Inledningsvis kastas man rakt in i det andra världskriget. Hannibal och hans familj tvingas fly till en stuga i skogen. Där lyckas de hålla sig undan i några år. Hannibal undervisas av en privatlärare och han ger tidigt prov på sin intelligens. Livet i skogen flyter stilla på och som läsare väntar jag bara på när det onda ska hända och vad som kommer att hända?
Eftersom jag går in i boken med vetskapen att jag ska få veta hur monstret Hannibal blir till är det det jag väntar på. Bilden jag får är istället en mycket go liten kille som är älskvärd och intelligent. Jag inser att jag kommer att heja på honom oavsett vad som kommer att hända.
Och så händer det... Familjen blir upptäckt och det onda börjar. Här tycker jag att Thomas Harris gör det förbaskat bra. Att Hannibal råkar illa ut är det ingen tvekan om, men han avslöjar inte allt på en gång. Läsarens fantasi får ta vid och jag anar mig till både det ena och det andra.
Hannibal överlever, hamnar på barnhem och slutligen i Frankrike hos sin farbror med dennes japanska fru. Han är utåtagerande, brottas med onda drömmar och ett stort behov av att ta reda på vad som hände honom. Minnesluckorna fylls sakta igen och leder till behovet att ta hämnd.
Det som gör boken så bra är alla tankar och funderingar som Hannibal har, diskussionerna med den japanska styvmodern samt mina egna funderingar som hela tiden lockas fram av Harris. Därför skulle jag vilja påstå att detta är en typisk bok som inte gör sig på film. För när väl uppgörelsen (filmvänlig sådan) kommer känns det som vilken bok som helst. Bokens styrka är alltså de inledande 3/4 där det kanske inte händer så mycket i den fysiska världen. Visserligen är uppgörelsen på slutet intressant och underhållande, men det är som sagt inte bokens stora behållning.
Han är svår att inte tycka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar