Hotet av Simon Scarrow

Macro och Cato skickas på uppdrag till romarrikets östra gräns, närmare bestämt dagens Israel. Rebelliska judar ställer till problem och det finns en oro för att vissa officerare konspirerar mot kejsaren. Väl på plats får de två herrarna fullt upp samtidigt som de stöter på en annorlunda judisk sekt som försöker leva efter sin döde ledares visioner.

Hotet är den sjunde boken om Macro och Cato och jag kan inte annat än imponeras av Simon Scarrows kvalite. De framgångsrika ingredienserna från de tidigare böckerna finns kvar och jag tröttnar inte. Framförallt tror jag det beror på det ständiga miljöombytet och i just den här boken får min religiöst intresserade ådra sig verkligen en skjuts när de första kristna får vara med på ett hörn. Extra kul också när författaren dessutom har en egen alternativ historieskrivning. Mycket bra!

Nu blir det lite diciplin. Får inte hoppa på nästa bok för snart men ändå snart....

Det konkreta och extrema regerar

Inlopp, utlopp, vass, brygga.....

Igår höll jag på att krocka med en lastbil. Rullandes på mina rullskidor närmade jag mig en mycket öppen korsning. Jag är i en nedförsbacke som planar ut. Farten avtar och med kanske 50 meter kvar till korsningen ser jag att han kommer i långsam majestät. Jag låter bli att staka. farten sjunker ytterligare. Söker ögonkontakt och viftar för säkerhets skull med armarna. Hinner tänka att han kanske inte ser mig. Med 10 meter kvar till korsningen är det inte längre någon tvekan. Min fart är obefintlig men likväl går det inte att bara stanna. Allt som oftast handlar det i sådana här lägen om att väja undan.

När jag så småningom blir skicklig nog och inte behöver lägga allt fokus på att inte ramla ska jag banne mig sätta staven i plåten eller rutan på de ouppmärksamma och nonchalanta i trafiken.

Mmm, vad bra jag skulle må då. Framförallt med vetskapen om att de aldrig skulle hinna ifatt mig....:)

Tänkte lite extra på den här händelsen när jag sprang till jobbet i morse. Tänkte på det där med ett trafikkort istället för ett körkort. Ett trafikkort där alla som ska transportera sig i trafiken i sin utbildning ska ha åkt bil, cyklat och kanske till och med rullskidat lite. Så mycket mer förståelse och hänsyn det hade lett till. Kommer aldrig hända.

Tänkte även på Anslagstavlan och informationen vi fick därifrån. En del satte sig verkligen.... Kanske att man skulle göra en liknande insats idag. Men nej, det går ju inte. Information äts upp av all annan information. Djup försvinner till förmån för mängd och det extrema. För att nå ut idag. För att folk ska se och ta till sig så måste det förutom att vara konkret även gärna sticka ut. Det extrema regerar.

Det informativa är det ingen som orkar med. Det ska vara roligt och/eller motbjudande och ju mer vi tar emot av den varan desto mer härdade blir vi. All publicitet är bra publicitet. Tas det inte bra emot eller rättare sagt förkastas tillräckligt kraftigt är det bara att säga förlåt eller säga att man inte menade riktigt så (som vilket barn som helst). Gränserna förskjuts. Det extrema förskjuts.

Är det därför de högerextrema vinner mark och dårar blir presidenter? Vi är grodan i vattnet som sakta sakta vänjer oss vi ett annat klimat.

Vad kan få oss att vakna? Det svarta i mig tror på något riktigt hemskt. Hoppas det inte blir så. Det kanske till och med är så att vår egen girighet kan rädda oss. Ekonomin är global och kräver samarbete och då brukar vi vara beredda att se både lösningar och möjligheter.

Märkliga kulturer

Måndag eftermiddag. Min sjuåring ska vara med i någon form av handbollsturnering med klassen. Första matchen spelas 1645. Prisutdelning 1900.

Lite drygt två timmar.

