mycket konstigt. 

Kanske att detta är en tankeställare eller en påminnelse om att målen visserligen är viktiga men att det är vägen dit som är kärnan. För i grund och botten hamnar ju alla avklarade mål bakom en och man måste blicka framåt. Jag kan ändå inte riktigt släppa tanken av att ha blivit lurad.

En liten bonus i "eländet" är ändå att jag för någon månad sedan, när jag såg att jag skulle klara detta, funderade på om jag inte skulle ge mig på att hinna med att springa 4000 km på ett år. Jag kände dock att det inte var så viktigt och lät bli. Kände mig stark som orkade stå emot en lockande tanke. 

Nu blev det så ändå. Kul.

De 7 dödssynderna noveller

Boken samlar de bästa bidragen i en novelltävling om de 7 dödssynderna i modern tappning. Kul med både format och ämne. En tids förströelse som påminner om att en bra historia inte behöver vara lång för att vara bra.

Två av novellerna fastnade lite extra. Lättja och vrede. Lättjan eftersom den känns så enormt aktuell i största allmänhet i vårt samhälle idag. Vrede för att jag ur ett personligt plan vet hur fel den är men ändå alldeles för ofta inte lyckas stå emot den. Hur jag någonstans mitt i ilskan vet att jag borde lugna mig men där behovet att få explodera är för stort.

Bra läsning som dessutom gav en del självreflektion.

Den aldrig sinande godisskålen

Jag hittade en ny funktion på min telefon härom dagen som fick huvudet att snurra på för fullt.

Med ett leende minns jag barndomens härliga drömmar. Tänk om tiden kunde stå stilla när jag hade som roligast? Tänk om jag hade kunnat flyga? Och det fort eftersom avståndet till kompisarna var sååå långt?

Eller tänk om den där godisskålen aldrig tog slut och att den bara innehöll de godaste bitarna?

Mm... Himmelriket. Dessutom såg jag inga problem ifall drömmarna skulle slå in. Då fanns inga konsekvenser i mitt huvud. Inte i någon annans heller. För det där med tänderna var ju bara att borsta.

Tänk då. Tänk om den alltid stod där. Bara att ta för sig. Plocka bit efter bit. Hur mycket som helst och när som helst. Antingen bara sitta där och ta för sig eller den härliga vetskapen om att går jag ett rum bort så finns skålen alltid kvar. Det är bara att sätta sig igen eller promenera förbi och roffa åt sig ett gäng bitar. Orimligt att plocka med sig skålen om man ska iväg någonstans men då hade det bara varit att fylla fickorna. Planering!!

Ständig tillfredsställelse utan begränsning. Ljuvliga tanke.

Jag fick inte godis jämt. Snålt! Och där av den härliga drömmen.

Ja just det. Då kostade godiset ungefär lika mycket som nu. Socker. Den enda vara som inte har gått upp i pris på trettio år?

Funktionen i telefonen....

Våra telefoner. Våra appar och spel. Sociala medier. Alla är de konstruerade att belöna oss på samma sätt som godisskålen ovan. Bara att gotta ner sig. När som helst och var som helst. Massor av stimulans utan begränsning. Ett tag var det inte socialt accepterat att smaska på telefonen i tid och otid men eftersom ingen idag kan låta bli så har det sakta övergått till ett "allasmissbruk". Som naturligtvis inte är ett missbruk när alla gör det och därför normaliserat.

Abonnemanget är betalat så det är bara att köra på och eftersom det inte finns någon vuxen närvarande ens bland vuxna finns heller ingen pekpinne som talar om att detta inte är lämpligt. Skålen med gott försvinner aldrig och därför är vi inte medvetna om hur mycket tid vi faktiskt lägger på kortvarig stimulans som i längden leder oss in i ohälsa.

Kan siffrorna och statistiken hjälpa oss? Jag hoppas det.

Det är lustigt ändå. Jag är 39 år och får anses vara vuxen. Jag klarar inte av att ha godis och gott hemma men lyckas ha ett bra regelverk gentemot min skärmtid. Medvetenheten gör att vi inte köper hem gott allt för ofta. Är det även den som gör att jag förhållandevis enkelt kan låta bli all den där skärmtiden? Kanske. Eller kan det vara att jag aldrig har gottat ner mig i den tillräckligt djupt för att bli beroende?

Jag vet inte. Men jag är övertygad om att många behöver göra något sin skärmtid och det nu. Kanske läge att kika in lite då och då för att svart på vitt se hur mycket tid som läggs under en vecka. Kanske fundera på hur mycket tid det blir på en månad. På ett år. Och på så sätt ge sig möjligheten att bli medveten om sin eventuella överkonsumtion. Eller kanske till och med missbruk?

Medvetenhet.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

I den kristet fundamentalistiska republiken Gilead är Offreds uppgift att föda barn. Hon och hennes gelikar lever i ständig rädsla och de vågar knappt prata med varandra. Vem kan man lita på? I en diktatur är det omöjligt att skilja mellan vän och fiende. Rädslan gör alla till eventuella spioner och samtidigt bildar det ofria samhället ett självklart motstånd. Offred är kritisk men måste naturligtvis tänka på sin egna överlevnad. I händerna på sina överordnade kan hon inte mycket annat än att foga sig. Men ändå....

