Träningssammanställning 2020

2020 har på många sätt varit ett väldigt märkligt år och det är alltid intressant med en liten sammanställning. Ingen paddling eller simning i år. Synd med paddlingen som jag på grund av pandemin inte har kunnat utföra. Simningen däremot sörjer jag inte alls. 

Jag hade inga tävlingsplaner det här året vilket så här i efterhand var väl timat. Den stora händelsen och upplevelsen blev istället min tredagarstur mellan Partille och Gällstad. Mer om den här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

I och med Gällstadlöpningen som var i april slog jag veckorekord i löpning, 201,1 km. Detta sådde ett frö och ledde till att jag under tre månader (april-juni) sprang 1483,8 km. Juni blev därmed en rekordmånad med sina 542,4 km vilket innebar ett snitt på 18 km per dag, vilket ju är jättemycket!

När jag nu tittar tillbaka känns detta helgalet. Fantastiskt vad kropp och psyke kan klara av. 

Och apropå kropp. När jag tränade inför Ultravasan 2016 fick jag bekymmer med mina hälsenor. Sedan dess har de gjort sig påminda lite till och från men ändå hållits i schack. Efter sommaren kände jag att det kanske är läge att göra något för att bli bättre i hälsenorna. Beslut taget och därför en klar minskning av löpningen och istället mycket transportcykling resten av året. Hälarna har blivit bättre men tar lång tid att läka och jag ser fram emot att nu långsamt öka löpningen under 2021.

Ett 2021 som jag tänker mig framförallt kommer att innehålla löpning, cykling, rullskidåkning och kanske swimrun. 

Vad gäller tävlingar under kommande år är det ingen människa som vet hur det kommer att bli med det. För egen del gör det inte så mycket eftersom jag fortfarande inte känner något större tävlingsbehov. Däremot ser jag fram emot fler äventyr och jag har börjat planera en veckolöpning från Partille via Mariestad längs med Göta kanal till Karlsborg. Spännande att se hur det kommer att bli med det.

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Smart!?

Är det tillverkaren jag anmäler om jag känner att mobilen kränker mig?

Smartphone, smartwatch, AI, algoritmer och fan och hans moster. Så smart och samtidigt så urbota dumt. 

Människan är den smartaste och bekvämaste av alla varelser på planeten. I ivern att utveckla och förbättra skapar vi oss en omgivning som är så innerligt smart att den samtidigt förpassar oss till korkade och lata nickedockor. 

Fysiskt har vi mängder med "hjälpmedel" för att underlätta vilket felanvänt leder till vårt fysiska förfall och givetvis skapar vi oss samma förutsättningar på det intellektuella planet. 

Det vi tränar på blir vi bra på och ju "smartare" allt runt omkring oss blir desto svagare blir vi. Detta blir oerhört tydligt när våra smarta system dessutom börjar idiotförklara oss.

Biljäveln som plötsligt tvärbromsar när jag ska parkera för att jag tydligen kör in för fort i fickan och där häckens välmående är viktigare än min nackes. För att inte tala om att stoltheten får sig en knäck när jag samtidigt är nära att kissa ner mig av överraskning.

Stavningskontrollerna som tror att jag inte kan stava. JAG KANSKE STAVAR "FEL" AV EN ANLEDNING!!?

Det går att räkna upp hur många exempel som helst där våra "smarta" system omyndigförklarar oss och jag tycker både att det är skrattretande och lite oroväckande. 

De senaste veckorna har min smarta kompis till mobil blivit ännu smartare efter någon uppdatering. Cyklandes med en podd i örat måste jag ha på högsta volym för att över huvud taget höra någonting i vindens brus. När då volymen plötsligt sänks.... Kan jag ha kommit åt volymknappen? Nej. Det är bara min telefon som i alla välmening idiotförklarar mig. 

Mycket väsen för ingenting? Det är väl bara att höja volymen igen och det är väl bra att systemen är till för vårt eget bästa?

Vårt eget bästa?

Jag vill givetvis inte tillbaka till stenåldern igen men jag är övertygad om att vi måste vara väldigt försiktiga med alla dessa smarta system. Ju bekvämare desto större risk för både ett intellektuellt och ett fysiskt förfall. Medvetenheten måste finnas och vi (inte våra smarta apparater) behöver göra aktiva val för att må bra. 

Hur många klarar tex av att inte googla så fort man stöter på en fråga man inte omgående kommer på svaret på? 

Om hjärnkontoret inte får jobba går det i konkurs och eftersom den stora majoriteten av oss förleds till bekvämlighet ser framtiden faktiskt lite läskig ut. 

