Oj, oj, oj, så har jag äntligen läst en bok av "dåren" Strindberg. Efter att ha avslutat Mahatma var jag riktigt sugen på att börja med någon av böckerna som låg närmast i bokkön. Av en händelse fick jag istället syn på Hemsöborna i bokhyllan och jag hade aldrig närmat mig boken om det inte tydligt hade framgått att den var tunn. Endast 149 sidor måste till och med jag klara.
Med mörka farhågor och lille Luther på axeln tog jag mig an det "gammalsvenska" språket och blev positivt överraskad.
- Språket var underhållande, även om jag villigt erkänner att en hel del ord var mig obegripliga;)
- Handlingen vardaglig, men intressant. Och gubben Carlsson var det fart i.
Såhär i efterhand hade jag inte haft några problem om boken hade varit dubbelt så tjock, och det måste ändå ses som ett gott betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar