Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

En liten kort bok om ett stort och viktigt ämne. Farfar som har alzheimers har förtroliga samtal med sin sonson. Om livet och sorgen av att huvudet tar farväl snabbare än kroppen.

Jag är ju sedan tidigare oerhört svag för Backmans författarskap. Skrattets och sorgens mästare visar återigen prov på hur mästerlig han är på att hantera känsloregistret. Boken berör mig verkligen. Kanske extra mycket för att ämnet i sig som aldrig har varit aktuellt tidigare sakta kanske kommer att bli det då den äldre generation börjar bli just äldre. 

Jag hoppar innerligt att det dröjer.

Hjärnbalans av Katarina Gospic

Bara någon sida in i boken kände jag att det kunde vara läge att ha mina post it lappar i närhet. Men efter ett tag insåg jag att det inte var någon idé eftersom hela boken skulle komma att krylla av dem och då tappar de onekligen i betydelse.

Boken tar upp hur hjärnan fungerar och reagerar. Varför vi tänker som vi gör och vad det är som påverkar vårt mentala mående. Hur dopamin och andra hormoner med glädje sprutar igång av olika typer av stimuli såsom den digitala världen.

Boken är fantastiskt bra och jag tror att den skulle hjälpa många att kunna ta tag i sin mentala hälsa eftersom den så bra förklarar hur och varför vi agerar som vi gör. Det är ju inte en slump att vi åker dit och missbrukar exempelvis sociala medier. Det är väl uttänkt och genom att förstå detta kanske det blir lättare att sätta upp regler för sig själv för att må bättre. Regler som för övrigt Katarina Gospic boken igenom tipsar om. Regler som vi måste ha eftersom samhället ser ut som det gör idag.

Vi kan inte och ska inte säga nej till utvecklingen men vi måste lära oss att hantera den. och det är vi, generellt sett, inte i närheten av att göra just nu.

Ömmande hälsenor

Sommaren 2016 under min träning inför Ultravasan fick jag egentligen för första gången uppleva vad det innebär att ha ömma hälsenor. Mornarna var värst där de första stapplande stegen kändes som om kroppen satte igång ett reningssystem där en stålborste putsade bort flera kilo rost från mina stackars hälsenor. Kände mig som en riktigt gammal gubbe.

Fart, längd och underlag är både det som orsakar men även det man kan anpassa när hälsenorna inte är på topp. Långsam löpning som inte är för lång och på underlag som inte kostar så mycket, företrädesvis grusväg eller lättsprungen stig, försämrar inte hälsenorna. Tvärtom tror jag att det är bra, att den lättare ansträngningen ser till att det blir ett blodflöde, en cirkulation som hjälper. Jag tror i största allmänhet inte på vila. Förutom den där sommaren och har jag till och från känt av mina hälsenor och jag upplever att om jag bara är smart och anpassar min löpning efter förutsättningarna går det alldeles utmärkt att fortsätta springa.

Det allmänna rådet för att bli av med problemet, förutom vila, är att göra olika typer av tåhävningar. Det är något jag inte har ägnat mig speciellt mycket åt. Jag har velat men inte riktigt vågat eftersom jag har varit lite rädd för hur vaderna ska reagera på den ökade ansträngningen parallellt med den ökande löpningen.

Nu däremot när jag trappar ner löpningen blir det tåhävningar varje dag. Får se om det gör någon skillnad.

En annan förändring mot tidigare är att min lysande och genialiska entreprenörsanda har tillverkat ett nytt plagg.

Hälsenevärmaren.

Har i flera år upplevt det väldigt skönt för hälsenorna att ta på sig ett par varma ullsockar. Problemet har varit att det blivit för varmt och obehagligt svettigt om fötterna.

Min klippska idé har gjort att jag kan ha värmen på mest hela tiden, även när jag sover och jag upplever att det gör nytta/skillnad. Det lite snabbare trailpasset med Solvikingarna varannan torsdag märker jag alltid av lite extra följande morgon men om jag sover med mina hälsenevärmare känns det bättre.

Återstår att se om den mindre löpningen, tåhävningarna och mina värmare gör att jag bli kvitt bekymret helt och hållet.

Sky runner av Emelie Forsberg

Inspiration, löpar- och upplevelseglädje. Den här boken är mumma för motivationen. Fantastiska bilder tillsamman med erfarenheter och reflektioner av en enormt duktig idrottare och löpare.

Den berör förutom skidalpinismen och löpningen även yoga och livet i stort. Den har ett trevligt upplägg med alla bilder och är väldigt lättläst. Den får framförallt igång två tankar i mitt huvud.

Det första är det faktum att människor med samma intresse, i det här fallet ultralöpare, väldigt ofta kommer fram till samma slutsatser och värderingar. Det avkopplande och minimalt stressande, ambitionen och förmågan att njuta av det enkla. Av naturen. Viljan att sätta mål och klara dem. Uppskattningen av vägen fram till målet och motståndet som det faktiskt innebär att besegra.

Det andra är att boken påminner mig om ödmjukheten. Att ingen har facit. Alla gör vi olika och det betyder inte att den ene gör fel och den andre gör rätt. Resultaten talar för sig självt. Jag äter exempelvis inte som Emelie Forsberg och jag får erkänna att jag fortfarande tror att jag gör rätt och hon fel :) Men samtidigt är det med all önskvärd tydlighet så att hon har klarat sig förhållandevis bra hittills....

Perfekt bok för de som tycker att det är jobbigt att ta sig ut i höstrusket.

Inflammation av Martina Johansson & Ralf Sundberg

Boken går grundligt igenom hur vi påverkas av vad vi stoppar i oss och vad vi utsätter oss för. Både ner på cell- och hormonnivå och vad vi faktiskt kan se och känna.

Mat och miljö, gifter och sinnesstämning. Vi påverkas i smått och stort beroende på hur hur vårt förhållande är till dem och det den här boken gör så bra är att den får läsaren att förstå att kropp och huvud hör ihop. Det går inte att särskilja dem.

Hur mår jag? Ska jag acceptera att det är annat än bra?

Nej! Naturligtvis inte. Vi är i grunden välfungerande. Problemet är att vi lever i en tid då man måste göra väldigt aktiva val för att må bra. Vilka de här bra valen är får man onekligen på ett bra sätt reda på i den här boken. Den är relativt lättläst. Framförallt när den kommer till praktiska saker men även teorin är begriplig om man inte har allt för bråttom i sin läsning.

För egen del påverkas jag väldigt mycket av boken. Martina Johansson och Ralf Sundberg har jag sedan tidigare ett högt förtroende för och boken repeterar en hel del av det jag tidigare läst. Jag får påminnelser och bekräftelser om vad som är bra för min hälsa och jag blir motiverad att fortsätta med mitt sätt att leva och funderar mer och mer på om jag ska ta ytterligare steg.

- Ska jag slopa det lilla jag unnar mig helt?
- Ska jag få in hårdare styrketräning på gym?
- Ska jag prova på 3-5 dagars fastan?

Nyfikenheten är stor men hur stor är min motivation? Jag mår ju redan så bra. Vill jag ändra på mina vanor och rutiner för att ge plats åt ovan? Vad ska jag ta bort eller ändra på då?

Vill poängtera vikten av att läsa den här boken trots att jag läst en hel del om ämnet tidigare. Det blir verkligen ett sätt att repetera, påminna och motivera. Ämnet är inte helt lättbegripligt och jag känner att jag sakta men säkert blir mer och mer säker på mina kunskaper som jag samlar på mig. Framförallt eftersom teorin och praktiken går hand i hand. Jag läser och funderar. Reflekterar över mina egna erfarenheter och upplevelser. Det är väldigt utvecklande och roligt.

Mina elevers skärmtid

Att jobba på en högstadieskola har givetvis både sina för- och nackdelar. Det är till exempel  oundvikligt att inte reflektera över samhällets "utveckling" angående våra smartphones. Ständigt tittas det i dem eller är det bara min uppfattning som är sån?

Knappast.

Men hur mycket skärmtid har de egentligen?

I fredags roade jag mig med att få lite koll på detta. Mina elever, en klass i år 8 och en klass i år 9, fick ta reda på hur mycket skärmtid de hade under den senaste veckan. Förutom skärmtiden var jag nyfiken på vilka tre appar/funktioner som låg i topp.

Tidsspannet för deras skärmtid var lördag till fredag kl 15.

Resultat
De tre apparna som ungdomarna lägger mest tid på är Youtube, Instagram och Snapchat.

I årskurs 8:
Minst tid: 13 timmar
Mest tid: 74 timmar
Snittid: 36 timmar

I årskurs 9:
Minst tid: 21 timmar
Mest tid: 63 timmar
Snittid: 40,5 timmar

I och med att fredagen inte var till ända får man anta att veckoskärmtiden skulle fyllas på ytterligare under eftermiddagen/kvällen. Snittiden låg alltså strax under 6 timmar/dag och skulle med största sannolikhet överskrida 6 timmar efter fredagens slut.

Reflektioner
Siffrorna ovan är alltså aktivt tittande på skärmen. Om telefonen är svart men det kommer ljud ifrån den såsom musik eller pod så är detta inte med i statistiken. Det berör bara smartphonen! All annan tid såsom datorn i skolan (där mängder av elever naturligtvis är inne på annat än skolarbete) och annan skärm hemma är heller inte med.

I den bästa av världar sover de omkring 8 timmar per dag. I samma fina värld tränar de eller har någon fritidsaktivitet kanske tre gånger per vecka á två timmar. För att förenkla matematiken säger vi en timma per dag. De går i skolan cirka sju timmar per dag och även om de givetvis använder all möjlig tid de kan få till telefonerna så blir det rimligtvis inte så mycket i totalen eftersom de trots har en och annan lektion.

Dygnet har 24 timmar och våra elever använder alltså i princip all vaken tid de har till sina telefoner om man tar bort det jag nämnt ovan.

Med utgångspunkt i vad de sysslar med på sina telefoner är de alltså passiva underhållningskonsumenter ungefär 6 timmar per dag.

Det är viktigt att ha i åtanke att dessa skärmtidssiffror är just ett snitt. Ett flertal elever har ett sunt eller sundare förhållningssätt till sina telefoner men den stora massan har det inte.

Ungdomarnas skärmtid är fruktansvärt hög men jag tycker att det är viktigt att inte stirra sig blind på den. Hur ser tiden ut utan skärm?

- Apati och ointresse för allt annat.
- Koncentrationssvårigheter.
- Oförmåga att ta motgångar.
- Stora sömnsvårigheter.

Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Kärnan är ändå att i princip allt som vi idag känner till om psykisk och fysisk hälsa får sig en snyting av all skärmtid.

Slutligen. Vems är ansvaret? Vem subventionerar det här beteendet? Och för att inte bara peka finger åt våra tonåringar. Är vi bättre själva?

Sömn av Christian Benedict och Minna Tunberg

Motivationen står som spön i backen.

Jag är lite förundrad över hur glupskt jag konsumerar böcker, artiklar och liknande som har med hälsa att göra. Den senaste i raden är den här boken om sömn. Jag för min del somnar som en stock varje kväll och upplever att jag inte har några problem med min sömn överhuvudtaget. Ändå lockade den här boken och det ångrar jag inte.

Boken är fantastiskt bra. Den förklarar på ett väldigt tydligt sätt vad det är som händer i kropp och huvud när vi sover och varför det är så viktigt för oss. Den redogör för hälsorisker med för lite sömn och naturligtvis då även vinsterna. Givetvis tar den även upp tips för hur man kan eller ska göra för att somna och sova på bästa sätt.

Det gladde mig att jag sedan tidigare var bekant med det mesta som tas upp i boken men självklart gick det upp ett och annat ljus också.

Egentligen är det självklart men ändå fick jag mig en tankeställare när författarna tar upp betydelsen av att se sömnen som en del av hela dagen. Våra vanor påverkar varandra. Med en bra sömn blir det lättare att ta bra beslut angående exempelvis mat och rörelse.

Sömn - kost - rörelse.

Varför är dessa tre grundpelare för en god hälsa så svåra att sköta på ett bra sätt? Det ju knappast någon hemlighet hur stor betydelse de har och ändå verkar vi tro att vi på något sätt kan slarva med dem alla tre som om vi vore odödliga.

Det som frustrerar mig mest är i mötet med mina elever. Alldeles för många missköter dessa tre och jag når inte fram. Andra lockelser får dem att nagga och missköta. Parallellen till några av de sju dödssynderna går inte obemärkt förbi.

Religiös tillhörighet eller ej. Vi måste ha ett tydligt regelverk för att må bra. Förr blev det mörkt och det fanns inte så mycket mer att göra än att ge efter för tröttheten på kvällen. Idag krävs det disciplin för att ha äga en bra sömn. Ett aktivt val.

Och det är väl det som är det stora problemet. Alla lockelser som får oss att åsidosätta vår egna hälsa.

Är jag beroende?

Jag har vid tidigare tillfällen haft "pauser" från nätet och sociala medier. Vid dessa tillfällen har det alltid varit på bortaplan. På platser där det inte har funnits någon vettig tillgång till wifi.

Jag har aldrig upplevt att det skulle vara ett problem och jag har funderat på om det delvis har berott på att det har varit på bortaplan. Hur skulle jag känna om jag provade på hemma i vardagen där rutinerna är väl genomarbetade?

Skulle det bli jobbigare? Svårare?

Mitt lilla experiment har enbart handlat om sociala medier. Att klippa internet helt hade inte varit möjligt med tanke på hur både jobb och vardag är knutet till nätet.

Jag har funderat mycket på det här med beroende och även läst en del om det. Det framkommer tydligt att det handlar om två saker. Dels hur hjärnan påverkas av olika hormonella belöningssystem och dels att vanan/rutinerna påverkar mycket eftersom de ofta sitter djupt i ryggraden på oss.

Jag har egentligen inte så mycket att jämföra med. Jag har aldrig druckit alkohol eller nyttjat tobak. Min enda preferens är socker.

Oj vad gott det är. Och oj så djupt sockerintaget sitter i ryggraden på mig. I hela mitt liv har sockerintaget förknippats med mys, samkväm, tröst och belöning.

I snart 7 år har jag varit väldigt restriktiv med kolhydrater. Det betyder naturligtvis att jag under den här tiden även har dragit ner på det goda under den här tiden. Dragit ner och minskat kraftigt men inte klippt helt.

Varför har jag inte klippt helt? För att det trots allt är gott? För att det sitter så djupt? För att känna mig mänsklig?

Jag har sedan länge insett att jag till viss del är beroende och till och med något av en missbrukare. Det finns en anledning till att jag sällan köper hem gott. Det försvinner nämligen ganska fort ner i min mage. Och jag för en medveten kamp varje dag (eller kanske varje gång jag är och handlar) för att minimera och låta bli. Förnuftet vet att jag mår bäst av det.

Förnuftet har också en väldigt klar agenda vad gäller mitt förhållande till sociala medier. I grund och botten handlar det om att jag vill synas och nå ut. Jag har tankar och idéer som jag tror att andra skulle må bra av. Samtidigt ska jag inte förneka att jag blir nyfiken och intresserad av andra och vad de hittar på.

Hur fast är jag? Är det för min del på sockernivå?

Nu har det gått lite drygt två veckor. Under den här tiden har jag varit inne på Facebook vid ett tillfälle. Orsaken var att hitta bilder från Icebug backyard trail i Jonsered som jag inte lyckades få tag i någon annanstans. Jag passade då även på att lägga upp två inlägg på min sida.

När jag skulle logga in var jag lite kluven. Skulle jag utföra mina ärenden och bara dem eller skulle jag kika även på annat?

HAR JAG MISSAT NÅGOT?

Såklart att den frågan ekade i mitt huvud och min nyfikenhet fick mig att se efter.

Nej. Jag hade inte missat något av betydelse och det berodde givetvis på två saker:

1. Eftersom jag inte varit aktiv så har jag inte heller något som studsat tillbaka.
2. Min grundtid jag i normala fall lägger på sociala medier är låg och eftersom jag inte har så många tentakler ute så händer i regel inte heller så mycket.

Hur har då dessa två veckor känts?

Till min glädje är det inte i närheten av sockernivån. Jag kan med gott samvete skriva att det inte har varit några problem alls och jag tror att det har med de två punkterna ovan att göra. Det och givetvis det faktum att jag inte är uppvuxen med sociala medier. Jag har det inte i ryggraden på samma sätt som sockret.

Det finns egentligen bara en sak som jag har saknat och det har varit att inte kunna lägga ut bilder med tillhörande tankar på Instagram. Det är något jag genuint tycker om och som faktiskt på sätt och vis har utvecklat mig som människa. Inte att lägga upp saker på nätet utan mer att verkligen se omgivningen och reflektera över vad det är jag tar in. Detta synsätt har onekligen gjort att jag kommer på tankar och paralleller som min omgivning symboliserar. 

Min "tröst" har varit att min avhållsamhet inte ska vara för evigt och samtidigt kan jag inte undgå att tänka att de där bilderna och de där tankarna naturligtvis ändå existerar. I mitt huvud vilket är det viktigaste.

