Första helgen i januari - fotbollscup. Lördagen den lille, söndagen både den store och lille. På läktaren pappa som myser, njuter, tittar och tänker.
Inmarschen i mörker till dånande musik och publikens taktfasta (nja) handklapp. Det var nog stort.
Caféet med få bra saker, ett gott kaffe men inget annat att dricka än läsk. Farfar fick sponsra bensinmacken med 28 kr istället.
Den första colaburken inmundigades klockan 08:00. Hur är det möjligt? För övrigt såg jag samma unge med en colaburk klockan 10. Var det samma burk tro?
Syskon med något "smart" fastklistrat framför ögonen istället för att titta på. Hur tänkte föräldrarna där?
Hos ytterligheten familjen Cirkus är engagemanget så stort att det leder till tårar när storebror inte tycker att lillebror kämpar och springer bra nog. Nåja, alla är vi olika och reaktionen förstärktes givetvis av tröttheten efter nyårsafton. Men ändå...
Allas glädje när lillebror gör mål!!! Om man har tittat alltså... En delad glädje. Vad gör det med ett barn som inte få dela ett så viktigt ögonblick med sitt syskon? Eller att få diskutera ögonblicket i efterhand. Din version, min version. Att diskutera och återuppleva det där ögonblicket. Alternativt. Öh! Va? Gjorde du mål? Hur skulle det kännas? Att syskonet inte har sett. Inte bryr sig.
Glädjen av att få studsa omkring i hallen ärevarv efter ärevarv strax efter prisutdelningen. Runt, runt och med en grace i studsandet som gör mig avundsjuk. Att det kan vara så roligt att springa! Att det kan se så lätt ut.
Lekandet, klättrandet och gömmandet under turneringens gång. Återigen glädjen över att få leka och röra på sig. Konsekvensen blev givetvis ett skitslut monster till lillebror som somnade utmattad i tårar.
Alternativt alla de där som fick något "smart" framför ögonen så fort en match var färdigspelad...
Inför turneringen, en röst som påtalar vikten av att ge barnen en bra dag och där huvuddelen är riktad till oss föräldrar. Översatt - Var positiv, håll käften och klaga inte på domaren. Bra men hemskt att det ska behövas. "Alla är vinnare".
En del av barnen direkt överviktiga, några av dem otäckt överviktiga. Hur är det möjligt? Men framförallt mängden barn som totalt saknar balans, koordination och timing. Som för sig på ett sätt som får mig att tro att de under sina 6-8 år i princip aldrig har rört på sig. Jag försöker hitta förklaringar. Visst kan det vara så att det kan finnas fysiologiska problem, men inte på så många. En del ser dessutom så vilsna ut. Som om de går omkring och undrar var de är och framförallt varför.
Min äldstes första match - en vinst - och därmed glädje och odödlighet. Den andra matchen slutar i förlust, tårar och ilska. Bortförklaringarna tar vid. Skuld läggs på lagkamraterna som inte har kämpat. Två känslor dominerar mitt inre. Grabben har för en gångs skull faktiskt rätt (bortförklaringarna kan annars vara väl kreativa...) och dämpa dig för jösse namn. Han lugnar ner sig förhållandevis fort och får en stund senare en uppmaning från tränaren att försöka vara mer positiv.
Bra tänker jag. Så skönt att det kommer från någon annan än mamma och pappa. Sakta börjar dock kugghjulen jobba och när dagen är slut kan jag konstatera att på tolv timmars fotbollscup har jag noterat ett enda barn med tårar till följd av besvikelsen eller frustrationen över en förlorad match. En enda!!!!! Hur är det möjligt?
Jag vill minnas att vi lipade i parti och minut och hade tusen ursäkter när det inte gick vår väg.
Var är viljan och engagemanget och tårarna? Och ur kul är det att spela fotboll utan dessa viktiga delar? Jag menar inte att man ska bryta ihop efter att man har förlorat men visst tyder det på en vilja och ett engagemang. Och hur mycket mer blir då inte den där segern värd?
Vi är just nu inne i ett samhälleligt experiment där vi med kuddar och bomull försöker skydda våra barn från allt. Precis allt. Fysiska faror och givetvis även mentala. Vem vill ha en grinig och ledsen unge?
I led med detta har nu Göteborgs fotbollsförbund kommit med den ljusa idén att barn fram till och med tolvårsåldern (tror det vart tolv) inte ska ha något seriespel. Detta för att minska tävlingshetsen.
Tävling är alltså något fult och något som ska undvikas. Att tävlingsinstinkten är något djupt rotat inom oss verkar inte ha någon betydelse. Tävling, att få vinna har en enorm betydelse. Det ger en krydda till precis allt. Här hemma kan vi knappt ta på oss strumporna utan att någon ropar "jag vann". Och visst går det till överdrift. Men jag jobbar hellre med det än en total likgiltighet. Oavsett om det är pingis, löpning, fotboll eller strumpor så tror jag att vi har ett viktigt behov i att vilja tävla. Jag tror även att det har flera högre syfte. Motorn, drivet att vilja bli bättre och utvecklas. Att lära sig att både vinna och förlora. Glädje och besvikelse tillhör livet och är något vi alla måste träna oss till att hantera.
För vad händer med det här experimentet när våra små gullungar träder in i livet och får både det ena och det andra kastat i ansiktet. Hur ska de hantera det?
Askims P78-or var tveklöst bäst i Göteborg, förmodligen i hela landet. De vann allt. Vi spelade ganska ofta mot dem och fick alltid stryk. Tvåsiffrigt var inte ovanligt och det var inte alltid vi ens lyckades göra mål. Åren gick och vi fortsatte förlora. Siffrorna blev dock efter hand inte så stora och en dag vann vi. Jag minns fortfarande delar av den matchen och framförallt betydelsen av den vinsten. Det blev 3-2.
"Alla är vinnare". Man är inte en vinnare. Man blir en vinnare. Genom hårt jobba, engagemang och passion. Om inte detta finns kvittar en förlust, glädjen över en vinst försvinner sakta och det som blir kvar är likgiltighet. En förlorare.
Viljan att vinna är djupt rotad och jag har egentligen hela tiden trott att vi inte kan lura våra barn med dumheter som att det inte spelar någon roll vem som vinner. Men efter den här helgen är jag inte lika säker längre. Hur roligt hade de egentligen? Och hur mycket var medalj nummer 58 värd?
