Jag håller på att lyssna på John Steinbecks Vredens druvor. Det är lite lustigt att det så tydligt märks att det är en äldre bok. Språket gentemot en "modern" bok skiljer sig verkligen. Även det faktum att den egentligen inte är speciellt spännande tycker jag på något sätt är typiskt för en äldre bok. Intressant, tänkvärd och på många sätt vacker i sina beskrivningar, men ingen spänning. Det finns inget driv som fångar mig och som får mig att skynda vidare. Andra liknande exempel är Don Quijote och David Copperfield. Riktiga klassiker, men de är ju inte spännande...
Vredens druvor är verkligen tänkvärd. Bönder i USA (1930-tal) tvingas av bankerna iväg från sina hem. På grund av den ständiga torkan blir deras förhållande bara svårare och svårare. När det inte blir några vettiga skördar tvingas de ta lån av bankerna som slutligen kräver in gårdarna som pant. Återstår att sälja allt de har för att ha råd med resan västerut i hopp om ett bättre liv. Och det är så långt jag har kommit, resan västerut är påväg att ta sin början.
Inte sällan fångas människor tragiska livsöden i böckernas värld. Det ter sig ganska naturligt men oj vad viktigt det är för en själv. Att ta del av andra människors livsöden. Hur lätt är det inte att ta sin egna situation för given. Detta trots de dagliga nyhetsförmedlingen om alla hemskheter i världen. De kommer så ofta att de rent av blir otroliga. Och eftersom man inte får någon personlig relation till de olika livsödena går de inte att ta till sig. I en bok infinner sig dock denna personliga relation. Därför är det lättare att fälla en tår för huvudpersonernas öden än verkliga människors? Tragiskt men egentligen ganska självklart. Eller?
Är det för övrigt en av våra största mänskliga brister? Att vi har så lätt att ta saker för givet? Varför måste vi sakna något för att förstå hur mycket det är värt för oss? Innan jag druknar i ett allt för djupt träsk. Hur tacksamma bör vi inte vara för att vi lever i just Sverige och detta på 2000-talet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar