!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


söndag 24 mars 2019

Middagsbjudning i skogen

Tänk dig att du ska ha hem folk på middag. Goda vänner, nya bekantskaper eller bara de närmaste.


Att handla in råvarorna till maten är kanske inte så spännande men väl i köket kan förvandlingen börja. Med trollspöt i högsta hugg sätter du igång och förvandlar de inhandlade råvarorna med hjälp av kryddor, omsorg och kärlek till något gott. Timingen spelar också roll. Var i processen är du? När kommer de?

Trollkarlen i dig njuter under tiden du skär, skalar och lyssnar på puttrandet. Doften tar sakta över rummet. Kurrandet i magen. Avsmakningen..... En gång till. Mmm!

Under middagen sedan njuter du av ditt verk samtidigt som du både ser och hör att även sällskapet gör det.

Du tänker. Livet är gott.

Framförallt skogen mellan Partille och Skatås kan jag i princip utan och innan. Jag har koll på Stig och nästan alla hans släktingar. Jag vet vilka ha dem som är extra härliga att springa på. Vilka som är mer utmanande och vilka man ska avvika från för att få den där extra naturupplevelsen eller utsikten.

I mängder med ensamma timmar har jag utökat mina kunskaper i den kulinariska skogen och blivit mer och mer förtrogen med vad den har att erbjuda. Att då få ta med sig en vän eller flera löparvänner, Solvikingar, på en tur där jag är kocken är precis som middagen ovan.

Jag njuter i fulla drag av att få guida och leda och jag älskar när mitt sällskap kommenterar de nya smakerna. "Oj vad fint" eller "var är vi nu?" eller "är vi redan här".

Som en lyckad middagsbjudning där andra också tycker att Livet är gott.


lördag 23 mars 2019

Dansar med vargar av Michael Blake


Soldaten som ville hamna på en gränspostering - fick kontakt med indianer - blev indian.

Känns överflödigt att berätta om bokens handling eftersom den är så välkänd. Desto mer intressant att "återse" en film i bokform. Det händer ju ibland att man ser en film från förr som där och då var jättebra och det är alltid lika intressant vad man kommer att tycka om den sisådär 25 år senare. För min del är det oftast så mycket nostalgi att jag omöjligt kan tycka att filmen är annat än bra även "idag".

Dansar med vargar är inte riktigt jämförelsebart men alltid roligt att ställa filmen mot boken. I 99 procent av fallen är boken bättre men här tycker jag boken är otroligt lik filmen. Inte mycket som skiljer.

Bra blir det men visst hade jag hoppats att boken skulle ge mer detaljer och handling som inte rymdes i filmen. Men icke. Givetvis bra ändå.

tisdag 19 mars 2019

Så viktigt att pussla

Genast blir världen mindre och lätthanterlig. Inga andra intryck än pusselbitarnas olika färger och former. I timma efter timma.

- Stillhet och ro.
- Tålamod.
- Koncentration.
- Systematisering och ordning av ett utgångsläge som är kaos.
- Den långsamma lösningen.
- Perspektivskiftet av att sätta sig i en annan vinkel på en annan stol.
- Pauserna när man fastnat.
- Ivern när man med ny energi tar sig an samma problem som tidigare.
- Belöningen under processen. I bland flera gånger på kort tid. Ibland några få i timman.


Jag älskar att pussla. Punkterna ovan ger mig så oerhört mycket. Jag är övertygad om att processen i pusslandet är oerhört bra för min mentala hälsa. Det är lite "back to basic". Jag tänker att det finns många andra "aktiviteter" som har samma fördelar. Aktiviteter som tar lång tid och som i grunden får vårt stackars huvud att stänga ner allt annat och bara fokusera på en sak.

Ibland kan jag se att min fru har suttit och pusslat utan mig. Ibland händer det att hon hinner dit lite före mig. Givetvis kan det vara tvärt om också. Men jag kan kan inte komma ifrån känslan av att bli lite avundsjuk när hon hunnit dit men inte jag.

Tillsammans är bäst. Så mysigt och så trevligt att dela känslan och upplevelsen.




tisdag 12 mars 2019

Uthållighet av Alex Hutchinson


Var går vår gräns för vad vi klarar av och vad är det som påverkar den där gränsen?

Hur viktig är kosten? Syreupptagningsförmågan? Muskelstyrka? Smärttröskel? Värme och kyla?

Och framförallt. Hur stor roll spelar vårt huvud? Hur kommer det egentligen sig att du kan springa väldigt fort sista varvet eller sista kilometern under en tävling trots att du tidigare inte orkat?

Hjärnan är ett mysterium men nog finns det alltid lite mer att ge?

Jag tror att alla som praktiserar eller har praktiserat någon form av idrott har erfarenheter av att man obegripligt plötsligt fått mer kraft och energi.

Jag har själv varit med om det vid ett antal tillfällen. Ultravasan är ett exempel när benen skrek och bara ville sluta och löpningen var så långsam. Ändå avslutade jag sista kilometern i ett 4-tempo. Obegripligt!

Eller under mitt första försök att klara 100 miles. När jag grät och hade gett upp efter cirka 100 kilometer och löpningen var obefintlig. Men där mötet med min familj gav en mig en enorm kick så att jag tillryggalade ytterligare ungefär 30 kilometer.

Den här boken går noga igenom allt ovan. Vad påverkar oss och hur mycket? Vad kan forskningen säga om det rent fysiska och om våra nästan mystiska mentala förmågor.

Den har sin utgångspunkt i både Roger Bannisters rekord på en engelsk mil och Nikes rekordförsök att spräcka två timmars gränsen på ett marathon.

Det här är en oerhört intressant bok. Inte bara för konditionsidrottare eller idrottare. Den är läsvärd för alla som har ett intresse av att spräcka gränser och av att utvecklas.

måndag 11 mars 2019

Min väg till min inre röst

Det började med att min fru och jag stängde av radion i bilen. I samma veva stängdes även tv-n av. Två småbarnsföräldrar tillika lärare. Ständigt i centrum med massor med ljud och intryck precis hela tiden.

Det var som om huvudet kokade och krävde frid för att inte explodera. Tystheten var så skön och så viktig.

Min "löparkarriär" började med tvång. Irritationen över att jag inte kunde förmå mig själv att träna regelbundet efter min "fotbollskarriär" gjorde att jag anmälde mig till 2012 års Göteborgsvarv.

Springa 21 km. Usch!

Löpning var för mig väldigt ångestladdat eftersom jag förknippade den med försäsongsträning. Bara människor med en skruv lös springer mer än 10 km åt gången....

Runkeeper och ljudböcker (ibland musik) hjälpte mig ut. Det var slitigt men gick. En del av slitet berodde på runkeeperrösten som med jämna mellanrum berättade hur långt och hur snabbt. Detta ledde till ständig ambition att springa fort. Slitigt och stressigt för både kropp och huvud. Hade ständiga bekymmer med mina vader och löpningen var sällan njutningsfull.

Jag stängde av runkeeperrösten. Det och ökade kunskaper om löpning gjorde att jag saktade ner.

Så småningom började jag tappa bort mig i mina ljudböcker. Jag kunde komma på mig själv med att inte ha lyssnat. Huvudet hade traskat iväg. Varit någon annanstans.

Allt oftare började jag springa utan lurar i öronen.

Skogens skönhet öppnade sig för mig. Ljus, dofter och synintryck började ta plats och jag började på allvar både njuta av naturen och lyssna på mig själv.

Ständiga reflektioner och analyser. Vad tyckte jag? Vad kände jag? Vad ville jag?

Problemlösningar och planeringar och ibland inget annat än var jag satte fötterna. Det är en utmaning att inte tänka på någonting. Det är sällan jag lyckas men om det någon gång sker så är det i skogen.

Löpningen i skogen utan andra intryck öppnade dörren till mig själv. Den har gett mig tid. Tid att lyssna. Så från att ha börjat med en aktivitet med fysiska mål har det nu övergått till att mestadels vara en aktivitet som handlar om min mentala hälsa.

Många mår tyvärr dåligt. Jag är övertygad om att en del av lösningen för att må bättre är att ge sig tid att lyssna på sin inre röst.

Den berättar hela tiden men man måste ge sig själv möjlighet att lyssna.

Tacksamhet! Jag är oerhört tacksam över all tid i rörelse i skogen. Den har fått mig att må så oerhört bra och kan aldrig få nog med tid.

onsdag 6 mars 2019

Tacksamhet


För ett tag sedan upplevde jag på lite drygt en vecka mängder med härliga saker:

- Längdskidåkning i gryningen med ett färgsprakande skådespel. Den mörka ensamheten som sakta      ljusnade. Vackert!
- Utförsåkning med en sprudlande glad familj. 
- En lunchlöpning i strålande solsken med tillhörande fågelkvitter och lätta ben.
- Dagen efter var tung och mulen men avslutades med pannlampelöpning i skogen och bastu. Värme    när den är som bäst.
- Grabbkväll med god mat och brädspel - Jag vann!!
- Famljeträff med goda vänner. Återigen god mat och brädspel - Jag var den moraliske vinnaren ;)
- Ledigamåndagen med träning och sedan bokläsning i solen.

Efter en tids läsning den där måndagen var jag tvungen att lägga undan boken efter en stund eftersom kupan snurrade som den gjorde. Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna och förundrades över både kontrasterna i vad jag hade varit med om och över mängden med upplevelser. 

Det hade varit ovanligt späckat. Jag satt och njöt av mängden med trevligheter men även av de enskilda situationerna. Och det kändes viktigt att fundera på hur jag hade upplevt dem just där och då. I vilken utsträckning njöt jag när händelserna ägde rum?

Det är ju inte flest upplevelser vinner. Vi måste inte uppleva så himla mycket. Det viktiga måste vara att leva i nuet och njuta av nuet.

Jag njöt av allt ovan när det hände och kanske extra mycket av kontrasterna. 

Lycka! Hur blir man lycklig?

Jag är övertyga att en viktig aspekt är att känna tacksamhet. Tacksamhet över allt bra. Njuta när saker väl inträffar men även att ge sig tid att se tillbaka på dem och minnas och inte bara fartblint rusa vidare mot nya skalper. 

