!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


tisdag 29 januari 2019

Blodsbröder av Simon Scarrow


Bok 13 om Macro och Cato. Herrarna är fortsatt i Britannien och kämpar mot Caratacus samtidigt som det finns ett hot "inifrån" mot dem själva. Krafter i Rom vill inte att kriget mot britterna ska gå bra på grund av de ständiga intrigerna. Claudius har två söner och det är inte givet vem av dem som så småningom ska ta över. Olika falanger vill olika saker och därmed hamnar Macro och Cato ständigt i kläm.

Den här boken sticker inte ut som bok nummer 12, Återkomsten, men den är ändå klart läsvärd. Underhållning för stunden ska inte nedvärderas.


söndag 27 januari 2019

Bocksten TrailRun Winter 2019

Vitt av snö och några minusgrader. Härlig inramning för att springa 24 km i skogen. Fyra tillfälligt barnlösa föräldrar som helgar iväg för att springa, äta och umgås i Varberg.

Även om helgen i stort inte handlade om löpning så var det ändå dags för tävling. Alltid roligt och jag kände mig sugen på att få bränna på med hög puls och skrikande lår.

Placerade mig långt fram vid starten för att få ett bra utgångsläge och för att hänga på någon av de snabba. Alltid en avvägning om de är för snabba eller om tempot är acceptabelt. Som vanligt försökte jag via min upplevda ansträngning bestämma tempo och tog rygg på en herre i svart. Framför oss hade vi ytterligare fem stycken och farten kändes bra. Terrängen var varierad med både skogsväg och stig. Delarna av loppet som gick på stig kändes bra men däremot tyckte jag att vägarna var jobbiga eftersom jag slant en del och inte fick med mig någon vettig fart. Valde därför att ta det lite lugnare på vägarna eftersom det kändes som att investeringen i energi inte riktigt resulterade i vettig fart. Därför blev det lite dragspel med mannen i svart eftersom jag "medvetet" tappade lite på vägarna men kom ikapp på stigarna. Kändes som en bra och vettig taktik.

Loppet var en tvåvarvsbana och jag upplevde att första varvet kändes långt. Försökte kasta bort dessa tankar men det blev ändå tungt när de framförvarande i samband med varvningen ökade farten. Eller var det jag som tappade? Oavsett så tyckte jag att mina lår brände onödigt mycket onödigt tidigt. Avståndet ökade mellan mig och de framförvarande och allt som oftast syntes de inte till. Mitt andra varv blev därför mycket ensamlöpning och det är sällan bra för vare sig tempo eller tankar. "Om jag ändå hade kunnat kampera med någon." Var rädd att jag tappade fart och försökte öka när terrängen tillät. Vet dock inte om jag hade kunnat springa så mycket fortare med sällskap. Mina lår brände verkligen något vansinnigt.

Med kanske fyra kilometer kvar till mål fick jag lite kontakt med en löpare. Avståndet krympte och jag kände mig segerviss. Försökte vara disciplinerad och inte närma mig honom för fort. Ville ju inte komma fram och vara helt slut. Det bästa brukar vara att närma sig med en vettig fart för att "blåsa på" vid själva omkörningen. Mentalt viktigt att få motståndaren att tro att man är pigg och fräsch!

Blev dubbelt belönad. Först och främst tog jag mig förbi och skapade en lucka som hela tiden ökade men jag fick också en ny rygg att ta sikte på vilket gjorde gott för humöret och farten. Även den här ryggen kom jag ikapp och förbi vilket verkligen förhöjde helhetsupplevelsen.

Jag är nöjd och det mycket tack vare de sista två omkörningarna. Jag kunde inte ha sprungit snabbare den här dagen och givetvis gjorde det skillnad att få känna sig stark gentemot två andra. Alternativet att harva runt själv hade känts bra mycket jobbigare.


Trevlig och välorganiserad tävling i härlig miljö. Helgen som helhet var underbar där Leninbadet gjorde gott för ömmande muskler och där sällskapet och maten gjorde mycket gott för själen.


onsdag 23 januari 2019

Att orka träna



Det finns mängder med bra tips om hur man ska göra för att träna och för att upprätthålla sin träning. Tänkte gå igenom några givna och kanske någon som inte är lika självklar.

