Maten, evolutionen och hjärnan av Göran Burenhult

Göran Burenhult, professor emeritus i arkeologi, redogör för människans ursprung. Var kommer vi ifrån, vad är vi skapta att göra och äta?

Hans utgångsläge är studier av naturfolk, analyser av arkeologiska fynd såsom skelett och nyare vetenskapliga studier.

Det han kommer fram till känns verkligen givet och svårt att ifrågasätta. Jag tycker egentligen att man i de här frågorna kan nöja sig med att utgå ifrån det sunda förnuftet. Så när Burenhult dessutom styrker sina slutsatser med vetenskapliga argument är det verkligen bara att buga, bocka och tacka för den slutliga spiken i kistan. Till exempel skriver han något i stil med att, om människan hade varit skapad för att äta spannmål så hade hon haft näbb. Tydlig poäng!

Egentligen har jag kommit över irritationen över människor som vägrar förstå att vi inte ska vara rädda för fett, att vi historiskt sätt inte har varit i närheten av att äta som vi gör idag och att vi själva är skulden till mängder av alla våra välfärdssjukdomar. Sjukdomar som inte existerar hos naturfolk som inte äter som oss. Samtidigt är det en fråga om samhällskostnader....

Förutom maten tar han upp, motion, uppfostran, amning och sociala bitar som är mycket intressanta. Jag saknar egentligen bara en sak och det är fastan. Den nämner han egentligen inte alls vilket är synd eftersom den intresserar mig mycket.

Det som glädjer mig mest är att den här boken handlar om precis det jag tidigare har saknat. Jag har vid det här laget läst mängder med böcker med liknande tema. Men de hänvisar ofta kort till just det som den här boken tar upp. Pusselbiten som har saknats är nu på plats och den ger förutom ytterligare trygghet i min familjs vägval gällande kost och motion ett litet frågetecken.

Det där med mejeriprodukter...

En av stötestenarna mellan Paleo och LCHF. Bröderna som inte är helt överens.

En suveränt bra bok som borde läsas av alla. Framförallt av de med makt i samhället. För det är verkligen obegripligt hur vi kan fortsätta att äta och leva som vi gör när svaren finns mitt framför näsan. Men det är svårt att se när man blundar eller när ekonomiska medel får en att vägra förstå. 

Höjdmeter

Höjdmeter har hittills inte intresserat mig så mycket. Det är ju vanligt att tävlingar förutom banprofil även är tydliga med hur många höjdmeter det är fråga om. Så även i Aten senast och naturligtvis var det något som diskuterades friskt i grabbgänget. 

Jag har vid sådana här tillfällen alltid varit lite lagom intresserad och egentligen inte brytt mig så mycket. Lite nonchalant har jag tänkt något i stil med att jag bor och är uppvuxen i Partille. Det där med backar kan jag. Samtidigt har min okunskap gjort sitt. Jag har inte haft något att utgå ifrån och därför inte blivit klokare av att få veta att en tävling har si och så många höjdmeter.

De senaste veckorna har jag haft för avsikt att råda bot på detta och pillat lite med inställningarna till min puls/gpsklocka. Lagom engagerad har det inte gått så bra och först idag lyckades jag. Dagens uppdrag blev därför "skaffamigenreferens".

Det blev Partille ner och upp och förutom att mäta längden på backarna fick jag nu även lite koll på det här med höjdmeter.

900 höjdmeter på drygt 13 kilometers löpning är nog ganska mycket och nu är jag något klokare än tidigare.

En rolig detalj var det annorlunda perspektivet. I vanliga fall har jag alltid lite ångest när jag springer nere i dalen och funderar över vilken av alla djävliga backar jag ska ta mig upp för den här gången. Idag hade jag bestämt mig för att ta mig upp för de flesta och därmed fanns ingen ångest.

Logiskt sett borde det bli lättare nästa gång jag ska ta mig upp. Då vet jag att jag bara ska ta mig upp för en av dem...

Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild

Kung Leopold II av Belgien längtar och trånar efter en egen koloni. Efter en hel del taktik och rävspel lyckas han fånga in Kongo i sitt nät. Klorna drivs in djupare och djupare och han suger, i sin makthunger och girighet, ut musten ur landet och dess människor.

De första hundra sidorna är som en lite historik över Européernas upptäckt av Afrika. Därefter träder Leopold och kolonialismens fula tryne in och resten är en gripande genomgång av tiden mellan 1875 och 1910.

Man tror att cirka tio miljoner människor miste livet under den här skövlingen och det enbart i Kongo. Helst vill man inte addera de andra Européernas framfart. För den var ju inte mycket bättre. Otroligt vilken människosyn de hade. Eller egentligen är nog ordet människosyn fullständigt felaktig. Naturligtvis såg de inte afrikanerna som människor. Och detta fick mig att fundera lite extra. Likt nazisterna handlar det om att avhumanisera och objektifiera för att klara av sitt handlande. Hur ska man annars kunna förklara alla hemskheter? Men reaktionerna från offren är ändå mänskliga. Skrik, gråt och desperation. Hur kan det inte tränga igenom? Hur kan de inhumana tankarna vara så starka att de klarar av att uppleva den skräck och misär man är med om att påtvinga andra? Eller är det bara en mörkare del av vårt fantastiska psyke som på sitt eget sätt kan hantera och överleva de mest fasansfulla erfarenheter?

Skrämmande och samtidigt fantastiskt eftersom Hochschild inte bara följer djävlarna i den här boken. Casement och Morel kommer för alltid vara två namn som bör nämnas med den djupaste respekt. Två personer som borde sitta på samma piedestal som Mandela, Gandhi och Martin Luther King.

Trots sina 400 sidor håller boken oväntat länge. Det är egentligen bara de sista 100 som jag börjar tappa lite fokus. I övrigt är den väldigt, väldigt intressant.  Ett gott betyg på en mycket bra och viktig bok.

Mannen utan öde av Imre Kertész

Györgys tillvaro i Budapest bryts upp när han 1944 blir skickad till koncentrationsläger. Först Auschwitz, därefter även Buchenwald och Seitz.

Jag har läst en hel del liknande skildringar och med tanke på vad jag har för jobb känner jag naturligtvis inte till allt men ändå en hel del om förintelsen. Jag har även haft förmånen att få göra tre studieresor till just Auschwitz. Ett berikande man inte kan läsa sig till och som fler borde få uppleva. Det faktum att jag har varit på plats gjorde en del av läsandet extra intressant eftersom jag verkligen har sett en del av vad som beskrivs.

Innehållet i boken är givet men det finns ändå två saker som utmärker sig. Först och främst är den skriven på ett väldigt annorlunda sätt. Det finns hela tiden en aura av omedvetenhet. Som om huvudpersonen inte begriper vad det är som sker. Är det ironi eller självbevarelsedrift? Ibland får jag för mig att det är lite både och, ibland har jag ingen aning. Det andra är att pojken blir sjuk/skadad och hamnar på "sjukhuset". Där blir han vårdad och ompysslad på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är helt enkelt inte riktigt den bilden jag har av förintelseindustrin. Oavsett om det var ett förintelseläger eller koncentrationsläger trodde jag inte att man besvärade sig så mycket med att ta hand om de internerade.

Att boken är skriven i "jagform" är i sig inte så märkvärdigt men det faktum att texten är nästan helt utan dialoger gör den väldigt kompakt och ibland jobbig att ta sig igenom.

Sammantaget en bra bok men det är lite som att cykla. Har man väl läst en bok med det här temat får man inte ut så himla mycket mer av en till. Och ja, det blir minst ytterligare en resa till Auschwitz. Jag ser det nämligen som mitt föräldraansvar att ta dit mina grabbar när de är mogna nog.

För övrigt kan jag med stolthet konstatera att jag har lyckats ta mig igenom en Nobelpristagare till...:)

Blå stjärnan av Jan Guillou

Andra världskriget rasar fortfarande och i Blå stjärnan är det döttrarna Lauritzen som är i fokus och framförallt då Johanne som jobbar åt både Hjemmefronten och brittiska SOE. Kuriren blir spion och hon får uppdrag både på hemmaplan i Sverige som i Norge och England.

Jag vill försöka vara rättvis och om man inte har läst så mycket Guillou tidigare tror jag att det bara är att slita åt sig boken och eventuellt njuta. I så fall behöver man inte läsa mycket längre än hit.

Men har man en längre relation till Guillou vill jag sätta upp ett varningens finger.

Boken går på tomgång och det händer inte speciellt mycket. Visst har den sina sidor men jag kan inte komma ifrån att kritisera den riktigt kraftigt. Borde man som författare inte vilja utvecklas? Den här boken är verkligen en kopia av allt annat Guillou har skrivit. Så fantasilöst! Är det så enkelt och bekvämt att producera enligt samma mall som vanligt eftersom det fungerar? Eller i alla fall har fungerat?

Varför måste det alltid vara "von Oben" med viner och intellektualism och supermän, förlåt, jag menar naturligtvis superkvinnor till huvudpersoner. Jag börjar undra om Guillou har någon form av mindervärdeskomplex. Dessutom känns det som om han hyllar sig själv genom huvudpersonerna. Ett exempel är när han låter en bikaraktär heta Edmund Dantes. "Ah, vilken kul grej" tänker jag, ända tills han ska ha en stor litterär genomgång av Greven av Montecristo. Varför då? Hade han inte bara kunnat låta det bero. Och för vem är genomgången? Min känsla är att han ska visa sig på den styva linan som med så mycket annat istället för att skriva för läsarens skull.

Likadant är det med flörten med alla feminister. Det blir lite fånigt när det i boken inte finns en enda vettig karl. Alla är tydligen mindre begåvade och tänker inte med annat än underredet. Är detta kompensation för tidigare kritik?

Beklagligt klarar jag inte av att bortse från allt bekant och störande. Egentligen är det ingen dålig bok och bara det faktum att fokus ligger på Sverige - Norge under kriget är intressant.

Jag har fått mig en rejäl Guilloutörn och är mycket tveksam till om det blir något mer från hans skrivmaskin. Jag är nämligen inte intresserad av att läsa för att såga och risken känns stor för mer av den varan.

Mål

Det känns, med tanke på mitt förra inlägg, nära till hands att fundera över det här med mål och målsättning. Vad är ett rimligt mål? Vad är rimligt här och nu? Vilka mål är möjliga att ha längre fram?

2012 sprang jag Lidingöloppet. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det var rimligt att ha som mål. Loppet blev en succé. Upplevelsen fantastisk och jag minns att jag var oerhört nöjd med både tiden och genomförandet. Jag tog mig precis under 2,40 och fick medalj :)

Efteråt fick jag reda på att de har lite olika medaljtider på Lidingöloppet. Under 2,15 föräras man en av silver. Jag minns att jag då tänkte att det var orimligt snabbt. 

Som barn hade jag skyhöga mål. Det var inte nog med att jag skulle bli världsmästare i fotboll. Bäst någonsin, yngste spelaren i landslaget någonsin osv. Att de målen ledde till mina egna vägval eller rent av tunnelseende är ingen avancerad analys. 

Var målen för högt ställda? Rent av orealistiska? 

Det är några år sedan och jag har grubblat en del kring detta under mina senaste löprundor och jag har vid varje tillfälle kommit till samma slutsats. 

NEJ! Nog tusan var de höga och barnsligt ambitiösa och drömmande men vilken kraft och motivation de gav. Det gick inte vägen men med lite marginaler och tur hade det kunnat bli så mycket annorlunda. Det tog egentligen stopp av framförallt en helt annan orsak. Jag var för snäll (nåja det är inget jag har tänkt att fördjupa mig i).

Trots allt har det funnits andra mål som jag har lyckats med och gränsen för vad man klarar av går hela tiden att förskjuta.

2,15 på Lidingöloppet känns inte längre abnormt. Tvärtom känns det som om jag skulle bli grymt besviken om jag inte klarar det. Likadant med Göteborgsvarvet. Plötsligt finns även där mål jag aldrig trodde mig om tidigare. Min utveckling som löpare har lett mig vidare. Mål som tidigare inte fanns på kartan känns nu möjliga. Och det, är extremt upplyftande och rent av eggande. Så himla roligt!

Givetvis handlar det även om vad man är villig att betala. Det kostar och inget går av sig självt. Tragiskt leder dessa tankar mig tillbaka till jobbet. 

Oj, vilka mål eleverna har och oj vad lite de är villiga att betala för att nå dem. Det ska helst gå gratis eller att någon annan betalar. 

För övrigt finns det väl få saker som kan konkurrera med en avklarad målsättning uppnådd efter blod, svett och tårar? 

Målet i sig är bra nog men det är vägen dit som ger det dess tyngd och slutliga belöning.

Gå din egen väg

Gurka till fruktstunden på dagis. Jag minns än idag hur alla tittade på mig. Det var ju äpple, päron och clementiner som gällde.

Naturella knäckebröd i minst ett år. Och jag som verkligen älskade att äta dem med smör. Oförstående blickar.

Armhävningar, situps och rygglyft. Varje dag, två år i sträck. Jag kunde komma hem mitt i natten medveten om att dagens omgång inte var gjord, förskjuta trötthet och ångesten för att riva av dem.

Minutiös stretching efter fotbollsträningarna under juniortiden. Lagkompisarna kunde inte begripa hur jag orkade med något så fruktansvärt tråkigt.

Klassresan i nian till Oppdal. Vi hade jobbat och tjänat ihop en rejäl slant och skulle iväg på en hel vecka med stoj, stim och skidåkning. Jag stannade hemma. Ville inte missa en veckas fotbollsträning.

"Val" av flickvän. Hade jag lyssnat/brytt mig om andra så hade det tveklöst blivit annorlunda.

Sju till nio pass i veckan med A-laget i ÖIS. Utöver det fick jag för mig att cykla till och från vissa av dem. Att jag under en tid var helt slut är inte någon underdrift.

LCHF och periodisk fasta. Till en början ansågs jag vara en idiot i de flestas ögon. Nu är det lite annorlunda.

Jag inser att jag alltid har vågat gå min egna väg. Ovan är de exempel jag närmast kommer att tänka på. Jag misstänker att det finns fler. Många fler. Av olika anledningar och övertygelser har jag valt att lämna huvudleden. Visst önskar jag så här i efterhand att någon hade sagt till mig eller väglett mig. Framförallt den där resan till Oppdal. Å andra sidan kanske folk gjorde det, dock utan resultat.

Gör man som alla andra så blir man som alla andra. Tror jag på något så kör jag på det oavsett vad andra människor tycker och tänker. Det har egentligen aldrig varit några problem för mig att vara annorlunda. Jag har alltid sett det som en styrka. Fram till nu.

Det blir något helt annat när det inte längre bara gäller mig själv. Hur annorlunda vill mina grabbar vara? Övertygelserna här hemma är många och ofta skiljer de sig från vad folk runt omkring tycker och tänker. Det är inte lätt att skicka med något vettigt när skolan uppmanar att barnen gott kan få ta med sig saft och bullar. Eller när folk ska sockerknarka så fort tillfälle ges. Hela mitt jag skriker NEJ samtidigt som mina ungar inte ska behöva sticka ut. Det är en skitjobbig konflikt som verkligen berör allt. Mat, lek uppfostran och värderingar.

Jag kommer att fortsätta gå mina egna vägar och jag hoppas att mina grabbar ska våga göra detsamma. Ha en egen övertygelse och tro. Sen kanske det inte alltid blir det bästa men det blir ens eget. Tänk att alltid följa strömmen. Är man fri då? Skapar man sin egna framtid?

Kraftprovet av Christopher McDougall

Kreta under andra världskriget. En tysk general blir kidnappad av några brittiska agenter med stor hjälp av ett antal infödda kretenesare. Trots ett massivt sökande undkommer de och smugglar så småningom ut generalen från ön. Hur lyckades det med det? McDougall försöker få en bild av hur det hela gick till och finner samtidigt en insikt i vad han kallar naturlig träning.

Denna sanna händelse och sökandet efter människans förmåga till styrka och uthållighet är grunden i McDougalls bok Kraftprovet. 

Naturlig träning innebär i princip att vi ska gå tillbaka till ursprunget i våra förfäders rörelsemönster. De jagade, klättrade, gömde sig och flydde. De låste inte in sig på ett gym för att få "snygga" muskler. Istället var de vältränade snabba, smidiga, uthålliga och funktionella. Förutom att kunna löpa ställdes stora krav på att kunna anpassa sig till sin omgivning. Om vi idag skulle översätta det till moderna träningsformer skulle det mer likna barnens lek i skogen och på lekplatser samt parkour.

Förutom träningen är McDougall även inne på kost, vätska och sinnelag. Det mesta är inga nyheter men så vill jag också tro att jag är väl insatt i dessa "nyagamla" tankar. Intressant är det och det som kickar igång mig rejält är också det jag vet minst om.

