Kunzelmann & Kunzelmann

Jag har precis avslutat en klart läsvärd bok, Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Joakim Kunzelmann lever ett liv som med rask takt är på väg utför. När han får reda på att hans far, den berömde tavelkonservatorn, Victor Kunzelman har avlidit stiger hoppet om att arvet ska lösa ett flertal av hans problem.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har läst en bok som har två så "olika ansikten". Handlingen i boken varierar mellan den yngre Kunzelmanns liv och den äldres. Den äldres liv utspelar sig mestadels i Tyskland innan och under andra världskriget och är väldigt fängslande och intressant.

Den yngres historia skiljer sig markant från den äldres. Joakim har stora problem med sin ekonomi och framför allt med sig själv. När boken handlar om honom blir den plötsligt pervers och framför allt väldigt rolig.

Att kontrasterna i boken är som de är visar sig tillslut vara positivt. Till en början ville jag bara läsa om den äldre Kunzelmanns liv. Det är där spänningen och det intressanta fanns. Varje gång det kom att handla om den yngre kände jag en liten suck av att behöva återkomma till den där seriefiguren som var svår att ta på allvar. Men seriefiguren tar sig och blir förbaskat rolig läsning.

Vi har det bra...

Jag håller på att lyssna på John Steinbecks Vredens druvor. Det är lite lustigt att det så tydligt märks att det är en äldre bok. Språket gentemot en "modern" bok skiljer sig verkligen. Även det faktum att den egentligen inte är speciellt spännande tycker jag på något sätt är typiskt för en äldre bok. Intressant, tänkvärd och på många sätt vacker i sina beskrivningar, men ingen spänning. Det finns inget driv som fångar mig och som får mig att skynda vidare. Andra liknande exempel är Don Quijote och David Copperfield. Riktiga klassiker, men de är ju inte spännande...

Vredens druvor är verkligen tänkvärd. Bönder i USA (1930-tal) tvingas av bankerna iväg från sina hem. På grund av den ständiga torkan blir deras förhållande bara svårare och svårare. När det inte blir några vettiga skördar tvingas de ta lån av bankerna som slutligen kräver in gårdarna som pant. Återstår att sälja allt de har för att ha råd med resan västerut i hopp om ett bättre liv. Och det är så långt jag har kommit, resan västerut är påväg att ta sin början.

Inte sällan fångas människor tragiska livsöden i böckernas värld. Det ter sig ganska naturligt men oj vad viktigt det är för en själv. Att ta del av andra människors livsöden. Hur lätt är det inte att ta sin egna situation för given. Detta trots de dagliga nyhetsförmedlingen om alla hemskheter i världen. De kommer så ofta att de rent av blir otroliga. Och eftersom man inte får någon personlig relation till de olika livsödena går de inte att ta till sig. I en bok infinner sig dock denna personliga relation. Därför är det lättare att fälla en tår för huvudpersonernas öden än verkliga människors? Tragiskt men egentligen ganska självklart. Eller?

Är det för övrigt en av våra största mänskliga brister? Att vi har så lätt att ta saker för givet? Varför måste vi sakna något för att förstå hur mycket det är värt för oss? Innan jag druknar i ett allt för djupt träsk. Hur tacksamma bör vi inte vara för att vi lever i just Sverige och detta på 2000-talet?

Mysteriet Stephen King

Jag kan milt sagt påstå att jag har väldigt svårt att förstå mig på Stephen King. Samtidigt som jag är hoppfull skrämmer han mig lite. Filmen Nyckeln till frihet är mästerlig. Även Den gröna milen är riktigt bra (framförallt boken), likaså Pestens tid (boken!). Hoppet finns alltså att hitta fler böcker han ligger bakom som kan ligga på samma nivå som de ovan nämnda. Men han har ju en annan sida också. Den där sidan som i mina ögon kan "balla" ur fullständigt i olika äckligheter. Hur kan han skriva så olika? Varje gång jag stöter på en Stephen King bok läser jag noga om handlingen  för att utröna om det finns hopp eller inte. Problemet är att det är lätt att bli vilseledd. Drömfångaren till exempel. Ett gäng gamla vänner ska träffas i en stuga ute i vildmarken och där kommer det förflutna ikapp dem. Låter i mina öron hoppfullt och intressant. Men vad händer sen.....

Suck!

