!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


onsdag 31 december 2014

Träningssammanställning 2014

För några veckor sedan googlade jag Jonas Buud och hittade en sammanställning han hade gjort över sin träning. Nu är jag tack och lov inte i närheten av hans mängd men en tanke väcktes och jag kände att det skulle vara roligt att göra något liknande.

Framförallt att jämföra siffrorna år efter år. Jag tror nämligen att årets siffror kommer att ligga som grund och att jag kommande år kommer att öka träningsdosen allt mer. Till exempel har det varit stor skillnad i min löpning. Sedan jag började i Solvikingarna i september har den dosen ökat markant. De senaste fyra månaderna har jag sprungit mer än övriga åtta tillsammans.

2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7




fredag 26 december 2014

Kallt!


Annandag Jul. Beslutet om att sticka iväg på en löptur taget sedan flera dagar tillbaka. Kliver upp och gör mig redo. Svärmor frågar mig lite lätt om jag vet hur många grader det är ute. Varningsklockan ringer. Det finns ju en anledning till att hon frågar, eller hur?

-13 grader!

Oj! Min första tanke är att jag inte har nog med kläder. Min andra tanke är att det är förbjudet att vika ner sig. Strumpor och skor, löparbyxor, långärmat underställ, t-shirt och jacka. Mössa på huvudet, handskar och en sådan där sak som jag inte vet vad den heter som man kan ha som halsduk, öronvärmare eller mössa. Idag blev den en halsduk.

För att vara säker på att vara riktigt varm gör jag några "dammsugare" inomhus därefter iväg.... Min fru hinner fråga mig om jag ska ta en långtur, varpå jag tittar på henne och alldeles för otrevligt påtalar att det är -13 ute. Ångrar mig i efterhand eftersom jag inser att frågan var befogad. Hon vet mycket väl att jag lika gärna kan ta mig ganska långt när jag väl har satt igång.

Hon hade för övrigt rätt...

Givetvis tar min klocka några minuter på sig att hitta gps-en , kylan är påtaglig. Som tur är blåser det inte. Alla muskler är som bedövade och det tar lång tid innan kroppen verkligen får upp värmen. Tårna kändes bra först efter en timmas löpning.

Det positiva var att andningen kändes ok så det var bara att pinna på och jag fick för mig att det sakta men säkert blev lite varmare. Mot slutet smög sig kylan dock på igen. Fingrarna blev svåra att sträcka ut och svetten, förmodligen tillsammans med en sänkt energinivå i kroppen gjorde att jag kändes kallare och kallare. Tror att jag i och med detta lyckades höja tempot lite. Alltid något!

Väl hemma igen var jag nöjd. Det var inte så himla farligt och jag hade rätt. Det hade blivit varmare. Tempen stod på -8.

tisdag 23 december 2014

Tecken och symboler av Clare Gibson


Återigen dags för en av de där böckerna som har legat hur länge som helst på nattduksbordet och jag tycker den är riktigt bra. Tecken och symboler tar upp allt ifrån religiösa och politiska symboler till de enklaste som djur och siffror. Uppkomst och betydelse, användning och kulturella likheter och skillnader. Den går att läsa från pärm till pärm eller som ett uppslagsverk. Det jag tycker så mycket om är att den så bra förklarar självklarheter i våra liv. Varför har vi till exempel en vigselring? Varför anses hästskon ge tur? Varför skakar vi egentligen hand?

måndag 22 december 2014

Det brinnande riket av Bernard Cornwell


Uthred slåss för kung Alfred och gör det bra. Han vinner en stor seger men hamnar kort därefter i onåd och tvingas fly bort från Alfreds vrede. Han hamnar hos danerna och hjälper dem att smida planer för att en gång för alltid erövra England.

Denna femte bok i serien om Uthred gör mig inte besviken. Jag vet vad jag får och roas som tidigare. Framförallt tycker jag om att hans underbara inställning till kristendomen. Religionen med den stränge guden och alla lagar är honom verkligen obegriplig. Och det är lätt att förstå varför. Underligt egentligen att den kunde ha en sådan stor makt över människor.

Samtidigt sker inte så mycket nytt i boken. Den är inte en repris av tidigare böcker men jag tror att det är vettigt att vänta ett tag till nästa del i serien. Annars riskerar det att bli för mycket kaka på kaka.


söndag 21 december 2014

Kontraster

Igår. Tidig morgon. Hann inte med något kaffe. Mörkt och regn, 5-6 plusgrader. När jag väl kom ut insåg jag att det dessutom blåste rejält. Mörkret gjorde att jag var tvungen att springa på asfalt. Det gick inte att gömma sig och givetvis hade min tänkta runda och vinden gaddat ihop sig. Motvind i princip hela löpningen. Kroppen kändes blytung. Usch! Drygt 13 hemska kilometer.

Idag. Ingen tidspress. Kaffe i lugn och ro samt lite Bernard Cornwell. En timma senare jämfört med igår. Nollgradigt. Ingen vind och inget regn. Rosablå himmel. Kroppen kändes till en början lite tung men efter hand blev den lättare och lättare. 28 kilometers riktigt trevlig löpning.

Logiskt eller inte? Inför fredagens löpning hade jag en vilodag. Inte inför dagens. Båda rundorna gav något men jag föredrar dagens.

tisdag 16 december 2014

Adidas adipure gazelle


Adidas adipure gazelle är död...


...länge lever Adidas adipure gazelle


Här kommer en hyllning till något så fånigt som ett par skor. Lätta, mjuka och vansinnigt sköna. Ett himmelrike för mina fötter. Jag har aldrig någonsin haft ett par löparskor som har varit i närheten av samma komfort och paniken var påtaglig när mina blåa fina började tacka för sig. Dessa minimalistiska underverk gick nämligen inte längre att hitta i affärerna eftersom den värsta "barfotaboomen" har lagt sig.

Vad vore livet utan internet?

Nya inhandlade och livet går vidare...:)



söndag 14 december 2014

5000 kilometer!

Julen 2011 fick min fru en iphone och därmed även runkeeper. Jag använde den under 2012 för att mäta mina rundor och framförallt för att i efterhand kunna se var i skogen jag hade varit. Tyvärr var   apparaten inte min så användandet blev väldigt sporadiskt. Men räkningen hade börjat...

Julen 2012 fick jag mig en egen apparat och sedan dess har det tickat på och istället för det sporadiska har varje aktivitet registrerats. Cykling, löpning, paddling och simning. Kilometer efter kilometer har lagts till och totalen har sakta men säkert ökat.

Idag spräckte jag 5000 kilometer! Och jag tycker det är så himla häftigt. Jag har roat mig med att kolla vart i världen detta har fört mig. Fågelvägen är det ca 5000 kilometer från Göteborg till Khartoum i Sudan. Som sagt, häftigt!

Begav mig iväg för en långtur i morse och visste att jag hade 23 kilometer kvar till min lilla magiska gräns. Jag hade givetvis en tanke om att komma upp i dessa 23 men var inte helt säker på om det skulle bli såpass långt. När jag kom hem såg jag att jag hade avverkat 22,5 kilometer. Oacceptabelt! Det var bara att studsa vidare ett varv runt grannskapet, det var ju trots allt bara 500 meter kvar:)

Tänkte göra en träningssammanställning vid årets slut. Jag tror att det kan bli kul att jämföra 2014 med kommande år. Mycket för att jag aldrig tidigare har avverkat så många kilometer som i år. Men även för att det med största sannolikhet kommer öka ytterligare under 2015.

onsdag 10 december 2014

Egoismen i Sverige


Svensken åker på resor som aldrig förr. Renoverar och har ett materiellt välstånd att vi till och med hyr in oss på Shurgard och liknande företag för att vi helt enkelt inte får plats med alla våra saker. Hur många it-prylar finns i varje hem egentligen? Och dessutom:

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/sparande/rekordrika-hushall-valjer-fonder_4177509.svd

Njae! Vi har nog inte råd att hjälpa de där som flyr från sina länder på grund av världsliga ting som krig, svält och andra obetydliga förtryck... Och dessutom har vi inte plats i vårt extremt tätbefolkade land.

Generellt sett ökar välståndet i vårt land och därmed egoismen. Privatekonomin framför allt. Fan heller att jag tänker dela med mig. Måste ju köpa en ny mobil nästa vecka, nya kläder och naturligtvis måste vår för året andra sol och bad semester planeras och betalas, eller var det skidsemester? Samtidigt vägrar kommunerna lägga pengar på skola, vård och omsorg. Som ett exempel har skolan jag jobbar på vikarie- och köpstopp. Vågar jag i sammanhanget nämna att kommunen går drygt 100 miljoner plus?

Var finns logiken? Solidariteten? Omtanken?

Kontrasten är givetvis att de fattiga grannländerna utan konkurrens tar emot flest invandrare från de oroshärdar som finns i världen. Vad har de att erbjuda???????

Men vi gnäller på. För vi har det så eländigt. Vi förväntas till och med betala trängselskatt och till råga på allt så ska vi behöva ta in de där tiggarna i våra synfält. De skor sig på oss och tycker naturligtvis att det är roande. Flinar gör de nog i smyg också när de sitter där oavsett väder och vind. Timma ut och timma in. Myser gör de i sina filtar när vi minsann gör rätt för oss genom att jobba så hårt som vi gör. Apropå det börjar jag få ont i nacken av all skärmtid. Det är nog en arbetsmiljöfråga....

Jag har länge sagt att vi har gått in i det individuella samhället. Var och en rår om sig själv. Egoism som dessutom har börjat bli en acceptabel attityd i samhället. Vart är vi på väg? Vad sysslar vi med egentligen?

Steinbeck skriver i någon av sina böcker att det krävs en fattig för att hjälpa en fattig. Det stämmer oroväckande väl. Vårt välstånd gör oss (inte alla som tur är men för många) till hemska egoistiska individer. Hur får vi stopp på detta?


Martin Luther King sa: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”.

