!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


lördag 27 februari 2016

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross


800-talets Europa. Kristendomen håller människorna i ett järngrepp. Jesus budskap är fullständigt missförstått och folk ska kröka rygg och veta sin plats. Kvinnans roll är tydlig och i detta växer Johanna upp. Hennes far, en känslomässigt störd präst styr patrialkaliskt och han hoppas på att sönerna ska följa hans fotspår.

Johanna är vetgirig och lyckas i smyg ta till sig kunskap. Så småningom leder det henne till klostret i Fulda och till kristenhetens stad nummer ett, Rom. I båda fallen uppger hon sig för att vara man och vinner därmed fördelar hon inte varit i närheten av tidigare.

Boken är otroligt bra. En fascinerande historia som utspelar sig under en märklig tid. Några få sitter på vad man tror är kunskap och förmedlar valda delar av den. Maktmissbruket är totalt och och det är inte svårt att bli heligt förbannad över hur det var. Kyrkan och majoriteten av dess ledare är inte i närheten av att följa det kristna budskapet och varför då? Finns naturligtvis många svar på den frågan men givetvis är möjligheten att förskansa sig själv och att utöva makt en stor del av svaret. Intressant hur nära till hands det är att föra över detta system till idag. Samma maktmissbruk, samma intressen men andra frågor. Dock alltid med ekonomiska intressen. En meningslös fundering men hur hade jorden sett ut utan girighet?

Det historiska i boken tilltalar mig och ger en bra bild av Europa och kristendomen under den här tiden. I övrigt är det befriande att det inte ältas i boken. Johanna råkar ut för både positiva och negativa händelser men det blir aldrig överdrivet. En hel del författare drar om skruven väl mycket och olyckorna tenderar därför att bli väl många. Här ställs Johanna inför problem och ibland löser det sig och ibland inte och utfallet är inte givet. Mycket bra!

Jag tycker att boken tappar lite mot slutet när hon är i Rom men eftersom de sista sidorna är så bra gör det inget och författarens kommentarer huruvida påven Johanna har funnits eller inte är vansinnigt intressant.

Påven Johanna är en ny personlig favorit. En fantastiskt bra bok och lockande att ta reda på vad Donna Woolfolk Cross har skrivit mer.

måndag 22 februari 2016

Längdskidåkningens lov

Om man har bestämt sig för Klassikern krävs det onekligen att man har ett par längdskidor och att man kan åka på dessa. Inte så mycket att fundera över och därför gjordes inköpet i höstas. Jag var väldigt tveksam. Å ena sidan såg jag det som ett bra komplement till löpningen. Bra att dra ner på den över vintern och låta skidorna ta vid. Samtidigt är vintrarna i Götet som de är.... Den nya skidtunneln, Skidome, i alla ära men labbråtteskräcken gjorde sitt. Det kändes även krångligt. Inte direkt att snöra på sig och ge sig ut och så det där med vallan. Suck.

Nu blev det ju lite snö och Skidtunneln var väl ok. Mina negativa tankar inför det nya började rämna och efter veckan i Sälen är de nu helt borta. Sex dagars åkning, två av dem i skidskola (mycket, mycket bra julklkapp!!!:) gjorde verkligen sitt. På kvällarna längtade jag till morgonen därpå och det där med att få skida i snön omsluten av skog tillfredsställer något djupt inom mig. Fullständigt underbart!

Tekniktipsen vi (även bror) fick var väldigt bra, enkla och självklara. Jag hann tänka att det var lite löjligt att instruktören fick pengar för det. Tids nog hade vi nog kommit på det mesta av det han sa ändå. Tids nog.... Vissa genvägar är onekligen nödvändiga:).

Diagonalen eller växel ett
Skjut ifrån med trampdynan för att få fäste.
Vagga som en anka.
Fram med armarna "snabbt" för att få med fart.
Stolt hållning.
Anpassa frekvens efter lutning och fart.
Gliiiid med foten under höften, ej längre fram.

Stakning med frånskjut eller växel två
Frånskjutet med foten och armar fram samtidigt.
Stolt hållning.
Annars som vid stakning.

Stakning, växel tre
Sug in naveln eller dra upp pungkulorna för att använda de inre magmusklerna.
Sätt i stavarna nära skidorna.
Använd armarna som en hävstång och jobba med mage och rygg.
Staka med bredare armföring ibland för att fördela det jobbiga i armarna (använda fler muskelgrupper).
Sträck/rak rygg efter frånskjut.
Anpassa vinkeln och nedsättning av stavarna beroende på fart och lutning.
Lås armbågarna vid kroppen vid uppförsstakning och hög frekvens.

Vid brant nedförsbacke med sväng fick vi tipset att ploga med en skida och ha kvar den andra i spåret.

Tror det var allt. Det positiva är att jag känner när jag gör rätt/fel och kan därför justera eller behålla. Intressant hur tröttheten påverkar balansen och därmed även tekniken.

På sätt och vis synd att skidsäsongen lider mot sitt slut nu när vi precis kommit igång.

Väggen

Sportlov i Sälen. Alpint och längdåkning. Flängande mellan Tandådalen och Hundfjället. En transportlift med väggen som utsikt. En tanke föddes och som vanligt hade jag svårt att låta det stanna som en tanke. Vore det inte kul att ta sig upp och ner till fots?


Dagarna gick och jag kände att ska det bli av får det bli den sista eftermiddagen eller kvällen om det går att få in i schemat. Busvädret i backen gjorde att vi blev färdiga lite tidigare än förväntat och klockan berättade att den inte tänkte ge mig en ursäkt att låta bli. Det blev att snöra på sig och ge sig iväg.