Prioritera träningen och vårda dess rutiner. 
Genom att vara solklar mot dig själv ges inte utrymme för att "slippa" undan. Bestäm vilka dagar du ska träna och då ska det också tränas. Givetvis finns det alltid omständigheter som kan förstöra men det får inte vara vilka bagatellartade saker som helst.

Gör något du tycker är roligt
Självklart en solklar sak som underlättar men som inte är ett måste.

Ha ett/flera mål och för statistik
En tävling? En tid? Antal träningspass i veckan, i månaden eller på ett år? Målen och statistiken gör träningen verklig. De motiverar och belönar. Vi är på många sätt väldigt enkla varelser. När min Runkeeper visar sin statistik hjälper det mig helt enkelt att både jobba på och njuta av vad som har varit.

Gör något som utmanar
Det är roligt att utvecklas. Finns det något du inte kan men skulle vilja kunna. För egen del simmar jag en hel del nu. Något jag verkligen kan bli mycket bättre på. Det är roligt och stimulerande att lära sig nytt och märka av förbättring. Här ska tilläggas att jag aldrig tyckt om att simma och egentligen inte gör det nu heller. Inte ännu i alla fall. Men utvecklingen gör sitt och jag försöker att fokusera på de positiva bitarna.

Skaffa träningskamrater
Ibland är det svårare att komma iväg. Det gäller alla. Innebär det då att man kanske sviker sin träningskompis blir det svårare. Dessutom är den gemensamma träningen ett sätt att umgås. Till exempel var löpturen jag hade häromdagen med min mycket gode vän underbar. Förutom löpningen avhandlades allt emellan himmel och jord.

Träningen måste inte köra skiten ur dig
Jag tror att det är ett väldigt vanligt misstag att man tror att man efter ett pass måste komma hem i spillror. De hårda passen är både viktiga och bra men de får inte inträffa för ofta. Skaderisken blir större och den mentala orken riskerar att sina. De lugna passen är grunden både för att orka fortsätta dag efter dag men lägger även en väldigt viktig träningsgrund som många inte verkar ha koll på. Kontinuitet är den bästa träningen.

Träna utomhus
Inomhusträning är naturligtvis inte fel men den som bedrivs utomhus har fler dimensioner. Mer under nästa rubrik

Utöva en träningsform som har mer än ett syfte
När jag är ute och springer så tränar jag naturligtvis. Men jag gör så mycket mer. Det är en mental paus, det är reflektion och planering. Det är en naturupplevelse. Så när jag allt som oftast snörar på mig är det med längtan och inte ångest. Jag sticker iväg och njuter mer än att jag sticker iväg och tränar. Det här är en av anledningarna till att jag ogillar styrketräning. Det ger mig bara träning och inget mer som är positivt.

Träna rätt tid på dagen
Att komma hem efter en arbetsdag. Landa och kanske laga mat för att senare ge sig iväg och träna. Dessutom flera dagar i veckan. För att det ska hålla över en längre period krävs ett enormt pannben. Den bästa träningen är den på morgonen. Den näst bästa på lunchen och så vidare allt eftersom klockan tickar på. Att så tidigt som möjligt få syresätta muskler och huvud är något man har glädje av resten av dagen. Det ger en energi som är oslagbar. Det ger en dubbeleffekt. Träningen blir av och man drar nytta av kicken.

Var flexibel och lyssna på kroppen
Jag har en ambition att träna varje dag. Det innebär att jag är lyhörd inför vad kroppen säger. Min plan är kanske att rullskida nästa dag men så är vädret uselt eller isigt och då blir det löpning istället. Eller så känns någon muskel extra sliten och då kan löpningen bli en cykeltur istället.

Träna flera saker
Flexibiliteten ovan blir onekligen lättare om man har flera strängar på sin lyra. När jag simmar känns det till exempel som att jag vilar större delen av kroppen. Likaså med styrketräningen som i mitt fall mest handlar om bålstyrka. Samtidigt som det är träning för en del av kroppen är det vila för en annan.

Se möjligheter när vardagspusslet ändras
Flexibiliteten borde kanske ha varit en huvudrubrik men den har så många olika grenar så jag har valt att dela upp den. Hur många gånger har inte den tänkta träningsdagen ändrats på grund av omständigheter som jag inte rår för? Många! Och det hade varit så enkelt att se det som ett hinder. Går det att tänka om så kan det innebära ett härligt tillfälle för variation och annan miljö.

