Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri

Tonåringen Halim söker. Han har bestämt sig för att han är muslim. Han har bestämt sig för att han är ensam och stark. Att det är han mot svennarna. Vill han passa in eller inte? Vem är han i samhället? Vem är han överhuvudtaget?

Jag tycker att den här boken, om identitet, är väldigt talande. Som invandrare eller barn till invandrare är rötterna viktiga. Men hur viktiga ska de vara? Bör de vara? Halim har fullt upp med att ta på sig en alldeles för stor kostym fylld med status och respekt (eller i alla fall det han tror är respekt). Det gör boken både rolig och sorglig. För min del blir det så igenkännande. I första hand utifrån mitt yrke som lärare. Hur många vilsna ungdomar har jag genom åren mött som på så många sätt påminner om just Halim? Så goa men ibland även aggressiva och ständigt sökande. Osäkerheten går att ta på för en vuxen samtidigt som ungdomarna i samma ålder ser något helt annat. Med rädsla, respekt och ibland även avsky.

I våras släppte jag en elev som gick ut nian. Han hade många av de sökande och vilsna egenskaper som Halim har i Ett öga rött. Svag, osäker och med en underbar glimt i ögat. På avslutningen fick jag en chokladkartong av honom med kommentaren: "Du är egentligen inte värd den här men mamma tyckte att du skulle ha den". Sådana människor fastnar för alltid. Sådana människor vill man adoptera eller i alla fall hålla en vakande hand över. Så många förutsättningar de inte fått men ändå så många möjligheter att ändå lyckas.

Boken får mig även att tänka på mig själv och mitt eget ursprung. Inte i sökandet men i fråga om tillhörighet. Både vad gäller självklara kulturella skillnader men även i så djupt viktiga frågor som vilket landslag jag skulle heja på....

Jag tycker verkligen om boken. Det är en unik bok på så många sätt. Till en början blev jag lite lurad. Omslaget på boken fick mig att tro något annat än vad som mötte mig. Jag fick faktiskt läsa om de första meningarna eftersom jag trodde att jag hade slarvat. Men meningarna hade verkligen en felaktig ordföljd. Orden som berättade stack ut och följde inte normen. Invandrarsvenskan bidrog till en äkthet likt den i Snabba Cash samtidigt som den bidrog till många skratt.

Jag är även mycket förtjust i pappans roll i boken och det är intressant hur författaren ger sig själv en liten biroll. Som ett exempel på att lyckas?

Ultravasan 90 km 2016

Samling Skatås 0900. Gemensam bilfärd med andra vikingar upp mot Sälen för att hämta ut startlappen och sedan vidare mot Oxberg till vårt boende. Det finns mycket att berätta om allt runtomkring själva tävlingen men för att detta inte ska bli inledningen till en längre bok nöjer jag mig med att nämna att det är väldigt kul att umgås med så många roliga, trevliga och samtidigt udda människor. Bara mängden olika matfilosofier är ett kapitel för sig. Alla givetvis lika övertygade om det rätta i just sin kosthållning. Men den där tallriken med bara pasta och ketchup är lite svår att förtränga. Likaså servitörens min när en av oss beställer en grekisk sallad utan fetaost fast med pommes istället...:)

Eftersom starten gick redan klockan 0500 var det tidig sänggång som gällde.

I mitt rum andades tre ultralöpare med tunga andetag. Efteråt fick jag veta att ingen av oss sov samtidigt som vi alla trodde att någon av de andra två sov. Stressigt!!! Det är svårt att sova på beställning, framförallt när det finns en anspänning och nervositet som ligger och pyr inom en. Det blev givetvis en del slumrande och när klockan ringde var det inte svårt att kliva upp. Motiverad till tusen gjorde vi oss redo med kaffe och vaselin och kvart i fyra satt vi i bilen på väg mot Sälen. En av de andra Solvikingarna hade den stora vänligheten att köra oss och i mörkret fick vi höra livesändningen av när Jamaica tog guld i korta stafetten. Trippeln för Bolt igen, tredje gången i rad. Tänk att vara bäst och dessutom vara det när det verkligen gäller. Otroligt!