Jag tycker att det är en väldigt kittlande berättelse. Det mentala fängelset när man inte får tänka och tycka vad man vill. Rädslan för vad som kan hända om någon misstänker något. Sant eller inte spelar ingen roll bara misstanken kan leda en i fördärvet. Och så givetvis den svages motstånd. Mörkret som inte verkar annat än bestå och ändå finns det där svaga lilla ljuset. Ett hopp om något annat.

Länge tänker jag att boken är lovande och att det snart ska smälla till. Men det gör det aldrig. Istället fortsätter boken i samma takt och egentligen händer inte så mycket ändå finns där hela tiden en mystik, en nerv som håller boken vid liv och som får mig hela tiden att vaksamt vända blad då varje liten detalj känns viktig oavsett hur obetydlig den verkar.

Det här är en "långsam", spännande och fantasieggande bok med ett klockrent slut i bästa Arkiv-X anda.

Icebug Backyard Trail 2018

Jag hade inte tänkt tävla något mer i år men var lite sugen på Icebugs tävling i Jonsered. Nära och bra och dessutom kändes det lite solidariskt att vara med eftersom de stöttade oss i vårt EB-lopp på ett förträffligt sätt.

Under veckan ådrog jag mig något skit i förkylningsform och kände mig inte på topp. Ytterst lite löpning/träning inför helgen...

Kvällen innan grillade vi friskt. Min grillgen har känts utsvulten efter sommarens förbud. Av bara farten slank det ner härliga mängder kött men även, choklad och parmesanchips och kefir och.....

Gott!!

Men en bit in på kvällen rullade det runt i magen och kändes allt annat än bra. Även lördag morgon kändes magen märklig men kände mig ändå taggad. Med tanke på förkylningen tänkte jag att det för ovanlighetens skull kunde vara kul med pulsband.

Hela familjen iväg. Alla skulle deltaga på ett eller annat sätt. Kul!

Passade givetvis på att göra reklam för EB-loppet.

Hade tittat till kartan innan loppet och hade ganska bra koll på var vi skulle springa. På sätt och vis var det hemmaplan och jag kände att jag hade bra koll på backar och terräng. En del bekanta ansikten på plats varav flera riktigt starka löpare.

I fint sällskap med Fredrik Larsson som i våras vann Aktivitus trailrace 100 miles.

Jag kom iväg bra och hamnade snart i en liten klunga. Var noga med att inte vara först. Så mycket bekvämare att följa istället för att hålla koll på snitslarna. Banan var väldigt utmanande med tuff kupering. Jag har ju bra koll eftersom jag har sprungit här många gånger. Dock aldrig med fart. Och det kändes som att nyckeln var att springa/gå smart. Det gick fort och jag vågade eller kunde inte trycka på allt för mycket uppför med rädsla för att samla på mig för mycket mjölksyra. Därför tappade jag en del gentemot de jag sprang med uppför. Mycket ovanligt! Jag brukar vara som starkast uppför men inte den här dagen. Var det för att det gick fort? Var det förkylningen? Eller var förkylningen mest ett mentalt hinder?

Andra halvan av loppet kamperade jag med två andra. De kändes starkare än mig och jag tappade, framförallt uppför, men tog igen vid vätskekontroller (drack inget) och vid spångarna. Tydligt att jag hade en fördel av mina ståldubbar.

Med ett par kilometer kvar var det mest nerför. Jag hade lyckats täppa till luckan mellan mig och mina två kompisar vilket kändes bra och med några hundra meter kvar var vi bara två. Där orkade jag inte riktigt hänga med i älgakliven och vek ner mig. Kändes lite jobbigt att inte kunna kräma ur lite till ur kroppen. Precis före målgång mötte min lille upp vilket gladde mig och med facit i hand kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Sprang väldigt bra och framförallt smart. Förkylningens inverkan tror jag var marginell. Visst! Jag tror att jag hade kunnat trycka på lite mer i uppförsbackarna utan den och jag tror att jag förmodligen hade orkat med den sista farthöjningen. Men i det stora hela hade det inte gjort någon egentlig skillnad. Möjligtvis en placering och det är inget jag hänger läpp över. Med en snittpuls på 176 kan jag inte konstatera annat än att jag tveklöst hade gjort mitt bästa.

Det blev pallplats för Pintaric den här dagen trots lite förkylning. Men det var tyvärr inte jag...:)

Kampen bröderna emellan vid slutspurten är redan en familjeklassiker och som tur var vann den äldste.

De kallade mig gud av Stefan Schwarz

Finns det någon fotbollsintresserad uppvuxen med Stefan Schwarz som inte vill läsa den här boken? Jag har svårt att tro det. En mer unik svensk fotbollsspelare får man leta efter.

Han stod för något väldigt speciellt. En inställning till sporten, ett spelsätt och en proffsighet som påverkade iallafall mig oerhört mycket.