Nyfiken på den nya arenan. Förutom de olika tränings- och idrottsmöjligheterna finns naturligtvis även ett café. Öppet! Blir lite förvånad eftersom jag trodde att det enbart var det i anslutning till seniorernas handbollsmatcher.

I två timmar springer barn omkring med glass och godis. Inte en, inte två. I princip varenda unge. Däremellan hinner de med lite handboll också.

Det här var ingen turnering som sträckte sig över en hel dag en lördag. Ändå verkar idrott vara så starkt förknippat med glass, bullar, varmkorv och godis så att det är en självklarhet även två timmar en vanlig måndag.

En del av mig förstår inte.

Är vi så omedvetna om vad det är för vanor vi skapar?

Är vi så lata att vi inte kan planera vårt eventuella matintag?

Är det så förbjudet att agera förälder och ta obekväma beslut?

Vad är målbilden?

Det finns många liknande märkligheter i samhället. Användandet av smartphones är en. Inställning till alkohol är en annan. Du är ju givetvis gravid om du som kvinna tackar nej till ett glas.

Hur blir det så här? Och hur många klarar av att stå emot? För om alla andra.....

Jag har förstått att det kanske viktigaste och jobbigaste med föräldraskapet är att stå emot. Stå emot alla märkliga kulturer vi har i samhället.

Omfamna varje situation

I bilen på väg till jobbet. Mörkt och regnigt. November! Krypaundertäcketväder.....

Men. Beslutet redan taget. Jag ska hoppa ur bilen om en stund och springa den sista biten. I skogen, i gyttjan. Bara det hinner ljusna lite till.

Kropp och huvud syresätts. Ansträngningsnivån är bekväm och hela jag njuter i fulla drag. Tankarna far iväg och jag landar i just det där med att varje situation verkligen kan tolkas precis hur man själv vill.

Det går verkligen att omfamna alla situationer. Göra det bästa av dem. Hitta ljuspunkten. Myset i höstrusket med filtar och tända ljus. Eller som idag. Pisseblöt morgonlöpning som ger så mycket energi.

Allt måste inte alltid vara bra. Jag tror till och med att det finns en verklig anledning med att det inte ska vara bra jämt. Men det hindrar mig inte från att ta mig an olika situationer med ett positivt förhållningssätt. Sen om det handlar om väder och vind eller annat kvittar.

Jag tror att att det till viss del är en träningssak. Att se möjligheter och kanske till och med lura sig själv till ett positivt tänkande.

Att löpa till jobbet idag var inte ett impulsivt beslut. Det var planerat sedan flera dagar. Hur hade jag känt mig om jag suttit kvar i bilen? Klivit ut det varma och goa och fått vind och regn i ansiktet? Lite fruset och huttrande. Huvudet lite negativt men längtande till belöningen i kväll istället.

Faderland av Robert Harris

Det är mitten på 1960-talet. Hitler vann andra världskriget och Tyskland är ett storrike. Polisen Xavier March får i uppdrag att undersöka ett lik som verkar ha drunknat. I samma veva planeras det högtidligheter för att fira Hitlers 75-årsdag i samband med ett möte med USA-s president. March upptäcker snart att liket är en högt stående nazist som dessutom förefaller ha blivit mördad. Hans grävande leder honom djupare in i en hemlighet han har anat men inte riktigt vågat tro på. Snart är hans liv i fara och han förstår att han är något stort på spåren. Något som kan omkullkasta det samhälle han lever i.

Eftersom jag är en vän av alternativa historiska händelser kittlade den här historien väldigt mycket. Vad spännande och intressant! Hur kommer den här tänkta världsbilden att gestaltas? Jag tycker att Harris gör det ganska bra men på något sätt hade jag ändå velat ha mer. Fler tankar och idéer om hur ett samhälle under Hitler skulle ha kunnat se ut. De givna ingredienserna finns. Polisstaten, rädslan, hjärntvätten och en gnutta av ett motstånd mot den rådande regimen. Men det blir lite light. Jag tror att det beror på att en hel del av fokus i boken ändå läggs på själva fallet eller deckardelen. Den delen är visserligen spännande och bra men för att få till en fullpoängare hade jag velat ha mer av samhällsklimatet.