Min mörkare och mer negativa sida säger mig att värderingarna i vårt samhälle har ändrats så mycket att "de goda", de med i mina ögon vettiga värderingar, bara blir färre och färre. Hur ska man annars tolka sådana saker som höstens valresultat och riksdagens oförmåga att samarbeta. För att inte tala om samhällets inställning till skolan där eleverna snart inte behöver göra ett skit som inte passar dem och där vi lärare förväntas göra allt så djävla roligt hela tiden. Annars är de små liven inte motiverade och då behöver man ju inte göra någonting. För övrigt tycks det vara så att elever i största allmänhet kan bete sig hur som helst. Där finns knappt några konsekvenser alls. Men om en lärare skulle råka säga ifrån på ett eventuellt felaktigt vis så är det en anmälan som hägrar med allt vad det innebär. Kränkning!

Jag avskyr ordet kränkt. På riktigt, vad fan vet vi om det? Jämför med resten av världen. Ta en titt runtomkring på alla de orättvisor och hemskheter som finns i världen och våga använda ordet kränkt igen!


Till råga på allt är alla våra bekymmer någon annans fel. Gud! vad jag är trött på den där någon annan...

fredag 5 december 2014

Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen


Ny författare. Alltid lite spännande och hoppfullt. Inte lika lockad av att det var ännu en deckare men, men.

Politikern Merete Lynggaar försvinner spårlöst och antas vara död. Utredningen läggs ned. Fem år senare får kriminalinspektör Carl Mörk i uppdrag att starta upp en avdelning inom polisen som ska ta sig an gamla ouppklarade fall.

Mörk är lagom intresserad av detta, nyss tillbakakommen efter en traumatisk upplevelse där kollegor blivit mördade, invalidiserade och han själv skadad, framförallt mentalt. Intresset väcks dock efter hand när han ser klara brister i den utredning som gjorts.

Mörk placeras av olika anledningar i en källarlokal och jag kan inte få bort parallellen till agent Mulder i kultserien Arkiv X. Flera likheter finns. Egenheten och spetälskestämpeln från kollegorna.

Känslan i början är alltså positiv och det blir bara bättre och bättre. Balansen i boken är fullkomlig och den får med sina "två ansikten" med så många faktorer som gör boken bra. De delar när jag som läsare får ta del av Meretes öde är mycket gripande och spännande. De delar som handlar om Mörk och den faktiska utredningen har förutom att den är spännande flera andra bitar som jag verkligen gillar. Först och främst så är det två härliga personligheter i Mörk och hans nye assistent Assad. Humorn är härlig och där finns även en anda som känns väldigt osvensk. Många i boken är påtagligt ointresserade av hur de uppfattas av andra. Det blir till en hänsynslöshet eller nästan en råhet som märkligt nog känns uppfriskande. Är det mer danskt;)? Ingen Jante?

Sammantaget är det en förbannat bra bok och jag blir nästan lite irriterad när jag inser att jag har haft den i min ägo i ett flertal år och inte läst den förrän nu. Det blir garanterat fler Jussi Adler-Olsen i framtiden.

onsdag 3 december 2014

Revolt av Robyn Young


Andra boken på kort tid som jag lägger ifrån mig. Känns inte helt bra. Det är även andra boken av Robyn Young som jag inte tycker om. Känns inte heller bra med tanke på att hon skriver historiska romaner. Nåja! Man kan inte få allt och ska jag vara riktigt ärlig så är det förmodligen inte hennes fel helt och hållet heller. Jag har nog varit lite ofokuserad och disträ och inte lyssnat allt för uppmärksamt.

Visserligen gör alla namn i boken mig fullständigt förvirrad. Vem är vem? Har man inte det klart för sig försvinner tråden i boken och därmed intresset. När jag plötsligt dessutom inser att det är ett regelrätt slag i boken som jag inte har en aning om hur vi kom dit eller varför det äger rum, ja då är det inte så mycket att fundera på....

Kombinationen av ett författarskap som inte riktigt går hem hos mig och det ovan nämnda gör att det bara är att blicka vidare på nästa erövring.

Synd! För jag var nyfiken på hur Robert Bruce och filmen Bravehearts hjälte William Wallace skulle beskrivas.

fredag 28 november 2014

Belöningar

Belöningar är viktiga. Att finna det där i tillvaron som får en att må bra. För mig handlar belöning om en inre tillfredsställelse. En ro eller om jag ska kalla det för en inre frid. Sak samma. Oavsett så tycker jag att det är viktigt att analysera sin tillvaro. Vad är det som får mig att må bra? Det behöver absolut inte vara några större saker. Det viktiga är istället att känna igen dem och framförallt att ta sig tid till att upptäcka dem och därmed kunna njuta av dem. 

Jag har tidigare varit inne på att träningen och då framförallt löpningen kan ge mig en sådan här tillfredsställelse. Att få komma bort, bli ett med naturen eller bara att bli ett med mig själv. Låta tankarna vandra iväg eller att till och koncentrera dem på en enda sak. 

Bastun efter träningen är även den otroligt viktig. Att nöjd efter träningen få omslutas av den där härliga värmen och bara slappna av. I bästa fall har jag dessutom vett att sitta tyst och bara njuta och inte lockas med i tjötet. Även om tjötet är trevligt det med fast på ett annat plan. Den kalla duschen efteråt och de där härliga minuterna innan påklädning, när jag bara sitter och glor i väntan på att mossigheten ska släppa. Och framförallt, att det får ta några minuter. Tidigare har jag kunnat känna en brådska att komma hem. En stress som bara är dålig. Jag har nu lyckats se bortom tidsvinsterna och kan nu på ett helt annat sätt njuta av lugnet. Ett lugn jag mår så bra av....



Detta lugn får jag även till kaffet:) Som ska intas sittandes och gärna i ensamhet och total tystnad.

Nu är jag ingen eremit men under en dag är dessa korta stunder guld värda och jag inbillar mig att de gör att jag har ork och tid för det social. Det är balansen och kontrasterna som gör det. För visst njuter jag av familjen cirkus hemma, vänner och annat löst folk omkring men som sagt, det ena utesluter inte det andra.

Att sedan få avsluta dagen med att försvinna in i en bok...

Livskvalité!

tisdag 25 november 2014

Sista paret ut av Arne Dahl


Sista paret ut är en direkt fortsättning på den tidigare boken, Blindbock, i serien om OPCOP-gruppen med Paul Hjelm i spetsen.

Ett svenskt bioteknikföretag upptäcker att någon har spionerat på dem digitalt och stulit vissa företagshemligheter. Hemligheter som har att göra med att kunna förändra människors DNA. Spåret leder till Kina och verkar ha en direkt koppling till det brottssyndikat som OPCOP-gruppen har haft att göra med tidigare. Gruppen splittras och får uppdrag i lite olika delar av världen för att spåra upp och en gång för alla få stopp på syndikatets verksamhet samt förhoppningsvis rädda två före detta medlemmar i gruppen som man trott har varit döda.

Det tar inte många sidor förrän jag njuter på ett sådant där härligt bekant sätt. Upplägget känns igen, karaktärerna och storyn fångar och intresserar. Som vanligt på flera plan. Dels för att det helt enkelt är spännande och dels för att Arne Dahl som vanligt är inne på delar i vårt samhälle och vår utveckling som inte känns avlägset men definitivt läskigt. Hur långt är vi villiga att gå i vår girighet? Vad kan det få för konsekvenser?

Efter att ha kommit ytterligare en bit in i boken märker jag att det går fort, lite väl fort. Det finns vissa delar i boken som jag helt enkelt inte riktigt förstår. Jag borde ha lugnat ner mig men kunde helt enkelt inte. I stort var jag med i matchen. Vad gör några få missade detaljer då?

En annan reflektion är att jag vid ett flertal tillfällen känner att jag gärna hade läst Sista paret ut och Blindbock med en kortare tidsintervall. Eftersom boken så ofta knyter an till det som hänt tidigare blir jag lite frustrerad eftersom jag inte riktigt kommer ihåg allt från den förra boken. Återigen detaljer men när något är gott vill man ju slicka i sig allt för att verkligen få maximal njutning. En tydlig skillnad är dock att i den här boken är lite allvarligare. Inte så konstigt egentligen men det var intressant att det inte var förrän i slutet av boken som jag kom att tänka på det. Och genast saknade jag det :)

Boken är otroligt bra! Men som jag sade till min fru så kan man nog inte bli mycket mer subjektiv i sin bedömning än vad jag är. A-gruppen - OPCOP - Arne Dahl, har gett mig så många fantastiska timmar att jag bara genom det har en positiv bild inför läsningen. Det kan inte bli annat än bra. Om jag har förstått saken rätt så blir det inga fler. Förmodligen taktiskt riktigt att avsluta med flaggan i topp men det kommer inte hindra mig från att sakna böckerna med allt vad de innebär. Det ska bli spännande att se vad nästa bok/projekt kommer att handla om. Oavsett lär jag suga åt mig vad det än kommer att bli.

måndag 24 november 2014

Himmel över Everest av David Lagercrantz


Jag tror att det här är min tredje bok om Mount Everest. Tydligen är det något med det där berget som fascinerar mig.

Omedelbart kastas man in i en total katastrof. Någonting har gått rejält snett vid ett försök att nå toppen på Everest. Inledningen intresserar direkt och snart blir det tydligt att den är till för precis det. Det är det här som är själva finalen på boken. Intresset är väckt och nästa steg i boken blir att lära känna de individer som är med.

Mitt engagemang och intresse sinar betydligt. Först hade jag svårt att förstå vad det berodde på men ju längre in jag kom i boken desto tydligare blev det. Jag hade svårt att tycka om och/eller förlika mig med karaktärerna. Den svenske klättraren är den som är något så när intressant men alla de andra karaktärerna har jag ypperligt svårt för. De beskrivs som svinet (Villari) och hans lärjungar. Svinet beter sig verkligen som ett svin och lärjungarna dras till svinets karisma som ryggradslösa maskar.

Jag klarar helt enkelt inte av att läsa om människor som beter sig så fånigt inställsamt och karaktärslöst och eftersom så mycket av boken ägnas åt just dessa förhållanden tappar jag suget allt mer. Dessutom känns det inte rimligt att så många människor ska böja sig så mycket utan att ge svinet på käften. Pengar och status i alla ära men det finns ju något som heter stolthet också och den existerar inte i den här boken. Inte i den första tredjedelen i alla fall.

Egentligen är inte boken dålig nog för att avslutas men jag har så mycket intressant och förhoppningsvis bra som ligger och väntar att jag inte ser någon anledning att fortsätta med den här.

lördag 22 november 2014

Låt varje familj bestämma över sitt eget

Några föräldrar i min äldste pojkes klass tog på sig att anordna lite trevligheter idag. Poängpromenad, grill och lite lekar. Härligt! Jag är full av beundran över viljan och engagemanget. Som vanligt förvånas jag dock över vad folk väljer att stoppa i sig själva och sina barn. Jag försöker se det som att det är deras val, deras bekymmer.




Men när en av papporna med ett stort leende bjuder alla barnen på marshmallows blir jag uppriktigt förbannad. Må vara att det är en skitsak att irritera sig över. Mina barn dör inte att att stoppa i sig lite av den skiten men låt det beslutet vara mitt eget. Hade jag tagit fram en bytta med jordnötter och bjudit så hade det förmodligen blivit ett djävla liv med tanke på allergier. Men socker är så vedertaget förknippat med trevligheter så det måste man ju bara ha. Ibland undrar jag om folk förstår att det är två skilda saker. Mys, kvalitetstid, trevligheter går faktiskt att ha utan att vi stoppar i oss en massa skit.



Stoppa i dig vad du vill och låt mig och min familj göra detsamma. Det är fel att bli irriterad på en uppenbar okunskap men kan man verkligen leva i Sverige idag och undgå att notera att det pågår en hyfsat intensiv kostdebatt? Var är jag i den debatten och var är du? Vi kanske har olika åsikter...


måndag 17 november 2014

Att inte vilja se av Jan Guillou


I Guillous fjärde bok om det stora århundradet är det den äldste av bröderna, Lauritz, som står i fokus. Andra världskriget är i full gång och tyskarnas framgångar tas väl emot av honom. Han ser Hitler som en pajas men hjärtat stöder ändå Tyskland av ett flertal olika skäl. De flesta i hans familj är dock av en annan åsikt och hoppas på att Tyskland ska förlora. En del av dem arbetar dessutom aktivt för att se till att det ska bli så.

Som alltid är jag väldigt förtjust i tiden boken utspelar sig. Det är något magiskt med andra världskriget. Det finns så mycket med det som är så intressant, så obegripligt och så fruktansvärt. Ett stort plus med den här boken är att Lauritz sympatiserar med tyskarna. Det blir i och med detta en annan vinkel på skildringen, en som balanserar upp alla andra beskrivningar.

Dessa positiva bitar med boken räcker långt och Guillou är alltid Guillou. Jag ser fram emot nästa bok också även om det finns en hel del saker som jag inte är lika förtjust i.

Till att börja med tycker jag att Guillou håller berättelsen utanför kriget alldeles för mycket. Jag hade velat att karaktärerna på något vis hade varit med mer i händelsernas centrum. Visserligen är det kanske rimligt att han har valt att göra som han har, eftersom Sverige ändå försökte stå utanför kriget så gott vi kunde, men det blir lite märkligt och väl passivt när det finns så många intressanta händelser att beröra. Nu blir kriget istället något som finns i bakgrunden av berättelsen hela tiden och inte så mycket mer. Till exempel anser jag att det fanns ett guldläge att dyka in i kriget i och med Lauritz son Harald som är SS-officer, men inte. Å andra sidan lämnar han en intressant cliffhanger på slutet.

Att Guillou återigen ska vältra sig i överklassnobberi var i sig ingen överraskning men det är något jag allt mer har svårt för. Varför är det så viktigt för honom? Jag tycker helt enkelt att det börjar bli tjatigt med vin, lyx, bestämmelser och regler vid middagar och så vidare. Det är ju inte så att han inte har tagit upp allt detta tidigare. Både i den här boken, den här bokserien och i princip alla andra böcker han har skrivit.

Oavsett så kommer jag med intresse läsa även nästa del. Förrätten är avklarad, nu är smaklökarna inställda på Ken Folletts Evighetens rand.

För övrigt måste jag ge pluspoäng för titeln på boken. Det är inte ofta en titel är så slagkraftig som här.


fredag 14 november 2014

Eldens hemlighet av Henning Mankell


Ytterligare en ungdomsbok och den här gången är det en av mina favoriter, Mankell.

Afrika, Mocambique, inbördeskrig och minor. Systrarna Maria och Sofia vet att de aldrig får lämna stigen. De vet att där finns minor. Ändå sker ett misstag och Sofia råkar komma utanför och straffas direkt. Explosionen leder till att systern Maria dör och hon själv blir av med båda benen.

Boken handlar om vilja, ensamhet och vänligheten vi människor ger varandra men även grymheten. Jag tycker att det är en otroligt viktig bok. Jag tycker att den är bra men jag tror att den tyvärr inte är anpassad till killar i tonåren. Sofias öde är väldigt gripande. Olyckan, känslan och vägen tillbaka men jag tror att den är mer anpassad åt tjejer än killar. Tyvärr! Jag tror beklagligt nog att de flesta killar i tonåren inte är mogna nog att ta till sig den här berättelsen. Framförallt inte eftersom den inte innehåller så många "grabbiga" ingredienser. Inget som de riktigt kan relatera till och då räcker det inte riktigt till med det som berör.

Det märks tydligt att Mankell har anpassat skrivandet till yngre läsare. Språket är avskalat och förenklat. Förståeligt men ändå känns det lite märkligt när man är van vid annat.

Box 101 av Andy Mulligan


En del av min målsättning just nu är att bli av med tornet på mitt nattduksbord. Där låg ungdomsboken Box 101 sedan en tid tillbaka och nu ville jag få bort den.

Boken handlar om tre gatubarn som för att överleva dagligen letar igenom en soptipp för att där hitta matrester och annat som de antingen kan ha användning av eller till och med sälja. En dag stöter de på en soppåse som förutom att den innehåller en viss mängd pengar även innehåller något som kan leda till så mycket mer. Att det är värdefullt är det ingen tvekan om eftersom polisen lägger stor kraft i att leta reda på innehållet samt den som eventuellt kan ha fått tag på det.

Till en början fångas jag av boken och får en hel del funderingar. Som vanligt att man ska vara tacksam och förfäran om att liknande öden faktiskt existerar i världen och inte bara i böckernas värld. Ju längre in boken jag kommer desto mer tappar den. Vissa ungdomsböcker fungerar bra för en vuxen att läsa men den här har flera tydliga brister. Den innehåller en hel del logiska snubbeltrådar som inte känns trovärdiga. Boken är dessutom skriven på ett speciellt sätt där den som berättar ändras hela tiden och den riktar sig även till läsaren om och om igen. "Som du förstår" och "kan du tänka dig?" och så vidare.

Jag kan inte uttrycka det på ett bättre sätt än att det känns lite för barnsligt ibland och lite för otroligt. Naivt är kanske det ord som är mest träffsäkert. Samtidigt inser jag att vid rätt ålder så är den här boken förmodligen jättebra.

Det positiva för egen del är att boken påminner mig om en annan som jag velat läsa i många år. Guds stad av Paulo Lins


måndag 10 november 2014

Målsättning - Tid - Ansträngning

Tänker vi annorlunda idag jämfört med förr? Är vissa av våra grundläggande värderingar på väg att skrotas för alltid? Vart leder det oss?

Våra krav på effektivitet och smidighet har tagit oss långt. Vi är nog alla tacksamma för att människan med sin nyfikenhet har underlättat sin tillvaro via olika hjälpmedel. Det är skönt att kunna lägga sin tid på mindre jobbiga ting men när går det till överdrift? När blir vår strävan efter att förhindra motgångar ett bekymmer för oss, ett problem? Jag är orolig för att vi skapar ett samhälle som för oss rakt ut i en ravin. Jag har nämnt det förut och jag gör det igen. Känner mig allt oftare som en grinig gammal gubbe med föråldriga värderingar.  

I min värld krävs det nämligen en viss ansträngning och avsevärt med tid för att nå ett mål.

Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig gå?
Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig läsa, klockan, spela fotboll osv?

Det går dessutom inte med en gång och är inte direkt obesvärligt. Skrapsår, frustration och irritation. Men ändå upp på hästen igen om man vill lära sig. Någon kanske till och med har problem av olika slag som gör att denne får lägga ännu mera tid på att lära sig.

Och detta gäller allt, till och med datorspelet. Vill jag nå nästa nivå så övar jag tills jag klarar det.

Öva och kämpa. Det får ta den tid det tar men tid tar det. Ibland går det lättare i bland svårare, mycket beroende på mina förutsättningar. Men en saker är säkert. Vill jag bli bra på att spela fotboll så är det precis det jag måste göra. Vill jag lära mig att läsa bra så är det läsa jag måste göra.

I min värld finns det inga genvägar för vissa grundläggande färdigheter och kunskaper. Givetvis bör inlärningen anpassas. Barnet ska kanske inte få öva på en herrcykel eller en Tolstoj men likväl är det läsa och cykla du behöver göra om det är det du vill lära dig.

Jag tycker att jag allt oftare möts av ett annat tänk. Genvägar söks och motgångar bemöts inte. Är någonting jobbigt så ska det underlättas. Var tusan kommer detta ifrån?????? Är det våra teknologiska framsteg och därmed vår bekvämlighet som fördärvar våra värderingar?

Alldeles för många barn i min närhet är alldeles för dåliga på vissa grundläggande saker. De kan knappt klockan, kan knappt läsa eller skriva tydligt trots att de uppnått en ålder där dessa kunskaper borde vara självklara. Har en motorik som får mig att ramla baklänges. 

Jag vill inte ens räkna upp hur många elever jag har som inte är i närheten av att ligga på den nivån de hade kunnat. De vill inte och orkar inte. Målen finns men inte ansträngningen. Det ska komma gratis eller så enkelt som möjligt och gör det inte det så får det kvitta, eller så ringer mamma och pappa ett samtal så löser det sig ändå.

