Tre minuter av Roslund & Hellström

Piet Hoffmann fortsätter sitt livsfarliga leverne som infiltratör. Den här gången i knarkens Colombia. Han har långsamt vunnit sin chefs förtroende och tar sig allt djupare in i organisationen. Allt går bra tills han efter en kidnappning hamnar på USA-s dödslista. Stressen ökar och en plan börjar ta form för att ännu en gång överleva.

Roslund & Hellström är sedan en tid tillbaka klockrena favoriter. Det känns avskalat och äkta. Deras korthuggna språk stressar och ökar spänningen så till den grad att jag nästan hoppar över både ord och meningar för att komma framåt i handlingen. Naturligtvis var jag extra nyfiken på just den här boken. Fortsättning på deras fantastiska Tre sekunder. Boken som tog mig med storm.

Hur bra är då den här?

Det som delvis gjorde Tre sekunder så bra var att den kändes så ny i sin utformning. Här finns samma ingredienser men det är inte längre nytt. Ett minus som boken givetvis inte kan göra så mycket åt och jag tycker inte att det spelar så stor roll. Även den här är fantastiskt bra. Vilket tempo! Och får inte Ewert Greens en charmigare roll?

Utöver det underhållsmässiga är det inte svårt att få sig en tankeställare om knark, pengar och människovärde. Framförallt skildringen av sicaro, barnen som utnyttjas som mördare, får mig verkligen att haja till. Gud så orättvis världen är.

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

Tidningen Millennium har problem, Lisbeth hackar NSA och en känd svensk forskare som sysslar med att utveckla AI blir mördad.

Stieg Larssons succé fortsätter i händerna på David Lagercrantz. Det är roligt att återkomma till gamla bekanta karaktärer. Framförallt Lisbeth Salander är ju en underbar seriefigur och antihjälte som man inte kan annat än tycka rejält mycket om. Nu var det länge sedan jag läste de andra tre böckerna i serien men jag tycker mig se en skillnad i hur Mikael Blomkvist framställs. Här känns han mer som en Janne Josefsson i Uppdrag granskning vilket inte är negativt. Snarare lite roligt.

Boken har egentligen två huvudämnen. Båda intressanta men det ena bra mer djupare än det andra. Vad som faktiskt händer i boken och hur det hör ihop med Lisbeths bakgrund är motorn och drivet i boken. Det blir spännande och innehåller samma ingredienser som i de första tre böckerna. Där vet man vad man får och jag tror inte att någon blir besviken även om det hade varit roligt med en utveckling.

Den andra delen tilltalar mig på sätt och vis mer eftersom den berör något jag ofta funderar på. Nämligen teknikens och vetenskapens framtid. Det känns som om den här boken är helt fel för mig som redan är lite motståndare till smartphones mm. Här får man sig verkligen en funderare över det här med privatliv/integritet och AI.

Visserligen tar vi in det nya med öppen famn. Vi bjuder in allt och alla till allt på ett väldigt medvetet plan. Men det där andra? Konto- och kreditkort registrerar allt och våra smartphones talar på metern om var vi är. För att inte tala om vårt surfande som registreras och sparas. Vem ser vad? Läskigt!

Ännu läskigare är vår ständiga strävan till att "förbättra" våra datorer. Vart kommer det leda till slut? Vår bekvämlighet lämnar över mer och mer och snart mister vi grundläggande kunskaper som är en förutsättning för vår överlevnad. För vad händer när något i tekniken fallerar och vi plötsligt ska göra det själva igen? Vi gör oss själva löjligt sårbara. Vi överlåter mer och mer och vad händer den dagen datorn en dag funderar över vad de ska med oss till?

Terminator eller Matrix? Läskigt!

Jag trodde att den här fjärde boken skulle bli ett avslut i sagan om Lisbeth Salander. Istället tyder allt på att det kommer mera. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det? Nödvändigt? Girigt? Är det ens ok med tanke på att han som startade hela serien inte längre är kvar?

Oavsett kommer jag vilja läsa nästa bok också ( om det nu blir någon nästa ) med samma lilla oro som alltid när en serie fortsätter. Kommer kvalitén hålla eller blir det uttjatat? Många gånger är det ju vettigt att sluta i tid.