Jag njuter av att läsa och minnas men förstår ganska snart att det här är en bok för den inbitne. Den saknar nämligen ett djup då det mesta känns mest som ett referat av vad han har varit med om. Som läsare får jag inga större detaljer eller tankar från Schwarz. Boken är bra ändå men nog saknas en och annan dimension som hade kunnat göra boken väldigt mycket bättre. Istället blir det lite ytligt kanske upprepande. De han nämner har han bara vänligt att säga om och budskapet hamras verkligen in. Man kämpar för laget och ställer upp för laget. Det blir i längden lite urvattnat.

Jag hade velat veta mer? Och att det skulle vara mindre politiskt korrekt. Nog måste det ha funnits konflikter och problem med lagkamrater och ledare också?

Det som ändå blir lite djupare och därmed bra är kapitlen om hans familj. Kanske framförallt det om hans autistiske son och misshandeln/rånet som familjen drabbades av.

Oavsett tycker jag boken är läsvärd. Om inte annat så för att återuppleva vissa fotbollshändelser jag så väl kommer ihåg.

Jag mår visst förträffligt bra!

Jag har i sex och ett halvt år ätit en lågkolhydratkost och därmed inte varit rädd för exempelvis mättat fett.

Jag har i drygt fyra år fastat. I korta ordalag har det inneburit att jag inte äter frukost och att jag en gång i veckan har fastat i omkring 24 timmar.

Jag har i cirka 4 års tid tränat i snitt en gång per dag. Kanske lite drygt till och med....

Hela det här paketet har inletts med en teoretisk övertygelse. Jag har läst och lyssnat. Tagit till mig av andras kunskaper och sedan genomfört själv. Jag har trott. Praktiserandet har bekräftat min övertygelse. Jag har verkligen mått bra av det jag har gjort. Jag har känt mig stark. Jag har varit frisk och jag har i flera år nu "vetat" att jag gör rätt.

För hur ska det annars tolkas? Upplevelsen ljuger väl inte? Eller kan det finnas tvivel? Det jag gör kanske anses vara extremt eftersom alla inte gör likadant och kanske framförallt eftersom det av många fortfarande anses fel att exempelvis äta som jag gör.

Jag har länge funderat på att göra en hälsoanalys. Jag har tvekat. Jag mår ju så bra. Varför då lägga ganska mycket pengar på en undersökning? Och samtidigt! Siffror!!! Det är kul och roligt med siffror. Oerhört intressant att få veta mer "vetenskapligt". Kanske bra att ha ett utgångsläge inför den där dagen jag kanske inte mår så bra?

Hur mår jag egentligen? Vad har jag för värden? Blodfetter, blodsocker, järn- och mineralnivåer, hormoner och så vidare.

Tillslut togs beslutet och några provrör senare var det bara att vänta. Jag har nu gått igenom resultatet. Siffror och kommentarer så att till och med jag förstår.

Jag mår visst förträffligt bra!

Roligt att se även om jag inte blev förvånad. Men också oerhört kittlande att gotta ner sig och fundera på vad som eventuellt kan bli bättre. För det är ett ständigt mål. Utveckling. Vad behöver jag göra för att må ännu bättre?

Ett sådant beslut togs i somras.

Jag är generellt emot medicin och tillskott men så är jag ju inte som alla andra. All träning och kanske framförallt all löpning kanske kräver mer än jag kan få i mig? Magnesium för att musklerna ska återhämta sig och må bättre?

Provresultaten visade sig vara väldigt, väldigt fina.

Min primitiva sida skulle vilja köra upp resultatet i ansiktet på en och annan person (framförallt kolesterolnivåerna) men det vore naturligtvis fruktansvärt fånigt och barnsligt.

Magnesiumnivåerna är ok och det tack vare tillskottet!? Det känns givet att den nivån hade legat lägre annars .

Utifrån provsvaren kan jag se en sak att göra annorlunda. De senaste året har jag reagerat på att mitt hb-värde har legat lite lägre än tidigare när jag har lämnat blod. Hb-värdet ger en indikation om hur järnnivåerna i kroppen är men är i sig inte helt tillförlitligt. För att få en bättre bild krävs andra prover bland annat på något som heter P-ferritin (kroppens järndepå). Dessa siffror har jag nu fått och jag kan konstatera att jag ligger på en ok nivå, men på den nedre delen av skalan.

Med tanke på hur mycket jag tränar och att jag dessutom lämnar blod fyra gånger per år borde jag ta de där järntabletterna oftare. Jag har hittills nöjt mig med att ta dem en gång per år men känner att jag borde ta dem efter varje blodgivning.

Så får det bli. Kommer jag märka någon skillnad? Kanske inte men jag kommer att veta att jag gör allt jag kan för att få fram den bästa versionen av mig själv och det är inte fel att gå omkring med det i bakhuvudet.

Magsmart av David Jonsson

Återigen en bok om magen, bakterier, hormoner, kost och hälsa. Är ju så enormt intresserad av detta och tyckte att det kunde vara en god idé att läsa om det igen fast av en annan författare.

I Magsmart går David Jonsson grundligt igenom vad "vi" idag vet om hur vår mage påverkar vår hälsa. Hur bakteriefloran agerar och reagerar på vad vi stoppar i oss och på vad vi gör och inte gör.

Vi lär oss mer och mer hela tiden ändå är det så mycket vi inte vet. Fascinerande!