Och nej. Det är inte så lätt att höja volymen på cykeln med dubbla vantar och noll fingerfärdighet. Jag blir antingen tvungen att stanna eller acceptera att jag inte hör någonting. 

Jättejobbigt! :)

Ta ditt ansvar!

Tar den ansvarsfulla vägen?!

Pandemitider. Ta ditt ansvar....

Håll avstånd, sprita händerna, begränsa dina sociala kontakter och så vidare.

Ta ditt ansvar för din och alla andras skull. Kanske framförallt för att vara solidarisk mot de som är i riskgrupp. 

Världens och Sveriges sätt att hantera den här pandemin finns det naturligtvis mängder med åsikter om. Vad är rätt och fel? 

Facit kommer garanterat med tiden.

Jag har inte tänkt att sticka ut hakan alldeles för mycket i det här ämnet men det finns en sak som gror i mig och som inte lämnar mig ifred.

Ta ditt ansvar! I grund och botten för att rädda liv. Respekt! Solidaritet!

Självklart, men jag kan inte låta bli att tänka längre. 

Var går gränsen för ansvarstagandet? Vad är rimligt att vi ska och bör göra? 

Sprita händerna i alla ära men vore det inte rimligare om vi gjorde allvar av att ta ansvar inte bara syssla med små skyltfönsterverksamheter?

Om vi nu ska ta vårt ansvar så bör vi kanske göra det på riktigt:

- Sov ordentligt!

- Ät ordentligt!

- Rör dig och träna regelbundet!

- Lägg fokus på din hälsa i största allmänhet och stärk ditt immunförsvar.

Se för sjutton till att ta hand om din hälsa så att du blir väl rustad mot sjukdomar. Det är väl att ta ansvar om något? Kanske till och med gör att vi blir färre som hamnar i den där hemska riskgruppen eller i den där långa vårdkön som alla pratar om. Ska vi släcka branden eller rent av se till att den inte blir så stor från första början?

Men alla de här sakerna är lite för personliga. Kanske till och med kränkande att poängtera? Det krävs alldeles för mycket av oss och under en längre period. 

Vi ska ta hand om varandra. Vi ska ta hand om oss själva. Och om vi nu ska ta ansvar så kanske vi kunde göra det på riktigt så att det inte blir som att sätta ett plåster på en amputation.

Löparens guide till kallbadet

Minst ett dopp i veckan året runt...., och eftersom jag inte har någon bastu så blir det givetvis i samband med löpning. Det som till en början var förenat med en hel del ångest har nu blivit "vardag" och är mest förenat med njutning. Givetvis vill jag därför dela med mig av mina tips för hur man kan få till detta på bästa sätt. 

1. Avsluta löpningen med doppet. Givetvis skönt om du har nära hem efter doppet men det är faktiskt inte nödvändigt. Doppet är/känns så mycket kallare än vad det är på land så det är faktiskt inga bekymmer att springa efter doppet. Som längst har jag sprungit i ca 20 minuter efter ett dopp och det gick alldeles utmärkt trots minusgrader i luften.

2. Bygg inte upp ett spöke på förhand. Den mentala energin är viktig och om du bygger upp rädsla/ångest i förväg blir det jobbigare.

3. Ha rätt typ av skor och kläder på dig så att du enbart kan ta av dig på överkroppen innan du hoppar i. Är inte läge att krångla vare sig före eller efter med skor och kläder.... 

4. Spring hem i bar överkropp (är inte så kallt även om det kanske låter rubbat) alternativt ta på dig igen efter att ha sprungit dig torr. Att försöka ta på sig ett svettigt underställ på en blöt kropp kan bli onödigt svårt...

5. Ingen dubbelknut på skorna!!!! Om du har det när du springer (vilket jag har) är det oerhört viktigt att knyta upp innan du plumsar i. Detta eftersom händer och fingrar blir så enormt kalla och stela samtidigt som skosnörena riskerar att frysa och då är det ingen rolig utmaning man har när man kommer hem. Tro mig! Jag har testat och det går ju an när man kan få hjälp hemma men inte lika roligt om man är själv.

6. När du väl tagit av dig och är redo går du raka vägen i utan att passera hjärnkontoret/förnuftet.

7. Andas lugnt!! Ja, det är kanske varken det självklaraste eller lättaste men det är oerhört viktigt att försöka få till en lugn och djup andning när du hoppat i. Musklerna slappnar av bättre och du talar om för kroppen att det här inte är så farligt. Motsatsen, att hyperventilera försämrar upplevelsen markant. 

8. Handskar!? Det som är jobbigast för mig med de här kalldoppen är händerna. Är det tillräckligt kallt gör det ont. Jag har ett par neoprenhandskar som jag har på mig ibland och de hjälper till viss del även om det givetvis smyger sig in vatten i dem.

9. Doppa till en början inte huvudet. Jag har sällan sällskap när jag doppar mig och därför har jag haft en stor respekt för hela proceduren och det är först nu (har snart gjort ett helt år) som jag har börjat doppa huvudet. Inte läge att riskera panik i en situation utan assistans...

Så hopp i och njut.

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

Jämställdshetsintegreringen. Hur går den till egentligen? Är den en konsekvens av kunskap och vetenskap eller tyckande? Får den kritiseras? Vad händer och hur behandlas du om du inte står i den politiskt korrekta och bifallande kören?

I genusdoktrinen undersöker Ivar Arpi (ledarskribent Svenska Dagbladet) och Anna-Karin Wyndhamn (som jobbade på Nationella sekretariatet för genusforskning) dessa frågor och resultatet är blir enormt. 

Efter att ha lyssnat på både Arpi och Wyndhamn (i en podd) ville jag väldigt gärna läsa den här boken och det ångrar jag verkligen inte. Boken är fantastiskt bra och rör upp en känslorstorm. Jag blir allt ifrån skrämd och upprörd till paff, road och förbluffad över hur den här ideologin okritiskt sväljs med hull och hår. Dessutom på våra universitet som ju i själ och ryggrad ska stå för ett kritiskt tänkande. 

Vart är vi på väg när en idé fullständigt okritiskt anammas på det här sättet från högsta ort? Lever vi inte på 2000-talet? Till en början var jag på väg att ta fram post-it lapparna för att markera intressanta partier i boken men snart insåg jag att det var meningslöst eftersom hela boken i så fall skulle bli en enda stor post-it lapp.

Oavsett vad du tycker om feminism blir den här boken garanterat en utmärkt bildning. 

Rekommenderas verkligen!

Segern över cyklingen

Jag tycker verkligen inte om att cykla men på grund av vardagspusslet, en ömmande häl och frånvaron av snö, is och minusgrader den här hösten har det blivit mycket transportcykling till och från jobbet. 

Och jag som verkligen inte tycker om att cykla. Motståndet är stort:

- Höstmörkret.

- Vind och regn.

- Kalla fötter och fingrar.

- Idioter i trafiken, framförallt ifrån terroristorganisationen Västtrafik.

- Rödljus.

- Barn, barnvagnar, hundar med koppel och allmänt irrationella skärmtittare.

- Folk med luva och hörlurar.

- Dålig cykel. Allt ifrån växlar, bromsar och sittposition till tyngd, punktering, söndriga kedjor....

- Gupp, trottoarkanter mm.

- Cykelrengöring.

- Religiösa fanatiker utan vare sig reflexer eller belysning.

Det finns med all säkerhet fler saker men det finns ingen större anledning att fokusera mer på det förutom en sista sak. Som om inte motståndet vore nog jobbar min hustru på samma skola. 

Hon åker bil... 

Det skulle vara så lätt för mig att låta bli. Att låta allt negativt ta över och välja en bekvämare väg. Men jag fungerar inte riktigt så. Jag vet att jag kan styra om och tänka om och därför har jag gjort precis det. Istället för att låta allt det mörka ta över har jag fokuserat på att hitta bra saker med cykelpendlandet. All koncentration mot det bra och ett försök till total förträngning av det mörka. De bra sakerna är inte många men genom att fokusera på dem har jag till min glädje lyckats tänka bort min aversion gentemot cyklingen.

Rörelse/träning motiverar mig alltid.

- Frisk luft är jag i det närmaste beroende av likt vilken narkoman som helst. Det är få saker jag njuter lika mycket av som att få andas in frisk luft på morgonen eller efter en dags jobb inomhus.

- Poddlyssnandet.

- Den varma duschen.

Vi behöver inte vara våra tankar samtidigt som det ändå är så. Det viktiga är att de går att styra. Det negativa får precis så mycket utrymme som vi tillåter. Likaså gäller naturligtvis de positiva tankarna. Det kräver lite jobb men när man klarar av det är belöningen stor. 

