En vampyrs bekännelse av Anne Rice

Vampyren Louis berättar för en journalist om sitt liv. Ett liv som tar sin början i slutet av 1700-talets Amerika. Han berättar om hur han blev vampyr och hur han "levt" sitt liv sedan dess.

Folk har pratat gott om boken, därför hade jag ganska höga förväntningar på den. Dessa blev inte sämre av att jag visste att den hade filmatiserats med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna. Tyvärr tror jag att mina förväntningar var lite, om inte för höga så i alla fall snedvridna. Jag trodde i min enfald att en bok om vampyrer skulle lägga fokus på kampen mellan det goda och det onda. Fokus på hur vampyrer fungerar, vad de har för egenskaper och färdigheter. Och framförallt hur de använder sig av dessa. Det vill säga en hel del action. Men boken är inte alls sådan. Den ligger på ett mer filosofiskt plan där Louis är en vampyr med samvete, vilket i sig känns lite lustigt. Kampen mellan gott och ont förs istället till största del i vampyrens huvud.

Mina snedvridna förväntningar påverkar förmodligen mitt omdöme ganska mycket. Jag tycker egentligen inte att boken är dålig men inte heller bra. Det händer för lite. Det är för mycket känslor och för lite fart och spänning.

Det är visserligen en dålig jämförelse men ska jag läsa en bok om vampyrer vill jag inte hamna med Paulo Coelho i knäet.

Förväntningar, dessa förväntningar...

Vad jag pratar om när jag pratar löpning av Haruki Murakami

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Min plan var att läsa den före eller i samband med min två lopp den här våren, Göteborgsvarvet och terrängloppet BUM 45 mellan Hindås och Borås. Jag skulle bli inspirerad, taggad och motiverad. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Boken är bra. Murakami berättar/filosoferar om sina löpvanor. Det är intressant men eftersom han blir djup vid rätt många tillfällen tappar boken i kraft vad gäller just inspiration och motivation. Höjdpunkterna är när han berättar om sitt lopp mellan Aten och Marathon samt ett ultralopp på 100 km.  Där kommer inspirationen fram och på något sätt känns det så viktigt för mig att läsa om hans plågor eftersom jag är lite orolig för BUM 45 km. Det längsta jag någonsin sprungit är Lidingöloppet på 30 km. Den 25 maj smäller det till med ytterligare 15 km som dessutom kommer vara i terräng (mycket stigar) samt rätt stora höjdskillnader om jag inte är fullständigt felunderrättad. Hoppas jag klarar det.

Något som verkligen fångar mig i boken och något jag har börjat fundera allt mer på ju äldre jag har blivit är Murakamis tankar om målsättning. I alla tider har det varit otroligt viktigt för mig att vinna (framförallt mot brorsan;) Murakami menar att han aldrig har haft den vinnarskallen. Istället har det alltid för honom handlat om att klara av en målsättning. Detta är något som kanske hör långdistansen till. Stora utmaningar kräver rimliga mål. Numera känner även jag att andras resultat inte känns så viktiga som de en gång gjorde. Målsättningen med BUM 45 är bara att klara av det. I Göteborgsvarvet vill jag visserligen putsa min tid men det beror nog på att jag har sprungit det förut. Jag vet att jag kommer att klara det och därför skulle det kännas meningslöst med en liknande målsättning som på BUM 45.

Kanske att jag lurar mig själv lite för jag har ingen i min närhet som springer dessa lopp. Om så skulle vara fallet kan jag ge mig tusan på att hornen växer fram.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Efter 386 sidor ger jag upp. Det innebär att jag klarade av drygt halva boken innan existentiella tankar abrupt hindrade mig från att fortsätta. Det kan inte vara meningen att tvinga sig igenom en bok, läsa varannan mening och hoppa över stycken enbart för fåfängans skull. Det är bara att inse faktum. Jag gjorde ett försök men klarade inte av det.

Huvudpersonen Raskolnikov planerar och genomför ett mord. Det är grundstoryn och det som fascinerar mig i boken är Dostojevskijs enastående förmåga att fånga Raskolnikovs känsloliv. Hur han svettas, hur ångesten tränger sig på, hur han tvivlar på sitt eget förnuft samt hur hans märkliga sinnesförändringar tränger sig på. Hatten av för det men boken innehåller i mina ögon så evinnerligt mycket tjaffs och meningslösa diskussioner som inte för boken framåt i en tillfredsställande hastighet. Och eftersom bokens karaktär har varit likadan rakt igenom inser jag att resterande 300 sidor inte kommer att ge mig något.

När ångesten för boken gör att jag tvingar mig att öppna den istället för att se fram emot den, får jag byta ut den. Undrar hur lång tid det tar innan jag återigen kommer försöka mig på en så kallad klassiker som jag tydligen inte är skapad att läsa?