Min slutsats är att oerhört många gånger hör bristande kunskaper ihop med en ovilja att kämpa. Och det har blivit så för att vi hela tiden ska underlätta för den som har det svårt. Kunskap kommer inte gratis och ja, livet är orättvist. En del har lättare för sig än andra. Och nej, jag tror inte på att ge barn och föräldrar ursäkten i form av en bokstavskombination. En sak är att vara medveten som en svårighet så som ADHD men jag ser i princip varje dag hur bokstavskombinationen används som en ursäkt för att slippa och det är då vi är ute på hal is. Detta å ena sidan, den generella latheten å andra sidan. 

Genvägssamhället är bekvämt och farligt. För vad är det för samhälle vi skapar när allt alltid ska vara roligt och enkelt. Hur klarar vi då av motgångar? Idag har vi till exempel alldeles för många barn i Sverige som skolvägrar. Varför? Oftast någon form av obeskrivlig ångest. Vad beror den på? Är det för att Kalle aldrig har behövt göra saker han inte vill? Överbeskyddande föräldrar? Och så kommer kraven - smällen - som inte går att hantera...

Vad gäller de här frågorna känner jag mig verkligen mörk och grining och förmodligen hade jag kunnat skriva en hel bok om det. Jag känner att dessa rader egentligen inte räcker till.

Hursomhelst måste vi börja tänka långsiktigt. Det tror jag delvis är nyckeln. Bra, bekvämt och skönt för stunden går påfallande ofta stick i stäv med vad som är bra långsiktigt. Det är tex bekvämt att ge ungen en telefon och ringa hem hen när maten är klar. Långsiktigt är det kanske vettigare att lära och ge ungen en klocka. Ge hen en tid att passa så får ungen, förutom att lära sig klockan, även ta ansvar. 

Eller...

Jag kanske ska sätta mig och läsa med och för mina barn istället för att förverkliga mig själv med paddan som barnvakt. I mina ögon ger det nämligen så mycket mer än bara läsning.


tisdag 4 november 2014

Den orolige mannen av Henning Mankell


Hundarna i Riga, Villospår, Den femte kvinnan, Den vita lejoninnan. Oj, vad jag plöjde. Minns att jag tyckte att de var otroligt spännande och bra. Minns även var och när jag läste min första, Mannen som log. Det var i Spanien, på träningsläger och jag var sjuk. Hög feber och en jättebehov av att få fortsätta läsa. Härligt! Blir lite sugen på att läsa om någon av dem för att se om jag än idag skulle tycka lika mycket om dem eller om min smak har förändrats med åren och antalet lästa böcker? Vi får se hur det blir med det.

I Den orolige mannen får Linda, Kurts dotter barn med en finansman. Dennes föräldrar försvinner och Wallander försöker ta reda på vad som har hänt dem. Sökandet leder honom till det kalla kriget och Sveriges relation till framförallt vår stora granne i öst.

Genast känner jag igen mig i min vilja att forcera. Framåt och snabbt. Jag tror att det i mångt och mycket beror på Mankells sätt att skriva. Det är inte så att det är våldsamt spännande till en början. Istället tror jag att det handlar om att han byter miljöer förhållandevis fort. Han fastnar inte i en massa beskrivningar utan ger intrycket av att vilja ta sig framåt för att komma till kärnan i boken. Luddig beskrivning men jag kan tyvärr inte uttrycka det på ett vettigare sätt.

Spänningen ligger på en ok nivå boken igenom. Förutom den är det två områden som gör boken bra. Nummer ett är det kalla kriget. Jag tycker att det är oerhört intressant och kanske extra aktuellt med tanke på hur politiken ser ut i Sverige idag. Är Ryssland ett hot? Hur stort och vad kan vi göra åt saken? Min uppfattning är att det är en löjeväckande tanke att kasta in pengar i ett försvar som inte har möjlighet att stå emot mycket mer än småsten. Dessutom är jag naiv nog och tror inte på att vi är utsatta för någon som helst fara.

Den andra saken som är intressant är att Mankell lägger stor vikt vid Wallanders ålder. Hur han ser tillbaka på det som har varit och framförallt hur han ser på sin framtid. Hur mycket är ens hälsa värd? Själv är han diabetiker och drabbas av tillfälliga minnesförluster med jämna mellanrum. Läskigt! Vilken kvalité vill man ha på sitt liv efter de 60? Planer, sysselsättning och värderingar?

Det här är frågor som jag själv faktiskt har funderat en hel del kring. Jag tror att det till stor del beror på att mina föräldrar, svärföräldrar och en del kollegor, kort och gott människor i min närhet, är i den åldern. När jag ser på dem så väcks onekligen en hel del tankar och åsikter. Det är som vanligt lätt att kritisera men jag tror att det är viktigt att försöka sig på att förstå deras situation. Att plötsligt få en massa tid till sig själv, gå ner i tempo och umgänge påverkar en. Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men nöjer mig med att konstatera att det jag för egen del hittills har kommit fram till är följande:

- Hälsan är nyckeln.
- Sysselsättning likaså.
- Umgänget med många olika åldergrupper.
- Vara öppen och inte stänga in sig i gnäll och det var bättre förr mentaliteten.

Jag ser faktiskt fram emot att en dag bli pensionär ( ca 30 år kvar :). Har en hel del tankar och planer för hur jag skulle vilja ha det. Å andra sidan har jag en hel del tankar och idéer om den närmaste framtiden också och utmaningen är väl ändå i första hand att leva i nuet. Det måste vara det viktigaste! Fånga alla härliga ögonblick med barnen. Ha vett att njuta av dem här och nu. För glömmer, det gör vi och lycka är en färskvara det är inget man kan längta tillbaka till eller hoppas på i framtiden. Men planer kan vara gott att ha.


söndag 2 november 2014

Göteborgsklassikern 2014 avklarad

I och med Finalloppet i lördags är Göteborgsklassikern avklarad.


Undrar när jag senast fick ett diplom?


Total tid 2h 45 min och 25 sek.

Det där med tider är alltid lite roligt. Nu tror jag inte att jag kommer att göra om detta, men man vet ju aldrig. Tider är till för att slås men det måste ju inte vara jag som gör det. Vad roligt det vore om mina grabbar när tiden är inne skulle få för sig att försöka slå farsan.

Och nej, jag hoppas inte att de klarar det :)

Avskyr hyckleriet i media när gamla idrottsmän- och kvinnor menar att det är så roligt när deras gamla rekord slås. Finns det någon som på allvar tror att de tycker så?

Inte jag i alla fall. Klart man vill vara bäst, så länge som möjligt...

Tänk om grabbarna och jag en dag tillsammans kunde genomföra olika tävlingar. Det vore roligt.

lördag 1 november 2014

Finalloppet 2014

Jag har ökat min löpdos ganska rejält och till min glädje har jag inte känt av några egentliga problem. Orken har funnits och musklerna har inte sagt ifrån. Däremot har mina knän spökat lite de senaste veckorna. Det har varit lite märkligt eftersom jag vissa pass inte har känt något alls medan jag andra tydligt har märkt av problemet. Det har varit vid långpassen som det har märkts av allra tydligast. Är det så att ligament och annat inte riktigt har hängt med? Har det med skoval att göra? (använder ett par med lite mer dämpning vid långpassen). Ett annat löpsteg?

Hursomhelst gjorde mina knän, en förkylning och en renovering hemma att jag efter söndagens långpass vilade helt och hållet inför dagens Finallopp. Kändes märkligt men samtidigt skönt att ha så många skäl till att inte träna.

Fastande mage, två koppar kaffe och så hopp upp på cykeln för en lugn färd till Skatås. Starttiden var satt till 1120. 10 km skulle avverkas och jag kände mig ytterst osäker på hur det skulle gå. Knäna var jag inte orolig för men frågan var hur mycket förkylningen skulle påverka. Vid ett friskt tillstånd hade jag haft under 40 minuter som mål men nu kände jag att det kunde vara dumt. Samtidigt vore det vansinne att inte försöka. Så fungerar jag...

I början av loppet letade jag efter någon att hålla tempo med. Fick dock aldrig kontakt med någon speciell. Hamnade i ingenmansland lite för ofta. Jag flåsade på ganska ordentligt men det var ju inte annat att vänta om jag skulle klara 40 minuter. Efter cirka tre kilometer smög sig de negativa tankarna på. Du är och har varit förkyld - det är jobbigt!!!

Jag kan inte säga hur mycket det egentligen påverkade mig fysiskt men mentalt var det jobbigt. Jag hade en ursäkt, en ursäkt för att det var jobbigt och därmed ett legitimt skäl till en eventuell sämre tid. Aldrig tidigare har jag fått brottas så stor del av ett lopp med så många negativa tankar. Pust! I princip hela loppet var av den här jobbiga karaktären. Således sprang jag omkring och var missnöjd. Jag tappade i backarna.... Fan! Det gör jag ju aldrig. Är det något jag normalt gör så är det att spöa mina konkurrenter i just backarna. Men inte idag. Idag kändes det vid ett flertal tillfällen som om jag trampade i luften och min löpning kändes ryckig. Ibland fart ibland stiltje. Mina lår var inte mina vänner idag. Med några hundra meter kvar försökte jag pinna på lite. Det gick väl sådär. Målgången var en befrielse och tiden förvånande. Lite drygt 40 minuter...

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska reagera på det. Tidsmässigt måste jag vara nöjd även om jag med bara några sekunder hade kunnat komma under 40. Upplevelsen var inte roligt och med ett öga på pulsklockan i efterhand förstår jag varför. Snittpulsen var ungefär tio slag högre än vad jag någonsin har haft förut och det är inte direkt att jag har finlirat tidigare.

Jag vill inte skylla på förkylningen men visst blir jag nyfiken på hur det hade känt och vad det hade blivit för tid om jag hade varit helt kurant.


lördag 25 oktober 2014

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell


Eftersom händelserna i böckerna inte följer någon kronologisk ordning tycker jag att det är svårt så här i efterhand att skilja dem åt. Det blir istället vad som sätter sig i huvudet på mig efter varje del som blir det bestående.

Den här tredje boken lyssnade jag på och det går inte att säga annat än att det är underbart att få den uppläst av Gardell själv. Det känns äkta och så blir det faktiskt som om boken får en annan karaktär. Han förställer rösten i olika dialekter och varje gång Paul uttalar sig får boken en humoristisk dimension som inte fanns när jag själv läste. Applåder Jonas!!!!

Den avslutande begravningen är härlig och den inledande väldigt gripande.

Det mitt huvud gick igång mest på under "läsningens" gång var en speciell detalj. När Rasmus dör och hans begravning ska planeras av hans föräldrar och Benjamin är det omöjligt att inte bli kraftigt berörd. Där finns en orättvisa som är svår att beskriva. Jag vill inte gå in i den i detalj men grunden har att göra med vad folk tänker och tycker om oss. "Vad ska folk säga" och "vad ska folk tycka"? Tänk vad det styr oss. Varför är det så viktigt för oss vad andra människor ska tycka?

Vi är alla påverkade av det. Olika mycket men det finns förmodligen inte en enda människa som inte har tänkt dessa tankar. Egentligen borde vi enbart styras av vårt eget samvete och gå den väg vi vill. Men allt för många gånger styrs vi av det där andra. Varför? Givetvis vill vi vara till lags, vi vill vara omtyckta. Detta är väl egentligen inte fel men det får inte heller begränsa oss. Så länge jag kan gå med ett högt buret huvud så borde det räcka. Jag inbillar mig att jag har blivit bättre på detta men jag är övertygad om att det går att bli ännu bättre.

Det jag tänker på mest är mina egna grabbar. Att de ska våga gå sina egna vägar. Att de inte ska tänka vad andra tycker och tänker. Att de ska ha en trygghet att stå på. En trygghet där de vågar vara sig själva och inte går in i roller för att anpassa sig till andra. Och det är, vågar jag påstå, böckernas huvudsakliga budskap. Att våga vara sig själv.

En kollega sa för några veckor sedan att Torka aldrig tårar borde bli obligatorisk läsning i skolan. Jag vet inte om jag håller med, men viktig är den. Viktig för den personliga utvecklingen för min generation och kanske framförallt för den äldre generationen.

onsdag 22 oktober 2014

Svarta Madonnan


Jag hittade den här novellsamlingen på jobbet för en tid sedan och blev lite nyfiken. De flesta av de få novellsamlingar jag hittills har stött på har varit bra och därför hade jag lite förhoppningar. Ännu intressantare blev det när jag såg att novellerna var författade av kändisar som exempelvis Virginia Wolf, Ernest Hemingway, Doris Lessing och Alexander Solsjenitsyn.

Tidigt kände jag att jag saknade ett gemensamt tema för samlingen. Det finns verkligen ingenting i innehållet som förenar. Och ja, en del av dem är bra, en del är mindre bra och en del minns jag knappt. Tillslut funderar jag på om det är någon idé att fortsätta och kommer fram till att jag egentligen inte får ut någonting av läsningen. Således var det bara att packa ihop och leta efter nya världar och äventyr någon annanstans.

måndag 20 oktober 2014

Zinedine Zidane

Vissa händelser måste förevigas och detta innan tiden förändrar alldeles för mycket av vad som faktiskt ägde rum. Det här är ett sådant tillfälle.

I maj 2010 hade vi förmånen att få semestra i Nice under en veckas tid. En underbar vecka med fantastiskt boende, sol och trevliga utflykter. Men det som har fastnat allra starkast är det som hände på flygplatsen på väg hem. 2010 var min yngste son 1 år och min äldste 3. Det betydde en liten som satt i vagn en del och en större som behövde aktiveras. Jag tog med mig den äldre för en liten upptäcktsfärd på den stooora flygplatsen. Mycket folk, en del bilar och lite roliga rullband här och var.

Efter ett tag var vi tvungna att vila oss lite innan vi skulle tillbaka till resten av familjen. Redo att gå tillbaka märker jag att en flock människor närmar sig. Det var inte stökigt men det var inte heller organiserat. Min tanke var att det såg ut som om en svärm med flugor närmade sig. I mitten av den här svärmen ser jag två människor jag mycket väl känner igen, Zinedine Zidane och Christian Karembeu. Två före detta franska landslagsmän i fotboll varav den ene under en längre period utan tvekan var en av de bästa.

Min spontana reaktion var att sälla mig till pöbeln men någon form av medkänsla fick mig att låta bli. Jag tänkte att herrarna förmodligen helst av allt ville vara ifred och att jag inte behövde bidra till deras obekväma situation. För obekväm var den. Det rådde det ingen tvekan om. Det syntes så otroligt tydligt i kroppsspråket.

Svärmen passerade och när den hade lämnat oss insåg jag att jag mer och mer ångrade mitt fånigt korrekta tilltag. Det var inte att gråta över. Ytterligare några minuter passerade innan vi masade oss iväg för att förenas med de våra. Precis när vi börjar förflytta oss ser jag Zidane komma emot oss, ensam. Han har tydligen skakat av sig både Karembeu och svärmen. Vilken chans! Nu var det inte läge att fega ur.

Han närmar sig och jag får ur mig:

- Excuse me Mr Zidane, could I please take a photo of you and my son?

Full av entusiasm nickar han glatt på huvud och tycker att det är en fantastiskt bra idé (skojar).

Hur som helst så stannar, till min glädje, faktiskt människan och jag placerar snabbt som attan min unge framför legendaren, halar upp kameran ur höger byxficka, sätter igång den och hör:

- Jag vill inte....

Jag tittar upp och får se min förstfödde fly från platsen. Paff och tillfälligt mållös får jag ögonkontakt med Zidane. Det är som om han frågar mig: "Jaha! Vad gör vi nu?

- Thank you anyway, eller något liknande får jag ur mig innan jag sätter fart efter den lille rymlingen.

Beviset för den här händelsen finns inte. Det som finns är ett tomt utrymme i fotoalbumet där kortet skulle ha suttit och mina minnen som jag härmed förevigat :)






lördag 18 oktober 2014

Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell


Bok nummer två om det homosexuella kompisgänget i Stockholm fortsätter. Ett par av dem börjar insjukna och man får följa hur de får beskedet och hur de reagerar. Att det finns en kärlek och samhörighet råder det ingen tvekan om. De sexuella utsvävningarna får inte lika mycket utrymme som i den första boken men de finns fortfarande och det får mig att fundera än mer på vad det är Gardell vill ha sagt. I alla sociala rum brukar man prata om sändare och mottagare. Jag hade en liten diskussion med en kvinnlig kollega om bok nummer ett och det var tydligt att vi inte riktigt var överens. Därför försökte jag vara extra lyhörd och observant när jag läste bok nummer två och jag vill fortsatt hävda att jag är kritisk till vad det är Gardell vill förmedla.

Som jag ovan nämnt finns kärleken men jag menar att fokus till stor del ligger på det sexuella planet. Det knullas runt åt höger och vänster och ofta tycker jag att Gardell förmedlar akterna med allt annat än kärlek. Jag tycker att det nästan hela tiden är en form av förnedring och meningslöshet och bilden jag får av de homosexuella i boken är att de är väldigt sexuellt frigånde. Eller ska jag kalla det slampiga? Det verkar inte finnas någon tanke på att hålla sig till en partner och vara denne trogen. Är jag omodern? I min värld hör kärlek, trygghet och ärlighet ihop. Jag ska kunna känna en respekt för mig själv och min partner. Jag ska kunna lita på vårt förhållande och att jag är den ende oavsett om jag är homo- eller heterosexuell. Njae, jag har svårt för den delen av boken.

En annan del av boken får mig att fundera väldigt mycket. En del som blir väldigt tydlig i bok två är relationen och kärleken mellan föräldrar och barn. Jag vill som förälder ge mina barn det allra bästa och givetvis vill jag rikta dem i rätt riktning. Problemet är att den strävan kan i sin egen välmening bli något negativt. Föräldrars förhoppningar och förväntningar kan lika gärna ha en kvävande effekt. Alla är vi en produkt av det samhälle vi har vuxit upp i och lever i och givetvis finns det risk för en kollision. Detta tycker jag Gardell fångar otroligt bra och jag kommer vid ett flertal tillfällen på mig själv med att tänka på mina egna underbara killar. Hur mycket styr jag dem? Vad vill de? Vad vill jag? Hur skulle jag reagera om någon av dem skulle visa sig vara homosexuell? Finns det något annat som för mig är helt otänkbart och förbjudet men som inte kommer att vara det för nästa generation?

Boken handlar en hel del om just detta. Jag ser inte Benjamins och Rasmus föräldrar som onda. Men givetvis är det en chock för dem att deras barn visar sig vara homosexuella. Hur skulle de kunna reagera på något annat sätt? De var själva uppvuxna i en tid då det verkligen ansågs vara ett sjukligt och abnormt beteende eller tillstånd.

Vägleda men inte kväva.....

Detta får mig att tänka på några rader. Några viktiga rader.

Ikaros
När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag skräckbilder tydligast av allt. Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mig, är dom minnen som hårdast sitter fast.

För som barn tar man kärleken för given. Allting annat är emot en natur, i den stund man tar steget ut i livet, är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar, ut den riktning dom tycker man ska ta, alla drömmar dom själva har förvägrats, vill dom förverkliga genom sina barn.

Är man lydig belönas man och hyllas, revolterar man mister man allt, ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säga till någon annan hur lyckan ser ut? Vem kan säga vad någon annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån, låt dina växter få leva där dom trivs, lås inte in dina plantor i ett drivhus, låt dom få slippa ett onaturligt liv.

Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt, vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.

Björn Afzelius


tisdag 14 oktober 2014

Röd måne av Elisabet Nemert


Den läkekunniga Ingrid stöter på ett spädbarn mitt i ute skogen och väljer att ta med den lilla flickan hem. Tack vare detta överlever barnet men blir  i det skrockfulla Sverige på 1600-talet illa sedd i socknen. Indra lär sig sin fostermors kunskaper och har dessutom några egna speciella egenskaper vilket gör att hon tidigt hjälper till med att hela folk.

