!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


tisdag 26 november 2013

Bokönskelista

Årets bokönskelista där 8000+ är den mest efterlängtade. Problemet är att den förmodligen bara går att få tag i via något antikvariat.

1. Archer - Harrys sång
2. Magorian - Godnatt mister Tom
3. Nesbö - Rödhake
4. Hillenbrand - Obruten
5. Toro/Hogan - Evig natt
6. Rawicz - Flykten från Stalins läger
7. Holland - Uppdrag Nemesis
8. Gardell - Vilken som helst...
9. Lagercrantz - 8000+
10. Rothfuss - En vis mans fruktan del 1 och 2.
11. Marquez - Kärlek i kolerans tid.
12. Woolfork Cross - Påven Johanna.
13. King - 22/11 1963
14. Svennis - Min historia.

Och de där böckerna som fortfarande inte har kommit än, såsom tredje delen i Folletts serie om 1900-talet är det bara att vänta på....

onsdag 20 november 2013

På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque


I 20 års tid har jag tänkt läsa På västfronten intet nytt men det har aldrig blivit av. Varför det har tagit så lång tid vet jag inte men det var nog bra att det dröjde. Jag tror inte att jag hade orkat ta till mig den som tonåring. För den är tung, riktigt tung.

Egentligen kanske den hade passat bättre som ett av kapitlen i exempelvis en a Peter Englunds samlingar. Förslagsvis Brev från nollpunkten men nu är ju inte detta en av herr Englunds skapelser. Det jag vill ha sagt är att budskapet framkommer med en sådan oerhörd tydlighet att det egentligen inte behövs 240 sidor.

Paul är 19 år och tysk soldat i det första världskriget. Boken följer hans öde och erfarenheter. Hur "livet" i skyttegraven är, kamratskapen, apatin, känslorna under permissionen och vistelsen på "sjukhuset".

Efter att ha läst den här boken råder det ingen tvekan om att all eventuell krigsromantik är fullständigt bortblåst. Skilldringen är totalt osminkad. Här finns inget utrymme för hjältedåd eller någonting i den riktningen. Krig är katastrof och ingenting annat. Boken innehåller massor av visdomsord och tänkvärda resonemang. Bland annat om varför kriget överhuvudtaget äger rum. Vad är vitsen? Vem har rätt?

"På ett bord någonstans har ett dokument undertecknats av några personer som ingen av oss känner, och under år är det vårt högsta mål att utföra sådana handlingar som annars är föremål för världens förakt och utsatta för dess strängaste straff." ( s 162)

Detta är ytterligare en bok  de flesta av oss borde läsa. För förståelsen, för insikten och framförallt för  att i all framtid vägra krig.

måndag 18 november 2013

Mellan rött och svart av Jan Guillou


Jag var både orolig och förväntansfull när jag tog mig an Mellan rött och svart av Jan Guillou. Hans förra bok Dandy var jag ju inte speciellt förtjust i, milt sagt. Samtidigt vet jag vad Guillou kan prestera och allt som oftast tycker jag att det blir ett stort underhållningsvärde i det han skriver samt en hel del politik vilket jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir.

Första världskriget är slut. Bröderna Lauritzen är bosatta i Sverige respektive Tyskland där de driver familjeföretaget. Handlingen berör deras överklassliv och hur de sakta men säkert berörs av den rådande politiken. Till exempel lockas Lauritz son av nazisternas ideologi vilket rimmar illa med familjens värderingar (de flestas i alla fall).

Boken ger mig massor av tankar. Först och främst konstaterar jag att den här boken, nummer tre i Guillous romansvit om det stora århundradet, är klart bättre än den förra. Den har inledningsvis ett fortsatt lågt tempo men det är för det mesta intressant och ju mer världspolitiken kommer med i bilden desto bättre blir boken. Andra halvan av boken är till exempel klart mycket bättre än första halvan. Framförallt gillar jag problematiken med Harald som lockas med i nazismen och som dessutom får en framträdande roll i de vanvettiga dåd de utför. Att han dessutom till viss del är med bland de högsta hönsen inom partipolitiken är extra roligt/intressant. En annan styrka boken har, vilket i och för sig har med det låga tempot att göra, är att Guillou har ett tydligt mål med att ge en historieskildring. Hur såg det ut i Sverige och Tyskland under den här tiden? Hur hade folk det? Vad tyckte de om samhällsutvecklingen? Beskrivningar som jag uppskattar men som lika gärna hade kunnat ses som tempodödande.

