Träningssammanställning 2016

Det här året har fokus i tidsordning varit Göteborgsvarvet, (Vansbrosimmet), Ultravasan, Lidingöloppet och Vasaloppet 2017.

Inför Göteborgsvarvet var det mycket fart och tempo samt en del cykel. Vansbro var en liten parentes i den mening att jag inte anpassade träningen speciellt mycket inför den. Visst var jag och simmade några gånger men det var inte alls på samma nivå som inför en tävling i löpning.

Sommaren kommer jag aldrig att glömma. Aldrig förr har jag varit i närheten av att springa så mycket som då. När jag ser tillbaka på det har jag svårt att tro det. Undrar om jag någonsin kommer upp i samma längder igen? Efter Ultravasan drog jag i handbromsen och löpte ytterst lite för att vila upp mig inför Lidingöloppet. Den nya cykeln fick ta vid och värmas upp lite mer inför våren 2017 och Vätternrundan.  Från oktober och framåt har jag prioriterat rullskidandet. Har en hel del tankar och förhoppningar tidsmässigt med Vasaloppet i slutet på februari (öppet spår). Kul med ytterligare en träningsform. Dessutom en väldigt snäll sådan förutsatt att man undviker att bita asfalt. Nu får vädret och eventuell snö avgöra hur mycket mer rullande det blir. Givetvis hoppas jag på glid i naturen och inte i Skidome. Ett ypperligt ställe men inte någonstans där jag tänker lägga timma efter timma.

För tillfället ser kommande års mål att bli Vasaloppet, Vätternrundan och Tjörn triathlon (halnvironman). Det lutar åt att det framförallt kommer att bli ett cyklande år och därmed ett år som kommer att öka i totala antalet kilometer. Det svåra blir till en början att acceptera att det blir mindre löpning men det är nödvändigt med tanke på hur tävlingskalendern ser ut.


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7.

En officer och spion av Robert Harris

Georges Picquart förstår sakta men säkert att det är en hel del med rättegången mot Alfred Dreyfus som inte stämmer. Har landsförrädaren blivit föremål för en politisk komplott? Är han rent av helt oskyldig? I sitt grävande efter sanningen skapar han samtidigt en grop för sig själv. Många med höga ämbeten är inte intresserade av att någon sanning ska upptäckas och bli offentlig.

Genom författarens förord blir jag som läsare medveten om ambitionen att i den skönlitterära genren ge en så korrekt bild som möjligt av en verklig historisk händelse. Dreyfusaffären är något som jag länge har velat veta mer om men aldrig gjort något åt. För min del är det också det enda som håller mig kvar i boken under den första halvan. Det händer nämligen inte speciellt mycket och är varken spännande, fängslande eller roligt. Vetgirigheten höll mig kvar och tur var väl det. För den andra hälften av boken eller om det är den sista tredjedelen är riktigt bra. Då smäller det till och allt det där innan som bara var lite småintressant får plötsligt betydelse.

På sätt och vis blir alltså bokens svaghet även dess styrka. Jag hade aldrig orkat med den första halvan om det hade varit en uppdiktad bok men här är den nödvändig och acceptabel. Känslan av äkthet blir bestående och därmed höjs även min uppfattning om boken.

Den är tveklöst läsvärd men förmodligen bara för oss historiskt intresserade.

Puls och hälsa

Syftet med att träna kan vara väldigt olika. Alltifrån utseende till inre hälsa och mentalt välmående. För min del är det inte intressant att ha ett polerat och välputsat yttre. I min värld är det mentalt välmående och genuin riktig hälsa som är målet. Att vara vältränad är förmodligen lite slarvigt uttryckt. För vad menar man egentligen med det? Är man vältränad om man är välsvarvad? Om biceps och triceps syns tydligt och en och annan ådra lyser med sin närvaro?

Jag vill göra jämförelsen med en bil. Lacken kan vara vacker och välpolerad. Linjerna smäckra osv. Men hur går motorn? Hur går hjärtat? För visst måste det vara hjärtat som är det viktiga? Motorn som ska slå, som får mig att orka och må bra. Det är det som är hälsa.

Alltså måste grunden i ens träning innehålla puls eftersom det är det som tränar hjärtat. Att komplettera med styrketräning i olika former tror jag är vettigt men samtidigt är jag övertygad om att det inte får vara tvärtom eftersom det inte leder till hälsa. Jag har det senaste lekt lite med mitt pulsband och både fått en del tankar bekräftade samt blivit ganska förvånad över vissa resultat.

Det är alldeles tydligt att upplevelsen över hur jobbigt något är inte alls behöver innebära någon högre puls. Jag var på bodypump med min fru härom helgen. Skivstång och dunkadunka. Musklerna skrek och jag tyckte att det var skitjobbigt. Hur mycket det mentala påverkade min upplevda ansträngning vet jag inte men motivationen var inte på topp. Musklerna fick sitt men hur var det med hjärtat?