Girighet leder till att Indras tillvaro rasar samman när hon är i 7 års åldern. Hennes fostermor Ingrid blir anklagad för att vara häxa. En anklagelse som blir svår att värja sig emot. Detta leder så småningom till att Indra får fly till Stockholm där hon fortsätter med sin livsuppgift, att hela och hjälpa.

Sverige på 1600-talet. Stormaktstiden. Förutom att följa Indras liv får jag som läsare också en gedigen historielektion. Med ett leende kan jag bocka av den ena punkten efter den andra. Nemert har gjort ett grundligt jobb och jag leker med tanken att låta eleverna läsa den här boken som en del i undervisningen. Så gott som allt jag tar upp är ju med och de får det i ett spännande sammanhang.

En annan rolig detalj är att jag en bit in i boken kommer att tänka på att jag har läst något liknande. Boken påminner mig om Mor är ingen häxa av Olov Svedelid, en bok som jag läste eller om någon läste den för mig för cirka 25 år sedan. Häftigt!

Till en början är jag alltså mycket förtjust i boken. Förutom historiebiten är den spännande och gripande men tyvärr dalar det lite när jag i efterhand ska sammanfatta vad jag tycker. Jag tycker nämligen att det finns en del störande bitar som hindrar boken från att bli sådär riktigt, riktigt bra.
Jag har själv en son i 7 års åldern, en i mina ögon fantastiskt duktig sådan,  och därför blir det lite fånigt att höra om Indras extrema mognad. Det känns helt enkelt inte rimligt med hur en 7 åring beter sig. Kanske en trettonåring. Kanske! Hon har dessutom en helande förmåga och jag är lite tveksam till vad jag tycker om den. Jag tror inte boken hade blivit sämre om hon "bara" varit väldigt läkekunnig. En tredje sak är att hon tillsammans med ett flertal andra är extremt modern i sitt sätt att tänka. Nog för att man kan vara upplyst även på 1600-talet men ett flertal åsikter och handlingar känns väl mycket 2000-tal.

En annan sak som förvånade mig rejält var att det i boken byggs upp en förväntad konflikt mellan Indra och en högt stående adelsman. Adelsmannen blir förnärmad och hämnas på Indra. Hon i sin tur lyckas ganska snart ta sig ur problemet och sen är den tråden avslutad. Inte heller det kändes troligt. Med tanke på hur förnärmad adelsmannen blev kändes det otroligt orimligt att han bara skulle ge sig där och låta Indra komma undan så enkelt. Tråden borde ha fortsatt.

Slutligen funderar jag på det här med manliga och kvinnliga författare. Jag tror att jag till övervägande del läser böcker skrivna av manliga författare. Varför är det i så fall så? En sak att kolla upp!

Jag hoppas att mitt slutgiltiga problem inte har med manligt och kvinnligt att göra utan att det istället har med Elisabet Nemert att göra. För när hon om och om igen beskriver hur en av huvudkaraktärerna förälskar sig i Indra blir jag tillslut trött på det hela. Herre Gud! Jag fattar! Är en känsla jag vid flera tillfällen upplever när Nemert om och om igen ska beskriva den enorma kärlek han känner till Indra.

Nu inser jag att det mesta jag har skrivit är negativt och det är nästan så att jag i efterhand får omvärdera min åsikt. Samtidigt vet jag att boken engagerade och lockade mig. Ett gott betyg som jag inte får glömma. Nåja, allt har både en fram- och en baksida.

torsdag 9 oktober 2014

Rädsla - Främlingsfientlighet



Jag tror att vi alla djupt innerst inne är främlingsfientliga. Det är inget vi kommer ifrån. Det sitter i ryggmärgen och är en del av den överlevnadsstrategi som finns i oss sedan urminnes tider. Nytt kan vara farligt. Jag måste vara varsam och ta mig i akt oavsett om det gäller saker, idéer eller människor. Och då måste dessa inte vara från andra kulturer!!!! Jag måste i sakta mak bekanta mig med det nya. Först då kan jag avgöra om det är farligt eller inte. Först då behöver jag inte vara rädd längre.

I grunden tycker jag detta inte är så mycket att säga om men så fort vi inte vågar berika oss, ta reda på och bekanta oss med det okända, det nya, så lever vi farligt. Det är då rädslan inte släpper och det är då rädslan i vårt samhälle kan bli till ett stort problem. 

Jag tänker inte kommentera valet och Sverigedemokraterna. Det finns varken tid, lust eller utrymme till det. Men det jag här vill ventilera berör givetvis även valet. 

Det vi lär känna är vi inte rädda för. Det är till och med så att den vi känner inte längre är en invandrare i rasisters ögon. Jag har själv haft diskussioner med både vuxna och elever om invandrare. Personer som har varit avogt inställda till dem. Personer som hajar till när jag nämner, "då ogillar du mig med eller?" "Men det är inte samma sak" får jag höra då. Nej! Just det. Det är inte samma sak. För mig känner du ju.

Men vart är vi egentligen på väg? Varför är vi så rädda hela tiden? Hur stort ansvar har media? Hur stort ansvar har vi som individer? Folk verkar för tusan vara rädda för en sådan simpel sak som att hälsa. 

Grannar, föräldrar till barnens klass- och dagiskamrater, kollegor osv. Listan kan göras ganska lång. Varför hälsar vi inte på varandra? Vad är det som är så farligt med ett hej, en ögonkontakt, en nick eller något annat som kan tolkas som en hälsning? Och framförallt, vad ger det för signaler?

Ett exempel. Jag är mitt ute i skogen på en stig och springer. På avstånd ser jag en annan människa. En människa som jag delar en naturupplevelse med. Vi har någonting gemensamt. När vi kommer att mötas kommer vi även att kränka varandras trygghetszon. Ett avstånd som vi aldrig hade valt i en annan miljö. Det är ju en stig och den är självfallet smal. Jag närmar mig ett möte. Jag förbereder mig. Jag letar ögonkontakt. Den där lilla blicken som talar om att nu är det läge att hälsa på ett eller annat sätt.

Ibland blir det en hälsning men påfallande många gånger blir det inte det. Medmänniskan tittar bort eller till och med vänder sig om och jag springer förbi och undrar, varför?



Jag fick den här härliga bilden av en elev för ett tag sedan och jag tycker verkligen att den passar in i det här inlägget. Vi måste börja tänka och det långsiktigt. För vad är det vi bygger upp och till vilket pris? Och nu menar jag inte bara det där med att hälsa.

Sawa Bona - ”jag ser dig” – motsvarar vårat ”hej”

Sikhona – ”jag är här” – Inte förrän du ser mig finns jag! När du ser mig gör du att jag existerar.

”en människa är en människa tack vare andra människor”

Vi tar fram andra människors förmågor genom vår vilja att se vikten av ömsesidigt beroende.

Zulu folket

onsdag 8 oktober 2014

Torka aldrig tårar utan handskar - 1 Kärleken av Jonas Gardell


Är detta en bok som man måste tycka om? Är det vad som förväntas? Vad som anses politiskt korrekt?

Jag har ett bra tag velat läsa Torka aldrig tårar utan handskar och nu äntligen fått tummen ur. Rasmus och Benjamin, den ene från en liten håla i Värmland den andre ett Jehovas vittne från Stockholm. Boken skildrar framförallt deras liv och känslor från en del av barndomen och som vuxna. Deras utanförskap och brist på tillhörighet. Deras känsla av att inte passa in. Omgivningens reaktioner på att de inte är som andra. Människors okunskap och ondska. Detta hand i hand med en allmän historisk bild av hur samhället har sett på homosexualitet under 1970-talet och framåt.

Som vanligt är människans rädsla för det okända och annorlunda det som tar fram det värsta ur oss. Vi lever idag i ett samhälle som förväntas vara mer tolerant än tidigare. På sätt och vis är vi kanske det men ändå inte. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg.

Boken fångar. Jag rycks med i huvudkaraktärernas öden. Det är oerhört intressant att få läsa om hur "vi" resonerade kring homosexualitet tidigare. Det är lätt att bli engagerad i de orättvisor som de råkar ut för. Det är lätt att förstå deras behov av att känna sig som någon. Få en identitet. Träffa likasinnade.  

Ja, jag tycker att boken är bra men det är en sak som jag inte förstår eller kanske till och med ogillar. Bokens titel har ett tillägg, 1. Kärleken. Kärleken till vad är min fråga? Jag tycker nämligen att bilden Jonas Gardell ger framförallt är törsten att få ha sex. Det knullas runt åt höger och vänster och jag tycker det blir en konstig obalans. Det är så tydligt vad karaktärerna har för behov innan de som vuxna hamnar i Stockholm. Tillhörighet, trygghet och kärlek men när de väl hamnar där är det som att det enda fokus som finns är att få ha så mycket sex som möjligt. Jag får inte riktigt ihop det och jag har frågat mig själv om jag hade reagerat likadant om det hade varit heteroförhållanden det hade handlat om. Jag tror och hoppas det.

Jag ser nämligen mig själv som en öppen person. Vem folk älskar och hur är inte mina bekymmer. Vad folk gör i sänghalmen är inte heller det mina bekymmer oavsett läggning. Så länge båda trivs förstår jag inte varför andra ens ska bemöda sig med en åsikt.

Nu är det två böcker kvar så det är inte läge att klubba min bedömning ännu men jag är hittills inte övervägande positiv.


tisdag 7 oktober 2014

En helvetesrunda

Usch! Idag var det inte roligt. Kändes som om det mesta gick snett.

Jag kom hem igår kväll efter ett intervallpass med Solvikingarna och funderade på om jag skulle springa hem från jobbet följande dag. Normalt sett brukar jag cykla tisdagar men den här dagen hade jag möjlighet att komma ifrån lite tidigare och tänkte att jag lika gärna kunde passa på.

Ombytt och klar kände jag mig inte riktigt lika motiverad. Grått, blåsigt och lite sliten. Det har blivit väldigt många km på kort tid...