Hoppet är inte dött men han har skrämt mig tillräckligt mycket för att jag inte ska ta några egna initiativ till att öppna någon av hans böcker förrän någon tillförlitlig person rekomenderar mig en.

Underskatta aldrig Fantomen

Efter att igår ha skrivit om Svärdet och spiran blev jag lite fundersam. Varifrån kommer mitt intresse för historiska romaner? Så länge jag kan minnas är det de historiska romanerna som har fångat mig som allra mest. Det är något lockande med påhittade figurer (ibland verkliga) som vävs in i en berättelse som har historisk anknytning. Den historiska "faktan" får man som läsare givetvis ta med en nypa salt men visst blir jag lite klokare efteråt. Romanen har gjort att jag både har fått mig en spännande och underhållande tid samt fått en inblick i hur det kan ha varit under till exempel antiken, medeltiden eller kanske andra världskriget. Förena lite nytta med nöje är aldrig fel. Framförallt för mig som uppenbarligen inte klarar av enbart nytta i boksammanhang. Jag glömmer för övrigt aldrig hur jag i början av universitetstiden förde en kamp mot John Blund när de tvingade oss att läsa något av von Wright (jag är övertygad om att det var på rent djävulskap). Blund vann i utklassningsstil om och om igen. Få gånger har mina ögonlock varit så tunga som då...

Svaret är Lee Falk´s Fantomen. Allvarligt talat! Vilken lysande idé. Släng in en hjälte av sällan skådat slag. Ge honom en uppgift och se till att hans efterkommande tvingas följa hans exempel. Ge dem en viktig roll i de flesta större historiska händelser från 1500-talet och framåt.

I början av tonåren (förmodligen tidigare, minns inte riktigt när) kom jag över ett exemplar av Fantomen. Ibland var det den nuvarande Fantomen som avhandlades, vilket var bra och ibland handlade det om någon av hans förfäder, vilket alltid var riktigt bra. Jag minns att det blev en hel del kritik mot tidningen när den gick över till färg, inget jag själv brydde mig om men jag tror att den förändringen var en direkt anledning till även nästa förändring i tidningen. 1993 kom nämligen Fantomenkrönikan. 4 exemplar per år som följde en kronologisk ordning från den förste Fantomens far och framåt, givetvis i svartvitt. Lysande!!!

Här föddes med största sannolikhet mitt intresse för historia på allvar, med en tidning som stavas kvalité.

Svärdet och spiran av Ken Follett

Ett första säkert tecken på en riktigt, riktigt bra bok är när du hela tiden strävar framåt. Du har nästan bråttom att vända sida. Är det då dessutom en bok i tegelstensformat känns det som om njutningen kommer att vara för evigt. Det andra tecknet är givetvis motsatsen. Du har fortsatt bråttom framåt men istället börjar ångesten  komma eftersom insikten om att boken sakta men säkert håller på att ta slut infinner sig.

Svärdet och spiran av Ken Follett har allt. Och då menar jag verkligen allt. Det är en fantastiskt bra bok! En historisk roman som berör orättvisor, kärlek, hat och vänskap. Centrum för handlingen är ett katedralbygge i 1100-talets krigshärjade England. Det låter kanske inte allt för upphetsande men...
Den världsliga makten och den andliga makten påverkar huvudpersonerna på ett oerhört gripande sätt. Jag blir som läsare djupt engagerad i huvudpersonernas öde. Ena stunden är jag beredd att skvätta en tår och i andra är jag beredd att hoppa in i boken för att strypa en av dem.

Just att det är en historisk roman kryddar till det extra. Egentligen är inte bokens innehåll så olikt andra böckers. Kärlek, hat och vänskap är ju inga okända kryddor i en bok. Var finns de inte med? Men det faktum att handlingen utspelar sig i en annan tid än vår berikar så mycket. I Svärdet och spiran får läsaren en mycket bra bild av hur det kan ha sett ut på den här tiden. Kyrkans påverkan och makt och den enkla människans maktlöshet mot både naturens nycker samt de höga herrarnas maktmissbruk.

För en tid sedan visade tv3 boken som en miniserie. Att titta på den var en självklarhet. En viss rädsla fanns givetvis att serien inte alls skulle göra boken rättvisa. Hur många gånger har det inte hänt att en film jämfört med boken är ett totalt misslyckande? Hursomhelst tyckte jag att de gjorde det ganska bra. Men naturligtvis är det boken som måste läsas.