Lov och semester i ett par veckor. Minimalt med cykling. Sen upp på hojen igen. Om vi inte välsignas med lite snö och is förstås :)

Måltidens magi av Mats-Eric Nilsson

Mats-Eric Nilssons böcker "Den hemlige kocken" och "Äkta vara" påverkade mig och min fru mycket för över 10 år sedan. Alla dessa tillsatser som vi då omedvetet stoppade i oss. Det har hänt lite sedan dess...

I "Måltidens magi" går Nilsson igenom hur måltiden en gång såg ut och vad den hade för roll i förhållande till hur det ofta ser ut idag. En måltid är så mycket mer än bara ett näringsintag vilket vi verkar ha glömt. Stress och jäkt bidrar till eländet för att inte tala om alla specialkoster, allergier och dieter. 

Måltiden har alltid varit en viktig källa till gemenskap och samvaro. Ett sätt att umgås på och lära känna varandra. Att se och bli sedd. Vad händer med oss om vi "alltid" äter ensamma eller på språng? 

Den här läsvärda boken är både lite rolig och intressant och förhoppningsvis får den läsaren att fundera och begrunda sina egna måltidsvanor. Jag för min del mår alltid bra att få bekräftat något som jag känner att jag mår bra av. Umgänget omkring en middag är svårslaget och något som betyder mycket för mig. Att få en liten djupare teoretisk genomgång om varför vi människor mår bra av att äta tillsammans är i sig kanske inte något nytt men en trevlig påminnelse. Dessutom får det mig motiverad till att lägga mer energi på att tillaga maten tillsammans. Helt klart ett utvecklingsområde för familjen P. Så här i juletider är det inte svårt att dra parallellen till julbaket. Något alla tycker är så mysigt. Varför inte skapa samma atmosfär och känsla genom att tillaga middagen lite oftare tillsammans?

En bra måltid - Kvalitativ mat lagat som lagas från grunden avnjuts tillsammans.

Ljusets fiender av Johan Lundberg

Oj! Vilken bok. Jag fick den rekommenderad av en kollega och efter ca 100 sidor kände jag att jag inte orkade mer. Tung, fruktansvärt tung i den teoretiska genomgången om klass och kultur, millenarism, relativism osv. Allt abstrakt fick mig att känna att jag inte är av det rätta virket för att klara av en sådan här bok. Jag la den ifrån mig och tänkte att jag knappast skulle komma att ta upp den igen. Ett par veckor senare erkänner jag mitt nederlag för min entusiastiske kollega och jag kan inte förstå hur han kan vara så lyrisk över boken. Någonstans där får jag motivationen åter och det ångrar jag inte. 

Vänsterextremister och högerextremister. Islamister. Hur mycket utrymme får de i media och på universiteten? Hur tas de emot? Vilka och vad blir kritiserat och vilka får i princip säga vilka märkligheter som helst och det tillåts passera? Vad har vi för inställning och kritik gentemot odemokratiska yttranden beroende på vilken riktning de kommer ifrån? Hur mycket antisemitism är ok att vräka ur sig egentligen?

Boken är mycket, mycket intressant och den stora behållningen är vad den gör med mitt egna tänkande. Vad har jag för tankar och värderingar? Vad har de för grund och var kommer de ifrån? Är de riktiga eller behöver jag tänka om? 

Boken är totalt sätt allt annat än lättläst men oerhört berikande. Och de där 100 första sidorna kanske man faktiskt kan hoppa över. Jag för min del skulle i alla fall inte kunna återberätta dem.

 

Institutet av Stephen King

Luke Ellis är oerhört intelligent och verkar samtidigt ha begåvats med en hel del andra märkliga förmågor. En dag kidnappas han och hamnar på Institutet. Institutets uppgift är att samla ihop barn med speciella gåvor. Gåvor som de sedan försöker både förstärka och utnyttja. Barnen behandlas som naturresurser som ska utnyttjas tills de inte längre är användbara. 

Återigen en bra och spännande Stephen King bok med lite lagom övernaturliga inslag. Alltid intressant när en handling berör stora etiska frågor förutom själva dramaturgin. Vad är rätt och fel? Och får man offra barn för ett större ändamål? 

Tyvärr tycker jag boken har en onödigt lång startsträcka. Den första tredjedelen är intressanta men på en så låg nivå att jag faktiskt funderade på att lägga ifrån mig boken. Det var inte dåligt men jag tänkte att det inte vore värt med resterande två tredjedelar om de skulle ligga på samma nivå. Tack och lov höjer sig boken och sammantaget tycker jag att den är läsvärd även om den inte kommer upp på samma nivå som flera av hans andra böcker.