Planen var att springa terräng i princip hela vägen hem. Min tanke var att prova lite nya stigar nära jobbet för att senare haka på de gamla bekanta.

Efter ett fåtal km var jag nära att stuka ihjäl min vänstra fot. Det gick bra (ömmar bara lite i kväll) men jag hann bli rejält rädd. Kort därefter stöter jag till min högra stortå mot en sten och blir nog egentligen mest förbannad på mig själv. Ont gjorde det men jag undrade mest vad tusan det var jag sysslade med.  De nya stigarna var lika svårlöpta som de vanliga nära jobbet. Efter ca 7 km börjar jag känna igen mig men kan inte riktigt placera var jag är. Snart nog springer jag över den där spången där man får passa sig för att inte få blöta fötter. Då slår det mig att jag bara är någon km ifrån jobbet.

Grrrr!! Vad göra nu. En liten tanke smög sig på att springa tillbaka till jobbet och åka hem med gumman. Det skulle dock bli långt ifrån de antal km jag hade tänkt mig. Istället lunkade jag på framåt och hade för avsikt att ta mig ur skogen för att springa asfalt hem. Snabbare och enklare. Problemet var att min tanke om att ta mig ut till asfalten gick åt pipan. Efter 10 löpta km insåg jag att jag återigen var tillbaka på ruta ett. Frustrationen kände inga gränser och jag kom på mig själv med att stå mitt ute i skogen och bara skrika.

Återigen lockade det att springa tillbaka till jobbet men jag var så innerligt förbannad på mig själv att jag kände att jag inte var värd annat än att på egen hand ta mig hem. Någonstans i den här vevan upptäckte jag att mitt vattenbälte var en flaska kort. När hade jag tappat den? Suck!

När jag äntligen kom ut till asfalten räknade jag ut att istället för en tur på ca 21 km skulle det bli en närmare de 30. Det var verkligen inget jag var upplagd för, framförallt inte med en gedigen vind i ansiktet.

Det blev ett mentalt pass idag. Ett pass som är nog så viktigt men absolut inte roligt. Återigen är jag fascinerad över hur kroppen känner sig. Nu några timmar senare är jag givetvis trött men inte mer. Inga muskler som säger ifrån och det är det som är det viktiga.

Målet är att normalisera. Vänja både kropp och knopp på fler antal km och förhoppningsvis är det så att jag närmar mig.

måndag 6 oktober 2014

Från runkeeper till klocka



Jag har nu i ett antal år tagit hjälp av runkeeper för att bokföra min träning. Ett fantastiskt redskap som både engagerar och motiverar. Från början var det så spännande att kunna se var i skogen jag hade varit. Så småningom blev det även roligt med alla siffror. Hur långt, hur fort och hur ofta?

Efter hand har jag dock känt av vissa begränsningar. Inte med runkeeper i sig, den kommer jag fortsätta använda som en träningsdagbok, utan med telefonen. Dessa begränsningar har fått mig att spana in på det här med puls/GPSklocka. Här finns flera fördelar som telefonen inte kan matcha men tyvärr även vissa nackdelar:

Fördelar
- Vattentät - Jag behöver inte oroa mig för regn och jag kan simma med den. Viktigt med tanke på          mina kommande triathlontankar.
- Avsevärt längre batteritid - otroligt viktigt eftersom jag vill att mina längre turer ska registreras.         Något jag har insett inte kommer att kunna ske med telefonen.
- Bekvämare - Telefonen skumpandes i en ficka eller fastsatt på armen är klart sämre än en klocka på   handleden.
- Utomlandsanvändarvänlig - kostar inte skjortan att registrera en tur när man är iväg.
- Oändliga träningsverktyg som innefattar puls, intervaller och mycket mycket mer. Jag kommer nog   inte att använda mig av hälften. 


Nackdelar
- Ingen musik eller ljudbok - Visserligen något jag använder mig av allt mer sällan.
- Ingen kamera.
- Ingen möjlighet att kontakta någon vid en eventuell skada/olycka mitt ute i skogen. Förutsatt att        täckning finns.

Fördelarna överväger klart nackdelarna och därför har jag tänkt mig att en klocka skulle kunna bli en fin julklapp. Föra veckan tog jag mig till Naturkompaniet för att prata lite med dem och för att prova. Ville känna hur stor och klumpig den verkade. Givetvis reades den ut och jag inhandlade.

Tomten kom tidigt i år... 

lördag 4 oktober 2014

63,5 km på två dagar

Men först. Naturen är magiskt vacker så här års...


                                                                                                                                                    
Mängden löpta km i veckan måste upp. Det finns olika tillvägagångssätt och den här veckan tänkte
jag prova på något jag aldrig gjort förut. Två långlopp på två dagar. Tidigare har mina vader alltid 
behövt vila efter ett långlopp men det senaste har jag känt att de utan tvekan har blivit starkare. Därför kände jag att det var läge att prova. 

I fredags sprang jag hem från jobbet 21 km i terräng. Första 10 i väldigt svårlöpt terräng och de resterande 10 i lite enklare terräng. Det kändes tyngre en vad jag hade tänkt mig. 

Idag var det dags för löpning med Solvikingarna igen. Eftersom tempot på lördagar är väldigt lugnt var min plan att även springa dit och hem. Tidigare har vi lördagar sprungit på ganska små stigar så jag räknade med att jag skulle hamna på cirka 35 km idag. Jag packade därför med mig en banan, russin och ett litet paket salt från en kritiserad hamburgerkedja som jag själv har jobbat på. 

Mitt mål är att jag ska komma dithän att löpningen enbart ska bli en energifråga. Det vill säga att min kropp är så tränad att det bara ska handla om att stoppa i mig energi för att klara av de km jag har tänkt mig. Och rätt sorts energi ska förutom att det ger mig bränsle accepteras av min mage samt vara av naturlig art. Kemisk hokus pokus med en innehållsförteckning som ingen vettig människa begriper vill jag inte ha i min kropp.

Salt och russin har jag provat på förut men bananen var ett nytt experiment. Efter 22 km var det tungt. Saltet och russin en trycktes in och gav mig en märkbar skjuts. Magen nöjd. Efter cirka 31 kilometer var vi tillbaka i klubbstugan. Mitt vatten hade tagit slut sedan ett bara kilometer så jag var i stort behov av vätska. Två muggar apelsinsaft, påfyllning av vätskebälte och så iväg hemåt. Nu var det trögt igen och bananen i handen lockade. Jag visste att jag hade en hel del backar framför mig och tänkte att det kunde vara läge att äta upp den gåendes upp för dem. Återigen en påfallande energikick och magen blev inte arg den heller.  

Med cirka 2 kilometer kvar insåg jag att jag skulle komma hem på precis under 42 km. Det gick inte för sig så jag tog en liten omväg för att ta mig över de magiska 42 för blott andra gången i mitt liv.

64,5 km på två dagar. Kroppen är trött men mår bra. Fantastiskt! Detta trodde jag inte om mig själv för ett antal år sedan. Otroligt vad man kan träna och vänja kroppen vid. Ska bli spännande att se hur den mår i morgon.

tisdag 30 september 2014

Jakten av Simon Scarrow


Berättelsen om Macro och Cato fortsätter. General Aulus Plautius familj råkar ut för ett skeppsbrott och hamnar i druidernas klor. Macro och Cato får i uppdrag att försöka finna och eventuellt även rädda dem.

I första halvan av boken är det en del slag och det känns lite slentrian. Slagen i sig är inget som fångar mig jättemycket. Den här delen av boken är ok men inte så mycket mer. Det är när Macro och Cato åtar sig uppdraget att försöka rädda generalens familj som boken lever upp. Den antar en annan nyans och skiljer sig därmed från de tidigare böckerna. En utveckling som gör att betyget för hela bokserien i mina ögon höjs. Den får helt enkelt en dimension till. Annars är alltid min rädsla inför en ny del att det finns en risk för att det blir " same, same but different". Men inte här inte. En annan mycket positiv egenskap boken har är att den är väldigt oförutsägbar. Det var påfallande ofta som jag trodde mig veta vad som skulle hända med kom att förstå att författaren hade tänkt sig något annat.

Samspelet mellan de två huvudfigurerna är roande och vänskaplig och mina känslor för dem stärks. Deras öden blir viktigare för mig och det om något är ett gott betyg. En annan skillnad gentemot de föregående två böckerna är att det är ännu mer fokus på Cato i den här boken. Mer av hans tankar och känslor. Det finns egentligen inte så mycket att säga om det. Boken blir varken bättre eller sämre. Mer ett konstaterande.

Återigen är det kul och intressant att få ta del av en berättelse i en historisk miljö och alltid lika intressant med författarens historiska kommentarer i slutet av boken. Jag hoppas innerligt att bokserien kommer att fortsätta på det inslagna spåret. Är lite orolig eftersom den är i så många delar och då känns det som om risken är större att den tappar. Men den finns ingen anledning att måla fan på väggen i onödan. Scarrow har gjort det himla bra hittills. Varför skulle då inte fortsättningen var det också?

måndag 29 september 2014

Utvärdering av den senaste månadens träning




I lördags stod en längre tur på programmet. Det blev 18 km. Vackert men fruktansvärt tungt. Det var trevligt med en ny miljö på ostkusten men förmodligen gjorde veckans alla kilometer att just den här turen, och det faktum att det var asfalt rakt igenom, blev allt annat än lustfylld. Försökte se det som framförallt en mental träning eftersom de sista milen på BUM till våren knappast heller kommer vara speciellt lustfyllda.  

Runkeeper är ett fantastiskt träningsverktyg. En dagbok som sporrar och hjälper till. Mitt mål har varit att få upp antalet kilometer och jag har i år legat på ca 90 kilometers löpning per månad. Hittills i september ligger jag på 169 km. En klar ökning som jag för närvarande känner mig bekväm med. För ett tag sedan var mitt mål att löpa ett långlopp i månaden men nu har jag börjat tänka om. Jag ska försöka vänja kroppen vid fler antal km och successivt öka belastning. Till exempel genom att springa två längre rundor två dagar i följd. Jag tycker mig redan börja ana att mina vader inte längre blir så trötta som tidigare och att de återhämtar sig snabbare. Ökningen måste ske gradvis och jag får inte bli korkad i min ambition.