Slintandes och halkandes i snön funderade jag på hur det skulle gå. Kroppen var lite mör efter veckans skidåkning. Väl på på plats var det bara att sätta igång. Till en början med något som liknade jogg men ganska snart blev det på alla fyra. Hittade en fin teknik genom att köra in både fingrar och tår i snön för att få fäste och sen var det bara att mala på. Med Rocky på näthinnan och "Eye of the tiger" i trumhinnan kämpade jag på och försökte att inte allt för ofta vare sig titta upp eller ner. Letade mest efter djupare snö som kunde erbjuda fäste. 


Kändes som om jag klättrade på en oändligt vit stege. Benen och hjärtat fick sitt men det var faktiskt inte så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Tog inga pauser och tror inte att det hade gått att klättra så mycket fortare. Planerade att skrika och gapa högt när jag väl skulle komma upp men väl framme blev det inte av istället funderade jag på hur tusan jag skulle ta mig ner. Begrep fort att det inte skulle gå till fots. Satte mig därför och åkte ner på rumpan och då kom gapandet och skrikandet. Fick upp en rejäl fart och med en massa snö sprutande i ansiktet kände jag mig barnsligt lycklig. Satan så roligt!

Slintandet och halkandet i snön hem ackompanjerades av ett ständigt leende och en ny tanke föddes. Den verkställs till sommaren. Får se vad det blir för tidsskillnad.

Om jag tolkar min klocka rätt tog det 14,17 min upp och 2,03 ner. Distans 450 meter och 190 i höjdmeter.

måndag 8 februari 2016

Löparskor




Jag har mina favoriter. Mina kära Adidas adipure motion. Förmodligen går de inte längre att få tag i. Det paret jag har kvar vårdas ömt...

Det gäller alltså att hitta nya favoriter och eftersom vi i Solvikingarna har rabatterat pris på Salming blev det naturligt att prova med dem. Framförallt eftersom de marknadsför sig med att ha naturliga löparskor med lite lutning och dämpning. Passar mig fint.

Ett par löparskor ska i första hand vara bekväma. Det är verkligen a och o. Om man sen tror på pronation och luftkuddar, lutning och dämpning eller rent av utseende är väldigt olika och ens eget val. Men är de inte bekväma är resten skit samma.

I mitt fall är det tre saker som avgör om ett par löparskor är bra eller inte. Förutom det ovan nämnda är kvalité och stuns/studs det enda att fokusera på.

Salming ovan har varit en besvikelse. Förutom de två gröna på bilderna har jag även haft ett par grå som redan har hamnat i soporna. Det var i och för sig delvis mitt eget fel eftersom jag, via orienteringen, varit riktigt elak mot dem. Men de har alla tre ändå haft två klara bekymmer. De har visserligen varit ganska bekväma. Den ljusgröna överst till och med riktigt, riktigt bekvämt men kvalitén har varit undermålig. De har gått sönder alldeles för fort. På insidan vid lilltån eller bak vid hälen och framförallt sulan tål för tusan ingenting. Jag antar att de är gjorda för antingen löparbanor (för övrigt trodde jag i min enfald att löparbanor och spikskor höll varandra i händerna) eller sommarasfalt utan en endaste liten sten i vägen. Aldrig tidigare har jag varit med om att det har gått hål och att stenar krupit igenom.

Utöver detta har de alla tre varit ganska så stumma. Jämförelsen med de som står på en piedestal hemma är det som att klampa omkring och det är inte den känslan man vill åt som löpare.

Hursomhelst blir det att leta nytt en aktivitet jag inte är alldeles förtjust i.

lördag 6 februari 2016

Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti


Praktikanten Malla lär sakta men säkert känna sina kollegor på Sveriges Radio Nordost. Som på alla andra arbetsplatser bubblar det under ytan. Konflikterna och hemligheterna är många och disharmonin pyr så kraftigt att det går att ta på röken.

Mitt under en morgonsändning blir den kanske mest hatade. Richard, yxmördad. Öronvittnen finns det gott om men ingen på stationen verkar ha sett någonting. Vem är mördaren?

Det här är den kanske märkligaste deckare jag har läst. Just för att det inte finns så mycket i den, förutom mordet kanske, som påminner om en deckare. Det är mer som en humoristisk studie i det sociala spelet mellan människor på en arbetsplats. Nu är min arbetsplats inte lika udda men visst tänkte jag på den vid mer än ett tillfälle. Jämförde omedvetet och skrattade. De få övernaturliga inslagen i boken gör även de att det är svårt att se allvarligt på historien. När sen väl mordet äger rum tycker jag fortfarande att det är svårt att ta boken på allvar. Den har något lättsamt över sig som är väldigt attraktivt. Dessutom är upplägget lite annorlunda. Mazetti väljer att berätta i form av mejl och dagboksanteckningar och hur mycket det spelar in i min känsla vet jag inte. Det känns heller inte viktigt.

Boken är annorlunda, rolig och bra och det räcker för mig.

tisdag 2 februari 2016

Vapnens historia av Olle Cederlöf


Olle Cederlöf redogör för spjut, pilbågar, sköldar, pistoler och mycket, mycket mera i den här intressanta boken. När användes de, varför och hur utvecklades de?

Språket är ålderdomligt men inte svårläst. Jag tycker rent av att det blir lite charmigt om jag bortser ifrån alla beskrivningar av vapnen som är svåra att hänga med på. Många facknamn som det nog krävs att vara lite vapennörd för att förstå. Samtidigt finns det en hel del bilder som gör en lite klokare. En del vapen intresserar mig mer andra mindre. Läste därför boken som ett uppslagsverk och bläddrade friskt.

Sammantaget en rolig läsning men var är katapulterna???????