Detta med tempot tycker jag är oerhört viktigt. För min uppfattning är att Guillou har lagt om kursen i sitt skrivande. Tidigare har det varit mycket action blandat med politik. Nu är det annorlunda. Och min reaktion på detta är lite tveeggad. Å ena sidan får jag nästan för mig att det börjar bli lite näsan upp i vädret. Det ska skrivas lite finare och därmed för en snävare publik. Bort med tempo och action och in med mer segling, umgängeskoder och liknande. Nu är det inte underhållning för den stora massan längre utan avnjutning för den finare delen av befolkningen. Detta kanske i och för sig inte är något nytt utan enbart något jag reagerar på först nu. För ser man tillbaka på vad Guillou har skrivit genom åren är det påfallande tydligt att det läggs stor vikt vid saker som viner, jakt, klassisk musik och pengar. Finns det någon huvudperson i hans böcker som inte är ekonomiskt oberoende till exempel eller i alla fall tillhör det övre skiktet i samhället? Å andra sidan har han givetvis rätt att göra precis som han vill och historieskildringen är nog så viktig men jag är inte beredd att konsumera vad som helst och risken är att har jag väl börjat störa mig på en sådan här sak finns risken att jag inte kommer se annat i hans framtida böcker. Framförallt om tempot ska vara fortsatt lågt.

Detta borde dock vara en ren omöjlighet eftersom den här boken slutar 1 september 1939 och bok nummer fyra rimligtvis borde ta vid där den här slutar.

måndag 11 november 2013

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson


Jag har hört mycket om den här boken och åsikterna är delade. En del tycker att den är hysteriskt rolig medan andra tycker att den är överdriven och i slutändan svår att ta till sig. Jag visste helt enkelt inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men mitt intresse var fångat.

Allan Karlsson fyller 100 år och detta ska firas på ålderdomshemmet med lite pompa och ståt. Huvudpersonen själv är inte överdrivet entusiastisk över den kommande uppvaktningen och rymmer därför ut genom fönstret. På väg ut i friheten lyckas han förskansa sig en resväska med inte mindre en 50 miljoner kronor i. Därmed blir Allan jagad av både kriminella och polisen.

Handlingen i boken utspelar sig både i "nutid" och dåtid. Språket är lite gammalmodigt i både meningsuppbyggnad och ordval och det gör boken lite originell och underfundig. Men framförallt är den totalt annorlunda mot allt annat jag tidigare läst. Den påminner i mångt och mycket om en gammal Åsa-Nisse film. Fri från intelligens och eftertanke och länge känner jag att boken i sig är ett enda stort skämt utan att för den delen vara speciellt rolig.

Jag läser visserligen med ett småleende på läpparna men det känns som om Jonas Jonassons bok mer är som en serietidning med karaktärer med total avsaknad av intelligens. Ofta känns det oseriöst och överdrivet och jag tänker vid ett flertal tillfällen att jag har full förståelse för att folk tycker så olika vad gäller den här boken. Omdömet är fullständigt beroende av vilket humör man själv är på när man läser boken. Lite tung i sinnet och jag är övertygad om att läsaren lägger ifrån sig boken men med ett glatt humör leder den troligtvis till ett lyriskt omdöme.

Själv var jag förmodligen lite mitt emellan. Varje gång ett kapitel handlade om Allans tidigare liv, med alla möten med olika historiska personer var det tummen upp medan "nutiden" mest kändes fånig. Avsnittet när han träffade Stalin var fantastiskt och faktiskt även slutet med den stackars åklagaren, som fick mig att skratta så att tårarna kom.

Det här är definitivt en bok som lämnar avtryck och som måste läsas. Jag kommer garanterat minnas den med ett leende på läpparna.

lördag 2 november 2013

Finalloppet 2013

Lite då och då lägger jag in mina tankar om tävlingar jag sprungit. Mest för min egen skull för jag tycker att det är så roligt att se tillbaka på löpningen, resultatet av den och förberedelserna.

I slutet av augusti bröt jag ringtån (om det nu heter så) i vänster fot. Resultat: ingen löpning på lite drygt en månad och efter den konvalescensen bara en månad kvar inför Finalloppet den andre augusti. Vis som jag var försökte jag skynda långsamt genom att inte försöka mig på för långa längder men efter en tid måste sträckorna bli längre om jag skulle klara de 19 km som jag hade anmält mig till. Belastningen blev lite för stor och en och en halv vecka före loppet blev min högra vad arg på mig. Det fanns inte så mycket annat att göra än att vila den samt försöka massera den så gott som möjligt. Massagen hade förmodligen ingen fysisk verkan men kanske en mental. Paniken (lite lätt överdrivet kanske) eller i alla fall ambitionen att röra på mig fick mig att ta mig till valhallabadet för att simma. En sysselsättning som med största sannolikhet är nyttig men förbannat tråkig. Hursomhelst fick jag i alla fall rört på mig och fyra dagar före start var jag ute och joggade med min bror och vaden kändes nog ok.