Använd träningshjälp
För min del handlar det om poddar. På cykeln och rullskidorna där jag inte har skogen som sällskap lyssnar jag gärna på olika poddar. Likaså med styrketräningen. Den hade garanterat aldrig blivit av om det inte hade varit för att det samtidigt innebär podd. Skulle rent av vilja påstå att det är poddlyssnande som drar mig till styrketräningen och inte tvärtom.

Se träningen som grunden för ditt välmående
Ibland kanske jobbet kräver mycket tid eller andra omständigheter. Livet blir jobbigare och tid försvinner. Då är det ofta träningen som får stryka på foten och det är jag övertygad om leder till att man gräver gropen ännu djupare. Fortsätt att träna för det är den som är grunden för ditt välmående. Träna lite lättare eller kortare men börja inte hacka på den så viktiga och väl invanda rutinen.

Med all säkerhet går det att bygga på den här lilla listan och förmodligen har jag glömt någon punkt som får mig att "orka" träna. Det viktiga är att hitta sina egna nycklar till ett bra beteende och inse att det inte handlar om att orka träna. Vi tränar för att orka.


Överlevnadshandboken av John "Lofty" Wiseman


Det här är tveklöst en av de roligaste och mest intressanta böcker jag någonsin läst. I grund och botten handlar den om hur man överlever i naturen. Något den moderna människan av naturliga skäl är fullständigt värdelös på idag. Hur gör man man på bästa sätt upp eld? Ett vettigt läger? Mat?

Jag älskar att vara i skogen. Att bara få finnas i skogen med allt vad det innebär är något jag verkligen vill ha mer av. Jag inser också att jag saknar mängder med kunskaper om hur jag ska klara mig i naturen. Den här boken tillgodoser detta och förstärker min längtan till äventyr och friluftsliv. Jag önskar så att jag redan nu visste allt av det som står i den här boken. Tänker mig en Matrixnål in i nacken och så kan jag allt :) Samtidigt ser jag fram emot att få dyka in i den om och om igen. Det är roligt att längta, att lära och att utvecklas.

Mycket i boken är överkurs eftersom den behandlar allt ifrån arktiskt till tropiskt klimat men, men, man vet aldrig. Och även om vissa bitar i boken inte känns så aktuella för mig just här och nu är de ändå väldigt intressanta.

Jag har massor med mål i livet och den här boken ger mig onekligen en grund i att uppnå ett av dem.

Sen måste jag nämna en aspekt till. Vad gör vi om elen havererar i samhället? Eller när mataffärerna en dag står tomma? Hur många klarar sig då och hur länge?

Jag är inte orolig av mig vad gäller eventuella krig och katastrofer. Finns ingen anledning att oroa sig för något som kanske aldrig inträffar. Men likväl ser jag det som en skyldighet och en trygghet i att bli bättre på att klara mig (och givetvis mina närmaste) på samma sätt som våra förfäder en gång gjorde.

Dessutom är det stimulerande och roligt att ha färdigheter som gynnar och ger förutsättningar för ett liv i kontrast till all bekvämlighet och alla självklarheter vi har omkring oss idag.

måndag 21 januari 2019

Motivationen står som spön i backen - Alltid!!

Hur kan man inte vara motiverad till att träna/röra sig regelbundet?

Målsättningar och löften till sig själv. Hur dessa ska se ut med delmål och belöningar. En ständigt vettig och rimlig plan för att "orka" träna.

Det ena ger det andra. Det vi tränar på blir vi bra på och det vi gör blir sedermera rutin och går av sig självt.

Det innebär att det är lika svårt att inte röra sig om det är en naturlig del av ens vardag som att kämpa sig upp ur soffan och komma igång ifall soffhänget är rutinen.

Ovanor och förändring finns det ett antal sätt att arbeta med men för att kunna göra det är det bra om där finns en grundläggande motivation. En vilja att göra något bra eftersom det i sin tur leder till ännu bättre.

Jag känner 70-åringar som springer marathon men även de i samma ålder som har svårt för en kortare promenad.

Vem av dessa vill jag vara när jag är 70? Jag tycker inte att frågan är svår.

Jag är nyfiken på vart mina barns väg i livet kommer att leda. Jag vill uppleva detta och vara delaktig. För att inte tala om generationen därefter.

Är det för avlägset?

Jag vill kunna leka och idrotta med mina barn. Jag vill att vi ska kunna vara fysiska tillsammans. Jag vill en dag göra samma sak med eventuella barnbarn som jag gör med mina barn idag. Jag vill ha kvalité även då med en kropp och en knopp som inte lägger av i förtid.

Stålfarsan blir Stålfarfar som springer, leker, smashar och bjuder på en och annan tunnel.

Fortfarande avlägset?

Här och nu får min rörelse mig att må så utomordentligt bra. Jag är frisk och mår bra. Jag känner mig bland annat harmonisk, kreativ och effektiv. Stark! Alla fysiska mål ger mig något att sträva mot. Gör mig levande och intresserad av livet. Av utveckling.

Och slutligen. Barn gör som vi gör och inte som vi säger. Jag tror och hoppas att jag är en förebild. Mina barns hälsa är det viktigaste av allt. Om jag då genom att röra mig bidrar till deras hälsa....

Det finns inga garantier för någonting men jag är övertygad om att man mer eller mindre kan ge sig själv goda förutsättningar.

Träning eller rörelse är oslagbart för mig och mina närmaste. Både här och nu men även inför framtiden.

Så återigen.

Hur kan man inte vara motiverad att träna/röra sig regelbundet?

onsdag 16 januari 2019

Den goda statistiken i jämförelse med andra


502,4 km är det längsta jag har sprungit på en månad.

161 km är det längsta jag har sprungit på ett dygn.

14 och ett halvt år som lärare - 1 sjukdag. Jag har givetvis "vabbat" men det räknas inte.

7 års löpning och träning utan "inre" skada.  - Fick en spricka i tån efter att ha snubblat i skogen vilket tvingade mig att löpvila men den berodde inte på överansträngning eller felaktig träning.

Jag är ett diskamaskinslegofenomen. Svårt att få en siffra på detta. Kanske skulle räkna antalet glas och tallrikar någon gång.....

Här finns plats för mer, mycket mer :)

Har gjort Klassikern på under 20 timmar - Superklassikern!

Har sprungit milen under 40 minuter.

Har effektiviserat och gjort om morgonrutinerna och lagt en del av det till kvällen före. Har tjänat ca 5 minuters morgontid på det.

Sprang Sälen fjällmarathon 42 km och hamnade topp tio för att veckan därpå springa Icebug Xperience 75 km på tre dagar och även där kom jag topp tio. Så jäkla strongt!!!

Jag har ingen aning om hur många styrkepass jag har gjort under alla de år jag har registrerat detta. Om det hade varit viktigt för mig hade jag vetat. Däremot vet jag hur många kilometer jag har kvar för att ta mig jorden runt.

Vad är då vitsen med den här uppräkningen?

Det är statistik eller saker som jag är nöjd med. Och framförallt - totalt ointressant hur fort eller långt andra exempelvis springer. Det är mitt och bara mitt. Jag tar en bit av min tårta och smaken är lika god varje gång oavsett vad andra tårtor smakar.

Jag skulle kunna jämföra mig. Jag skulle kunna beklaga mig över alla de som är bättre. Men vad skulle jag ha för glädje av det?

Då går också att vända på resonemanget och naturligtvis mår jag bra av att jag i vissa avseenden kanske är snabbare eller uthålligare än andra. Och visst, det njuter jag av. Men det är bara av tillfällig karaktär. I djupet mår jag bäst av att bara vara nöjd med mig själv. 

Jämförelsen tycker jag är berättigad om det ger mig något positivt tillbaka. Misslyckanden eller om vi ska kalla det negativ statistik eller upplevelser är att lära av men inte något att bevara. Inget att gå tillbaka till eftersom det inte har något positivt syfte. 

Bevara och vårda det goda ömt. Ta fram vid behov och sträck på sig. Alla har vi mängder med god "statistik" om oss själva som är vettigt att plocka fram lite då och då. 

lördag 12 januari 2019

Vanans makt av Charles Duhigg


Det här är en mycket intressant bok om våra vanor. Både de på individuell nivå och gruppnivå. Hur kommer det sig att vi gör som vi gör? Går det att se mönster? Och hur bör man göra för att ändra på dem? Genom att förstå dessa mönster blir det enklare för oss att bearbeta och förändra om vi nu verkligen vill göra det. I grund och botten har våra vanor ett högre syfte. Vår hjärna ska slippa ta beslut om precis allting. Autopiloten underlättar för oss och det är i grunden bra, förutsatt att vanan i sig inte är dålig för oss.