Timingen kunde inte ha varit bättre. Halv fyra var vi på plats i Berga by. Precis lagom för att i lugn och ro lämna ifrån oss våra väskor och dropbags. Skvätta ur och insupa stämningen. Jag kunde inte annat än att le och njuta. Tänk vad häftigt att just jag står just här. Magiskt!  En annan lite rolig sak var att Jonas Buud blev intervjuad bara några meter ifrån oss. Hemma hade jag skojat med familjen att jag minsann skulle springa ifrån honom vid starten eller i alla fall ta på honom. Kunde inte motstå tillfället och närmade mig med utsträckt hand (kändes mer genomförbart än att försöka springa ifrån...). Han noterade självklart att någon närmade sig från sidan. Kanske tänkte han att nu kommer någon jag känner? Istället får han syn på en fåne med ett stort flin.... Nåja, fånen blev himla nöjd och Buuds leende sa mig att han inte tog illa vid sig. Nu är det bara Messi kvar..... Hur ska jag ro i land det?

Jonas Buud närmast i blått.

När startskottet går är vi placerade ganska långt bak och jag väntar med att sätta igång klockan tills jag kommer fram till bågen som jag tror är själva starten. Det piper dock inte till så någonstans i mitt undermedvetna noterar jag att det var en gemensam start.

Loppet börjar med en lång backe som i sig inte är jobbig eftersom tempot på grund av allt folk är så lågt. G i Solvikingarna och jag tittar omkring oss och vid ett flertal tillfällen blev vi lite förvånade. Nu är vi inga ultraveteraner men vi är båda seriösa och har gjort allt vi har kunnat för att förbereda oss så bra som möjligt. När vi då exempelvis ser en ung kvinna med enorma hörlurar och en ryggsäck som studsar åt alla håll samtidigt föll så att säga vissa tvivel in....

Tempomässigt var min målsättning att ligga mellan ett 5,30- och ett 6,00-tempo. Till min glädje hade G liknande tankar så vi följdes åt. Eftersom de inledande kilometrarna var långsamma tryckte vi på lite extra efter uppförsbacken och körde därmed om en hel del folk. Efter ett tag tittade vi på våra klockor, insåg att vi låg rätt till och droppade av lite på takten. Mm, den här gången tänkte jag använda mig av min klocka.

Terrängen på Ultravasan är framförallt grusväg. Sen finns inslag av stigar och mängder med spångar (framförallt under första halvan av loppet). Jag är mest förtjust i stigar men under ett sånt här lopp är det naturligtvis väldigt skönt att det är så mycket lättsprungen grusväg. Det blir jobbigt nog ändå! Kontrollerna dök upp med ett jämt intervall på fem kilometer och jag ångrade aldrig att jag varken hade vätskebälte eller rygga. De två första kontrollerna drack jag vatten. Därefter blev det vatten och sportdryck (ofta varm vilket kändes bra) och senare även buljong (mycket god). Fick i mig lite saltgurka och tryckte vid två tillfällen i mig gel (rejält sliskigt). Mot slutet blev det även coca cola och kaffe. Bullarna hade jag förberett mig på men det passade aldrig. Inte heller bananerna eller något av det andra som serverades. Det innebär att jag i princip bara stoppade i mig vätska och med facit i hand tror jag att det fungerade bra.

Egentligen finns det inte så mycket att berätta om löpningen i sig. G släppte efter kanske tre mil. Någonstans i samma veva blev jag orolig av att jag fick ont på yttersidan av höger knä men efter ytterligare några mil försvann det. Innan jag träffade på de som sprang 45 kilometer var det glest om folk och därmed lite jobbigare. Stora delar av andra halvan av loppet tog jag sällskap av en norrman som höll ett bra tempo. I övrigt handlade loppet om smärta. Framförallt andra halvan var jobbig. Benen skrek vid varje steg, axlarna värkte och huvudet föll ner. Märkligt att nacken kan bli så trött.
För att hålla rätt fokus och inte grotta ner mig i det negativa försökte jag som vanligt tänka positivt och det är inte alltid lätt när nedräkningen längs med sträckan uppdateras vid varje kilometer. 77 km blev 76 km blev.....

När nummer 60 visades tänkte jag att det nu minsann bara var 2/3 kvar. När 30 dök upp blev jag på fullaste allvar lättad. Nu är det inte mycket kvar! En rubbad tanke men jag tror att den kom av den enkla anledningen att jag så många gånger har sprungit just 30 kilometer. En sträcka jag vet att jag klarar av.

I övrigt var det en del musik i huvudet och så givetvis familjen. För att inte tala om lilla N. Hur motiverar man sig att fortsätta när det gör ont? När smärtan fortsätter och man vet att det kommer att fortsätta i flera timmar till. Att tänka positivt är givetvis ett sätt. Glada stunder och minnen hjälper men ibland kan det motsatta nästan ha en starkare effekt. Min smärta under Ultravasan var valfri och övergående. Alla har inte det privilegiet. Ofta gick mina tankar till lilla N och det ledde både till att tårarna närmade sig och att en viss ilska tog vid. En ilska som fick mig att stå ut och fortsätta. Vem eller vad är jag om jag inte kan stå ut med lite värk i benen? I just den här tävlingen var hon en stor anledning till att jag inte vek ner mig.

Mot slutet var det en fröjd att se när kilometerskyltarna plötsligt var ensiffriga. Wow! Det är snart slut! Snart, snart får jag stanna och ungefär samtidigt som den tanken dök upp höll jag på att göra just det, stanna. Sjukt vad huvudet kan styra ibland. Apropå stanna så var det en förutsättning för att greppa tag i muggarna med vätska. Att sen komma igång med löpningen igen var fruktansvärt.

För varje minut som jag närmade mig målet funderade jag mer och mer på när jag skulle öka tempot för att krama ur det sista. Tänk om åskådarna runt omkring hade hört den tanken? Tillsammans med vraket som de såg stappla omkring hade det nog lett till ett och annat asgarv. Och ja, även om jag mot slutet inte längre orkade reagera på hejaropen värmde de och betydde jättemycket för mig.

Samtidigt som jag ville öka mot slutet var jag också rädd för att göra det. Skulle mina ben orka? Hur nära var det att mina benmuskler skulle ge upp? Med sju-åtta kilometer kvar orkade jag inte längre bry mig. Vare sig om tider eller muskler. Nu ville jag bara i mål. Och det blev någon form av intervallöpning. Jag ökade verkligen farten  men så fort det kom en liten stigning dog jag och så fart igen. Det måste ha sett roligt ut. Med dryga kilometern kvar kikade jag på tiden vilket ledde till att reptilhjärnan släppte greppet om den sista säkerhetsspärren och benen trummade på som om jag inte alls hade varit ute länge. Det fanns en tid att besegra! Den sista backen gjorde inget motsånd och upploppet kommer jag aldrig glömma. Hur kan kroppen mobilisera en sådan urladdning?

Att jag sen inte hann berodde delvis på att min tid inte var korrekt. Jag hade ju startat klockan för sent... En miss som jag i efterhand ser positivt på eftersom den fick mig att tro något. Och den tron fick mina ben att springa med en fart jag inte trodde var möjlig med tanke på vilket tillstånd de var i. Fascinerande!

Känslan att få komma i mål efter en sådan här tävling önskar jag att alla fick uppleva. Så många timmars slit som plötsligt får sin belöning. Känslan är svår att beskriva. Ord jag tänker på är lättnad, glädje, uppgivenhet och till och med sorg. På något sätt är upplevelsen/resan slut och jag vet egentligen inte när den började men nu är den till ända.

