Legionären av Simon Scarrow

Cato kommer till den andra romerska legionen i Germanien. Han utses till underbefäl, så kallad optio, under centurionen Macro. Problemet med detta är att han är ung och oerfaren vilket gör att de andra legionärerna inte blir allt för positivt inställda till honom.

Boken följer framförallt Catos och Macros öden. Som läsare får man en god insyn i hur det hårda livet som legionär var med de olika vardagsbestyren, kraven och hur miljön. En annan del av boken tar upp det politiska spelet och intrigerandet mellan de personer som befinner sig högre upp på stegen. Jag gillar blandningen och känner länge att det verkar riktigt lovande.

Truppen ska efter ett tag förflyttas till Britannien och där får Cato och Macro ett hemligt uppdrag att genomföra vilket gör dem till en bricka i det politiska spelet.

Jag gillar egentligen det mesta med boken. Upplägget mellan politik och vardagsbestyr, karaktärerna, miljön och tiden boken utspelar sig i. Dock hettar det aldrig riktigt till. Boken är rakt igenom lovande men det blir inte så mycket mer. Jag försöker se den som en språngbräda inför nästa del i serien men om inte den är nivån bättre än den här så avslutar jag nog det hela.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

För några månader sedan läste min fru En man som heter Ove. Det skvättes tårar kombinerat men en och annan skrattsalva. Uppenbarligen var det en läsvärd bok eftersom den kunde locka fram så mycket känslor. Det var bara att placera den på mitt nattduksbord och få in den i den rådande köordningen.

Ove är en man grinig gubbe i 60 års åldern med tydliga rutiner och en väldigt klar uppfattning om vad som är rätt och riktigt. I hans värld finns det en mall för hur man bör vara och bete sig. Problemet är att han är ensam om att passa in i denna mall. Samtidigt är han en människa i sorg eftersom hans livskamrat Sonja nyligen har gått bort. Boken handlar om hur hans liv har varit och hur det är, framförallt i samspelet med alla mähän (hans egna ord) som han har till grannar. Han beslutar sig för att återförenas med Sonja men eftersom han underligt nog har ett enormt stort hjärta misslyckas han hela tiden.

Jag tror inte att det finns någon bok som totalt sett har rört upp så många känslor hos mig som den här. Visst har det funnits böcker som jag har skrattat till och visst har det funnits böcker som jag har gråtit till men ingen med kombinationen i samma höga grad. Herre gud vad jag har skrattat!!!!!

Kombinationen grinig gubbe med ett stort hjärta är oslagbart och sättet Backman skriver på är fullständigt underbart. Samtidigt finns där hela tiden en underliggande sorg som då och då kommer till ytan och det blir omöjligt att inte fälla en tår. Med risk för att låta alldeles uppjagad så är det här en av de absolut bästa böckerna jag någonsin har läst. Och slutet går nästan inte att beskriva. Det är som om jag inte kan bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta och därför blir det både och i en salig blandning. Min femåring trodde att tårarna kom av allt skratt och fann det väldigt lustigt och lyckades faktiskt hejda sitt tjat om att få spela fotboll med mig (en fantastisk prestation för att vara honom). Och jag lät honom tro att det var så eftersom jag inte visste hur jag skulle förklara att jag faktiskt skrattade samtidigt som jag var ledsen.

Tänk att kunna författa något som kan röra upp så mycket känslor. Häftigt!!!

Från och med nu blir mitt livsmål att få folk att läsa den här boken. Jag inser att en hel del redan har gjort det men det vore snudd på elakt att inte få resten att göra det också.

Vildmarksleden Hindås-Partille

Sedan någon vecka tillbaka hade jag bestämt att jag min första officiella semesterdag skulle springa Vildmarksleden från Hindås till Partille. En sträcka jag aldrig tidigare har sprungit och som är en del av Borås ultra maraton. Mitt stora löpmål 2015. Min käre far var hygglig och skjutsade mig upp och sedan var det bara att knyta skorna och bege sig iväg.

Ingen musik, ingen ljudbok. Bara jag, naturen och fåglarnas kvittrande. Jag hade ingen tidspress utan kände att det får gå som det går (Nåja, min förhoppning var ändå att ligga på under 6 min per kilometer och det lyckades jag med utan att pressa mig). Det viktiga var istället att få en trevlig upplevelse samt att testa en sportdryck för att se hur jag reagerade på den.

