MOSS-KM Ugglemossen

Jag har sprungit förbi den massor med gången och tänkt tanken men aldrig funnit någon anledning att korsa den, Ugglemossen. Så när jag fick reda på att Solvikingarna kör ett klubbmästerskap, tre varv (korsa mossen och stigen tillbaka medsols), cirka 9 kilometer, tyckte jag att det lät skitkul och bara måste vara med. 

Fick med mig min far och min minste (de övriga två kom senare tillsammans med familjen kompis). Vi parkerade på Öjersjö golfklubb och hade faktiskt lite problem med att hitta ner. Märkligt det där när man kommer från fel håll. Har ju alltid sprungit upp från mossen och korsat golfen. Aldrig tvärt om.

På startlinjen var det lite pirrigt. Det var ju tävling:) Förväntan och nervositeten var tydlig bland oss alla och de dåliga skämten haglade. När jag tittade mig omkring tänkte jag att vi verkligen var olika klädda. En del verkade inte bekymrade över att inte bli hittade ifall de skulle sjunka ner medan andra liksom jag själv hade de klaraste färger på sig. Ibland är det vettigt att ta ut en försäkring...

Klockan klarade klockdomsprovet.

Starten går och jag avvaktar lite för att få en uppfattning om hur de andra tar sig fram. Efter dem och så börjar en jobbig, koncentrerad och fantastiskt udda och rolig tävling. Ibland sjönk jag inte ner så mycket, ibland lite och några gånger riktigt ordentligt. Grejen var att det aldrig gick att veta vad kommande steg skulle resultera i. Jag försökte verkligen ta mig fram på olika ställen men kunde aldrig hitta vilket sätt som var det bästa. I en "kanal" med vatten? Precis bredvid? Mossa? Gyttja? Gräset? Överraskningen låg inte i att sjunka ner, den infann sig snarare när man inte gjorde det. Det innebar ibland att jag fick en plötslig tempoväxling och därmed sjönk ännu djupare strax efteråt. 

Mjölksyran spred sig och det fanns verkligen inget ställe i mossen där det blev lättare. På något sätt var det ändå inte mjölksyran som var det jobbigaste. Istället var det den orytmiska "löpningen". Att aldrig veta hur nästa steg skulle komma att se ut. 

När mossen väl var avverkad väntade en stigning med ytterligare syra och sen var det full fart på stigen tillbaka till varvning. Förmodligen var det tack vare mossen men vad underbar stiglöpningen var tillbaka. Hur fort det gick är egentligen ointressant men jag upplevde att det gick fort och jag kände mig grymt stark. En härlig känsla. 

Tävlingsmässigt hade jag inför sista varvet en man i grönt framför mig. Jag trodde mig veta att jag var snabbare på stigen så min förhoppning var att inte tappa i mossen för att susa förbi honom lite senare. Problemet var att det fanns en anledning till att han faktiskt låg före. Om jag kan liknas vid ett tungt vildsvin så var han definitivt en syrsa som snabbt och till synes problemfritt svävade fram. Halvvägs efter ett dyk ner i gyttjan kunde jag tungt konstatera att avståndet nu hade dubblerats och jag drev visserligen på allt jag hade sista stiglöpningen men kom aldrig nära. 

En härligt rolig tävling och ett tack till de som kom på tanken med den från första början och även de i klubben som hjälper till med liknande arrangemanget. Jag ska från och med nu oftare bli en av dem. 

På kvällen var jag fortfarande så upprymd att jag för ovanlighetens skull hade svårt att somna.

Han är tillbaka av Timur Vermes

Året är 2011 och Adolf Hitler vaknar upp igen. Det är som om han har legat i en sorts dvala. Förvirrad inser han att han befinner sig 60 år framåt i tiden. Kriget är förlorat och mycket är både annorlunda och detsamma som under 30- och 40-talen.

Han däremot är sig lik och villigt vädrar han sina åsikter och blir snabbt populär. Ingen tror givetvis att han är den verklige Hitler, istället är uppfattningen att kan är en skådespelare och samhällskritiker. En person vars åsikter inte tas på allvar. En komiker och satiriker som verkligen går in i sin roll.

Boken är på många sätt lysande. Bara att komma på idén är en bragd. Samhällskritiken är underbar. Tänk vad mycket vi gör idag som för människor 50 år tillbaka skulle ses som fullständigt obegripligt. Alla missförstånd är även de härlig. Både de från Hitlers sida och den nutida människan. Bara det faktum att han är fullständigt allvarlig och alla andra ser honom som ett skämt är strålande. De enda som inte uppskattar honom är ironiskt nog nynazisterna som tror att han driver med dem.