Under vårt hudlager har vi någonting som heter fascia eller bindväv. Det är ett gummiliknande "organ" som fungerar som en helhet i vår kropp. Det är inte bara våra muskler som får oss att kunna hoppa och springa. Fascian fungerar som ett gummiband som vi kan sträcka ut för att få en skjuts i den riktning vi vill. Jag tänker på uttrycket att ta i ända från tårna. Även det faktum att våra rörelser kräver en balans och en samhörighet mellan olika kroppsdelar. Detta är i sig en självklarhet. Du kan inte springa på ett vettigt sätt utan att samtidigt veva på armarna. Ska du hoppa högt kan det vara lämpligt att först ta sats genom att böja på benen och sedan skjuta ifrån. Det vill säga att aktivera kroppens gummiband... Och det är detta med fascia som är nytt för mig och därmed vansinnigt intressant. Det häftigaste är att fascian liksom våra muskler anpassar sig efter hur vi rör oss eller i värsta fall inte rör oss. Med tillräckligt mycket träning kommer rörelserna per automatik. En skicklig knivkastare på en cirkus siktar inte på ett medvetet plan. Kroppen/fascian känner igen och vet vilken rörelse som ska göras. Är barns kordination och motorik en del av detta? Efter tillräckligt mycket övning blir rörelser mer naturliga och självklara? Eller varför finns det annars tonåringar och även vuxna som knappt kan springa? Det kan i vissa fall se så extremt onaturligt ut att det nästan blir komiskt. Kan det vara så mycket annat än att deras fascia inte har tränats eller anpassats till det beteendet oavsett om de är "vältränade" eller inte?

Mitt i läsningen insåg jag att jag hade stött på det här med fascia tidigare. Det tog ett tag men tillslut kom jag på att det var från Johan Renström och Hjärnfysikbloggen. Den gången begrep jag inte så mycket och läste därför lite lagom noga. Nu trillade polletten ner och jag kunde återvända till Renströms inlägg med ny motivation och begrep plötsligt på ett helt annat sätt.

Till en början var jag lyrisk över den här boken. En historiskt verklig kidnappning och en massa tankar och teorier om träning. Kan det bli mycket bättre?

Tyvärr blir det sämre. I sin ambition att porträttera en herrans massa människor tappar McDougall fokus och det blir stundom spretigt och ganska ointressant. Jag tycker det är så synd. De bra bitarna i boken är av högsta klass men tyvärr är inte helheten tillräckligt bra för att boken ska platsa bland de bästa.

Stormfågel av Conn Iggulden

1443 är England i ett stort behov av en långvarig fred. Den svage kung Henry VI går med på att ge upp de flesta av Englands landområden i Frankrike och samtidigt äkta den franska adelskvinnan eller kanske flickan, Margaret av Anjou. Detta beslut leder till en rad konsekvenser där engelsmän tvingas fly från Frankrike. Utan stöttning från London vänder de sin ilska mot kungen. Samtidigt är det många i adeln som irriteras över kungens svaghet och intrigerandet börjar för att få honom avsatt.

Inbördeskriget, det som även kallas Rosornas krig är igång.

Äntligen en historisk roman igen. Äntligen Conn Iggulden igen.

Storpolitik blandas med den lilla människans öde. Iggulden är skicklig på att få med karaktärer från alla sociala plan och det som slår mig och som känns ovanligt är att egentligen ingen av huvudkaraktärerna blir min. Vem ska jag hålla på egentligen? Jag vill påstå att alla karaktärerna är så komplexa med både positiva och negativa sidor att min roll som läsare blir underlig. Supporten puttas bort och observatören tar plats istället. Detta förhållande kan man givetvis se olika på. Antingen är det en styrka med denna dualism eller så är det en nackdel eftersom det är så härligt att få vara en engagerad supporter. För min del är det inga problem med att den jag "håller på" i boken har sina sidor men i Stormfågel får mitt engagemang sig en törn. Jag tror det beror på att de negativa sidorna blir för stora. Minusdelen väger helt enkelt över.

Det som nästan engagerar mig mest är den historiska bakgrunden längst bak i boken. Himla intressant!

Boken är bra men håller tyvärr inte den klass jag hade hoppats på. Fortsättning följer även om jag inte kommer ha bråttom dit.

Flaskpost från P av Jussi Adler Olsen

Carl Mörk och Assad får många år för sent ett svårtytt meddelande. Sakta men säkert leder meddelandet till att de får upp ett spår efter en seriemördare som siktar in sig på familjer som lever i religiösa sekter.

Detta var min tredje Jussi Adler Olsen och med Flaskpost från P är hans plats numera given i min deckarlista. Tillsammans med Arne Dahl, Roslund & Hellström och Mankell (känns som om jag har glömt någon...) står han för kvalité. En annan sorts kvalité, men likt och fullt förbaskat bra. Det finns en humor och syrlighet som jag inte känner igen från någon annan. Samspelt mellan huvudpersonerna är väldigt roande för att inte tala om allt Carl Mörk tänker men inte säger.

Ämnet sekter är alltid intressant och det är märkligt hur duktiga vi människor är på att både missförstå religion och använda den för våra egna syften. Mördare gör här ett uppror mot sin uppväxt och det går att till viss del förstå varför han vill hämnas.

Athen marathon 2015

Det känns som om jag skulle kunna skriva en hel bok om mitt lilla äventyr men jag väljer att förutom inledningen, fokusera på loppet.

Hela resan kan sammanfattas som en stor succé. Resan gick bra, hotellet var kanon med god mat och spaavdelning. Dessutom fantastiska resekamrater med många härliga skratt. Ska jag leta negativa saker kommer jag egentligen bara fram till två och det är logistiken på plats och miljön. Det tog förhållandevis lång tid att förflytta sig mellan hotellet och Aten (bodde lite utanför) men det är givetvis något man får räkna med när man besöker en storstad. Aten som stad kändes nedgånget (mycket klotter och risiga byggnader) och löpningen var inget som tillfredsställde visuellt. Det såg i princip likadant ut oavsett var på sträckan man befann sig. Det lockande med den här tävlingen är alltså inte upplevelsen utan istället den historiska anknytningen.

Vallfärden mot starten

Loppet

En av de stora utmaningarna, insåg jag snabbt, var pinkeriet. Var och när var den stora frågan. Att ställa sig i en bajamajakö har aldrig varit min grej. Viktigt dessutom att inte skvätta ur sig för tidigt eftersom jag brukar har ett behov av att nervositetsskvätta tätt inpå start. Ingen skog eller annat givet ställe... Hittade tillslut en lösning efter en del klättrande. Hopp in i fållan igen och så iväg.

Sekundrarna innan startskottet ljöd kunde jag inte annat än le. Det var en fantastisk känsla att få stå på den här historiska platsen tillsammans med tusentals människor. Vi representerade världen. Långa, korta, gamla och unga. Européer, asiater, amerikaner och afrikaner. Någon utklädd till en varmkorv. En annan i full rustning. Någon i sandaler, några andra barfota. Alla glada och förväntansfulla med ett gemensamt mål. Springa!

I all skit och politik ger en sådan här tillställning hopp.

Inledningen av loppet handlade om att få plats att springa. Därför blev det en hel del omkörningar med tillhörande tempohöjningar. Ryckigt men nödvändigt eftersom jag inte ville att mitt tempo skulle påverkas negativt av andra. Efter cirka två kilometer var jag loss och kunde hålla en jämnare fart när fältet var mer utspritt. Snittet låg då på 4,15 min/km, alldeles för snabbt men det rättade jag till efter hand.

20-22 grader och strålande sol fick mig att tvivla. Ingen jättevärme att springa i om man är van men en tydlig skillnad mot Sverige i oktober och november. Var mitt mål att klara 3,15 väl optimistiskt? Samtidigt hade jag inte rest hela vägen till Aten för att fega ur. Det fick bära eller brista.

Inför loppet hade jag tittat på banprofilen och efter en del velande kommit fram till en plan jag ville hålla mig till. Som jag såg det var banan uppdelad i tre olika delar.

Del 1 - ca 20 kilometer. Relativt plant.
Del 2 - ca 10 kilometer. Uppför.
Del 3 - ca 10 kilometer. Utför.

För att klara av 3 h och 15 min krävdes det en snitthastighet på 4,35 min/km. Min tanke var att hålla en bra fart första 20 för att ha lite marginal när uppförsdelen kom. Jag ville ha utrymme för att inte bränna för mycket krut där och samtidigt ge mig själv möjligheten att ösa på nedför, där det fanns mest tid att vinna.

Efter den snabba inledningen kom jag ganska snart ner i ett vettigare tempo och låg på en 4,30 fart som kändes riktigt bra. Svetten forsade som den alltid gör i början och obetänksamt gnuggade jag mig för hårt i vänster öga och linsuslingen gick till attack. Blinkade som en tok till ingen nytta och insåg snart att den hade vikt sig och emigrerat mot sydost. Den omedelbara irritationen svalnade snart och jag kom fram till att jag antingen fick gilla läget eller utvisa linsen utan möjlighet till återinträde. Efter ett tag hade jag accepterat situationen. Det var trots allt inte så farligt. Linsen fick fortsatt uppehållstillstånd.