Jag tycker att boken är väldigt bra dels för att Jonsson skriver på ett sätt som tilltalar. Många härliga och bildliga liknelser som får mig både att förstå bättre och skratta lite. Samtidigt känns han väldigt politiskt korrekt och girar och svänger för att inte sticka ut för mycket. Dessutom är jag själv enormt påverkad av min livsstil och alla fördelar den har. Det tillsammans men min nyfikenhet mot en ketogen kost gör att jag blir lite väl kritisk och kanske till och med misstroende i vissa delar av boken. Bland annat är Jonsson tveksam till mättat fett vilket inte jag är och dessutom verkar mer och mer forskning tyda mot att mättat fett inte är farligt. Det är det där med forskning.... Vad ska man tro?

Jämförelsen med Martina Johansson och hennes böcker i ämnet är oundviklig. Det finns framförallt likheter i dessa två författares böcker men även vissa saker som skiljer sig åt. Jag hade velat lyssna på en diskussion dem emellan.

Slutet av boken höjer helheten. Här går Jonsson mer in på vad vi ska äta och diskuterar olika naturfolk och deras kostvanor. Han menar att det dessa folk har gemensamt är att de äter riktig mat och att det är det som är kärnan. Det handlar inte om hur mycket kolhydrater, fett och proteiner vi stoppar (där är nämligen naturfolken olika) i oss utan att det viktiga istället är kvalitén på dem. Detta eftersom det finns kolhydrater och fetter som både är bra och dåliga för vår tarm/hälsa.

Hur ska man äta då? Naturlig mat - riktigt mat! Utan socker och mjöl. Därom råder ingen tvekan och har man kommit dit är mycket vunnet.

Men sen?

Paleo? LCHF? Eller ingen speciell inriktning förutom att man äter riktig mat gjort från grunden med vettiga råvaror?

Där tror jag att det bara finns ett svar.

Man får prova sig fram och upptäcka vad man själv mår bäst av.

EB-loppet 2018

Full fart mot andra upplagan av EB-loppet.

Nu är vi inga nybörjare längre. Manegen är krattad och första årets succé kan inte annat än att göra år två ännu bättre. 430 Anmälda 2017. Kan vi bli 500 stycken 2018?

Jobbet vi gör handlar om tre saker:

1. Synas! Göra reklam för loppet.
2. Få folk att anmäla sig.
3. Hitta sponsorer/välgörare.

Några av förra årets sponsorer säger ja direkt. Tänk att ett positivt svar kan göra en så lycklig. Några säger tyvärr nej och jakten på nya sponsorer tar fart.

Det är till en början inspirerande men efter ett tag mer tungrott. Ett nej är ett nej och är faktiskt ganska enkelt att acceptera. Men när folk blir otydliga och vi tvingas återkomma för tredje och till och med en fjärde gång tömmer det en på kraft och tid. Kraft och tid vi hade kunnat lägga på andra potentiella sponsorer. Kraft och tid till att sätt upp fler lappar om loppet och så vidare.

11 härliga sponsorer/välgörare blev det tillslut.

Så mycket roligare då med alla oväntade och positiva vändningar:

Jonas, en gammal fotbollskamrat, jobbar för Lokalpressen och spottar fram en artikel.

Mustafa Mohamed hjälper oss att göra reklam och säger att det finns en möjlighet att han kommer själv. Det blev tyvärr inte så men välviljan värmde.

Partilles E20 skylt lyser fredagen före loppet på ett särdeles vackert sätt.

Icebug ställer upp som sista sponsor och gör att hela evenemanget blir klart proffsigare med både skor, snitslar och presentkort.

Dagen blev precis som den familjedag vi ville att det skulle bli. Folk som gick, löpare, ultralöpare, en och annan Ironman på plats. Barn och hundar. Alla glada inför en kravlös dag i trevligt sällskap. Ändå gick det givetvis att se ett och annat horn sticka upp. Tävlingsnerven fanns där fastän vi inte tog tid. En krydda som aldrig lyser med sin frånvaro.

Ja. EB-loppet är som inget annat lopp. Det är ett familjeprojekt som för oss närmare varandra. Ett projekt som utmynnar i kärlek, omtanke, värme, generositet och:

90 086 kr

Efter månader med jobb är det plötsligt slut men ändå inte. Energin sprudlar och vi har redan mängder med tankar på hur vi ska göra nästa år. Ett år som blir precis lika bra som 2018 med en skillnad.

Ännu fler insamlade pengar för att hjälpa de med Epidermolysis Bullosa.

Återkomsten av Simon Scarrow

Macro och Cato är tillbaka i Britannien för att sälla sig till de trupper som försöker kuva de bångstyriga stammarna med Caratacus som ledare. De skickas för att ta över ansvaret för ett fort i utkanterna och inser att centurionen på plats har fört ett skräckvälde. Ett skräckvälde som senare kommer att slå tillbaka med full kraft mot dem själva.

Det här är tolfte boken i serien om Macro och Cato och jag blir återigen imponerad över att Scarrow lyckas hålla stilen. Och det är kanske fel uttryckt för den här boken håller inte bara stilen. Den är tveklöst en av de bättre. Det beror på att förutom de vanliga ingredienserna har den här någon form av gastkramande spänning i sig som får mig att sitta som på nålar. Som en slags verklig oro över hur det ska gå för mina hjältar och att det den här gången verkligen ser illa ut.