En härlig vecka kanske just för att den var så ovanlig. 

Tacksamhet. Det går att vara tacksam över saker varje dag. Stora som små. 




tisdag 5 mars 2019

Vasaloppet 2019

Innan loppet
Storebror, SupportJenny och jag lämnade Partille vid sju på lördagen för att ha gott om tid på plats i Mora för att valla skidor, hämta nummerlappar och äta gott.


Mina grymmaste bananpannkakor till lunch i bilen och en helt ok hamburgare till middag. Burgaren med pommesen fick mig att tänka till lite. Jag hade garanterat haft med mig egen mat även till middagen ifall jag hade haft högre ambitioner med loppet. 

Skönt ändå med en avslappnad attityd till hela evenemanget. Och skönt att jag hade med några kokta ägg eftersom jag visste att en middag ute inte skulle göra mig mätt. Grymmaste efterrätten!! :)

Väckning vid 0250 på söndagen och lite mysigt att ha sällskap av storebror ända fram till starten.

Väder och kläder
Minus en grad vid starten och snö. Alltid lite osäkert med klädvalet men med facit i hand är jag nöjd.

Löparstrumpor och ullstrumpor på fötterna, långkallingar och löpartajts och på överkroppen hade jag dubbla underställ (den ena i ull) och min löparjacka med luva som är suverän mot både väta och vind. På händerna tunna ullvantar och tumvantar. På huvudet buff. Glasögon på.

Var som alltid kall om både händer och fötter före loppet men det var inga problem under loppet. Luvan var väldigt viktig i vinden men hade slarvat eftersom jag i förväg inte hade spänt åt den. Gick inte att göra något åt det under körning eftersom fingerfärdigheten är noll med alla vantar och eftersom risken var stor att åka dit för dråp genom att spetsa ihjäl någon med staven. SupportJenny bistod på ett föredömligt sätt vid en av kontrollerna vilket var väldigt skönt. 

Loppet
Köandet upp för första backen är inte rolig men den är man inställd på och därmed relativt enkelt att acceptera. Jag tyckte inte det var lika stressigt som senast men visst hugger det till i magen lite när man ser en bruten stav. 

När vi väl kom över krönet infann sig väntan efter spår. Tänkte att de dyker upp så småningom men skymtade inget spår av några egentliga spår på hela färden. Snöandet och den "varma" temperaturen gjorde sitt till för att göra förutsättningarna tuffa. Spåren var i det närmaste obefintliga vilket naturligtvis gjorde det jobbigt på flera plan. Det blev svårare och jobbigare att både staka och diagonala. Att något är jobbigt rent fysiskt är jag van vid och i sig inget att säga så mycket om men eftersom  det allmänt blev ett långsamt lopp gjorde det att fältet aldrig riktigt spreds ut. Det vill säga det var tjockt med folk hela tiden. Detta förstärktes av att bara två "spår" användes. Omkörningarna krävde mycket kraft men gav inte så mycket. Körningen blev helt enkelt väldigt ryckig vilket slet på mina axlar men inte alls på pulsen. Och det här var det jag tyckte var jobbigast med det här Vasaloppet. Att inte kunna hålla ett jämnt tempo. Att ligga och puttra utan vettiga möjligheter att hålla fart och tempo.


De härliga nedförsbackarna från senast lyste med sin frånvaro. I år gick det avsevärt mycket långsammare nedför samtidigt som mycket fokus fick läggas på att parera slag mot skidorna och att inte spåra ur. 

Drack förhållandevis mycket på alla stationer. Enbart vatten till en början och senare vad som än var flytande. En och annan bulle slank ner också. Kände att jag behövde tröstas lite.....

Någonting hände efter Evertsberg. Det var som om det under ett antal kilometer var tunnare i spåren och jag kunde hålla fart på ett sätt som jag varken hade varit i närheten av vare sig innan eller efter. Passerade mängder med folk. Härligt men tyvärr varade det inte så länge. 

Strax före Eldris möttes vi av en spårmaskin som kom körandes mot oss. Ett spontant jubel hördes. Vilken julklapp!! I någon minut fick vi uppleva lyxkörning i riktiga spår. Vilken skillnad. Men bara i någon minut. Sen var det som tidigare igen.

Väl i mål kunde jag konstatera en rad med saker:
- Två timmar i tidsskillnad mellan 2017 och 2019 års Vasalopp. Oj vad de yttre förutsättningarna kan    påverka.
- Nu har jag varit med om två ytterligheter vad gäller förutsättningar och upplevelse på Vasaloppet.      Tror att det räcker så.
- Axlarna tog mest stryk. Kände även av i armbågar och i knogarna men inte i ryggen             
  överhuvudtaget. Stor skillnad mot 2017. Intressant. Bättre tränad i ryggen?
- Senast körde jag hem ensam i bilen. Den här gången satt/halvlåg jag i baksätet och hade mycket    
  svårt att hålla ögonen öppna.

Vasaloppet klart. Nu mot Kalmar Ironman.