Duhigg ger mängder med exempel på detta och har ett givet budskap. Våra vanor utgår ifrån något han kallar för vanecirkel:

Signal - Beteende - Belöning

Någonting triggar igång ett beteende som vi, där och då, upplever att vi mår bra av. Och så återkommer beteendet om och om igen. Kan man då analysera sig själv utifrån denna vanecirkel blir det tydligare hur man ska göra för att ändra på vanan genom att exempelvis ersätta det dåliga beteendet med ett bättre.

Med tanke på hur många beteenden jag har experimenterat med under åren tycker jag boken är riktigt bra. Jag känner igen mig men får även upp ögonen för mycket jag tidigare inte reflekterat över. Ibland blir boken dock väl långrandiga när jag känner att jag har förstått poängen och vill gå vidare.

Boken är verkligen läsvärt och garanterat en hjälp för den som vill förändra och öka chansen för att lyckas med det.


fredag 11 januari 2019

Den flexible regelfascisten

Vad vore jag utan mina regler?

Egentligen borde det kanske stå; hur hade jag mått utan mina regler?

Jag har regler för det mesta.

- Skärmtid
- Sovtid
- Träning
- Mat

Reglerna är min vägledning. De får mig att slippa ta ställning. När en regel väl har bestämts är den inte så svår att följa men om jag naggar lite på dem så är risken stor att moralen faller ihop som ett korthus.

Tydligast är det sockret. December månad var med mina ögon mätt en katastrof. Det var som att jag tillät mig ett och annat litet övertramp och vips blev det mer och mer. Jag hade egentligen inte något dåligt samvete över mitt snaskande. Förmodligen kände jag att jag behövde en mental paus, ett andhål. Gotta ner mig med gott samvete. Jag visste att det var tillfälligt då jag hade en plan (regel) för hur länge det skulle få hålla på och nu är det fullt fokus igen vilket känns väldigt bra.

Det roliga är att samtidigt som jag kan vara något av en regelfascist kan jag även vara raka motsatsen.

Utgångspunkten är att jag och min familj ska må så bra som möjligt. Med det perspektivet kan jag därför vara totalt ointresserad av att följa andra regler som någon annan satt upp. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha ett omdöme i vad man ska följa och inte.

Det jag menar här är sociala koder och förväntningar där man antas göra på ett speciellt sätt utan något annat syfte än att passa in. Jag tycker att det till viss del är märkligt hur okritiska folk kan vara. Som radiostyrda robotar gör mängder med personer i min närhet saker som det inte verkar reflektera över ifall det är bra för dem eller inte.

Beror det på att de inte är medvetna om vad de mår bra eller dåligt av?

Jag tror delvis det. Jag tror att vi idag generellt är usla på att ge oss själva tid till att ta reda på vad vi mår bra av samtidigt som vi är enormt bundna i att passa in.

2019 tänker jag bli ännu bättre på mina regler. Vilka jag ska följa och vilka jag inte ska bry mig om. Så länge som mitt samvete är rent och jag inte gör någon annan illa tänker jag fortsätta och bli ännu bättre på att inte bry mig om om vad andra tycker och tänker.




torsdag 10 januari 2019

Mår bäst i den lilla världen

Trump, Kim Jong-Un, Syrien eller någon tsunami. Eller kanske börsen, Afghanistan, Boko Haram eller Brexit.


Samtidigt har vi släkt och vänner. De allra närmaste. Men även vänners vänner, kollegor eller kollegans svärmors kusins bror. Typ.

Eller någon annan människa Långtbortistan som man följer via något socialt media.

Åsikter, berättelse och information. Det är som en aldrig sinande källa som vi idag kan ta del av precis hur mycket vi vill. Glupskt slukar vi mer och mer och hinner inte gå på djupet med någonting. Vår stora värld har på sätt och vis blivit så liten. Vi kan få reda på precis vad som helst från precis vem som helst. Oavsett om det är bra, roligt, tragiskt eller irriterande så är det mängder med information att bearbeta.

Jag tror inte att det är meningen att vi ska göra det. Jag tror inte att vår hjärna på ett sunt sätt kan bearbeta allt detta. Och framförallt tror jag inte att vår inre röst blir hörd när bruset utifrån är så stort.