Samtidigt vill man alltid ha mer av sina hjältar.

Jerusalem av Selma lagerlöf

En by i Dalarna delas när en del av invånarna blir religiöst väckta. Gamla relationer ändras och människorna ser på varandra med nya ögon. Ett vi och dem skapas som givetvis påverkar relationerna och konflikter uppstår. Så småningom leder väckelsen till en flytt till Jerusalem. Förväntningarna är höga och målsättningen stor men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Utöver detta ligger en hel del fokus på en individs kärleksrelationer som inte är helt lätt att begripa sig på.

Jerusalem är återigen en av de där böckerna man borde ha läst och jag är glad att jag nu har gjort det. Många gånger kan den här typen av böcker vara förenade med tvång. Intresset finns där men är inte genuint. Och visst är det så att jag tvingar mig framåt emellanåt eftersom den inte är speciellt spännande men den har flera inslag som fångar mig.

Först är det språket. Riktigt roligt med det som i mina ögon är gammelsvenska. Jag känner mig som en urtidsbonde när jag stöter på de annorlunda orden, böjningarna och meningsbyggnaderna.

Sen är det tveklöst så att jag tycker att det är oerhört intressant med skillnaden i etik/moral och oskrivna regler då och nu. Det är drygt hundra år sedan boken skrevs men oj vilken skillnad. Jag inbillar mig att skillnaden är extra stor i just det här tidsspannet. Religionens viktiga roll då gentemot dagens sekularisering, teknikens utveckling och den allmänna moderniseringen måste ha påverkat våra värderingar bra mycket mer än tidigare. För så mycket hände ju faktiskt inte exempelvis mellan 1800-talet och 1900-talet som det har gjort de senaste hundra åren.

Snabba eller långsamma förändringar - nu blev det plötsligt politik. Mm, tror jag tycker väldigt olika beroende på vad det handlar om. Men visst finns funderingarna på om vi hänger med i den fart vi har idag. Tiden att reflektera och analysera är viktig och hinner vi inte med det...., hur ska vi då veta vad som är rätt och riktigt?

Jag försöker så ofta jag kan påtala för mina elever om att vi har facit i hand när vi lär oss om förr i tiden. Många gånger är det lätt att se tillbaka och skaka på huvudet samtidigt som man undrar hur tusan de tänkte. Det är klart svårare när man är mitt i.

Jag undrar vad Ingmar och gänget i Jerusalem hade sagt om de fick kika på oss här och nu. Det hade varit ett intressant samtal.

Domarföraktet

Nu har drevet lagt sig lite men problematiken kvarstår naturligtvis. Vad gör vi åt det rådande domarföraktet?

Jag har själv bytt perspektiv. Från att själv ha varit aktiv fotbollsspelare/tränare och haft domare på många nivåer (allt ifrån allsvenska till division 6) står jag nu vid sidan av, som förälder.

Ser jag tillbaka på min tid som aktiv, och hur min relation till domarna var då, är jag inte stolt. Framförallt hade jag mycket svårt att anpassa mig från de som var några av landets bästa domare till de i de lägre divisionerna. Många gånger betedde jag mig riktigt gräsligt och min analys är att det berodde på följande:

- Vinnarskallen, den går inte att komma ifrån. Omdömet försämras helt klart i stridens hetta.
- Dålig vägledning, från ledare och folk runt omkring. Vad för beteende är ok och inte på en fotbollsplan?
- En given kultur, som sakta växer fram. Ett mönster där domaren är kass och där varje inkast är av yttersta vikt.
- Domarbrist och en usel uppföljning från förbundet. Dessa två delar går givetvis hand i hand eftersom det inte är möjligt att göra sig av med dåliga domare om/när bristen är så stor. Här finns även en slags svågerpolitik där dåliga domare hålls om ryggen vilket leder till en enorm frustration när ett lag vet att man ska ha "den där" igen.

Ovan är mina tankar om min aktiva karriär. Nu har jag som sagt bytt perspektiv och är förälder. Mina barn är 7 och 9 år. De älskar fotboll och är för sin ålder väldigt kunniga i vad som är rätt och fel på en fotbollsplan. När är det givna frisparkar och inte? När och hur kastar man inkast? Givetvis är de känslomänniskor som alla andra och inte allt för sällan var domaren kass. Och är det något jag lägger fokus på som förälder så är det att stävja just detta. Jag vill att de har en sund inställning till alla människor och då givetvis även domarna. De gör sitt bästa och kan givetvis göra fel ibland. Då kommer det:

"Men pappa.........................."

Och det är inte lätt att argumentera emot när ungarna har rätt.

Varför har vi inom barn- och ungdomsfotbollen domare?

Jag tycker att svaret är självklart. De finns till för att lära våra barn hur man spelar fotboll. Hur kastar man inkast? Vad händer om bollen kommer på handen? Vilka tacklingar är ok och inte? Vad får man säga och inte på en fotbollsplan?

Hur ser det då ut?

Jo, när den yngste spelar tremanna med sarger är det antingen föräldrar eller några som hemmalaget har tillsatt som är domare. De är genuint ointresserade/okunniga av att lära våra barn spela fotboll. Ungarna slänger sig hejvilt efter varandra på ett sätt som i vuxenvärlden tveklöst hade resulterat i röda kort. Utan åtgärd.

Även när bollen tar på handen blir det sällan någon åtgärd. Inte ens om bollen flyger över sargen visas det tydligt vems bollen är och i största allmänhet verkar visselpipan vara cancerframkallande eftersom den, om den överhuvudtaget används, ljuder så tyst att bara den mest uppmärksamme hör.

Min utgångspunkt är alltid att hålla tyst och föregå med gott exempel. Såklart! Men nu senast i helgen kunde jag inte hålla mig. Min egen egen son får ett skott mot huvudet. Givetvis flyger händerna upp och han undkommer några minuters tårar. Alla sex ungar på planen slutar spela eftersom det är given frispark. Domaren agerar inte vilket leder till flera sekunders paus och total förvirring bland barnen. Då passar jag på att informera dem om att det bara är att spela på eftersom domaren tydligen inte såg handen. Och eftersom ungar är underbart anpassningsbara kör de genast på. Direkt får jag från sidan kritik och får höra kommentarer som att det inte är så allvarligt. För övrigt fick jag en liknande kommentar när domaren i efterhand förklarar varför han inte blåste när en spelare glidtacklades bakifrån.

Inte så allvarligt? Men hur ska de lära sig vad som är rätt och fel på en fotbollsplan om en domare inte agerar efter det regelverk som finns? Herregud! Det går ju inte ens att spela Fia med knuff om man inte förhåller sig till de regler som finns.

Och vad gäller de yngre åldrarna så är det oerhört stor skillnad på vad barnen vet och inte om reglerna på en fotbollsplan. De om några behöver tydlighet och en rättvis chans att få lära sig.

För min nioåring ser det inte mycket bättre ut. Skillnaden är att han har spelat fler turneringar och där innebär problematiken att föreningarna ser en vinst i att använda sina egna ungdomsspelare som domare. Ungdomar som i många fall inte vågar ta beslut och därmed är vi där igen.....

I min värld spelar det ingen större roll vem som är domare men den individen måste ha klart för sig vad hen har för roll och ta den på allvar.

Jag vill mena att problematiken med domarföraktet startar här. Självklart byggs det upp en kultur och en irritation gentemot domare bland både barn och föräldrar redan här. En kultur som sedan bara fortsätter och blir värre och värre med stigande ålder. Viljan att vinna och rättvisetänket bland oss alla går inte att förringa. Och klart som tusan att "jag" som förälder reagerar när "mitt" barn blir orättvist behandlat. Det är en naturlag som inte går att ta bort genom att exempelvis upphöra med seriespel till en viss ålder.

"Vi" planterar ett frö som ingen vill skörda.

Förbundet har domarutbildningar. Jag har själv närvarat vid ett flertal av dem och de är väldigt bra. Varför läggs inte mer energi på att följa upp dessa utbildningar och ställa krav på föreningarna att de följs?

Inget problem har bara en lösning men jag är övertygad om att tar vi bara domarrollen på allvar så har vi kommit en bra bit på väg för att få ett bättre klimat i fotbollssverige.