Fatimas hand av Ildefonso Falcones

Detta är min andra Ildefonso Falcones bok. Den första, Katedralen vid havet, är bra även om den inte är den höjdare som den hade potential till att bli. På så sätt påminner Fatimas hand om Katedralen vid havet. Den har en väldigt bra grundstory men det räcker inte hela vägen. Problemet är att boken är alldeles för lång. För många partier är en transportsträcka, en sträcka som faktiskt gjorde att jag ibland hade svårt att över huvudtaget öppna boken vissa kvällar. Samtidigt är boken riktigt, riktigt bra när den väl kommer in i en bra period.

Handlingen utspelar sig under andra hälften av 1500-talet i Spanien. Konflikten står mellan muslimer och kristna. De kristna har kontrollen i landet och de försöker tvångsomvända muslimerna i landet. Givetvis är detta inte någon bra idé. Det leder till motstånd och i vissa fall uppror. Muslimerna har dock ingen chans militärt utan slås ner brutalt.

Huvudpersonen Hernando är frukten av en kristen prästs våldtäkt av en muslimsk kvinna. Han hamnar  mitt emellan de båda grupperna och har till en början svårt att känna någon tillhörighet eftersom han blir illa behandlad av sina egna (muslimerna) samtidigt som de kristna försöker undervisa honom i den kristna läran. Eftersom de kristna dessutom behandlar dem han älskar illa vet han inte på vilket ben han ska stå.

Efter hand blir dock valet självklart och Hernando jobbar aktivt för att göra de muslimska tankarna mer accepterade i det kristna Spanien.

Boken är mycket intressant av flera skäl. Dels ger den en bild av hur olika religioner kommer på kant med varandra och hur människor blir mer intresserade av att "försvara" sin religion istället för att utöva det som är kärnan i den. Den ger även en väldigt bra bild av hur rått och orättvist livet kan vara, framförallt under den här tiden. Ytterligare ett stort plus är författarens ambition att ge en historisk korrekt bild av hur det kunde vara under den här tiden. Men istället för drygt 900 sidor borde det ha slutat på ca 500.

Det blir ett inte helt lätt beslut när Falcones kommer med sin nästa bok.

 

13 dygn i rymden efter 14 år på jorden av Christer Fuglesang

Efter Göran Persson kände jag att det var läge för något som skulle fånga mig. Rimligtvis borde det ha blivit någon deckare eller historisk roman men när jag såg Christer Fuglesangs bok 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden hade jag inte svårt att bestämma mig för den. 

Boken har alla förutsättningar för att kunna vara riktigt bra. Rymden är ju hur spännande som helst. Att då få ta del av förberedelserna inför Fuglesangs resa samt få en inblick för hur han hade det där uppe kan ju inte gärna bli annat än intressant och spännande. 

Det blir inte något direkt magplask men det är absolut inte bra. Tyvärr var uppläsaren riktigt dålig och det påverkar naturligtvis på ett orättvist sätt. Jag tror dock inte att jag hade tyckt mycket bättre om boken om jag hade läst den själv. Mycket är intressant men samtidigt är det så många robotarmar, fackord och olika siffror hit och dit att jag efter ett tag inte lyssnade längre. Dessutom tycker jag att det känns som om boken är full av "fyllnadsmaterial". När jag ska läsa en bok om en rymdfärd är jag inte speciellt intresserad av de andra astronauternas privatliv. Jag ser nödvändigheten i det om det leder någonstans i själva uppdraget, men när det uppenbarligen inte verkar ha något annat syfte än att berätta om dessa människor förstår jag inte syftet. 

Jag är rejält besviken. Både för att jag hade förväntat mig mer men även för att det alltid känns som ett litet misslyckande när jag inte fullföljer en bok. 

Min väg, mina val av Göran Persson

Mitt politiska intresse har utan tvekan vuxit med åren. Problemen på jobbet till exempel gör att det blir oundvikligt att inte intressera sig. När vi numer dessutom är på väg mot det individuella samhället som moderaterna med flera vill ha igenom blir engagemanget desto större. Det är så många som har det så himla bra i Sverige att det uppenbarligen leder till faran att vi glömmer den klick som fortfarande inte har det. För att citera John Steinbeck "det krävs en fattig för att hjälpa en fattig".

Jag befarar att den här utvecklingen kommer att fortgå om nu inte Löfvén med flera kan vända på detta i framtiden.

Min väg, mina val av Göran Persson låg helt enkelt rätt i tiden att läsa nu. Boken är nästan helt och hållet fokuseras på Perssons politiska liv. Visserligen berör han även det personliga planet men då har det alltid en viss anknytning till politiken. Detta tycker jag är starkt gjort. Jag kan tänka mig att det hade kunnat vara lätt att ge sig in i det personliga träsket, men detta har han skickligt undvikit.

Jag är även tacksam för att jag valde att lyssna på boken istället för att läsa den. Jag tror att det hade varit mycket tyngre att ta sig igenom boken läsandes eftersom det naturligtvis finns passager som inte intresserar lika mycket. Istället har jag kunnat låta tankarna vandra iväg en stund under löprunda i skogen eller på väg till jobbet med cykeln. För att senare vara med i matchen igen när huvudet har noterat något intressant. 

Boken i sin helhet är bra. Jag tycker att jag får en bra bild av Person och hur han resonerar. Ett tag var jag orolig för hjärntvätt men ibland syns det tydligt att det är skillnad på politikernas teoretiska värld och den praktiska för oss vanliga dödliga. Skolan till exempel är ett sådant exempel där teorin inte låter så dum i Perssons resonemang men som inte fungerar i verkligheten.

Givetvis krävs ett politiskt intresse för att läsa boken, men jag tror att det är lika viktigt att man själv har levt och varit politiskt medveten under Perssons statsministertid. Annars kan det bli väl tråkigt om man inte har något att förhålla sig till.