Skrattet är nära till hands boken igenom. Samtidigt finns där ett allvar som inte går att komma ifrån. Med en historisk helhetssyn förstår jag och kan se vidden av hur löjliga och absurda Hitler åsikter är idag. Givetvis måste det ha varit så även efter första världskriget? Men okunskap och ekonomisk kris gjorde annorlunda. Och högerns vindar i Europa idag har precis samma drivkraft...


Boken är väldigt bra. Den är rolig och tänkvärd och framförallt är den annorlunda. Den skiljer sig från mängden, vilket alltid är kul.

Men den blir aldrig någon riktig fullpoängare och det tror jag beror på att det blir lite mycket av samma sak. Jag tycker inte att boken riktigt går vidare och tar nästa steg. Det blir tyvärr lite stiltje.

Rekommenderar den varmt, men det är en förutsättning att du har koll på din historia. Annars missar du många poänger.

En mental seger

Jag är så in i helvete stark.

Liggandes i soffan med Runner´s world är jag otroligt stark. Där finns tips och idéer om hur man mentalt ska hantera kroppen när den skriker och säger emot. De flesta av dem har jag testat och från soffan vet jag att jag kan stå emot. Att jag vet hur man gör för att pina kroppen och vinna den där segern över sig själv.

Men det är en viss skillnad på teori och praktik. För i soffan är utgångsläget alltid det bästa. Tyvärr är det inte alltid det i praktiken. Likaväl som jag rent fysiskt kan vara i god eller sämre form så kan det givetvis även gälla den mentala biten. Och det är det som är den verkliga utmaningen. Att klara av det när ursäkterna pockar på och bara blir fler och fler.

Igår var det äntligen dags för Solvikingarna igen. Tröskelpass med fart och sällskap. Sedan en tid tillbaka har jag bestämt mig för att sluta fega och våga vara med i gasellgruppen. En grupp som jag vet att jag kan klara av. Men det är på gränsen. Det finns inget utrymme för annat än full fart.

Vi var sju. Uppvärmning och sedan cirka 12 kilometer. Fyra av dem rivstartade, däribland min underbare löparkompis från Kap Verde. Jag hänger på. Det går fort. Efter några kilometer inser jag att det går för fort. Försöker hålla en vettig fart själv men det är svårt. Avståndet ökar till de fyra där framme och det känns tungt. Riktigt tungt. 

Jag ligger i och tänker att de två som är bakom mig i alla fall inte ska få komma ikapp. Den ene av dem gör det. Ännu tyngre och nu förs ett öppet krig.

En del av mig vill naturligtvis hänga på men jag är så himla trött och ursäkterna för att låta bli bara haglar fram. Den här kampen förs i ett par kilometer och jag vågar inte riktigt ta ett beslut. Jag vågar inte bestämma att jag ska orka med hela vägen. Det är som att jag vill låta dörren stå lite på glänt, en utväg. Låta någon av alla ursäkterna vinna och därmed legalisera att jag viker ner mig. 

Tillslut bestämmer jag mig och kort därefter är det som om löpningen faktiskt blir något lättare. Jag hänger på hela vägen och var nära att jubla av lycka vid målgång. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att jag hade tagit honom vid en spurt, men eftersom det delvis var han som drog mig i mål och eftersom det inte var tävling, kändes det respektlöst att gå om honom på slutet. Men tanken fanns där:)

Jag vann över mig själv och det var en ljuvlig seger. Kroppen var allt annat än optimalt förberedd och ändå sprang jag som aldrig förr. 

Idag är både kroppen och knoppen i behov av återhämtning. Framförallt knoppen.

Varför sliter asfalt?

Semester på annan ort och medvetet färre löpta mil. Ändå ömmar hälsenorna mer.

Analysen är klockren. Asfalt i princip det enda tillgängliga underlaget. Asfalt kostar. Det är i sig ingen nyhet men mer intressant är varför?

Genom andras teorier och egna upplevelser har jag kommit fram till följande:

1. Hårt - kommentar överflödig.
2. Statisk fotnedsättning - belastningen blir likadan hela tiden eftersom fotnedsättningen under ett pass på asfalt knappt ändras alls. I terräng får man skutta omkring och det leder till att man sätter ner och trycker ifrån med fötterna på lite olika sätt. Variation är snällare.
3. Farten - Om det är något som sliter så är det hastighet och det gäller oavsett underlag. Asfalt bjuder in till fart. Det finns inga rötter eller stenar att ta hänsyn till och därför går det fortare.

Jag springer helst i skogen och därför borde ovan inte spela någon egentlig roll förutom att det alltid är intressant att veta varför kroppen reagerar som den gör. "Problemet" är att jag har Aten Marathon inplanerat i  höst och är riktigt sugen på att putsa min tid på Göteborgsvarvet nästa år. Det vill säga asfalt.

Därför finns det inte så mycket att fundera på. Det måste bli mer asfalt och min tanke just nu är att när semestern är slut ägna helgerna åt asfalt. Helgerna brukar innebära långpass och om jag kan ha disciplin och medvetet ha en långsammare löpning borde det innebära att mina hälsenor anpassar sig och slutar kännas som ett par rostiga gångjärn.

Harry Potter and the Philosopher´s stone av J.K. Rowling

Jag känner egentligen inte att jag behöver gå igenom handlingen men gör det ändå lite kort för sakens skull.

Harry föräldralös - hamnar hos elaka släktingar - är annorlunda/trollkarl - kommer till likartade - några onda, några onda - vänskap - äventyr och fantasi.

Boken innehåller alltså det mesta för att fånga och som den fångar. Min äldste är som jag tidigare nämnt fullständigt uppslukad av böckerna och jag förstår honom verkligen. Rowling har snott en hel del från andra klassiska verk och barnanpassat dem.

Jag har inget intresse av att läsa fler i serien. Den här hamnade i mina händer av tre anledningar. Att den fanns hemma, att pojken är så förtjust i den och för att vi hade den på engelska.

Läsningen, språket fungerade bra och nu känns det viktigt att behålla kontinuitet och få in en engelsk bok lite då och då. Nyttigt och roligt.

Välbevarade hemligheter av Jeffrey Archer

Berättelsen om familjen Clifton fortsätter och jag tycker att det är svårt att redogöra för vad boken egentligen handlar om. Det är som om den består av ett antal olika händelser som inte har så mycket med varandra att göra. Harry åker till USA och marknadsför sin senaste bok. Lite kul med skillnaderna mellan det amerikanska sättet och det brittiska. Men sen?

Emma jobbar hårt för att genomföra en adoption och Giles försöker hänga kvar i politiken. Sonen Sebastian är med på ett hörn boken igenom och tar mer plats mot slutet då hela boken gör en genrevändning och blir någon lightjamesbondkopia.

Bokens olika teman och svårigheten med  få ihop dem till en vettig helhet är bokens svaghet. Styrkan är som vanligt Archers gamla adelsmärke, de goda mot de onda, alltid lika engagerande. Utöver detta är den lättläst och jag bläddrar villigt vidare för att få reda på vad som kommer att hända härnäst.

En lös tråd, fortsättning följer och givetvis ska jag läsa nästa bok i ordningen. Men lite besviken är jag allt. Jag hade hoppats på mer.

Kroppsideal

Härliga dagar med mycket sol och bad... Mycket halvnaket!

Även detta år kommer jag på mig själv med att fundera. Det är ju oundvikligt. Att fundera. Blicken far runt och hjärnan registrerar och tänker.

Det kvinnliga kroppsidealet har jag varken tid eller utrymme att fördjupa mig i. Jag nöjer mig med att konstatera att det i alla tider har varit ytterst märkligt och obegripligt. 

Men bland män... Här har det hänt något de senaste åren. Oroväckande många har en tämligen bekväm inställning till sin hälsa.

Det är som det är med det. Okunskap, lättja, alienation, vad vet jag. Det jag reagerar på är någonting annat.

Var är alla fotbollsspelare? Hockeyspelare? Friidrottare? Handbollsspelare?

Kroppen formas beroende på vad det är för träning du bedriver och jag vill påstå att jag kan känna igen exempelvis en fotbollsspelare i badbyxor.

Det jag ser är istället alla gymkroppar. Vackert ibland med rimliga proportioner men alldeles för ofta av en belgian bluekaraktär. Grunden till vår hälsa är ett friskt och väl fungerande hjärta. Jag undrar hur många av dessa spegelfantaster som äger denna hälsa?

Jag är också lite konfunderad över vad det ger för ringar på vattnet. Normaliseringen av detta kroppsideal leder onekligen till mer av samma. Riskerar det att vår träning går från kul med exempelvis en boll till en utseendefråga? Det eventuellt vackra framför hälsan?

Målbilden är inte ens David. Svarvandet tar aldrig slut och resultatet blir män som går från det vackra balanserade till något lika absurt som det kvinnorna förväntas uppnå.