Sen är det trevligt att dela med sig och givetvis nödvändigt om det en dag ska leda någonstans ur ett yrkesperspektiv.

Den stora frågan för mig är kanske hur viktigt det här med Lärarhälsocoachen är?

Men beroendet handlar enbart om socker och att må bra förstås.

Jag brukar säga att rörelse är min religion och att skogen är min kyrka. Och om nu beroendetankarna övergick till tro i den här texten så är jag utan tvekan en religiös fundamentalist.

Factfulness av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling

Bokens utgångspunkt är ett antal enkätfrågor om världens beskaffenhet som Rosling har ställt där de flesta av oss svarar fel eller i alla fall inte tillräckligt mycket rätt. Svaren är nedslående oavsett vem det är som får frågorna. Nobelpristagare, politiker eller gemene man tycks inte ha koll på världen. Det är så illa att vi till och med blir slagna av schimpanser som när de slumpmässigt svarar får bättre resultat än oss.

Varför är det så? Varför har vi en så snedvriden och felaktig bild av vår värld och omgivning?

Det är detta boken handlar om och författarna benar ner orsakerna till 10 så kallade instinkter som både förklarar varför och ger en redskap för att framöver inte bli "lurad".

Kontentan är att statistiken visar att vi har det enormt mycket bättre än vad vi tror. Vi har en tendens att leva kvar i gamla sanningar, gamla olyckor som idag är felaktiga.

Boken får mig att känna mig obildad men inte dum. Den ger en rejäl positiv skjuts i min egna numera uppdaterade version av världen. Vilken kompetensutveckling både för mig som människa och som SO-lärare.

Återigen en bok som borde läsas av alla.

I snitt 1 mil om dagen under ett år

2014 - 1500 km

2015 - 2635 km

2016 - 2943 km

2017 - 3151 km

I slutet av varje år sammanställer jag min träning/rörelse. För snart ett år sedan när jag blickade mot 2018 föddes den lilla tanken om att springa 3650 km på ett år. I snitt 1 mil om dagen. 

Häftigt!

Jag har skrivit lite om detta tidigare:

http://bockermm.blogspot.com/2018/07/det-kravlosa-malet-1-mil-om-dagen-under.html

Under året som gått har jag sakta närmat mig. Jag har hoppats och trott. Jag har räknat och kalkylerat och slutligen insett att jag kommer att klara den där milen. Att jag dessutom kommer att göra det trots att jag medvetet trappar ner löpningen till förmån för andra träningsformer. 

Om och om igen har jag varit inne på Runkeeper för att se hur avståndet krymper. Gottat mig! Jag har insett hur viktigt det är för mig. Fotbollsspelaren som avskydde löpning men ändå började springa. Som sakta sprang mer och mer och som tillslut blev frälst. 

Magiskt för mig att få ihop i snitt 1 mil om dagen under ett år. 

Jag har byggt upp en längtan och förväntan. Funderat på hur detta ska firas och sett fram emot den där dagen när jag kommer att kunna se 3650 km i träningsappen. Det enda som skulle kunna hindra mig är ett par brutna ben. 

I min lyckliga bubbla kommer plötsligt en tanke och plötsligt pyser det till och jag får en sort mental punktering. 

Runkeeper och jag har i alla år utgått ifrån kalenderår. Tanken som ploppade upp var att jag i och med  och framförallt efter Aktivitus trailrace 100 miles 2017 har sprungit mer än tidigare. 

Det visade sig att jag redan hade uppnått den där magiska milen om dagen under ett år och det med råge. Mellan juli 2017 och juni 2018 sprang jag 4153 km ett snitt på 80 km/vecka och således lite drygt 1 mil om dagen.

Just nu innehar jag en väldigt märklig känsla. Naturligtvis är jag både väldigt nöjd, stolt och förundrad men samtidigt känner jag mig nästan lite lurad. Vägen till målet är viktigt och det är så härligt att komma i mål. Att då inse att jag redan sprungit i mål utan att ha varit medveten om det blir ju mycket konstigt. 

Kanske att detta är en tankeställare eller en påminnelse om att målen visserligen är viktiga men att det är vägen dit som är kärnan. För i grund och botten hamnar ju alla avklarade mål bakom en och man måste blicka framåt. Jag kan ändå inte riktigt släppa tanken av att ha blivit lurad.