Två dagar före loppet hjälpte jag svärfar med att skyffla grus och köra skottkärra vilket ledde till att delar av kroppen värkte morgonen den andre november. Lite träningsvärk är inte att bry sig om men jag var lite fundersam över mitt matintag de senaste dagarna. För att uttrycka det milt är inte svärmor någon fanatisk LCHF anhängare och jag kan inte riktigt med att vara allt för oförskämd och stoppar snällt i mig det mesta av vad som bjuds. Tilläggas bör att hon är fantastisk på att laga mat men tyvärr inte en kost som alltid passar mig som handen i handsken. Konsekvensen blev att jag inte intog riktigt den kost jag hade velat inför loppet, det blev för mycket kolhydrater och för lite fett. Sista kolhydratintaget var cirka 20 timmar före loppet. Väl hemma igen ungefär 15 timmar före loppet kunde jag äntligen stoppa i mig mängder med härligt fett så att jag äntligen kunde känna mig mätt.

Tävlingsmorgonen (cirka 6 timmar före start) åt jag mina stekta ägg och en kopp mjölk med kokosfett i. Osäker med tanke på kost och muskler gav vi oss av mot Skatås. Väl där 2 timmar före start skulle vi titta till brorsan och en kompis som skulle springa milen. Trevligt men kallt vilket gjorde att kroppen kändes ytterligare lite rostig innan jag fick värmt upp något så när.

Eftersom jag hade lite hum om hur banan skulle se ut (en del stig en del större grusväg) hade jag en klar plan och det var att löpa på i högt tempo där det var möjligt. Problemet med detta var att jag var osäker på hur kroppen skulle reagera. Hur mycket skulle mitt matintag de senaste dagarna och mina ben reagera. Men jag har alltid sagt att det är lättare att gå ut ganska hårt och försöka hålla det än att löpa iväg och efter ett antal kilometer öka.

Första halvan av loppet gick bra och det är så roligt att se de skillnader som finns i människors löpstilar. Tydligen är jag bra i uppförsbackar för där hänger de inte med. Jag tror det beror på att många väljer att löpa på samma sätt i uppförsbackarna som där det är plant. Själv trippar jag upp på tårna och springer med ljumskarna/höftböjarna på ett sätt jag egentligen inte kan förklara men det är ju samtidigt inte så viktigt.

Det roliga med tävlingar är att det där finns folk att springa om men det viktigaste är att hitta någon man kan hålla tempo med. Detta hade jag inte den första halvan. Däremot dök en man i blått upp vid 10 kilometer (var han nu kom ifrån?) som hetsade mig så gott som hela andra halvan av loppet. Och en sak är säker, jag hade aldrig kunnat hålla det tempo som vi höll ensam. Det är bara att tacka och ta emot för tiden jag fick var klart över förväntan.

Slutsats: Tänk inte så mycket på alla förberedelser bara spring så fort det går och njut järnet, under loppet om det går och framförallt efteråt.

Blindbock av Arne Dahl


Det känns som om Arne Dahl har börjat bli som en gammal vän. Jag vet precis vad jag kommer att få utan att det för den sakens skull känns förutsägbart eller tjatigt. Hela mitt väsen njuter på så många plan att jag egentligen får det svårt att redogöra för dem. Samtidigt funderar jag på om min vän har gjort mig så blind att jag inte längre kan kritisera honom.

En europaparlamentariker är på väg att släppa ett lagförslag som kommer att rubba alla grundvalar vad gäller bilismen i Europa. Det enda hon väntar på är ett sista provresultat från de forskarna som jobbar med att få fram ett batteri som kommer att revolutionera bilindustrin. En revolution som oljeföretagen inte kommer att uppskatta. En av forskarna mördas och det är delvis av den anledningen som Paul Hjelms grupp kopplas in. Parallellt bevakar de tiggarligorna som härjar i Europa och så småningom kommer dessa två trådar att bindas ihop.

Det är så mycket med den här boken som är så bra. Först och förmodligen främst är det tydligt att Arne Dahl och jag har extremt likvärdiga politiska åsikter. Självklart påverkas jag positivt av det han skriver eftersom jag så starkt håller med. Dessutom är ämnet om tiggarna oerhört intressant med tanke på hur de de senaste åren har ploppat upp även här i Sverige. Dramatiken är bra men det är nästan som om det är de politiska aspekterna som lockar mig mest (börjar nog bli gammal).

Bara det faktum att Gunnar Nyberg är tillbaka får mig att hoppa till lite extra...

Slutligen förvånar Arne Dahl mig rejält i slutet av boken. Han har aldrig varit förutsägbar men den avslutningen han drämmer till med är utan jämförelse. Vad händer egentligen? Och hur tusan ska jag smälta det inträffade? Givetvis vill jag inte nämna för mycket men den cliffhangern han bjuder på är inte nådig. Så jo, dramatiken är det inget större fel på. Framförallt inte i de sista sidorna.

När kommer nästa bok?????????