Jag pinnade på och fyllde på med vatten vid varje vätskestation. Innan backarna stoppade jag i mig min medhavda lilla saltpåse och istället för att skölja ned den med en gång valde jag "gurgla runt" det i munnen en stund. Varför jag gjorde så har jag ingen aning om. Det var som om jag just då fick för mig att det var en bra idé och då blev det så. Märkligt vilka konstiga idéer man kan få för sig...

Backarna var inte farligt branta men de var långa. Jag försökte verkligen att inte stressa utan ta tillvara på de små flacka partier som dök upp lite då och då istället. Mitt i backarna kompletterade jag vattnet med en färgmässigt livsfarlig sportdryck. Benen blev efterhand allt tyngre och jag motstod min grundtanke att vänta med sportdrycken. Jag behövde en kick men var ovetande om hur den skulle påverka magen. Det gick bra och när backarna var avklarade såg jag på min klocka att jag låg riktigt bra till.

Det vara bara ett problem...

Tävlingens kilometermarkeringar stämde inte överens med min klocka. När jag kom till en markering hade jag enligt min klocka sprungit flera hundra meter längre. Klurigt... Jag insåg egentligen två saker. Först och främst att min snittid inte stämde. Den var sämre än vad klockan visade. Samt att jag aldrig någonsin skulle kunna räkna ut vad den faktiska snittiden var. Irriterande men ändå värdelös information. Nu var det nedför och bara drygt 10 kilometer kvar. Planen var att ösa på, och som jag öste.

Benen skrek, lungorna pumpade och huvudet ansatte mig med tvivel. Jag försökte på alla sätt fokusera på bra saker och det som låg närmast till hands var återigen mina grabbar. För någon vecka sedan sprang de Finalloppet. Kämpandes och totalt utpumpade gjorde de mig enormt stolt och sig själva grymt nöjda. Inte fan får farsan vara sämre.

I efterhand är det den här delen av loppet jag minns bäst. Oj, vad jag sprang. Jag susade förbi mängder med medtävlande och det var både berusande och smärtsamt. Avståndet till målet minskade och minskade, vilket även snittiden på klockan gjorde. En visshet och glädje spred sig. Jag skulle klara 3,15. Vissheten ledde till girighet. Jag ville mer!

Det var som om jag låg på precis rätt sida om gränsen för vad jag klarar av. Det var otroligt jobbigt men det gick och vetskapen om att sträckan in till mål krympte för varje steg tröstade.

Tills något märkligt hände som jag aldrig tidigare så tydligt har upplevt förut. Farten bara dog. Som om jag var batteridriven och energin bara tog slut. Jag blev uppriktigt förvånad. Vad hände? Plötsligt försvann bara farten. Jag antar att det var effekten av sportdrycken som hade gjort sitt. Hursomhelst fick jag efter en mental brottningsmatch igång benen igen. "Det är så himla lite kvar. Spring!"
Samma sak hände vid ytterligare två tillfällen. Den sista när jag såg stadion.

Bilden är fel i vinkel och gör inte min upplevelse rättvisa. Jösses så mäktigt och vacker det var. Förmodligen blev jag så tagen att min kropp fick för sig att vi var framme. Om någon hade blickarna på just mig måste de ha undrat vad tusan jag stannade för, sådär 300 meter från mål. Givetvis stannade jag inte men det kändes så. En sista ansträngning, spurten.

In på stadion och jag sprang ikapp och förbi ett gäng med löpare. Jublandet ökade i styrka och ståpälsen gjorde att jag kände mig som en igelkott. Det kändes verkligen som om det var mig de jublade åt och den upplevelsen och eventuellt villfarelsen tänker jag ta med mig i graven. Mäktigt var bara förnamnet.

Målgången kändes som en befrielse och tröttheten total. Tårarna vara nära men bröt inte ut. Jag stapplade vidare och kom så småningom till mina tillhörigheter och framförallt telefonen. Jag kände ett enormt behov att få prata med familjen och berätta. Samlad och nöjd väntade jag på att de skulle svara och efter bara några sekunders samtal kom tårarna. Tänk att något så simpelt som rösterna kan få den effekten. Oj, så viktiga de är...

Athen marathon avklarat och nu ville jag inget annat än hem.

Hälsan vår

Hälsan vår som är i fokus.

Helgad vare din vikt.

Tillkomme din sundhet.

Ske din effekt, såsom i kroppen

så ock i huvudet.

Vårt dagliga fett giv oss idag,

och förlåt oss våra kolhydrater,

såsom ock vi förlåta dem oss avundsjuka äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån sockret.

Ty beslutet är mitt och maten och humöret

i evighet.

Amen

The shortest history of Europe av John Hirst

I och med titeln på boken finns det inte så mycket att tillägga. Hirst går igenom Europas historia. Vilka tankar och idéer som har påverkat och på vilket sätt. Grekerna, romarna, kyrkan och mycket mycket mer.

Vad vad det som gjorde att Europa industrialiserades först? Hur kommer det sig att vi talar de språk vi gör? (För övrigt den del av boken som jag upplevde som mest intressant) Revolutionerna, nationalismen, krigen och sedermera EU.

En bra bok som för min del fungerade som en liten repetition och som fick mig att minnas tillbaka på några kilo tunga A history of world societies av McKay. Boken jag hade under utbildningen och som vid första åsynen fick min mage att hugga till. Hur i hela världen skulle jag klara av att ta mig igenom den där? Men förutom storlek och tyngd var den bra. Riktigt bra.

De fördömda av Joyce Carol Oates

Boken ska visst handla om en förbannelse och en bortrövad brud. Den ska vara en storslagen historisk roman, skräckromantiskt berättad med många oväntade vändningar. Historiska personer är med såsom den blivande amerikanske presidenten W Wilson. Låter lovande.

Jag kommer dock aldrig så långt eftersom jag tycker att boken är fullständigt obegriplig. Berättad på ett märkligt katten runt het gröt koncept där det inte finns något driv överhuvudtaget. Istället oändliga utsvävningar om mängder av olika personligheter och jag orkar inte hålla reda på vem som är vem. Efter 100 sidor börjar jag känna ett visst intresse. Efter 150 sidor inser jag att det där lilla intresset inte har förstärkts en millimeter samtidigt som jag gör allt för att komma vidare i boken. Jag inser att jag forcerar, läser i princip vartannat ord. Varannan mening och inser att det inte längre finns någon mening. Den här kampen behöver jag inte ta. Inte ytterligare 500 sidor. För övrigt inte en minut till av min tid åt Joyce Carol Oates 

Inför Aten marathon

Tio dagar kvar. Resan jag så länge har sett fram emot är nära nu. Avfärd torsdag 5/11 och hemkomst måndag 9/11. En kompisresa (något jag faktiskt aldrig har gjort förut) till en stad full av kultur, förhoppningsvis lite värme och ett marathonlopp. Tävlingen är på lördagen så vi kommer att ha gott om tid både till vettiga förberedelser, turistande och umgänge.

Apropå förberedelser. De blir aldrig riktigt som man tänkt sig...

I höst har jag sprungit två tävlingar. Orust tvärs och Kåsjön trail. Två tillfällen där insatsen har varit total. Det har resulterat i en stel vänstervad och därmed vissa begränsningar. Jag har kunnat springa men inte riktigt vågat maxa. Dvs inga intervaller och inget längre tröskeltempo.

Jag har varit lite kluven eftersom jag naturligtvis har velat bli av med stelheten men samtidigt inte velat avstå träning. Man ska vara uppgiften mogen! Massor med stretch, egenhändig och fruhändig massage har visserligen hållit problemet i schack men inte direkt förbättrat läget. Samtidigt har jag av självklara skäl känt mig tvingad att ge mig ut på asfalt. Upplevelsemässigt är det ingen höjdare men tidsmässigt ger det en liten kick eftersom det går att hålla ett högt tempo med bra tider utan att för den skull ligga för högt. Stelheten består och planen har varit att få en riktigt massage av någon av tortyrmästarna på Fysiologiska i stan men inställda tider och schemamässiga problem har satt krokben. Blev lite orolig tills jag lyckades pussla ihop en tid till torsdag 29/11. Känns viktigt, kanske framförallt mentalt, att få en riktig genomknådning.

Ytterligare en liten nackdel är att jag inte riktigt har lyckats få till det med några rejäla långpass. Samtidigt har jag haft möjlighet att springa lite halvlångt två dagar på raken vid ett antal tillfällen och hoppas att det har förberett mig tillräckligt väl. Erfarenheten av längder har jag sedan tidigare och känner mig trygg med det. Däremot, den här längden plus asfalt......?

Andningen har varit ett nytt tema i löpningen. Jag läste ett inlägg i Hjärnfysikbloggen, som jag stadigt följer, och där hade Renström en del tankar om hur man bör andas. Helt nytt för mig men jag blev intresserad och var villig att prova. Tre andetag in och två ut vid bekvämare löpning och två in och ett ut när det är mer ansträngande. Jag upplever att det fungerar och det är utan tvekan något jag kommer att fokusera på under loppet. Det, tankar på familjen och mina vanliga mantran kommer nog göra susen.