En liten bonus i "eländet" är ändå att jag för någon månad sedan, när jag såg att jag skulle klara detta, funderade på om jag inte skulle ge mig på att hinna med att springa 4000 km på ett år. Jag kände dock att det inte var så viktigt och lät bli. Kände mig stark som orkade stå emot en lockande tanke. 

Nu blev det så ändå. Kul.

De 7 dödssynderna noveller

Boken samlar de bästa bidragen i en novelltävling om de 7 dödssynderna i modern tappning. Kul med både format och ämne. En tids förströelse som påminner om att en bra historia inte behöver vara lång för att vara bra.

Två av novellerna fastnade lite extra. Lättja och vrede. Lättjan eftersom den känns så enormt aktuell i största allmänhet i vårt samhälle idag. Vrede för att jag ur ett personligt plan vet hur fel den är men ändå alldeles för ofta inte lyckas stå emot den. Hur jag någonstans mitt i ilskan vet att jag borde lugna mig men där behovet att få explodera är för stort.

Bra läsning som dessutom gav en del självreflektion.

Den aldrig sinande godisskålen

Jag hittade en ny funktion på min telefon härom dagen som fick huvudet att snurra på för fullt.

Med ett leende minns jag barndomens härliga drömmar. Tänk om tiden kunde stå stilla när jag hade som roligast? Tänk om jag hade kunnat flyga? Och det fort eftersom avståndet till kompisarna var sååå långt?

Eller tänk om den där godisskålen aldrig tog slut och att den bara innehöll de godaste bitarna?

Mm... Himmelriket. Dessutom såg jag inga problem ifall drömmarna skulle slå in. Då fanns inga konsekvenser i mitt huvud. Inte i någon annans heller. För det där med tänderna var ju bara att borsta.

Tänk då. Tänk om den alltid stod där. Bara att ta för sig. Plocka bit efter bit. Hur mycket som helst och när som helst. Antingen bara sitta där och ta för sig eller den härliga vetskapen om att går jag ett rum bort så finns skålen alltid kvar. Det är bara att sätta sig igen eller promenera förbi och roffa åt sig ett gäng bitar. Orimligt att plocka med sig skålen om man ska iväg någonstans men då hade det bara varit att fylla fickorna. Planering!!

Ständig tillfredsställelse utan begränsning. Ljuvliga tanke.

Jag fick inte godis jämt. Snålt! Och där av den härliga drömmen.

Ja just det. Då kostade godiset ungefär lika mycket som nu. Socker. Den enda vara som inte har gått upp i pris på trettio år?

Funktionen i telefonen....

Våra telefoner. Våra appar och spel. Sociala medier. Alla är de konstruerade att belöna oss på samma sätt som godisskålen ovan. Bara att gotta ner sig. När som helst och var som helst. Massor av stimulans utan begränsning. Ett tag var det inte socialt accepterat att smaska på telefonen i tid och otid men eftersom ingen idag kan låta bli så har det sakta övergått till ett "allasmissbruk". Som naturligtvis inte är ett missbruk när alla gör det och därför normaliserat.

Abonnemanget är betalat så det är bara att köra på och eftersom det inte finns någon vuxen närvarande ens bland vuxna finns heller ingen pekpinne som talar om att detta inte är lämpligt. Skålen med gott försvinner aldrig och därför är vi inte medvetna om hur mycket tid vi faktiskt lägger på kortvarig stimulans som i längden leder oss in i ohälsa.

Kan siffrorna och statistiken hjälpa oss? Jag hoppas det.

Det är lustigt ändå. Jag är 39 år och får anses vara vuxen. Jag klarar inte av att ha godis och gott hemma men lyckas ha ett bra regelverk gentemot min skärmtid. Medvetenheten gör att vi inte köper hem gott allt för ofta. Är det även den som gör att jag förhållandevis enkelt kan låta bli all den där skärmtiden? Kanske. Eller kan det vara att jag aldrig har gottat ner mig i den tillräckligt djupt för att bli beroende?

Jag vet inte. Men jag är övertygad om att många behöver göra något sin skärmtid och det nu. Kanske läge att kika in lite då och då för att svart på vitt se hur mycket tid som läggs under en vecka. Kanske fundera på hur mycket tid det blir på en månad. På ett år. Och på så sätt ge sig möjligheten att bli medveten om sin eventuella överkonsumtion. Eller kanske till och med missbruk?

Medvetenhet.