Snittpuls: 100.

100!!! Det är ju ingenting. Nedan något att jämföra med:

Ungefärlig snittpuls under lugna förhållanden:

Roddmaskin: 120
Längdskidåkning: 135
Löpning: 140
Cykling: 135
Promenad: 100

Hur många är det som lurar sig själva? Hur många väljer styrketräning och andra pulsmässigt bekvämare former som träning och tror sig bli "vältränade"? Ett omedvetet självbedrägeri som i bästa fall leder till ett vackert yttre men med en insida som önskar så mycket mer. Jag tror att det är ganska många. Jag tror dessutom att det är enkelt att hamna där eftersom många kanske är rädda för pulshöjande träning eftersom den i ett ganska långvarigt skede är jobbig med en tröskel som det tar ett tag att ta sig över. Styrketräningen däremot är enklare att bara avbryta när det tar emot och ändå kan du snabbt märka av en effekt. Det är inte mentalt lika jobbigt att avbryta en styrkeövning som att mitt i löpningen börja gå. Ett mycket hårdare bakslag....

Min promenad som genererade 100 i snittpuls var av det lugna slaget (ville helt enkelt inte bli svettig). Ändå ligger den på samma nivå som ett bodypumppass där jag sliter som ett djur. Om mitt resonemang stämmer är det alltså bra mer hälsosamt med en rask promenad och då enbart ur ett hjärtperspektiv. Den mentala skillnaden är förmodligen enormt mycket större. Jag vill påstå att naturen med dess färger, dofter och fågelkvitter ger bra mycket mer än gymmets inomhusmiljö.

Träningsupplägg, planering och variation

Vad blir det för sorts träning idag?

Många tidskrifter såsom Runners World har gärna med olika former av träningsprogram. Si och så ska du göra för att klara milen på under X eller halvmaran under Y osv.

Dessa program har aldrig lockat mig. Det har två orsaker. Dels skulle jag känna mig alldeles för bunden. En piska som leder och som inte ger förutsättningar för spontanitet, variation och glädje. För det andra skulle jag rent praktiskt inte klara av att genomföra det.

Jag har ett flertal olika mål med min träning. Det kan ha med antal mil i veckan att göra. Totalt eller i form av löpning. Många gånger styrs det av vad nästa tävling innebär. Träningen anpassas men är aldrig given. Till exempel ligger fokus just nu på Vasaloppet. Det betyder att jag har en grovplanering men att den anpassas otroligt mycket beroende på familjeschemat, jobbet och för all del vädret. Vissa dagar kan vara spikade åt en viss aktivitet men eftersom jag vill träna varje dag blir det ofta att jag kvällen innan får ändra om planen för dagen därpå. Löpningen tisdag morgon gick åt pipan eftersom det var luciafirande på lillgrabbens skola och då fick det istället bli en halvtimmas styrketräning.

Denna sistaminutenanpassning har jag sedan en tid tillbaka vant mig vid och även lärt mig att tycka om. Dessutom börjar jag mer och mer se det som en styrka. Min planering är kanske inte alltid den bästa och om det då en vecka blir mindre löpning och mer styrka så kanske det var meningen.

Huvudtanken jag har är att se vad det finns för möjligheter. Jobbet har sin klara struktur. Ibland ändras den och då gäller det att fundera över hur jag bäst tar tillvara på det. Likadant med familjeschemat. Ibland stängs vissa alternativ och ibland öppnas andra. Allt handlar om att anpassa sig och se möjligheterna.

Jag tror inte på vilodagar. Delvis för att min styrketräning mest innebär att rulla runt på en matta lite halvskönt köra lite bål och lyssna på bok eller pod. Trivsamt, behagligt och lite lagom svettigt. Samtidigt finns det vissa dagar där det helt enkelt inte går att knö in ett träningspass. Och då är det inte mer med det. Den extravilan kanske helt enkelt var meningen.

Denna variation har gjort att jag hittills aldrig har tröttnat på att träna och eftersom kontinuitet är kvalité så är det kanske det som har gjort att jag under en femårsperiod aldrig har varit skadad. I alla fall inte i den mening att jag har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll.

Visst har jag haft skavanker och känningar lite här och var. I viss mån har jag det hela tiden. Men trots allt så är det inget som har blivit allvarligt. Givetvis förutsätter jag att jag har haft en god portion tur men samtidigt är det självfallet inte hela sanningen. Oavsett vad som är höna och ägg är jag väldigt nöjd med mitt upplägg.

En rejäl variation som sällan är tvångsstyrd. Nu har jag till och med börjat spela fotboll igen. Oj, vad roligt det är.