Motivationen och ambitionen är på topp och jag har sneglat och funderat över rimliga tidsmål. Som vanligt tror jag att det är vettigt att dela upp det lite. Det går inte att ha ett mål. Framförallt inte när det är något nytt man aldrig har gjort förut. Efter en tids funderande och räknande har jag kommit fram till följande.

Under 3,30 - Nöjd! Eller till och med direkt missnöjd om jag inte klarar av. Om kroppen inte säger ifrån så är detta en tid jag ska klara av.

Under 3,15 - Riktigt nöjd! Jag har som sagt räknat en del och jag tror att detta är en tid jag skulle kunna klara av om allting klaffar. Det skulle innebära 4,35 min/km. Kanske, kanske...

Förutom längd och asfalt har jag försökt att lägga mer krut än någonsin på styrketräning för låren. Det har blivit en hel del utfallssteg, knäböj och marklyft. Får se om det ger någon effekt.

Nu med en vecka kvar blir det nertrappning. Jag har kört ganska hårt så det ska bli riktigt skönt att få varva ner och hämta både mental och fysisk kraft för att sedan kunna göra en rejäl urladdning.

Att undervisa om spännande kulturer och händelser är en sak. Att ha varit där en helt annan. Efter 11 år med en lärobok som utgångspunkt kommer jag fortsättningsvis kunna utgå ifrån mina egna upplevelser. Kanske läge att kolla om jag kan räkna in tiden i Aten som övertid?

Släktfeber av Sara Paborn

Gamla faster dör och familjen samlas. Relationerna är inte de bästa och det magra arvet ska delas upp. Snart blir det tydligt att de alla är väldigt lika varandra. Egoistiska och dryga men efter ett tal luckras de kyliga relationerna upp lite och en antydan till ett bättre umgänge börjar skönjas. Inte bra men bättre...

Boken är skriven på ett rappt och fyndigt sätt. Till en början får jag för mig att den kyliga attityden är ett uttryck för ironi men efter ett tag förstår jag att så inte är fallet. Alla i boken är verkligen genuint osympatiska.

Boken är aldrig dålig men jag känner att jag kanske inte riktigt är rätt målgrupp. Samtidigt skrapar den på en öm punkt, nämligen arvet. Det är något jag har tänkt på i flera år nu men inte lyckats göra någonting åt. Jag vet alldeles för lite om mina föräldrars och min släkts historia. Små pusselbitar lite här och var men ingen riktig helhet. Det har stört mig länge och jag måste verkligen sätta mig med mina föräldrar och hålla korsförhör. Framförallt eftersom jag har den djupaste respekt för vilken resa de har gjort. Jag vill veta och jag vill att mina barn ska få veta.

Det är också en del av den här bloggens syfte. Jag hoppas att mina barn en dag ska finna samma intresse för mig som jag har för mina föregångare. Här tror jag att de kan få en bild av hur jag tänkte och tyckte en gång för länge sedan....

Sapiens av Yuval Noah Harari

Var kommer vi ifrån? Hur ser mänsklighetens historia ut? Varför blev det som det blev och vart är vi på väg?

Jag tycker att boken är riktigt bra. Intressant rakt igenom med massor av teorier och förklaringar. Ibland drar Harari väl förhastade slutsatser och jag håller inte alltid med honom men det är lätt att ha överseende med eftersom det är så mycket i boken som är så bra. Jag tycker att den förutom en genomgående historisk översikt ger en förståelse för människan som varelse. Resan vi har gjort är ju verkligen helt otrolig och när han mot slutet spinner vidare mot hur framtiden kan komma att te sig blir det riktigt läskigt.

Jag måste citera sista stycket i efterordet "Djuret som blev en gud" på s 400.

"Vi ställer därför till förödelse bland andra djur och i det omgivande ekosystemet när vi ständigt jagar mer bekvämlighet och underhållning, men blir aldrig tillfredsställda. Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte riktigt vet vad de vill?"

När räcker det? Har vi ens förmågan att själva sätta stopp eller krävs det någon form av katastrof för att vi ska finna en ödmjukhet i tillvaron igen?

Jag tror att vi måste förlika oss med tanken att vi inte behöver veta allt och lösa allt. Hur vore det att bara acceptera tillvaron som den är? Problemet är att vi har blivit så mäktiga och teknologiskt avancerade. Och det går fort. Så fort att vi inte riktigt hinner med att se konsekvenserna av det vi sysslar med. Efter hand normaliseras våra handlingar och ses som självklara. Blicken fortsätter att spana framåt och vi blir aldrig mätta.

En ljuvlig höstlöpning

Kände mig riktigt trött i morse och hade det inte varit för det höga trycket hade jag mer än gärna legat kvar en stund. Mörkt var det också. Väl uppe talade både kropp och huvud om för mig att det var en undertäcketdag idag. Tänk att få skicka iväg ungarna till skolan för att sedan mysa ner sig med boken... En annan dag.

Tre veckor kvar till Athen och därför inte mycket att fundera på. Snöra på sig, lämna ungarna och iväg. Kallt och rostigt. Förberedde mig på en mental tur. Benen malde på. Tahult runt var dagens uppgift. Jag valde att springa medurs och kände ångesten smyga sig på ju närmare Jonsered och Jerikobacken jag kom. Totalt kravlöst, bara ta dig upp. Det gick trögt och i den nästan 2 kilometer långa backen försökte jag bara tänka på andningen. Det gick sådär.

Väl uppe hände något. Det var som om mina ben vaknade och tillsammans med omgivningen gick det inte annat än att njuta. Och vilken omgivning!

En smal asfaltväg omgiven av skog. En dimma som för en kamp mot den uppåtgående solen. Ett täcke av frost. Färger som får en att smälla av.

Så vansinnigt vackert!

Ända till den förhatliga vägen mellan Tahult/Landvetter och Partille. Smalt, trafikerat och motorvägsfart. Usch! Pinnade på lite mer och blev rikligt belönad när jag passerade Kåsjön. Jösses! Spegelblankt med ett litet vitt täcke precis ovanför vattenytan. Träd i underbara färger som speglade sig. Kunde inte ta bort blicken från denna skönhet och höll på att få nackspärr på köpet. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte bara stannade. Med det är klart. Jag var ju ute och sprang. Om jag bara hade haft en kamera med mig...

Det blev en mental löpning men inte alls av den art jag hade trott.

Naturpasset - Fjärde gången gillt

Naturpasset har som jag tidigare skrivit varit en välkommen nyhet för mig. Orienteringen skapar en annan typ av upplevelse och en annan typ av träning.

I början var jag inte bra. Sprang för långt och tog många dumma beslut. Efter hand blev det bättre och de dumma besluten reducerades. Tyvärr verkar det som om jag aldrig helt kommer att bli av med dem ;)

Det har varit både roligt och svårt. De tunna gråa/silvriga kontrollerna har varit väl kamouflerade. Få gånger har jag sett dem på avstånd. Vid ett flertal tillfällen i princip stått bredvid utan att se dem.

Tävlingsdåren i mig har både njutit och jagat. Bara en kontroll till... De flesta har plockats med hjälp av nyvunnen skicklighet och en god portion tålamod. Några, får jag villigt erkänna, har varit ren och skär flax.

Och så hamnade jag tillslut där, med en sista gäckande, irriterande kontrolldjävul kvar. Kontroll 81, norr om Bredaremossen. Vid första försöket var jag aldrig nära. Det fanns inget vettigt att orientera efter och jag kände mig som en nackad höna. Andra gången kände jag mig nära men lyckades endast med att halvt slå halvt ihjäl mig ned för en brant (eller eller om det var en liten sten:).

Vid tredje försöket tog jag med mig en kompass (första gången). Nu jäklar. Väl ute i skogen insåg jag att den nyinköpta kompassen var lika tillförlitlig som en politiker. Jag gjorde ändå ett försök men lyckades inte med annat än att bli trött, blöt, hungrig och less. Nu fick det vara nog. 99 av 100 stycken kontroller fick duga. Totalt hade jag yrat runt omkring Bredaremossen i flera timmar och kände inget behov av att någonsin komma tillbaka igen.

Där kunde det ha tagit slut. Men.....

Träffade någon vecka senare på en av grannarna som är engagerad i SAIK och han talade villigt om för mig att de eventuellt planerade att ha något extrapris till någon av de som lyckats med bedriften att plocka alla hundra. Jag tackade för informationen samtidigt som jag bad honom fara och flyga eftersom jag visste att han nu omedvetet hade tvingat iväg mig, i alla fall en gång till.