Vi närmar oss kvinnorna och det känns inte bra. Hade hellre sett att det kvinnliga kroppsidealet tog ett steg tillbaka och blev mer rimligt.

Jag minns att när mina barn föddes så var jag ur ett perspektiv tacksam över att det var med snopp. Nu vete fan om det spelar någon roll.

Motivationen och glädjens urkraft

Dagens mål är att stupa i säng.

Leken i rörelse i fokus. Fotboll, tennis och tjuv och polis. Vattenkrig, cykling eller familjeorientering. Trumpinnarna bara måste slå. Formen spelar ingen roll bara musiken är den samma, den eviga rörelsen. Så länge glädjen finns kan de hålla på precis hur länge som helst.

Ett tillflöde av energi kan ha betydelse men måste inte ha det. Är det tillräckligt roligt glöms den delen av.

Ibland blir jag förstummad över hur mycket kraft och energi som ryms i de där små. Gränser och spärrar finns inte om inte vi vuxna planterar dem.

"Orkar inte" finns inte så länge glädjen är där.

Snacka om förebilder!

Runt sjön: Västra och Östra Nedsjön

Jag har dammsugit eniro på sjöar i närheten och blev sugen på Nedsjöarna i Hindås. Hopp upp på cykeln och iväg. Min plan var att eventuellt ta båda sjöarna på samma dag men kände att det kunde vara vettigt att bestämma det efter hand. Hade inte riktigt klart för mig vad det skulle vara för terräng och därmed hur lång tid det skulle ta. 

Parkerade vid den stora vägen nedanför Hindåsgården och fick för mig att jag skulle börja med den större av de två sjöarna och att jag skulle ta den medurs.

Asfalt förbi en mängd vackra hus och åter asfalt av den där trevliga smala landsbygdsvarianten. Minimalt eller nästan ingen trafik alls och jag trivdes. Sprang lite fel vid ett antal tillfällen när jag som vanligt försökte hålla mig nära sjön men förstod efter ett tag att det var asfalt som gällde den här dagen. 

Skymtade sjön lite då och då. Fantastiskt vackert under årets hittills finaste sommardag. Vattnet gnistrade så där magiskt. Efter ett tag insåg jag att det var Västra Nedsjön och inte Östra som jag studsade runt. Väl framme vid en T-korsning med Östra Nedsjön framför mig beslutade jag mig för att springa runt även den. Knappt någon sjöutsikt alls ledde till att jag blev osäker på när det var dags att svänga. Vägen fortsatte bara rakt fram och de grusvägar som fanns åt höger var privata och /eller återvändsgränd enligt skyltningen. Således höll jag mig till asfalten...

Hade jag tittat på klockan tror jag att jag kanske hade anat oråd tidigare. Asfalt och åter asfalt, vatten på fel sida av vägen och slutligen en skylt där det stod Alingsås. Letade febrilt efter ytterligare en skylt med Hindås, men den stod inte att finna. En vänlig man upplyste mig om att Hindås var åt andra hållet och hjärnan började arbeta febrilt. Jag valde att fortsätta framåt i hopp om att vägen någon gång faktiskt skulle börja ta av åt höger. Till slut kom jag fram till en korsning. Alingsås åt vänster, 10 km och Hindås bakåt, 22 km. Eftersom jag vid det här laget hade avverkat nästan 30 km hade jag i princip redan bestämt mig för att att lifta tillbaka. Den underbara frånvaron av bilar var nu inte lika underbar. Vätskebältet var sedan en tid tillbaka slut och jag ville inget annat än att komma hem, gråta en skvätt och få krama familjen. 

Jag hade dock tur och fick snart skjuts tillbaka till cykeln och ryggsäcken med mer vätska. Jag är evigt tacksam till mannen i budbilen och pensionärsbilen som förbarmade sig över mig.

Jag kunde vid mitt liv inte förstå hur jag kunde missa att ta mig runt. Väl hemma igen och en mer noga titt på kartan visade att det hela faktiskt inte var helt givet. Något jag kanske skulle ha tagit reda på innan?

En reflektion över dagens tur är att det faktiskt var ganska trevligt med landsvägslöpning. Inramad av skog och vackra sjöar med mycket lite trafik var på många sätt underbart. 

Avklarade sjöar:

Aspen ca 16 km

Kåsjön ca 7 km.

Landvettersjön ca 12 km

Stora Härsjön drygt 13 km

Surtesjön drygt 7 km

Rådasjön  ca 12 km

Misslyckade sjöar:

Hålsjön 

Nedsjöarna