Skickligt!

Traillöpning som gemensam upplevelse

Jag förespråkar i vanliga fall ensamhet. Tid för mig själv och mina egna tankar. Möjlighet till reflektion och analys, planering och beslut. Tid för tystnad.

Den här ensamheten har i flera år nu varit väldigt starkt förknippad med löpning i skogen. Rörelsen gör mig kreativ och det är få saker som är lika nyttiga för min mentala och fysiska hälsa.

Eftersom jag är lärare och därmed ofta i ett socialt sammanhang har den här balansen mellan ensamhet och tillsammans varit oerhört viktig. Överhuvudtaget är det påfallande ofta som det där med balans är viktigt.

Jag har blivit påmind om detta i och med lite olika äventyr samt genom de gemensamma trailpassen med Solvikingarna som jag har fått förmånen att hålla.

Där springer vi ett gäng och upplever tillsammans. För det är så jag ser det. En gemensam upplevelse som råkar vara i rörelsen kallad löpning som vi alla tycker om.

Jag får även en härlig frihetskänsla. Vi är så oerhört privilegierade som kan ta beslutet att tillsammans njuta av stigar och skog, ett och annat bad och till och med lite bergsklättring.

Vi delar upplevelsen och njuter tillsammans. Både under löpningen och efter.

Det är inte så dumt det heller...

Välj dina intryck

Vi klarar inte av att äta hur mycket som helst. Eller att vara vakna hur länge som helst. Inte heller....

Jag vill påstå att vi inte klarar av för mycket av någonting.

Idag riskerar vi att drunkna i intryck och information.

Jag tror inte på multitasking och jag tror inte heller att vi totalt klarar av att hantera hur många intryck som helst.

Så vilka intryck ska vi ägna oss åt?

De vi mår bra av givetvis. Men vilka är det? Jag tror att det är en idé att jämställa vår intryckskonsumtion med exempelvis socker. Kanske gott och smaskigt till en början men inget vi mår bra av i längden.

Vi kanske tycker att det är intressant eller till och med avslappnande att dyka ner i sociala medier och simma runt där i tid och otid. Vi utsätts därmed för mängder med information och intryck. Tid läggs men den investeras inte.

Jag tror att vi ska ta sig en rejäl funderare på vilka intryck vi väljer att lägga tid på.

Vad ger det mig? Här och nu? I längden?

Är det verkligen ett värde i bekanta och obekantas livsöden och dramer? Som en ständig såpopera som aldrig tar slut.

Vad ger det oss i längden? Stress? Skeva ideal? Tidslöseri!!!!

Det finns en sak jag aldrig blir mätt på och som alltid ger mig något här och nu och i längden.

Naturen!

Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim

"Är det omgivningen som är stressig. Eller är det ditt inre?" Den zenbuddhistiska munken Haemin Sunim berättar i den här boken sina tankar om livet, livssituationer och hur man bäst hanterar dem.

Bokens kapitel inleder med en liten text ofta med något exempel som berör det ämne kapitlet handlar om. Därefter följer ett antal sidor med små korta visdomsreflektioner. Olika meningar som på olika sätt berör kapitlets ämne.

Till en början var jag rädd för att min läsning skulle bli för snabb. För forcerande. Att jag därmed skulle missa betydelsen i vad dessa småstycken hade att säga. Har aldrig varit bra på att ta in dikter och liknande. Ta in något kort och begrunda. Men, men, jag börjar märka av en utveckling. Oavsett om det beror på mig eller Haemin Sunim känner jag att jag läser och tar in. Tar mig tid till att begrunda och fundera. Så skönt att inte ha bråttom. Skönt att läsa långsamt.

Boken får mig att tänka på Herregud&Co av Roine Mercurio. Kalendern vi har hemma med bild och text för varje dag. Visdom och humor som träffar i hjärtat. Jag tänker mig att styckena i den här boken skulle kunna fungera på samma sätt. Små meningar att läsa. En för varje dag. Att ha med sig och påminnas om hur självklart livet kan vara men hur svårt det är att minnas det.

En väldigt bra bok. En nyttig och nödvändig bok. För även om jag tycker att jag har kommit långt i min mentala hälsa och personliga utveckling så har jag långt kvar att vandra. Och den här boken är en fin kompass för att hålla rätt riktning.

Den rädda löparen av Kristina Paltén

Så är den äntligen här. Boken om Kristina Palténs löpning genom Iran. Jag har läst om henne och lyssnat på henne i olika poddar. I närmare tre år har jag väntat och längtat efter boken.

Förväntningarna givetvis skyhöga. Ändå kände jag på mig att jag inte skulle bli besviken.

Boken är jättebra!

Den handlar om rädslor och förutfattade meningar. Om medmänsklighet och glädje. Om tron på det goda och givetvis en del av det onda som tyvärr alltid finns. Om kärlek och givetvis lite löpning.

Jag hoppas verkligen att folk förstår att den här boken inte är en löparbok. Löpningen är redskapet som binder samman Kristinas upplevelser men absolut inget som det fokuseras på.