Så igår söndagen den 18 oktober 2015. Med brorsan och en fungerande kompass i bakfickan gav vi oss iväg. Enligt kartan rakt västerut om man står vid norra Ugglemossen. Blicken ner i kompassen och givetvis sprang vi i princip rakt på kontrollen med en gång. Den kluvna känslan av både ilska och glädje infann sig. Klart tusan att det plötsligt gick hur lätt som helst.

För själ, hjärta och hjärna - Orientera!

Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Ricardo blir i 50-talets Peru förälskad i Lily. En kärlek som är enkelriktad och inte vinner gehör. Efter avslutad utbildning hamnar Ricardo i Paris för att jobba som översättare. Efter en tid råkar han åter på sin stora kärlek och än en gång är kärleken inte besvarad. Paris byts mot London och förutom relationen mellan Ricardo och Lily blir det en del politik och samhällsskildring.

Boken intresserar mig tidigt eftersom handlingen utspelar sig i ett land jag inte vet speciellt mycket om. Jag blev lite besviken när boken tar klivet till Paris, en stad i ett land jag är bra mer bekant med. Relationen mellan Ricardo och Lily blir allt mer obegriplig ju längre boken lider. Och jag menar verkligen lider. Jag blir både trött och irriterad. Ricardos kärlek och passion blir så urfånig att jag på allvar börjar fundera på om jag har missförstått hela tonen och andan i boken. Jag försöker öppna mitt sinne men det hjälper inte. Att kärlek kan vara både blind och korkad skriver jag upp på men när den blir urfånigt löjlig och dum klarar jag inte mer. När en förälskelse fortskrider när motparten i flera år är fryskall tillbaka... Absurt!

Och ja, efterhand förstår jag tonen i boken bättre men det spelar ingen roll. Halvvägs in känner jag att boken inte ger mig någonting och då får det vara nog.

Stjärnklart av Lars Wilderäng

Inledningsvis slutar en och annan smartphone fungera. Därefter fler och fler. Bilar stannar oförklarligt och strömavbrotten är ett faktum. Irriterande men ingen större fara. Elen kommer ju alltid tillbaka. Eller? Fler och fler inser att situationen ser mörk ut och att den inte ser ut att ljusna. Den avancerade människan dras ner i mörkret och våra allra djupaste och primära behov måste tillgodoses vilket innebär att vi tar flera steg tillbaka och återigen blir som rovdjur utan någon som helst moral.

Oj, vilket spännande upplägg. Jag är ju själv till viss del uppkopplingsfientlig. Gud, så jag kan irritera mig på hur vi beter oss med våra smartphones och allt därtill. Självklart ser även jag nyttan med dem men en vettig balans i användandet är det banne mig inte många som har. I den här boken havererar all elektronik och ur den synvinkeln hamnar vi återigen på grottstadiet. Hur hanterar människan det? De få gånger vi i Göteborgsområdet drabbas av strömavbrott i några timmar är det ju halvt och halvt panik. Tänk om det skulle vara i veckor eller rent av månader? En kittlande tanke och jag kommer under läsandets gång på mig själv med hur läskig hela idén är. För tänk vad beroende vi är av el. Och tänk vad handikappade vi skulle vara utan den.

Jag är i regel extremt ickeorolig av mig. Förmodligen i vissa sammanhang direkt nonchalant. En egenskap jag tänker kämpa för att behålla. För det är inte harmoniskt att gå omkring och oroa sig till höger och vänster och se bekymmer och faror överallt. Jag tror att det är en fördel att slippa oroa sig utan att för den delen bli dumdristig. Men här känner jag att jag dras med. För hur skulle vi egentligen klara oss om elen går åt skogen? Det blir en tur till Naturkompaniet snarast :)

Boken följer ett antal individer och det kul att handlingen utspelar sig i dagens Sverige och till stor del i Göteborg samtidigt som det känns lite konstigt. Ungefär lika märkligt som när det från noll och ingenstans plötsligt kom svenska actionfilmer. Det var ju förbehållet Hollywood...

Upplägget är kanon och händelseutvecklingen är intressant men det saknas känsla. Till en början reagerade jag på att karaktärerna kändes extremt märkliga. Rent av på låtsas. De hade egenskaper och personligheter som jag inte riktigt kunde acceptera eller förlika mig med. De kändes inte verkliga. Förmodligen hade detta betydelse när jag senare i boken får följa deras väg. Jag vill givetvis inte avslöja för mycket men det är som om värmen och den känslomässiga relationen uteblir. Boken känns kall. När karaktärerna råkar ut för än det ena än det andra känner jag.... Ingenting.

Tyvärr en stor brist men inget som hindrar mig från att ge mig på nästa del. Dessutom tycker jag att avslutningen på boken är direkt cool. Får mig att tänka på den gamla goda tiden med Arkiv-X.

Det är bara lite cancer av Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén

Klas Ingesson om uppväxten, fotbollen, livet och döden.

Jag gillade aldrig Ingesson. Hans spelartyp var inte direkt något som tilltalade mig som fotbollsgalen tonåring. Dessutom var han IFK-are...

Men jag hade givetvis koll på honom. Framförallt landskamperna och när han var i Italien med alla de bästa. Hur i hela friden han kunde spela på en så hög nivå var för mig på den tiden en gåta. Slet för all del som ett djur men i övrigt tyckte tonåringen att han var kass.

För snart ett år sedan tog cancern honom tillslut. Jag minns sporten på TV. Jag minns hyllningarna och jag minns mina egna tårar. Att läsa biografin om honom var en självklarhet.

Boken binder skickligt ihop delarna jag ovan nämnt. Åt fotbollen ägnas givetvis de flesta sidorna och det är fantastiskt intressant och roligt att få följa med. Skrattar högt åt den givna fotbollsjargongen och alla tokigheter Ingesson delar med sig av. Parallellt finns en känslighet och en öppenhet om svagheter som berör och när cancern mot slutet av boken tar mer plats går det inte att hålla tillbaka tårarna.

Om jag var missnöjd med Northug för ett tag sedan så är jag lyrisk över den här boken. Den ger så extremt mycket. Garanterat mer till den fotbollsintresserade men i och med cancern fångar den alla. Hjärtat veknar och det går inte annat än att känna en enorm sympati för denna människa. Han var unik som fotbollsspelare och de egenskaper han hade är tyvärr sällsynta idag, där stöddigast vinner.

Den fotbollsgalne tonåringen har vuxit upp en del och bugar, bockar och tackar. Den här boken borde alla små fotbollsspelare läsa för att få en inblick i att det inte bara handlar om tjusigheter och resultat.

Stolthet! Över vem jag är och hur jag spelar. Det är ett värde som inte går att konkurrera med. För mig är Ingesson stolthet. Det han stod för är både beundransvärt och något att eftersträva.

Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen

Ett gammalt fall hamnar på Carl Mörks skrivbord. Var kommer fallet ifrån och vem vill att han ska återuppliva det? En man erkände trots allt det där mordet på ett syskonpar för 20 år sedan. Nyfikenheten är väckt och blir inte mindre när Carl inser att  flera av samhällets höjdare kan vara inblandade sedan deras gemensamma tid på en internatskola.

Förutom den härlige Assad får Carl i den här andra boken även hjälp av en ny karaktär, Rose. Samspelet dem emellan är en  fröjd. Framförallt Carls tankar om sina två assistenter går ibland inte av för hackor och det är lätt att känna igen sig i de inte allt för positiva tongångarna. Kul det där med hur man i all meningslöshet kan ha ett behov att leta efter det som stör en allra mest hos andra människor.

Jag gillar det "danska" i boken. Har egentligen svårt att förklara vad jag menar men på något vis är det en annan stil och ett annat klimat i sättet att berätta, sättet att skildra. Lite mer hänsynslöst och lite råare. Och då menar jag inte ur ett våldsperspektiv utan i sättet att skildra omgivningen. Rå är visserligen boken med tanke på att de skyldiga har ett sjukt sadistiskt behov men det hittar man hos vilken författare som helst oavsett nationalitet.

Jussi Adler Olsen ska ha ett extra plus för sitt sätt att skildra Kimmie i boken. Ond eller god? Känslomässigt störd eller inte? Jag gillar när det inte är svart eller vitt och när det dessutom inte går annat än att känna sympati, då är det kvalité.

Det är kul att ha en deckare att plocka fram lite då och då. Jag har sedan tidigare mina favoriter och nu har Adler Olsen införlivats i denna ädla skara.

Sveket av Simon Scarrow

Macro och Cato är i farten igen. Romarna försöker en gång för alla krossa britannernas motstånd genom att locka deras ledare Caratacus i en fälla. Fällan misslyckas vilket leder till att Macro och Catos får skulden och plötsligt ser deras framtid betydligt mörkare ut.