Därför är jag extra tacksam mot mig själv. Att jag skriver ner det och kan komma tillbaka. För det här var ett minne för livet och jag vet att det till viss del kommer att falna bort men då kan jag alltid komma tillbaka hit.

Och minnas.

Profetian av Simon Scarrow

Cato och Macro är i onåd och tvingas iväg på ett nytt uppdrag. Pirater härjar i Adriatiska havet och förutom den vanliga plundringen har de lyckats få tag i ett par väldigt viktiga bokrullar som måste tillbaka till romersk ägo.

Den här sjätte delen om Cato och Macro gjorde mig verkligen inte besviken. Förmodligen var det kombination av god timing (som den där koppen kaffe som inte är annorlunda för dagen men som ändå av någon oförklarlig anledning smakar extra gott) och ny miljö som gjorde att jag tycker att den här boken absolut är en av de bästa i serien så här långt.

Humorn finns kvar. Personkemin är härlig och gamla intriger och ny miljö blandas ihop till en lyckad röra. En otippad och rolig ingrediens är Macros möte med sin mor. Den gick inte att förutse....

Härligt när en serie behåller och till och med ökar i kvalité. Vill gärna fortsätta med nästa del direkt men ska självklart vänta.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Om den blinda flickan Marie-Laure och hennes påhittiga pappa under andra världskriget. Om den lika påhittige och föräldralöse Werner. Hon tvingas fly från Paris. Han tvingas in i nazismens ideologi. 

Om mod, godhet, omtänksamhet och kärlek. Om svek, ångest och girighet.

Om radion.

Det här är en väldigt speciell bok. De 600 sidorna går relativt fort tack vare de korta kapitlen. Det är tidsmässigt ett hoppande berättande och inte i syfte att göra det spännande utan för att skapa en känsla. Och det är just det som är det speciella med den här boken. Känslan. Den är egentligen varken spännande eller rolig men är vacker, varm och fångar. Berör. 

Ganska snart fick boken mig att tänka på Boktjuven. Samma tid och sorglighet. För även om den inte får tårarna att rinna så är det som om det ligger ett täcke av sorg över den. Allt vi människor inte kan påverka. Vetskapen om vad som är rätt och orätt men att ändå inte kunna ta de beslut man borde. Viljan men oförmågan. Rädslan!

Det är som om boken har ett djup och en själ som man bara kan läsa sig till. Jag känner i alla fall att jag inte klarar av att förmedla den på ett tillfredsställande sätt. 

Utan tvekan är Ljuset vi inte ser en berättelse som stannar och förmodligen kommer finnas kvar länge.

Strava

Allt som motiverar är bra. I våras blev jag tack vare en kollega bekant med Strava och jag kunde aldrig ana att ett socialt nätverk skulle kunna glädja och motivera så mycket. 

I första hand fungerar Strava som ett paraply över alla olika motionsappar och gps-klockor. Det innebär att du kan följa vänners framfart oavsett om det exempelvis är Runkeeper, Garmin eller Suunto de har med sig på sin tur. All data som visas där syns även i Strava. 

Förutom att följa sina vänner finns även funktionen att skapa olika grupper. Solvikingarna har en och så här långt är vi drygt tio stycken som kan följa varandra och tävla. Varje vecka sammanställs nämligen hur långt man har sprungit, hur länge och så vidare. Även om jag inte riktigt har koll på vilka alla de andra är tycker jag att det är roligt att få lite inspiration utifrån vad de hittar på. 

Tyvärr överensstämmer inte distansen på Strava med min klocka. På Strava visar den alltid en kortare distans. Varför vet jag inte men differensen är inte farligt stor. 

Allt ovan fyller en funktion och är både roligt och bra. Men den verkliga sporren är segmenten. Ett segment är en sträcka som vem som helst med Strava kan lägga upp. Springer/cyklar jag en runda kan jag i efterhand markera hela rundan eller en del av rundan som ett segment. Det innebär att om någon annan med Strava far fram på samma sträcka jämförs hur det har gått. Vem som har varit snabbast. Ditt bästa resultat hamnar på en lista men det går också att jämföra din egen prestation om du har sprungit/cyklat samma segment vid ett flertal tillfällen. 

Alla segment som finns går att söka efter på en karta. Antingen söker man på de som är till för cykel eller löpning. För min del är det oftast löpningen som är av intresse och detta sökande har verkligen berikat mitt löpande. Dels fångas jag naturligtvis av tävlingsdjävulen. Hornen sticker väldigt lätt ut och självklart vill jag hamna så högt upp på en lista som möjligt. Tyvärr finns här ett ganska stort irritationsmoment. Och det är att folk fuskar. En del kungakronor och topp tio placeringar är så bra att de helt enkelt inte är fysiskt möjliga. Detta bekräftas ibland när personen ifråga har haft ett pulsband på sig. Strava tar nämligen med även den uppgiften. När någon ligger etta på ett segment - en uppförsbacke på kanske 200 meter - och har en tid som ligger på ett 3-tempo och samtidigt har en snittpuls på 135 så är det onekligen givet att hen har cyklat upp för backen och inte sprungit. Medvetet fusk eller omedvetet? Det skulle kunna vara så att man råkat knappa in fel funktion på sin klocka och cyklar på den när man egentligen är ute och springer. Det kan säkert finnas flera andra förklaringar. Det spelar ingen större roll. Skitirriterande är det! I terräng förekommer fusket naturligt nog mer sällan. Och eftersom det är där jag helst huserar påverkar det inte så värst mycket. En och annan mtb-nisse förstås. Grr.

Segmenten bidrar alltså till en naturlig fartlek om jag vet om var de finns. De bidrar även till variation. Att variera sina rundor är viktigt och ibland kan jag helt enkelt inför en tur kika på Strava och leta upp några segment som jag sedan tar mig till. Men det gäller att ha huvudet med sig. Ibland händer det att jag närmar mig segment och huvudet går igång på alla cylindrar men kroppen är inte redo. Skaderisk!!! Man måste ju inte slå rekord varje gång...

Hemkommen efter en runda är det alltid lite spännande att koppla upp klockan mot datorn för att se hur det har gått. Och en förstaplats, den smakar riktigt gott...:)

Härom veckan gratulerade jag en kompis till hans nyvunna kungakrona. Något han först inte var medveten om men hans kommentar efteråt var härlig. Den var något i stil med:

"Wow! Tänk att jag är bäst i världen på just den backen". 

Härligt och roligt att få vara överst men lika snopet är det när någon annan har snott en förstaplats ifrån en. Då talar nämligen Strava om det (dessutom nästan lite hånfullt). Dels vem den skyldige var och dels med hur många sekunder. Då vill jag bara ut igen och ta tillbaka det som rätteligen är mitt :)

På detta sätt för jag en tyst kamp, ett kallt krig med en viss individ som jag inte känner. Igår tog jag tillbaka en förstaplats som han hade snott ifrån mig ett par veckor tidigare. Jätteroligt! En dag kanske vi kan sätta oss ner och tala om saken istället :)

Redo för Ultravasan

Sommarens träning har gått helt enligt planen. Omställningen från Göteborgsvarvet och fart till mängd var inledningsvis skön. Sen fortsatte egentligen den känslan utan att riktigt avta. Löpa, löpa, löpa. Nästan som en besatt har jag jagat kilometer efter kilometer. Min vanliga veckodos har sedan jag gick med i Solvikingarna hösten 2014 legat på cirka 5 mil i veckan. Min ambition den här sommaren har varit att dubbla den mängden. Därför har jag varit sparsam med intervaller, tröskelpass och fartlek. Det sliter och riskera vila. En vila jag inte har varit intresserad av. Till min glädje har det gått riktigt, riktigt bra. Kroppen har varit trött men orkat den högre belastningen och huvudet har inte motarbetat. Detta har förvånat mig lite. Egentligen har det bara vid ett enda tillfälle varit motigt inför en tur och då lovade jag mig själv att vända ifall känslan inte släppte. Det gjorde den dock och benen fick ytterligare 20 km.

Jag kan hitta flera skäl till varför det har gått så bra. Först och främst är jag grymt motiverad. Jag ser verkligen fram emot loppet. Det kommer att bli en fantastisk upplevelse. Utöver detta har en riklig variation varit nyckeln. Löpning hemma, i Sälen, i Stockholm och på ostkusten har gjort att jag inte tröttnat. Även variation i form av sällskap har varit viktig. Ungarna någon gång, min bror och glädjande även brorsonen vid ett par tillfällen. Lite otippat har gullet här hemma haft stor betydelse. Då menar jag inte det där som jag numera tar för givet. Att hon accepterar att jag är borta i princip varje morgon och att hon, självklart strålande morgonpigg, tvingats spela Carcasonne med den minste terroristen. Utan i löpspåret..... Vid ett antal tillfällen har jag varit ute på ett längre pass på morgonen och så har hon och jag varit iväg några kilometer på eftermiddagen. Ur min synvinkel har det varit otroligt betydelsefullt eftersom jag förmodligen inte hade orkat komma ut själv. Jag tror att våra turer har varit en förutsättning för mig att få ihop så många kilometer som det faktiskt har blivit. Tempot har varit lågt och jag har varit trött. Jag har fått fler kilometer i benen och troligtvis har jag känt mig fräschare morgonen därpå tack vare dessa rehabrundor. 

Med ryggans hjälp har jag kunnat ta flera längre turer och även kunnat prova på olika sorters intag för att se vad magen har sagt om det. Tummen upp där! 

Återigen måste jag hylla orienteringen. Fantastiskt att kunna variera med den. Tempot blir lågt men oj vad benen har fått kämpa. De har de även fått göra i all terräng. Höjdmeter i all ära men att springa uppför, och det behöver inte vara någon större lutning, med trötta ben i svår terräng.... Satans jobbigt! 

Långturerna har inte varit speciellt långa. Jag tror faktiskt inte att jag har varit över 40 km vid ett enda tillfälle. Istället har jag försökt springa i princip varje dag och gärna flera längre pass på rad. Jag har haft en tanke om att variera veckorna. Öka mängden gradvis i ett antal veckor, en lugnare vecka och så öka igen.  

På åtta veckor har jag avverkat 833 km. Det innebär ett veckosnitt på 104 km och toppen var sista veckan som landade på 133 km. Ja, jag är stolt som en tupp. Det kan vara så att jag aldrig kommer göra något liknande igen och för mig har detta haft en enorm betydelse. Det har gjort att jag känner mig redo. Riktigt, riktigt redo. Både i kropp, själ och huvud. Framförallt om jag jämför med hur mina förberedelser var inför BUM 87. Då var jag också riktigt nöjd med mina förberedelser men jag var inte i närheten av att ha lika många kilometer i kroppen som nu. Känns bra!

Nu blir nästa uppdrag att trappa ned. Komma tillbaka till de fem milen i veckan och hitta tillbaka till de där fräscha benen som jag inte har sett röken av på länge. Cykeln, simningen och styrketräningen kommer att få ta mer plats och det dagliga intaget av rödbetor i alla dess former återkommer.

Så länge som jag tror att det gör skillnad så gör det det....

Är nu ännu mer övertygad om att springa "naken". Ryggan är bra men kommer garanterat skava under loppet samtidigt som den får mina axlar att omedvetet vandra uppåt. En kamp jag kan vara utan. Får se hur det blir med vätskebältet. Jag tycker inte att den har någon större funktion eftersom kontroller kommer att finnas var femte kilometer. Även den kommer garanterat skava. 

Mm, vissa beslut får vänta...

17 dagar kvar...