Jag för min del tycker givetvis att allt som har med löpningen att göra är av största intresse och hade gärna läst mer om det. Men jag inser att det i så fall är till en väldigt smal publik och då finns det andra böcker som berör det.

Nej, den här boken är så mycket mer än löpning. Det är en bok som borde läsas av alla. Kanske framförallt i dessa tider då vi har det så bra och tenderar att bygga upp rädslor för noll och ingenting.

Rädslor och oro. Känslor som vi så gärna har inför något som kanske aldrig inträffar. Så meningslöst och energikrävande.

Det gäller att ha perspektiv och för mig kommer Kristina Paltén för alltid symbolisera detta. Att som ensam kvinna springa genom ett helt land med en helt annan kultur och religion. Fantastiskt!

Nu väntar och längtar jag på att få se dokumentären....

Tar bort det tråkiga och därmed det roliga...

Usch! Där hänger det dåliga samvetet. Tanken att stryka är såååå tråkig!

För att inte tala om gräsmattan - den är visserligen minimal. Men ändå.

Tvätten, disken, städningen (fast just dammsugningen går något så när bra).

Handla....

Allt som oftast tråkiga måsten som jag inte vill göra. Det finns ju så mycket annat roligare och mer utvecklande.

Men så bor vi ju i fantastiska Sverige på 2000-talet. Vår grymmaste välfärd! Vi har inte bara möjlighet att tillgodose de mest grundläggande behoven. Vi har nu även mängder med både tjänster och pengar som öppnar dörrar och nya möjligheter.

Rationalisera bort det tråkiga och jobbiga.

Skjortorna kan lämnas in, matkassarna kan komma till dörren och vi har ett rutavdrag som ger oss möjlighet att billigare betala någon annan att göra jobbet. Eller något annat.... Den självgående gräsklipparen...

Grymt! Finns väl även sådana dammsugare!?

Men disken då? Inte kan man väl köpa bort den?

Ungarna. Genialiskt! Kan motivera det med att de minsann måste lära sig. I alla fall tills de får egna barn. Risk för att bli farfar onödigt tidigt kanske...?

Alla dessa härliga lösningar som tar bort det tråkiga ur vågskålen livet. Och givetvis leder denna obalans oundvikligen till att allt bra och roligt tappar i värde. Vill inte det tråkiga och jobbiga.

Men! Vi behöver jämvikten. Vi behöver det tråkiga för att uppskatta det roliga. Annars blir det en form av rolighetsinflation. Ett tillstånd där det positiva inte är bra nog eftersom vi inte upplever motsatsen. Jag tror även att det leder till att vi blir sämre på motgångar. För oavsett hur gärna vi kan ta bort tråkigheter så kommer de aldrig helt att försvinna. Och hur hanterar vi de nya tråkigheterna när de lite plötsligt kommer med posten?

Vi har det så "bra" att vi riskerar vårt välmående eftersom vi blir dåliga på det obekväma och tråkiga. Så dåliga att minsta motgång blir väldigt svåra att hantera.

Löpningen påminner mig om detta varje gång. Apjobbigt eller underbart. Efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Soffan/vilan är alltid så mycket skönare efter en löptur osv.

Och naturligtvis. Mina skjortor som hänger där och som ingen annan i familjen verkar vilja ta hand om :)

Barfota

För många år sedan var det sandaler eller tofflor. Mina ömma fotbollsfötter ville ha frihet och luft. De senaste årens löpning har inte direkt minskat fötternas behov men det är först nu som jag på riktigt har tagit ytterligare steg i min fothälsa och det genom att sparka av mig och verkligen gå barfota.

Intresset för löpning och då även barfotalöpning har varit en del i processen. Barfotalöpningen är jobbig och slitsam. Ett riktigt styrkepass för fotleder och vader. Det gäller att vara ödmjuk och försiktig eftersom ett liv med skor inte direkt har anpassat kroppen till den annorlunda belastningen.

Att gå eller springa barfota har mängder med fördelar. Några av dem:
- Fotleder och fötternas muskulatur aktiveras och får jobba.
- Ökar blodcirkulationen.
- Bra för balans och hållning
- Otroligt skönt med ventilation och obefintligt tryck.

Jag vill gärna mäta saker och ting för att svart på vitt kunna se en förbättring. Här blir det svårt men det gör inget eftersom jag är så fast övertygad om att barfotandet är positivt för mig.

Förutom hälsoaspekten är det oerhört intressant att notera andra människors reaktioner. Jag har stött på äckel och kritik, nyfikenhet, uppriktig glädje och en mängd andra reaktioner.

Främmande människor börjar prata med mig. Mina elever vill, givetvis med varmaste omtanke, veta min skostorlek så att de kan starta en insamling :)

Och jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan, varför?

Det är ovanligt att folk går barfota annat än på stranden men jag skulle ändå vilja vända på frågan.

Varför har du skor på dig?

Bakterienoja!
Jo, visserligen. Den här jobbar jag med hela tiden och det är lustigt hur "smutsig" asfalt och inomhuslokaler såsom en mataffär kan kännas äckligare än något annat. Samtidigt går det att tvätta fötterna och jag undrar om de verkligen är smutsigare en min smartphone? Oavsett så stoppar jag aldrig fötterna i munnen medan mina fingrar som rör vid det mesta trillar in lite varstans. Och var har de varit under en dag?