Jag behöver tid utan input. Jag behöver lugn och ro. En möjlighet att få lyssna till min inre röst istället för alla andras.

Vad vill jag?
Vad känner jag?
Vad mår jag bra av?

Det finns givetvis mängder med tid till att ge sig själv möjlighet till detta. Det är en prioriteringsfråga. Men i grund och botten kanske det är en idé att tillåta sig själv att få finnas i en mindre värld. En liten värld där vi får färre saker att hantera. Där vi kan ge oss tid att lyssna till den viktigaste rösten av alla - vår egna.

Löpningen/rörelsen i skogen är grundpelaren för min mentala hälsa. Det finns andra situationer jag också mår bra av men att få ge sig ut i den miljön och bara få finnas är underbart. Alla kanske inte kan springa men i princip alla kan ge sig själv tid i skogen.

Under vintermörkret har jag försökt komma ut så ofta som möjligt med min pannlampa. Ensam där i mörkret i en tunnel av ljus. Världen kan inte bli mycket mindre än så. Fullt fokus på här och nu.

Det mår jag riktigt, riktigt bra av.

Att skita i alla andra är varken möjligt eller önskvärt. Men att inte bry sig om sig själv. Att inte ge sig tid och lyssna på sig själv tror jag är förödande för ens mentala välbefinnande.

Stäng av världen ibland. Var kritisk i vad du "måste" följa och hålla reda på. Gör världen mindre för att själv orka med den.

måndag 7 januari 2019

Den mentala skattkistan

Vad är du nöjd med och vad mår du bra av? Jag har alltid haft lätt för att fokusera på det positiva. Allt har en baksida och därför är det så viktigt att fokusera på framsidan istället inför kommande problem eller om vi ska kalla det utmaningar.

Jag samlar på positiva saker. Härliga minnen och prestationer. Vackra stunder att gå tillbaka till. Att ta fram när andan faller på. Kanske extra viktiga när det är lite motigt.


En mental skattkista. En måbrainjektion. 


Medaljerna 
Medaljerna har vi alltid enligt god Jantesed förvarat i någon låda hemma. Nu är det slut med det. Fram med dem! Titta, bli påmind och njut. Njae. Så enkelt är det faktiskt inte. En påminnelse kanske, om jag verkligen tittar, men allt som oftast går jag bara förbi utan att reflektera över vad det är som hänger där. Likväl ger de mig en möjlighet att se dem vilket inte gick när de låg i en låda.

Fotoalbumen 
Min underbara hustru gjorde tidigt klart att hon inte accepterade bilder enbart på en hårddisk. Året som gått ska sammanfattas i ett album. Och det finns så mycket i det beslutet som är så himla bra. Hur ofta öppnas en hårddisk för att se bilder som togs för några år sedan? Dessutom är det så vansinnigt många bilder att bläddrandet riskerar att gå för fort. Målsättningen blir nästan att riva igenom alla bilder istället för att verkligen titta på dem. 


Albumet däremot innehåller speciellt utvalda bilder. Många gånger är det inte de bästa bilderna utifrån skärpa och färger. Men de är fantastiska minnen och varje bild blir viktig eftersom de inte är så många. Att sitta i soffan (gärna tillsammans) och njuta av sin egna historia är ljuvligt. Tända ljus gör inte saken sämre. 

Bloggen
Medaljerna är en liten påminnelse, bilderna är så mycket mer i känsla och minne samt mitt skrivande i den här bloggen. Jag har både fått gåshud och tårar när jag i efterhand har läst om lopp och äventyr. Och eftersom minnen bleknar kan de här fräschas upp och leva vidare. Mitt skrivande är i grund och botten för min egna skull. Den får mig att fundera och reflektera men givetvis också att minnas. 

Se framåt med så positiva tankar som möjligt och se till att minnas det som är värt att minnas.

fredag 4 januari 2019

Träningsupplägg för 2019

Utgångspunkten är alltid träning, eller om jag ska kalla det rörelse, varje dag. Ibland kommer det att bli två pass eller till och med tre och de dagar det blir så är det bara att njuta över att livet tillåter det. De dagar under året som det inte blir någon träning dyker även de upp och då får det bli så. Det går inte att slå knut på sig själv och familjen i absurdum. Träningen får inte bli ett ok och bekymmer.

Min planering är alltid väldigt översiktlig. Jag tror inte på att den ska vara för detaljerad eftersom det är så många förutsättningar som ändras hela tiden.

Vädret kanske gynnar en löptur mer än en cykeltur. Vissa delar av kroppen kanske känns extra slitna och då kan det vara lämpligare med en annan aktivitet än den jag tänkt från början. Familjeplaneringen kanske öppnar eller stänger träningsmöjligheter och så vidare....

Löpning
Jag kommer att löpa avsevärt mindre för att ge utrymme för framförallt cykling och simning. Därför tänker jag mig att löpturerna ska innehålla mer tempo än tidigare och det kommer förmodligen innebära mer fartlek. Jag måste också börja tugga asfalt, ett underlag jag inte är van vid och därmed inte tränad för just nu.

Cykling
Jag har en gratis månad på ett gym att utnyttja och tänker att det kan generera några spinningpass. Annars är tanken att cykelpendla till jobbet så mycket som möjligt och få till ett och annat längre pass. Jag kommer dock att vara väldigt kräsen och inte cykla i alla väder som jag gjorde inför Vätternrundan. Nu handlar det ju "bara" om cykla 180 km på ett Ironman och jag känner att jag är tillräckligt grundtränad för att lösa det rent muskulärt. I mitt fall handlar det mer om att vänja rumpa, nacke med mera.

Simning
En gång i veckan i bassäng och till sommaren tänker jag gå över till att köra swimrun. Tänker att det blir lättare för mig att motivera simningen om jag vet att jag får springa också. Tror rent av att det kommer att bli riktigt kul. Framförallt om alternativet är att bara traska upp till sjön för att bara simma.

Styrketräning
Två gånger i veckan med fokus på bålen. Tåhävningar varje dag och efter varje löpning ska jag alltid göra utfallssteg, ankgång eller grodhopp.

Stretching/Yoga
Jag har i flera år nu försökt stretcha en gång i veckan. Oftast i samband med mina pojkars badmintonträning. Jag brukar hålla på i 30-40 minuter och det har känts som ett bra upplägg. Nu ser det ut som att det kanske kan bli lite yoga framöver och det är något som jag har varit nyfiken på länge. Ska bli intressant att se hur det kommer att kännas.

Rullskidåkning/Längdskidåkning
Min bror och jag ska åka Vasaloppet och därför kommer jag att prioritera rull- och längdskidåkandet de första månaderna. Det blir inget Skidome. Aldrig mer! Så vädret får bestämma men just nu ser det ut som att det mest kommer att bli asfaltsrull. Tur att jag har Historiepodden!

Övrigt
Jag är väldigt nyfiken på inlines och planerar att införskaffa mig ett par sådana. Tilltalas av att variera träningen med ytterligare en aktivitet och som dessutom har ett annat rörelsemönster än mina andra träningsformer. Dessutom känns de enklare att hantera än rullskidorna där jag onödigt ofta hamnar med hjärtat i halsgropen på grund av underlag och övriga trafikanter. Kajaken blir det som vanligt väldigt lite av eftersom jag inte har den hemma. Däremot blir det fullt ös de gånger jag får tillfälle.

Det här är min översiktliga plan. Den finns i huvudet hela tiden med ett stort inslag av flexibilitet. En flexibilitet som förmodligen är grunden och kärnan i att jag vill och orkar, att jag gläds åt min rörelse och hittills har hållit mig skadefri i så många år.

onsdag 2 januari 2019

Operation Fritham av Monica Kristensen


Svalbard hade en viktig roll under det andra världskriget. De allierade tvingades retirera därifrån och försökte senare att återta området. Denna historiska händelse kombineras med stöld av en värdefull ikon, mord, svek och spioneri. Klassiska ingredienser för en deckare i denna historiska miljö.

Det som skiljer den här boken från andra med liknande tema är att flera av morden sker på civila och att utredningen först sextio år senare verkar närma sig en lösning.

Att handlingen i boken delas upp i "nutid" och dåtid blir ibland lite rörigt. Har inte riktigt koll på alla namn och ibland tog det mig ett tag att begripa var i tiden jag befann mig när jag läste. Kanske mest berodde på att mitt fokus inte var det bästa....

Oavsett tycker jag boken är både spännande och intressant. Kul att läsa om Norges inblandning i kriget. Allt som oftast handlar ju den här typen av böcker om de stora giganterna på scenen.

Läsvärd.