Underhållningsvärdet är stort och boken fortsätter med sin kombination av politiska intriger och faktiska strider. Som jag tidigare nämnt är det inte striderna som lockar mig. De är ett nödvändigt ont. Istället är det allt det där andra. Kamratskapen, intrigerna, maktspelet och den historiska inblicken som ger något.

Det är många böcker i den här serien och om man bara tar dem med ett vettigt intervall så att det inte blir för tätt inpå håller kvalitén. Dessutom börjar huvudpersonerna bli som två kompisar vars öden jag absolut vill ta del av.

Ultravasan 90 km

Jag har en tid känt att jag vill men inte tagit beslut. På träningen igår pratade jag med GD och ett handslag senare var beslutet taget.

Ett beslut är ett beslut så det var bara att anmäla sig och betala.

Nästa års stora utmaning är klar. Spännande!

Sju kungars död av Bernard Cornwell

Berättelsen om Uthred och Englands bildande fortsätter. Kung Alfred är döende och Uthred förväntar sig att danerna ska slå till. Han får förutom danerna även slåss mot kyrkans inflytande och makthungriga saxare.

När jag började läsa den här sjätte boken kände jag givetvis igen mig. Humorn och råheten var densamma och snart började jag fundera på om det inte är dags att sätta punkt. Det finns ingen anledning att läsa samma bok om och om igen. Men den är underhållande och efter att tag upplevde jag nyheter i allt det bekanta...

Sju kungars död är för mig inte någon avslutning i serien om Uthred. Den skickar mig istället vidare till Den hedniske krigare. Inte med en gång, men snart nog.

Tillägg Kåsjön trail

Det här året har det resultatmässigt gått oerhört bra. Det skapar alldeles tydligt förväntningar. Framförallt hos mina två grabbar. Vi hade pratat en del om loppet i förväg och så givetvis även igår. Den äldste, som är siffertokig, började analysera mina resultat utifrån hur många som har deltagit i de olika loppen. Han kom fram till att det var högst troligt och rimligt att jag borde kunna knipa ytterligare en placering på Kåsjön trail. Jag påtalade, som alltid, att det visserligen alltid är roligt att komma bra till men att det inte är det viktigaste. Dessutom är det extremt beroende på vad det finns för medtävlande. Att få göra en bra tävling utifrån mina egna förutsättningar och vara nöjd med insatsen är prio ett, resten är bonus. Sen går det inte att ljuga i familjen vinnarskalle. Klart man vill komma så högt upp på resultatlistan som möjligt. Allt annat vore en förbannad lögn.

Familjen var inte fysiskt på plats igår men de var ändå med under loppet. För är det något som motiverar mig så är det mina grabbar. Deras glädje, förväntningar och förhoppningar. Det går inte annat än att kuta som en dåre med det på näthinnan. Jag vill så gärna leva upp till deras tankar och få känna att de är stolta över mig. Kanske framförallt hos min äldste som är lite försiktig med låta sina positiva känslor synas. När han spricker upp... Det är bara underbart att se. Den lille är tvärtom känslornas panoramafönster. Även det härligt och där är det nästan som att vi har blivit bortskämda.

Hursomhelst tror jag att det är bra att under ett lopp kunna plocka fram flera olika tändvätskor och morötter. Min starkaste är grabbarna.

Varför sover jag alltid så himla dåligt efter ett lopp?

Det slår aldrig fel. När jag fysiskt och mentalt har tagit ut mig sover jag uruselt efteråt. Aldrig efter ett träningspass. Alltid efter en tävling. Det är som om kropp och huvud inte har hunnit varva ned. Jag ligger och vrider mig, vaknar ofta och drömmer i massor? Jag känner igen det från fotbollen förr. Då kunde det vara likadant efter vissa av de fruktansvärda och grisiga försäsongsträningarna samt efter vissa matcher. Det var då inte ovanligt att även magen kraschade. Något jag numera sällan upplever. Jag är nyfiken på hur pass unikt detta är för mig och om det finns någon given förklaring.

Bilen såld! Tänk att en sådan världslig sak kan kännas så otroligt befriande. Det är som om en enorm tyngd har lättat från mina axlar. Såååå skönt.

Kåsjön trail 21 km

Förberedelser.

Jag har haft en stel vänstervad som har bekymrat mig lite. Den har inte blivit värre trots att jag har varit ganska elak mot den de senaste veckorna men med en tävling in på knuten kändes det som att det var läge att löpvila lite. Därför enbart cykel och styrketräning, lite hemmagjord massage och stretching. Igår fredag kände jag att jag ville ta en liten tur för att få en uppfattning om hur det låg till. Blev inte mycket klokare eftersom hela kroppen var tung men jag inbillade mig att stelheten var borta vilket jag fick bekräftat när jag joggade iväg till Kåsjön en halvtimma innan starten idag.

Tävlingsmorgonen var allt annat än som vanligt. Kaffet var väl det enda som gick att känna igen. Kärleken bortrest, ungarna skulle till fotbollsträningen och samtidigt är vi i full färd med att försöka sälja vår bil. Givetvis fick jag en hel del intressenter på halsen just den här morgonen och lite stressat blev det men inte på en otrevlig nivå. För övrigt blir jag stum av förvåning över hur många puckon som finns där ute. Skulle kunna skriva en hel del om vilka absurda konversationer jag har haft med "bilköpare" de senaste dagarna men det finns det ingen anledning till. Ibland får man bara nöja sig med att konstatera att folk inte är kloka.

Det bekanta tävlingspirret infann sig som vanligt. Både härligt och lite jobbigt.

Starten gick till dånet av en kaliber x från 40-talet. Jösses! Höll på göra i byxan av förvåning. Planen var att hänga på de främsta och se vart det skulle leda. Grusväg i början och tempot var högt. Som vanligt började jag fundera på om det inte var läge att trappa ner men med vissheten om att det snart skulle bli svårsprunget hängde jag på. Problemet var att de som var framför mig hade riktigt bra fart även där. Bra att få komma ner på jorden eftersom jag har ganska höga tankar om mig själv vad gäller just terräng. Men tävling är tävling och då är det svårt att droppa av. Dessutom är det naturligtvis en kick att ligga bland de främsta. Banmarkeringarna var nog i regel bra men eftersom man får lägga en sådan enorm energi på att trampa rätt samtidigt som man är trött önskar jag mig en övertydlig markering. Framförallt ett sådant här lopp när man korsar mängder med stigar och ibland ger sig ut i renast vildmark. Vid tre, kanske fyra tillfällen blev jag osäker och kände mig vilsen. Mentalt jobbigt men det kanske samtidigt är en del av tjusningen.

Ramlade tidigt vid två tillfällen och tappade lite mark men det var inte värre än att jag blev lite förbannad. Ganska snart var vi två som följdes åt. Banan var riktigt tuff och vid vissa mossar och höjder var jag tveksam om jag skulle orka med honom. Låren brände något vansinnigt. Jag hade honom allt som oftast framför mig men vid något tillfälle hamnade jag först vilket jag direkt ogillar. Då sprang jag "fel" eller drog ner på tempot för att han skulle gå om. Det gjorde han ganska snart :)

Självklart syns det inte hur jäääättesvullet vänster smalben är.......:)

Fördelen med att springa på hemmaplan kände jag först mot andra halvan av loppet då det i princip var Kåsjön kvar att runda. Mitt sällskap höjde tempot. Jag hängde på utan att det kändes allt för jobbigt och började göra upp planer för fortsättningen. När skulle stöten läggas in? Jag visste ett ställe längre fram mot slutet av banan. Det skulle vara uppför och därefter kort kvar till målgång. Med kanske 5-6 kilometer kvar händer det dock. Han ramlar....

Givetvis stannar jag till för att kolla om det gick bra. Han svarar egentligen inte. Jag får ett muttrande till svar samtidigt som han ställer sig upp. Instinkten tog över totalt. SPRING FÖR HELVETE!

Hade han legat kvar tror och framförallt hoppas jag att jag hade stannat kvar. Men nu stod han upp och det var kanske tecknet som fick mig att agera. Min tanke var att han framförallt hade fått en mental smäll. Kanske till och med en ursäkt för att inte driva på? Så jag ökade tempot och sprang som en vettvilling. Låren brann något så fruktansvärt att jag vid de svåraste partierna blev lite oroligt eftersom det där gick så sakta. Men det borde rimligtvis vara så även för honom. Med det i bakhuvudet försökte jag ösa på när det gick och han försvann från mig radar. Rejält nöjd och med bara två kilometer kvar stannar jag och känner mig sådär vilsen igen. Panik!

Springer lite fram och tillbaka och väljer tillslut att chansa. Efter några minuter känns det som att jag är rätt men oron i magen är jättejobbig. Hur mycket har jag tappat? Fullt ös och in i mål, febrilt letande efter min rival. Kunde inte se honom någonstans och sakta började jag hoppas. Bälgade i mig vätska och satte mig ner och då kom han. Kunde inte låta bli att le stort.