Risk för glas och annat farligt! 
Absolut men eftersom jag är utrustad med två ögon känns inte det som någon överhängande fara.

Bekvämt!
Efter en tids barfotande finns det ingen som kan övertyga mig om att det är skönare med skor. Det är en vanesak. Fötterna härdas och jag blir mindre och mindre känslig även om jag på underlag likt den på bilden ovan knappast tycker att det är skönt. I alla fall inte här och nu.

För att inte frysa!
Mm..., svårt att argumentera emot men först när det blir kallt tar jag på mig skorna igen.

En dag kanske jag studsar runt i skogen barfota. Den tanken känns härlig. Vi får se om det blir så....

För övrigt.
"På Liseberg har vi skor på oss"

Det gick bra med tofflor också ;)

Hälsorevolutionen av Maria Borelius

Maria Borelius berättar om sin personliga resa mot ett hälsosammare liv. Hur hon vidgar sina vyer och sakta upplever att hon mår bättre och hur nyfikenheten väcks för att få reda på mer. Hon reser och träffar olika människor och samlar ihop till en helhetsbild om på vilket sätt inflammationer påverkar våra liv samt hur man aktivt kan göra för att må bättre.

Den personliga berättelsen ger mig visserligen ett sammanhang men intresserar mig inte speciellt mycket. Däremot tycker jag boken blir väldigt läsvärd när temat berör just inflammationer. Vad är det som som gör och ökar inflammationer i kroppen och vad kan vi äta och göra för att minimera dem.

Hennes slutsatser är intressanta och jag tycker att det är extra roligt/bra att få ta del av dem eftersom hon inte förespråkar LCHF. Det blir som att jag värdesätter det extra mycket då det kommer från någon "utifrån". Sen tycker jag att det finns klara svagheter i det hon skriver och det beror helt klart på att jag har en annan utgångspunkt.

Hennes tankar om både fasta och träning håller jag med om men inte tillvägagångssättet. Till exempel har hon bekymmer med fastan och det är jag övertygad om att det beror på att hon äter den mängd kolhydrater hon gör. Jag för egen del går på fett och har inte alls samma bekymmer. Likaså vad gäller träningen kan jag inte annat än le när det är en sådan kolhydratfixering.

Som helhet tycker jag väldigt bra om boken. Mycket är jag bekant med sedan tidigare, framförallt maten och träningen. Det hon lyckas med väldigt bra är att hon sätter ord och förklaringar på en annan aspekt av välmåendet. Nämligen via lugn och det hon kallar förundran.

Att må bra av att finna saker i sin vardag som ger lugn och harmoni. Saker som är vackra eller handlingar som gör gott. Att även det i grunden goda har med inflammationer att göra och påverkar nivåerna i kroppen.

Icebug Xperience Bohuslän 2018

Goa och glada åker Calle och jag upp fredag morgon. Planen är att komma fram en timma före start och efter löpningen smälla upp tältet för att leva lyxliv på campingen.

Vädret är molnigt och lite ruggigt när vi kommer upp och som vanligt känns det lite förvirrande när jag kommer till ett nytt ställe. Som tur är träffar vi nästan direkt på klubbkamraterna Christian och Gabriella som med fast hand guidar oss in till reception och startkuvert.

Tävlingen hade följande upplägg:

Dag 1: 22 km
Dag 2: 29 km (uppdelad på 11 km och 18 km eftersom det ingick en liten färjepaus)
Dag 3: 22 km

Med Sälen fjällmarathon i benen var siktet inställt på att uppleva och framförallt inte göra något dumt som att bli skadad på grund av att jag inte hunnit återhämta mig. Och när Calle med vild blick ger sig efter täten tänker jag att jag för allt i världen inte får lockas med. Jag håller en bra fart och efter några kilometer känner jag att jag börjar få kontakt med Calle. Kul! Kände att det skulle vara roligt ifall vi kunde hålla ihop.

Efter cirka fem kilometer har jag kontakt med honom och när han tar några steg i fel riktning blir det jag som tar täten. Sen ser jag tyvärr inte Calle mer. Efteråt får jag veta att han fått en bristning i vaden och därför inte kunnat fullfölja loppet. Givetvis innebär det att han får avbryta hela helgen. Grymt tråkigt!

Desto roligare och märkligare är att mina ben sjunger av kraft. Jag håller ihop med några herrar och känner att det både går fort och känns bra. Jag försöker vara extremt lyhörd för vad benen säger. Det är som att jag bara väntar på att låren eller vaderna ska säga ifrån.

På sätt och vis gör dem det. Framsida lår gör sig påminda men inte värre än att de börjar göra ont och eftersom "min" lilla klunga passerar löpare efter löpare befinner jag mig i ett litet rus som gör att jag bara rullar på. Terrängen är varierande. I början studsar vi på stenblock (fantastiskt!) och senare blir det både grusvägar och stigar. Varje gång det är lättsprunget känner jag att det verkligen går undan och likaså dras tempot ner varje gång det blir knixigare. Och det är tveklöst så att det är där jag är starkast. Teknisk skog och uppförsbackar. Vilken kick det är när jag känner mig starkare än de andra. Då går tempot ner och jag känner att ansträngningen minskar rejält. Efter ett tag känns det så bra att jag inte vill hålla igen längre och då blir jag av med mina kompanjoner. Jag ville egentligen inte skaka av mig dem men Icebux Xperience är ju inte vilken tävling som helst. Syftet är att erbjuda en upplevelse och det innebär att vandrare att gett sig ut före oss löpare i spåret.

