Klassikern: Lidingöloppet

Uppvärmningen kändes bra och laddad till tusen knödde jag mig fram i min startgrupp för att hamna bland de första. Jag ville inte fastna i flaskhalsen några hundra meter längre fram där det öppna fältet smalnar av till en grusväg. När starten gick öste jag på och till min glädje kom jag smidigt igenom och kunde ganska snart lugna ner tempot till en vettigare nivå.

Därpå följe en ljuvlig löpning. Mina pigga ben smattrade på som det renaste av kugghjul och självförtroendet var på topp. Jag kände en enorm trygghet i längden som skulle springas och tyckte att tiden gick fort och att kilometrarna avverkades härligt snabbt. Jag var noga med att titta på klockan och kände verkligen att genomsnittstiden och ansträngningsnivån var synkade.

Vi var fyra som följdes åt. En kvinna och tre män. Efter ett tag, när det var alldeles uppenbart att vi var jämnstarka, pratade vi ihop oss lite och samsades om att dra. Vi hade alla silvermedaljen som en klar målsättning.

Jag kände mig i fullständig balans. Benen smattrade på och i huvudet var det härligt tomt. Jag hann tänka att jag hade marginal till mitt mål och att jag inte skulle behöva känna mig stressad den sista biten med de jobbiga backarna. Men så hände något med en mil kvar. Jag har nu i efterhand analyserat min klocka noga och det är så tydligt att loppet får en helt annan karaktär efter 20 km. I en backe får jag plötsligt blytunga ben och de bestämmer sig för att hålla mig sällskap resten av loppet. Inga av mina mentala nycklar fungerar och blicken mot klockan blir allt mer orolig. Från att ha marginal blir det nu mer en fråga om jag ska klara mitt mål eller inte.

Jag missar med en minut. Det innebär två sekunder per kilometer. Min besvikelse är riktigt stor. Inte nog med att jag missade silvermedaljen. Det målet var jag övertygad om att nå. Tanken var att ligga rätt i tid för att på slutet öka för att eventuellt kunna putsa till de där 2:15 lite extra.

Så varför blev det som det blev?

Den enkla förklaringen är givetvis att jag gick ut för hårt och inte orkade hela vägen. Men jag vägrar att acceptera det. Jag vet vad jag kan och om jag tittar på andra lopp, såsom Göteborgsvarvet och Aten marathon, så hade jag lagt upp det perfekt.

Det var inte heller en energifråga. I det fallet vet jag verkligen hur min kropp reagerar och intaget av vatten och sportdryck var bra.

Givetvis har tanken slagit mig att kroppen inte var så återhämtad efter Ultravasan som jag trodde. Jag vet verkligen inte. Det jag vet är att det egentligen inte är tiden som gör ondast. Hur besviken får man egentligen bli över en skiten minut? Nej, det som känns värst är att jag inte lyckades mobilisera rätt mental kraft för att tvinga benen att trumma på fortare än vad de själva ville. Men viljan kanske inte alltid klarar av att tvinga fram något som inte finns?

Som vanligt måste jag finna knep för att se det här positivt. Man lär sig av motgångar och revansch är en stark drivkraft. Nu kommer en härlig period utan tävlingar. En tid för återhämtning och en tid för ändrat fokus i träningen.

Resan blev för övrigt precis så bra och rolig som jag hade hoppats och extra kul var att brorsan nådde sitt mål.

Förmodligen blir det att åka upp en gång till.

I vargavinterns land av Cecilia Ekbäck

Maija med familj flyttar från Finland till Lappland. Det är tidigt 1700-tal vilket innebär ett samhälle präglat av ständiga krig och brist på mat. Kylan gör sitt till för att göra livet tufft och det ogästvänliga kommer inte enbart från naturen. De redan bosatta är lite misstänksamma mot de nytillkomna och sedan tidigare finns en misstro efter en del försvinnanden och andra mystiska händelser. Tidigt hittar dessutom Majjas döttrar ett lik och det redan instabila får sig ytterligare en törn. Maija vägrar tro på övernaturliga förklaringar och gräver i hemligheter för att få veta sanningen.

Boken är i sig inte så dum. Intressanta och spännande miljöer där människans ständiga kamp mot naturen skildras på ett bra sätt. Även de övernaturliga inslagen passar bra in och det är inte svårt att vända blad och vilja veta mer. Däremot har jag lite problem med att en bondmora springer omkring och leker privatdetektiv. Det känns lite fånigt. Samtidigt tycker jag att det positiva med boken helt klart övervägar det negativa och är väl värd att läsa.

En stolt tupp inför Lidingöloppet

Vilken härlig känsla det är att vara verkligt nöjd med sig själv. Det spelar nog ingen roll vad anledningen är men att få bära med sig något som för en själv är betydelsefullt är guld värt. Ultravasan är för alltid inristat och något jag kan plocka fram när det behövs. Samtidigt bär det av mot nya mål och ansträngningar. Är det det som är livsglädje? Att kämpa för någonting, lyckas och sedan hitta något nytt att sträva emot.

Jag är även himla nöjd med förberedelserna inför Lidingöloppet. Avslappnad attityd till mängden träning men desto mer kvalité. Fart har varit ett ledord och fart har det blivit. Extra nöjd är jag med klubbmästerskapet på milen för en vecka sedan.

Jag  ville så gärna springa med klubben men blev lite besviken över att det skulle vara tävling istället för träning. Med dryga veckan kvar till Lidingöloppet fanns det inte på kartan att ta ut sig både fysiskt och mentalt. Jag bestämde mig trots detta att ändå vara med och tänkte att jag ju inte måste springa med maximal fart. Men eftersom det i min värld är extremt främmande att ställa upp i en tävling utan att göra mitt bästa hade jag en del bryderier. Jag känner trots allt mig själv väldigt väl och vet vad som riskerar att hända med en nummerlapp på bröstet och vetskapen om att få en officiell tid. Hornen kommer att fällas ut oavsett.