Återigen känner jag att jag inte hade kunnat springa mycket bättre. En underbar känsla. Hemjogg, dusch och så vidare till brorsan som hade hjälpt mig med ungarna och lagat lunch. Ibland smakar det extra bra att äta någon annans mat. Så var det verkligen idag.

Nu är det bara bilhelvetet kvar.

Britt-Marie var här av Fredrik Backman

Britt-Marie (från Min mormor hälsar och säger förlåt) tar sig till arbetsförmedlingen för att få ett jobb. Detta innebär ett nytt kapitel i hennes liv eftersom hon i alla tider har jobbat som hemmafru. Hon hamnar så småningom i det lilla samhället Borg som har drabbats hårt av finanskrisen. Där är det tänkt att hon ska sköta om fritidsgården och på grund av det tvingas hon samspela med andra människor.

Det tar inte många meningar innan jag känner igen mig. Det här är en Fredrik Backman bok. Om det råder det inga tvivel. Det är som om hans böcker har en alldeles unik och egen själ som ingen annan kan konkurrera med. Tragikomisk, irriterande, öm och varm på samma gång och jag lyssnar med ett litet leende på läpparna som är precis allt det. Irriterande, ömt och varmt. Jag känner tidigt att den här boken måste man vara på rätt humör för att klara av. Jag har full förståelse för att man lägger ifrån sig den. För Britt-Marie är sådär fullständigt socialt missanpassad att det kanske blir lätt att galenförklara henne och låta irritationen över hennes beteende ta över. Men där finns så otroligt mycket mer. Osäkerheten, omsorgen och oron över vad andra ska tycka. Det dras visserligen till sin yttersta spets men poängen är solklar och det ger många tankar till ens egna funderingar och handlingar.

Hur många gånger blir man inte svinförbannad på folk? Mig händer det för ofta. Något jag absolut måste bli bättre på. I trafiken har jag utvecklats och försöker verkligen inse att "stackaren har bråttom" eller "så skönt att det inte är jag som är sådär stressad"." Förståelsen och kunskaperna om varför människor beter sig som de gör är grunden för att inte irritera sig så mycket. Jag tycker att Britt-Marie är ett skolexempel på detta. Kärringen skulle kunna driva självaste Jesus till vansinne men jag som läsare/inblickare i hennes tankar och funderingar får ett annat perspektiv som leder till förståelse och omsorg.

Det faktum att Britt-Marie tvingas prata och interagera med andra människor påverkar henne givetvis. Och alla andra med för den delen. Det kan man lugnt säga ;) och det är då boken blir riktigt, riktigt bra. Från att ha varit lite småroande och trevlig byggs värmen i boken upp ytterligare och den sista halvan är suverän.

En man som heter Ove är fortfarande Backmans bästa men Britt-Marie är inte jättelångt efter.

För övrigt är jag stormförtjust i uttrycket "passivt aggressiv" och bikarbonat ska vi från och med nu alltid ha hemma ;)

Northug av Sverre M Nyrönning

Ja, det är ju det där med en biografi som ges ut under pågående karriär. Finns det några andra motiv en de ekonomiska? Smida medan järnet är varmt?

Oavsett är jag nyfiken på Northug. Vem är han egentligen. Hur tänker han? Hur tränar han? Äter? Uppväxten? Vad är fasad och inte? Han är i mina ögon både härlig och irriterande. En intressant person.

Nu är risken att jag tar i men boken är nästan rakt igenom skitdålig. Rattfyllan dominerar de första 40 sidorna och genomsyrar sedan resten av boken som i sin helhet mer känns som en reklampamflett än en biografi. Den på en piedestal uppsatt Northug har gjort fel och nu ska vi förutom att tjäna pengar återupprätta äran och dessutom höja piedestalen ytterligare.

Förutom att jag inte får ut mycket av innehållet blir jag rent av irriterad av upplägget i boken. Då och då fylls en tredjedel av en sida med ett citat i stora bokstäver. Extra viktiga ord som dessutom redan finns i texten eller kommer lite längre fram. Vad är vitsen med det? Hade de 180 sidorna bara kommit upp i 150 annars? Detta tidnings/tidskriftstrick har en funktion i en artikel men det hör inte hemma i en bok.

En sista sak att irritera sig på är att författaren i slutet av boken hävdar att han i princip var klar med boken när olyckan med bilen hände. Det manuskriptet hade jag velat se. Kanske 90 sidor?

Jag tror inte på bokbål. Men kanske den här gången :)

Ice station Zebra av Alistair MacLean

Atomubåten Dolphin får i uppdrag att rädda besättningen på en väderstation som ligger vid Nordpolen. En brand har härjat och de överlevande är skadade och i stort behov av hjälp. Med på räddningsbåten är dr Carpenter (egentligen MI6) som vet att detta är sabotage och att mycket står på spel.

Jag har ett vagt minne av den här filmen men minnesbilden är extremt suddig och det är kanske inte så konstigt eftersom jag antagligen var i tioårsåldern när jag såg den och därmed inte begrep ett smack.

Boken är bra och det är ett befriande nöje att läsa en thriller av det här slaget. Den är stöpt i en annan tid och har därför ett annorlunda upplägg än motsvarande böcker idag. Den är intelligent skriven och jag får en Agatha Christie känsla. Vem är nu den där mördaren? Och hjälten är naturligtvis sådär kusligt smart.

Det enda negativa är att jag ibland har svårt att förstå och därmed stundtals hamnar i en dimma som gör att jag tappar/missar vissa bitar. En hel del fackord som har med bland annat ubåtar att göra finns helt enkelt inte i min vokabulär. Varken på engelska eller svenska heller för den delen.

För övrigt har jag sett Das Boot och med de bilderna i huvudet och den här boken färskt i minnet sätter jag aldrig min fot i en u-båt. Kanske inte så stor risk att det någonsin skulle hända. Men att färdas med en u-båt under Arktis med en brand ombord och därmed syrebrist. Nja, låter nästan lika vidrigt som att bli levande begravd.

Kanonerna på Navarone och Ice station Zebra. Jag inser att jag har många MacLean kvar att plöja igenom.

En nedprioriterad klassiker

En kul grej, en fjäder i hatten och givetvis en bra sammanlagd tid. Det var utgångsläget för drygt ett år sedan. Jag gjorde en "femårsplan" där klassikern var ett kommande mål.

Men nu har jag tänkt om. Lite.

På sätt och vis är det löpningens fel. Det finns så himla många spännande, roliga och utmanande lopp. I närheten, i landet och på andra fantastiska platser i världen. Oj, vad jag ser fram emot att få se, uppleva och springa.

Och det är ju egentligen inte så att det ena utesluter det andra men min motivation har bytt fokus. Löpningen är helt enkelt det som utan konkurrens passar mig bäst.

Cykling
Jag tycker att cykling är helt ok och använder det gärna som ett komplement till löpningen. Framförallt är det smidigt de två milen till eller hem från jobbet. Men som motionsform finns det för många nackdelar för att jag ska ägna för mycket av min tid åt det. Den jäkla vinden känns till exempel alltid som motvind om jag inte har den i ryggen. Punkteringar! Och för att inte tala om tiden det tar. Vätternrundan är 30 mil och ska man förbereda sig för den på ett bra sätt så ska det läggas ett antal timmars träning för att framförallt vänja bakdelen och det är jag inte intresserad av.

Längdskidåkning
Något jag egentligen inte har erfarenhet av alls. Tror att det kan passa mig bra men så bor jag ju i Göteborgsområdet. Snömängden är högst otillförlitligt och även om den skulle infinna sig så är det inte bara att snöra på sig och ge sig ut. Projektet "inmedpackningenibilenhittaenspåradslinga" känns jobbig. Nu har vi visserligen fått en skidtunnel i Kviberg, En fantastisk möjlighet året om med varv efter varv efter varv tills förvandlingen till labbråtta efter några månader har blivit total.

Brorsan har skaffat sig rullskidor och det lockar lite. Problemet är att de i så fall rent säsongsmässigt skulle konkurrera med löpningen. Mm, kanske.

Simning
Helt ok. Skonsamt och ett mycket bra alternativ. Framförallt med en bastu tätt intill. Allvarligt talat så är det märkligt hur olika mentalt stark man kan vara. Många gånger som en stridsvagn men numera på äldre dar... Blött och lite kallt ibland. Kan verkligen känna mig som en kruka. Ett stort minus med simningen är dessutom att upplevelsen att simma är lite torr. Inget för varken ögon eller öron.

Prestationsmässigt får det alltså bli vad det blir. Jag ser fram emot att få göra Klassikern. Kanske framförallt att få gör det som ett gemensamt projekt med brorsan. En viktig, rolig och gemensam upplevelse. Det tror jag att vi båda sätter stort värde i.