Dessa underbara vandrare! De flyttade glatt på sig när jag kom bakifrån, hejade och stöttade och framförallt hjälpte till med sin blotta närvaro. Stoltheten tvingade mig att hålla fart förbi dem och eftersom de fanns längs med hela banan blev det aldrig tillfälle att tycka synd om sig själv och tackla av på tempot. Tack vare dem gjorde det inte så mycket att jag perioder hamnade som ensam löpare.

Två gånger fick jag dock svälja min stolthet då jag halkade och ramlade. En av gångerna i nedförslut rullade jag dessutom runt. Men med åskådare var det snabbt upp på benen igen. Men jag var inte färdig med de där två gångerna. Jag hade en krasch kvar och den gjorde mig riktigt orolig och rädd. Halkade och slog i alla möjliga kroppsdelar. Framförallt kändes det som att vänster axel höll på att slitas bort från kroppen. Det gjorde verkligen jätteont!

Endorfinerna skickade upp mig på benen igen och jag försökte springa på. Det gick sådär eftersom vänsterarmen smärtade och mest dinglade längs med kroppen. Jag hann tänka alla möjliga oroliga tankar men efter hand släppte det mer och mer och efter några minuter kunde jag obehindrat fortsätta.

Löpargudarna var med mig även denna gång...

Vid sista vätskekontrollen får jag veta att jag ligger riktigt bra till. Det gav ytterligare energi men tyvärr passade jag några hundra meter senare på att springa fel. Sprang på en grusväg och missade en stig som gick in snävt åt höger. Och givetvis tog det ett tag innan jag insåg mitt misstag. Stannade och tittade på kartan. Försökte tänka ut vart jag skulle ta vägen. Visste ju inte att det var åt höger jag skulle ha sprungit. Chansade åt vänster i en korsning men avbröt för att klättra tillbaka mot den ursprungliga grusvägen. Efter vad som kändes som en evighet (förmodligen lite drygt tio minuter) hittade jag den där stigen och började i ren ilska och irritation ösa på.

Jag hade hållit ett väldigt bra tempo innan men nu gick det riktigt fort. Kände att det var dumt att fortsätta i den farten, visste ju att det var två dagars löpning kvar,  men klarade inte av att lugna ner mig. Jag var så innerligt förbannad.

När jag hade kommit i mål och lugnat ner mig lite var jag nöjdare. Placeringar är inte oviktiga men vad var det som hade hänt egentligen? Låren skrek men jag kunde ändå hålla fart. Där fanns kräm på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Likadant var det dag två och tre. Planen att uppleva och springa lugnt för att inte åka på något flög åt skogen. Istället sprang jag med en kraft som jag både under löpningen och efteråt inte kan annat än att förbryllas över.

Hela tiden väntade jag på ett motorstopp. Låren skrek mest hela tiden men jag kunde ändå hålla fart.

En fantastisk känsla!

Hur det var möjligt går egentligen bara att spekulera i. Vettigt upplägg under veckan innan där jag höll igång men inte gjorde många knopp? Bra timing med kost och vätska? Och naturligtvis.

För att jag är så in i helvete stark!!!!! :)

Eftersom Calles vad inte höll ställde vi in tältningen och blev omhändertagna av Christian i hans föräldrars hus. Väldigt tråkigt att Calle inte kunde fortsätta och "tvingades" åka hem samtidigt hade vi oerhört trevligt i huset.

Efter varje löpning bjöds vi på mat och "alla" satt kvar länge och pratade och njöt. Vädret blev riktigt bra dag 2 och 3. Fredag eftermiddag/kväll fick vi lyssna på legenden Rune Larsson och därefter återigen mat. Lördagen såg likadan ut med skillnaden att det var Marcus Torgeby som istället pratade med  oss.

Marcus Torgeby

Ännu en intressant sak med min kropp var att jag kort efter avslutad löpning kände mig totalt söndrig i benen. Det gjorde ont, krampen var nära och jag rörde mig som en 100-åring. Men allt eftersom timmarna gick och jag hade fått i mig både mat och dryck kändes det påtagligt bättre. Lite häftigt hur kroppen återhämtar sig. Och lite häftigt att i vaket tillstånd märka av förbättringen. Tror aldrig jag har upplevt det så tydligt tidigare.

Icebug Xperience var en fantastisk upplevelse. Löpningen och alla vackra vyer, maten och umgänget med underbara människor (förutom Christian, Calle och Gabriella även ultravinnaren Anna och Mathias). Tre dagar där likasinnade njuter tillsammans. Tyvärr kunde inte heller Christian och Gabriella fullfölja men givetvis behöll de uppe humöret och stöttade oss i spåret.

Som helhet den tveklöst bästa "tävlingen" jag har varit med om.