Återigen blir jag fascinerad av hur kroppen är funtad. 18 km på fastande mage, en kaffe och sedan var jag reda för nästa "pass". Den nya kajaken skulle testas så jag och grabbarna gav oss iväg på en tur. 



Det blev 5 km och förutom att kroppen paddlade på utan problem var det återigen en härlig känsla att få vara ute på vattnet. Den här gången med glatt sällskap dessutom. 

onsdag 24 september 2014

Löpning i grupp


Fördelar, fördelar och åter fördelar med att springa i grupp. Gemenskapen och den sociala biten är inte att förringa men det som slår mig mest är skillnaden i hur mycket jag pressar mig. Om jag ska ut och köra intervaller själv så finns det framförallt två problem. De äger först och främst inte rum speciellt ofta eftersom det i min värld är så ångestladdat. Nummer två är att jag är övertygad om att jag i grupp pressar mig så mycket mer än om jag hade utfört löpningen själv. Att jaga någon eller att känna flåset i nacken har en enorm betydelse för mig. Tillfredsställelsen när jag "vinner" över någon av de andra är stor. Knäcka motståndaren i backen för att sedan dryga ut avståndet fram till mål. Men även målsättningen att hänga på de där snabba.

Ångesten finns fortfarande kvar men det blir en variation och en ovetskap som är betydelsefull. Det ska bli intressant att se vart det här leder. Hur kommer det att utveckla mig?

Det kommer att bli fler intervaller än tidigare och bara det kommer att ha effekt. Lägg därtill att jag förmodligen pressar mig lite mer vid alla dessa tillfällen än om jag hade gjort det själv.

Slutligen är det värt ångesten eftersom tillfredsställelsen är så stor efteråt. Som jag tidigare nämnt: Det är härligt att känna sig stark.

måndag 22 september 2014

Astrid Lindgren - så mycket mer...


Astrid Lindgren. Jag skulle vilja skriva en hyllning till just dig. Jag skulle vilja träffa dig och personligen framföra min hyllning. Jag skulle vilja...

Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Pippi, Karlsson och allt vad de nu heter. En kulturskatt utan dess like som en enda människa ligger bakom. Jag har tidigare hört andra människors tacksamhet över Astrid Lindgrens verk och jag vill nu sälla mig till den skaran. Tack till exempel, för att du har gett livet efter döden ett ansikte.

Min fru och jag har i princip sedan dag ett lagt stort fokus vid böcker och ljudböcker åt våra barn. Ja, vi har försakat datorn och TV-n och ja, det har kostat i tid och ja, det har gett oss fantastiska ögonblick och tid med våra barn. Tid som vi båda tror är så otroligt viktig. Det blir vår familjestund tillsammans och samtidigt leder det till att vi berikar våra barn och nu börjar vi se frukterna av detta.

För när den äldste som är sju år plötsligt fullständigt uppslukad sitter och själv läser cirka 40 sidor av Bröderna Lejonhjärta för att han bara måste, så värmer det på ett obeskrivligt sätt. Det är som om hela själen ler. Han läser inte av tvång utan av lust och det han läser är av högsta kvalité.

Jag vill jämföra lite med Harry Potter, en bok som är hans absoluta favorit. Jag håller med om att den är väldigt bra, men den går ändå inte att jämföra med Astrid Lingrens böcker. Fantasin och spänningen i all ära men när vi läser om konflikten mellan Ronja och Mattis i Ronja Rövardotter så vill jag påstå att det ger så mycket för hans personliga och emotionella utveckling. En dimension Harry Potter aldrig är i närheten av. En dimension Astrid så ofta har. För lite senare är det Skalle Per som dör och han gör det med både humor och tårar. Hur bemöter man det? Hur hanterar en sjuåring det? Jo! Han brister ut i gråt och förvånas eftersom han precis skrattade. Femåringen brister ut "precis som du pappa när du läste Ove"...

Jag tror på känslor och empati. Jag tror att det är viktigt att prata om dem och våga visa dem. Jag tror att det är bra att barnen få se sin mamma och pappa i tårar när vi läser tillsammans. Sen är det förbannat svårt att läsa högt samtidigt som tårarna kommer. Men jag får väl träna på det.

En bok kan vara bra på så många olika sätt och Astrid Lingren får med så många av dessa. Kanske framförallt de där betydelsefulla som etsar sig kvar och som inte bara handlar om njutning för stunden i form av humor och spänning utan så mycket mer.

Astrid Lindgren - så mycket mer...

onsdag 17 september 2014

Kanada av Richard Ford


Familjen Parsons är en udda familj som på grund av faderns jobb reser runt en del och aldrig riktigt slår rot. Ekonomin är inte helt stabil och inte pappans omdöme heller. Detta gör att han försätter sig i skuld och får den briljanta idéen att lösa trångmålet med ett bankrån. Ett misslyckat sådant som får honom och hans fru att hamna i fängelse.

Boken berättas ur den tonårige pojken Dells perspektiv. Han är i berättandets stund i övre medelåldern och ser tillbaka på de händelser som kom att påverka hans liv så starkt.

Inledningen av boken är mycket bra. Den fångar tag direkt eftersom jag som läsare med en gång får veta att det bland annat kommer att ske ett misslyckat bankrån samt mord. Beskrivningarna är tydliga och bra utan att vara omständliga. Mina förväntningar stiger först och grusas sedan en bit in i boken.

De faktiska händelserna i boken är så få att boken om man utgår i från dem hade kunnat begränsas till max 50 sidor. Majoriteten av boken handlar således om Dells uppfattning om allt runt omkring honom. Hans syn på föräldrarna, systern och händelser (eller till och med "ickehändelser") runt omkring honom. Och jag slås av tanken att det är en förbannat djup tonåring jag har att göra med. Jag kan inte säga att det är helt ointressant men det blir alldeles för långrandigt för att boken ska nå några högre höjder. Samtidigt får den mig att fundera en del vilket någonstans är ett kvitto på en viss kvalité. Hur påverkar vi varandra egentligen? Föräldrarollen! Hur enormt viktig är inte den?

Hur påverkar vi egentligen våra barn? Medvetet och omedvetet?

Jag ångrar inte att jag har läst boken men det är tveksamt om jag skulle rekommendera den.

tisdag 16 september 2014

Morgonlöpning till jobbet

Jag anstränger mig för att få fler kilometrar i kroppen. Inser att det är av största vikt för att jag ska kunna lösa de 87 kilometrarna till våren.

Tisdagar är vanligtvis min cykeldag till och från jobbet men härom dagen upptäckte jag en ovälkommen punktering. Min första reaktion var givetvis att byta slang men när jag såg hur slitet däcket var kom jag på andra tankar.

Eftersom jag inte ville att min cykeldag skulle bli en vilodag hoppade jag i löparskorna och begav mig i morse iväg för att ta mig de drygt 20 kilometrarna till jobbet. Ganska tidigt började jag känna en viss ånger och funderade på vad det var jag sysslade med egentligen. Det tog dock inte många kilometrar förrän jag kom in i ett behagligt tempo. Kroppen kändes fräsch och jag började se fram emot att avverka sträckan. Stora delar asfalt gjorde att låren tog lite stryk men utöver det blev det en fantastiskt trevlig tur.

Det bästa är dock min känsla efteråt. På lunchen tog jag som vanligt med mig min kaffekopp ut för att sätta mig i solen. Jag känner att det är viktigt att passa på innan det stora mörkret infaller. Och när jag sitter där med solen i ansiktet inser jag att jag känner mig oförskämt pigg och stark. För några år sedan hade jag knappt kunnat röra mig efter en halvmara men nu var det som att jag bara skulle kunna knyta på mig skorna och bege mig hem igen. Något jag visserligen måste/ska göra en dag men jag tror att det får vänta till våren. Skynda långsamt!!!!!

Kroppen är, som jag tidigare skrivit, allt bra märklig. Den vänjer sig och anpassar sig förutsatt att man inte har för bråttom och är för påstridig. Och jag ska träna min, så att den klarar de utmaningar jag har bestämt mig för. Det är det verkligen värt. För oj vilken mental tillfredsställelse det är att vara stark och känna sig stark. Det och den totala balans och harmoni jag just ny känner är en kombination som enbart kan beskrivas som lycka.

En lycka som förutom ovan har den viktiga ingrediensen att ungarna hemma just nu är grymma. För är det något som kan sätta sig som mörka moln i sinnet så är det när umgänget med barnen inte fungerar (det där jobbiga med att uppfostra:)

I kväll blir det extra hårda kramar till de mina.

fredag 12 september 2014

Löpning - Harmoni

En tuff träningsvecka skulle avslutas med en löptur med brorsan. Vi började på asfalt och kroppen kändes rostig och trög. Efter ett antal kilometer kom vi in på bohusleden mellan Jonsered och Kåsjön.

Plötsligt hände något. Jag kände den där totala harmonin som kan komma över mig lite då och då under mina löpturer. Benen hade kraft, jag var omgiven av naturen med allt vad det innebär i form av ljud, lukt, underlag och känsla. Mina sinnen var enbart fokuserade på löpningen. Ingen telefon som lockade, ingen ljudbok, ingen musik och ingen som ville mig något. Harmoni!





En harmoni som ger mig så mycket kraft. Det blir som om själen laddar batterierna och känslan efteråt men framförallt under tiden var underbar.

Förmodligen spelade brorsans utveckling in i helheten. Tidigare har det gått klart långsammare när vi har varit ute i terräng. Den här gången sprang vi verkligen och det har betydelse, för man vill inte hålla igen när man hittar det där härliga flytet. Ett flyt som för övrigt kändes fullkomligt ologiskt med tanke på träningsmängden under veckan samt hur sliten jag har känt mig. Kroppen är allt bra märklig...

Nu ska jag unna mig två dagars vila sen är det dags att jaga kilometrar igen.