Mannen och pojken av Tony Parsons

Harry lever ett bra liv som familjeförsörjare. Frun är hemma med barnet och livet är lyckligt. Av någon outgrundlig anledning förstör han detta genom att vara otrogen och plötsligt rämnar tillvaron. Frun reser bort och arbetarpappan får ändra om sitt liv till hemmapappa. Jobbet går inte lika bra och det där med barnuppfostran är något nytt.

Jag tycker att det här är en märklig bok. På sätt och vis tar den upp en hel del intressanta frågor. Förhållanden, barnuppfostran och värderingar. Och ändå inte. Boken känns ytlig. Det händer en hel del i den som borde generera engagemang och känslor men djupet saknas fullständigt. Jag är osäker på om det beror på att Parsons forcerar fram eller om det är för att han försöker skriva komiskt men jag fastnar hur som helst inte. Dessutom är jag kanske lite extra kritisk till huvudpersonen eftersom det är så mycket jag inte håller med om. Jag har ju en klar uppfattning i det här ämnet som småbarnspappa och högstadielärare....

Det finns egentligen bara en sak jag tar med mig från den här boken och det är Harrys tankar och reflektioner om sin egen far. Pappan. Förebilden. Mallen. Behovet att vilja glädja honom. Hur djupt rotat det faktiskt är. Även det där med att berömma och visa andra personer uppskattning. Varför är det så svårt? För en själv är det självklart. Vad man uppskattar hos andra. Men att förmedla är något annat. Kanske framförallt till dem som står en närmast. Man får ju aldrig hamna i den situationen att man känner att tiden rann iväg. Att det självklara aldrig blev sagt.

Washingtondekretet av Jussi Adler-Olsen

Den enormt populäre Bruce Jansen är på väg att vinna presidentvalet i USA. Segern är klar och mitt i firandet blir hans gravida fru mördad. Den blivande presidenten påverkas naturligtvis av händelse och blir en helt annan än den det amerikanska folket valde till ämbetet.

Våldet i landet ska bekämpas och Jansen inför den ena lagändringen efter den andra. Snabbt dras självklara demokratiska rättigheter in och USA blir mer och mer en polisstat. En tillfällig lösning för att få bukt på problemen i samhället men när tyglarna dras åt blir det svårt att tro att det kan finnas någon återvändo.

Det här är en mycket tänkvärd bok och den  kommer verkligen rätt i tiden. Vilken timing! Nu blev inte Trump vald av riktigt samma anledningar som Jansen men ändå...

Kan man bekämpa våld med våld? Dödsstraff eller inte? Är det rätt att censurera för att få bort det osmakliga och felaktiga? Vad hamnar i nätet förutom det dåliga? Vilka beslut kan vår rädsla få oss att ta? Ska vi ens ta beslut i ett upprört tillstånd?

Ja, frågorna är många och boken får en verkligen att tänka och fundera. Spännande är det också men det finns tyvärr en del moln på himlen.

Jag tycker att boken är för omfattande och långrandig. Adler-Olsen tar ut svängarna väl mycket och det gör att boken ofta tappar fart. Sen har jag sedan tidigare byggt upp en viss aversion gentemot det amerikanska med secret service och allt vad de heter men störs man inte av det så.... Slutligen köper jag inte riktigt det grundläggande motivet till varför det blir som det blir i boken. Jag vill självfallet inte avslöja för mycket men även om makt berusar och för många är ett mål i sig känns inte upplägget här rimligt.

Boken är bra och läsvärd och kommer förmodligen finnas med i huvudet ett bra tag framöver men saknar lite för mycket för att tillhöra den bättre skaran. Samtidigt får Adler-Olsen tummen upp för det allra sista i boken. Helt i min smak!

Midsommarvals av Viveca Lärn

Ett relationsdrama med underliga karaktärer som säger vad de tänker.

Sådär!

Få gånger jag med så få ord lyckats sammanfatta en handling. Boken är lite rolig men det är tveklöst så att jag inte är riktigt rätt målgrupp för den här typen av bok.

Intressant att läsa något helt annat men det blir ingen fortsättning för min del.

Hotet av Simon Scarrow

Macro och Cato skickas på uppdrag till romarrikets östra gräns, närmare bestämt dagens Israel. Rebelliska judar ställer till problem och det finns en oro för att vissa officerare konspirerar mot kejsaren. Väl på plats får de två herrarna fullt upp samtidigt som de stöter på en annorlunda judisk sekt som försöker leva efter sin döde ledares visioner.

Hotet är den sjunde boken om Macro och Cato och jag kan inte annat än imponeras av Simon Scarrows kvalite. De framgångsrika ingredienserna från de tidigare böckerna finns kvar och jag tröttnar inte. Framförallt tror jag det beror på det ständiga miljöombytet och i just den här boken får min religiöst intresserade ådra sig verkligen en skjuts när de första kristna får vara med på ett hörn. Extra kul också när författaren dessutom har en egen alternativ historieskrivning. Mycket bra!