Min geniala lösning blev att helt enkelt inte ta på mig någon nummerlapp. Ett beslut jag i vanliga fall inte hade kommit på förrän i efterhand. Gubben lär sig.... Raketforskare nästa!!!

Det gjorde susen. Jag kunde hålla mig till en bestämd fart. En fart som gav mig både en genomkörare och en vägvisare för vilket tempo som kan vara lämplig på lördag, samtidigt som jag inte tog ut mig.

Med rödbetsjuice och rikligt intag av nötter är jag nu redo att explodera. En gång tidigare har jag sprungit Lidingöloppet och den tiden jag fick då ska manglas. Efter det loppet minns jag att jag med förvåning blickade mot silvermedaljtiden. Tyckte att den var väl hård. Nu är den inte bara inom räckhåll. Den ska tas!

Morgonsvett och Frankenstein

Är det för tätt inpå vakna är det motigt men kan man ta sig ut på morgonen finns ingen bättre start på dagen. Det behöver inte vara långt och det behöver inte vara hårt. Men att få svettas ur och syresätta både kropp och huvud är utan konkurrens en lysande start på dagen. Jag gör det förhållandevis ofta men inte jämt. Mer och mer börjar jag fundera på att verkligen få in det som en rutin. Inte för att få in ett träningspass utan för att ge mig själv bästa möjlighet till en bra dag. 

Jag vet inte hur många gånger ett tungt huvud eller en tung kropp har fått vakna på det här sättet och lika övertygad om dess positiva effekter lika tydligt är det motsatta. När det tunga huvudet får fortsätta sin golgatafärd dagen igenom och kommer ur den först efter att huvudet har syresatts ordentligt. För det måste vara utomhusflås. Det duger inte med exempelvis ett styrkepass inomhus. 

En annan positiv effekt är att skjortvalet blir enklare. Det blir inte så viktigt att välja en svettvänlig färg. Jag vet inte om min kropp är unik vad gäller detta men det är en betydlig skillnad på dagens fortsatta svettningar beroende på om det där morgonpasset blir av eller inte. 

Dessa mornar är det inte ovanligt att jag stöter på elever på väg till skolan, i princip alla med gamnacke. Jag är djupt irriterad på människor som under transport måste blicka ner i skärmen. Om det sedan är i bilen, på cykeln eller till fots spelar ingen roll. Vad håller vi på med? Och nu har missbruket gått så långt så att vi till och med motiverar beteendet. "Pokemon Go är minsann jättebra eftersom det får ut barnen". Så istället för att stävja missbruket av skärmar förstärker vi det med usla och skeva argument. För det är ju onekligen så att det går att motivera och argumentera för precis vad som helst. Även om det till en viss del kan låta vettigt behöver det rimligtvis inte vara det. Det beror mycket på vad utgångsläget är. Är det så att man annars inte får ut sina barn annars borde man ge sig själv örfil efter örfil till man har vaknat.

Vad är det vi skapar här egentligen? Hur kommer vår mentala framtid se ut när vårt medvetande aldrig längre är här och nu. Jag är till exempel övertygad om att vår natur har direkt läkande effekter. Vad händer om vi inte längre upplever den? Jag tänker delvis på Skatås i helgen. Jag såg en hel del barn. Alla med gamnacke.

Att få ut barnen..... Då måste det vara ok att de börjar röka? Då kommer de ju ut.

Män utan kvinnor av Haruki Murakami

Noveller om kärlek. Om relationer och konstellationer mellan män och kvinnor. Alla väldigt egna och speciella. I viss mån obegripliga men ändå intressanta. Någonting i språket, ordval eller kanske meningsbyggnad, ger ett härligt flyt. Det är som om boken är trevlig att läsa oavsett handlingen. Diffust men jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Trevligt också med en författare med en annan kulturell bakgrund. Andan eller tänket i boken skiljer sig mot vad jag är van vid och det känns upplyftande.

Jag vet inte om jag kan rekommendera boken. Är den bra? Njae..., den är inte dålig men bra? Annorlunda kanske är bra?

Mitt emellan Ultravasan och Lidingöloppet

Ultravasan gick bra och oron för hur min kropp skulle må efteråt var onödig. Trött men inga arga muskler. Hade sedan tidigare planerat en massage efter loppet men det var nästan som att det besöket kändes meningslöst. Min plan att ta det lugnt bistods kärvänligt av min familj. När jag kom hem var de förkylda och jag var självfallet ett tacksamt offer. Halsont resulterade i fler vilodagar än vad jag hade tänkt och ytterst lättare transportcykling som träning. Kanske bra? För även om jag hade en tanke om att ta det lugnt var min plan verkligen inte att ta det så här lugnt.

Det som kändes skönt var att den här vilan inte stressade mig. Jag känner mig väldigt väl förberedd inför Lidingöloppet och tycker att jag egentligen bara behöver lägga fokus på fart och tempo. I övrigt är min plan att cykla så mycket som möjligt. Mest egentligen för att cykelsäsongen i min värld snart är till ända och naturligtvis för att jag känner mig trygg med antalet löpta mil.

Jag ser verkligen fram emot Lidingöloppet. Klubben har har ordnat med gemensam transport och logi. Det kommer att bli ett ypperligt tillfälle att lära känna ännu fler spännande människor och så ska jag ju inte springa så långt :)