Jag rekommenderar verkligen boken. Den är bra rakt igenom och höjs betydligt mot slutet när Harris i efterordet berättar om vad som faktiskt hände karaktärerna i verkligheten och att en del av korrespondensen i boken var autentisk.

Manuskriptet från Accra av Paulo Coelho

Jerusalem är på väg att bli intaget av korsfarare. Kopten, en lärd man, samlar befolkningen för ett möte. Och det är det här mötet som är själva handlingen i boken. Ett möte där Kopten svarar på centrala funderingar och frågor om livet.

Jag har sedan en längre tid tillbaka slutat köpa böcker. Biblioteket är numera min ständiga leverantör. Men den här boken tänker jag köpa. Den ska ligga på nattduksbordet. Alltid!

Jag ska köpa flera exemplar. Inte för att bygga en hög. För att dela ut...

Boken är det bästa jag läst. Så mycket visdom. Jag samlar på citat liksom det som står på baksidan av boken. "Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp."

Det är som om kapitlen i boken är sådana här citat i lite längre form. Kapitel att komma tillbaka till. Att ta fram när de behövs. För svaren på många av våra livsfrågor har vi egentligen redan men de tenderar att gömma sig i negativa dimmor inom oss och när det blir så tänker jag plocka fram den här nyckeln som låser upp och förgyller.

Jag vill bara vinna av Christian Albinsson och Emil Schälin

Ljubomir Vranjes berättar som sin stökiga uppväxt och sitt handbollsliv. Det blir många skratt men även lite känslosamt när han lyfter problematiken med den depression som han i omgångar lider av och att familjelivet inte har varit en dans på rosor.

Som idrottsbiografi håller boken ingen högre klass då den är väldigt enkelt skriven med få djup och få budskap men jag tycker att den är intressant. Delvis beroende på hans ursprung men även för att han är göteborgare och en person i det svenska handbollslandslaget som har stuckit ut. Mycket om det som skrivs om hans karriär som spelare har jag ju tittat på och engagerat mig i. Då blir det onekligen roligt att ta del av hans perspektiv. Spelarnas poängtävling under intervjuer var verkligen en höjdare. Dessutom berättar han om en barndomsvän som jag tror att att jag känner. Det måste jag kolla upp...

Däremot är hans tränarkarriär märkligt nog knappt uppmärksammad i Sverige. Hur är det möjligt med tanke på hur framgångsrik han har varit?

Boken är läsvärd liksom de flesta böcker som på ett eller annat sätt handlar om förebilder.

Medan mörkret faller av Anna Lihammer

1930-talets Sverige. Polisen Carl Hell skickas till Uppsala för att undersöka mordet på en högt uppsatt akademiker. Till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson och snart inser de att mordet på något sätt har med rasbiologi att göra.

Den här historiska deckaren fångade mitt intresse eftersom jag tyckte att den utspelade sig under en väldigt intressant tid. Nazismen och rasismen var i Sverige, liksom i de flesta länder, utbredd. Rasbiologin, steriliseringen...., hur skulle detta skildras?

Förutom ovanstående ämnen lägger Lihammer även en hel del energi på att gestalta samhällets sociala strukturer i form av förhållandet mellan rika och fattiga samt skillnaden i hur man behandlade kvinnor och män.

Upplägget som sagt mycket intressant men tyvärr tycker jag inte att det blir speciellt bra. För mycket tankar och teoretiserande gör innehållet som till en början är intressant, tjatigt. Detta malande gör också att det händer påfallande lite i boken.

Det känns som om författaren har haft en väldigt stor ambition att skildra en intressant tid men fastnat och detta dessutom att lyckas får till någon egentlig spänning.

Jag tappade intresset ganska fort och lyssnade efter ett tag med bara ena örat.