Jag har aldrig varit mycket för sportdrycker. Jag minns så väl elitpojklägret i fotboll för hundra år sedan. Obegränsat med sportdryck och en mage i fullständig katastrof. Sedan den veckan har jag ratat sportdrycker av alla dess slag. Nu är jag dock i ett annat läge. Vid ultralopp duger det inte att bara hålla sig till vatten. Om jag har förstått det hela rätt är det framförallt viktigt att få i sig salt. Min avsikt är att koka ihop en egen dryck för att slippa de kemiskt framställda som finns i affärerna men nu hade vi av någon anledning en fabriksproducerad hemma och jag var nyfiken på att testa.

Den gav mig ingenting. Snarare fungerade den negativt eftersom jag efter intag kände en viss osäkerhet i magen. Däremot var de medtagna russinen en succé. Efter att ha knaprat dem kände jag verkligen en skillnad i energi.

Löpningen kändes väldigt bra och det är nästan obeskrivligt skönt att inte ha en tidspress på sig utan bara att få ligga i det tempo som känns bra och framförallt att få gå upp för de brantaste backarna och ha det som en drickapaus.

Sen fick jag mig ett härligt skratt när jag såg den här skylten "mitt ute i skogen" där det i min värld inte kan finnas mycket till trafik.

Med ca 7 km kvar stötte jag på min far som hade valt att möta mig med en promenad. Fantastiskt roligt! Såg nog att han var sugen men att springa 30 km löser han inte i dagsläget, däremot tror jag att han kan promenera till världens ände. Jag träffade även på en man på en liten fyrhjuling. Honom har jag en längre tid tänkt på. Någon har ju uppenbarligen som uppgift att underhålla våra underbara leder i skogarna och jag ser det lite som ett drömjobb. Hursomhelst var det kul att få prata lite med honom och visa min uppskattning. Vildmarksleden Mellan Hindås och Partille är i mina ögon i ett fantastiskt bra skick. Tydliga markeringar och mycket välskött. Eventuellt lite sämre när man närmar sig Partille. Och med sämre menar jag att det inte är lika lättsprunget. Det är dock inget som stör mig. Det ska vara lite knixigt i skogen...

Min tanke är ett långlopp i månaden från och med nu. Detta låg på 30 km och det behöver så småningom bli längre sträckor om jag ska bli väl förberedd till Borås ultra maraton som ju är nästan tre gånger så långt...

En fader synder av Jeffrey Archer

Harry Clifton kommer till USA i ett annat namn och hamnar genast bakom lås och bom. Till en början ser det riktigt mörkt ut eftersom han är misstänkt för mord men det ordnar delvis upp sig. Han fälls för desertering istället och får vänta sig 5 år i fängelse.

Även om detta är ryggraden i berättelsen om Harry så handlar stora delar av boken om andra karaktärer. Harrys mor, hans eventuelle far, hans förmodade halvbror och hans stora kärlek, Emma.

Till en början blir jag besviken. Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig men fängelsevistelsen och det som händer runt omkring är inte vad jag hade hoppats på. Men karaktärerna är väldigt fängslande och i vissa fall så genuint sympatiska så boken växer ju längre den lider. Mitt engagemang blir större och större och en bit in i boken njuter jag verkligen. Archer är en mästare i sin beskrivning av relationer och sin förmåga att skapa sympati och avsky. Framförallt de kapitel som handlar om Harrys moder, Maisie fångar mig.

Nu vet jag inte hur många böcker han har tänkt sig i den här familjekrönikan men att det kommer minst en del till är ingen överkvalificerad gissning. Och jag fundera lite på om inte också det är bokens enda egentliga svaghet. Archer har givetvis i stora drag en tanke om vad han vill ha med i den här krönikan men det gör också att jag tycker att han forcerar fram väl fort. I En faders synder finns det ett flertal områden som jag tycker att han skyndar förbi alldeles för fort. Jag vill veta mer. Mer om fängelsevistelsen, mer om kriget  osv.

Boken är snäppet sämre en föregångaren, Harrys sång men ändå väldigt bra.