Nu blir det lite diciplin. Får inte hoppa på nästa bok för snart men ändå snart....

Det konkreta och extrema regerar

Inlopp, utlopp, vass, brygga.....

Igår höll jag på att krocka med en lastbil. Rullandes på mina rullskidor närmade jag mig en mycket öppen korsning. Jag är i en nedförsbacke som planar ut. Farten avtar och med kanske 50 meter kvar till korsningen ser jag att han kommer i långsam majestät. Jag låter bli att staka. farten sjunker ytterligare. Söker ögonkontakt och viftar för säkerhets skull med armarna. Hinner tänka att han kanske inte ser mig. Med 10 meter kvar till korsningen är det inte längre någon tvekan. Min fart är obefintlig men likväl går det inte att bara stanna. Allt som oftast handlar det i sådana här lägen om att väja undan.

När jag så småningom blir skicklig nog och inte behöver lägga allt fokus på att inte ramla ska jag banne mig sätta staven i plåten eller rutan på de ouppmärksamma och nonchalanta i trafiken.

Mmm, vad bra jag skulle må då. Framförallt med vetskapen om att de aldrig skulle hinna ifatt mig....:)

Tänkte lite extra på den här händelsen när jag sprang till jobbet i morse. Tänkte på det där med ett trafikkort istället för ett körkort. Ett trafikkort där alla som ska transportera sig i trafiken i sin utbildning ska ha åkt bil, cyklat och kanske till och med rullskidat lite. Så mycket mer förståelse och hänsyn det hade lett till. Kommer aldrig hända.

Tänkte även på Anslagstavlan och informationen vi fick därifrån. En del satte sig verkligen.... Kanske att man skulle göra en liknande insats idag. Men nej, det går ju inte. Information äts upp av all annan information. Djup försvinner till förmån för mängd och det extrema. För att nå ut idag. För att folk ska se och ta till sig så måste det förutom att vara konkret även gärna sticka ut. Det extrema regerar.

Det informativa är det ingen som orkar med. Det ska vara roligt och/eller motbjudande och ju mer vi tar emot av den varan desto mer härdade blir vi. All publicitet är bra publicitet. Tas det inte bra emot eller rättare sagt förkastas tillräckligt kraftigt är det bara att säga förlåt eller säga att man inte menade riktigt så (som vilket barn som helst). Gränserna förskjuts. Det extrema förskjuts.

Är det därför de högerextrema vinner mark och dårar blir presidenter? Vi är grodan i vattnet som sakta sakta vänjer oss vi ett annat klimat.

Vad kan få oss att vakna? Det svarta i mig tror på något riktigt hemskt. Hoppas det inte blir så. Det kanske till och med är så att vår egen girighet kan rädda oss. Ekonomin är global och kräver samarbete och då brukar vi vara beredda att se både lösningar och möjligheter.

Märkliga kulturer

Måndag eftermiddag. Min sjuåring ska vara med i någon form av handbollsturnering med klassen. Första matchen spelas 1645. Prisutdelning 1900.

Lite drygt två timmar.

Nyfiken på den nya arenan. Förutom de olika tränings- och idrottsmöjligheterna finns naturligtvis även ett café. Öppet! Blir lite förvånad eftersom jag trodde att det enbart var det i anslutning till seniorernas handbollsmatcher.

I två timmar springer barn omkring med glass och godis. Inte en, inte två. I princip varenda unge. Däremellan hinner de med lite handboll också.

Det här var ingen turnering som sträckte sig över en hel dag en lördag. Ändå verkar idrott vara så starkt förknippat med glass, bullar, varmkorv och godis så att det är en självklarhet även två timmar en vanlig måndag.

En del av mig förstår inte.

Är vi så omedvetna om vad det är för vanor vi skapar?

Är vi så lata att vi inte kan planera vårt eventuella matintag?

Är det så förbjudet att agera förälder och ta obekväma beslut?

Vad är målbilden?

Det finns många liknande märkligheter i samhället. Användandet av smartphones är en. Inställning till alkohol är en annan. Du är ju givetvis gravid om du som kvinna tackar nej till ett glas.

Hur blir det så här? Och hur många klarar av att stå emot? För om alla andra.....

Jag har förstått att det kanske viktigaste och jobbigaste med föräldraskapet är att stå emot. Stå emot alla märkliga kulturer vi har i samhället.

Omfamna varje situation

I bilen på väg till jobbet. Mörkt och regnigt. November! Krypaundertäcketväder.....

Men. Beslutet redan taget. Jag ska hoppa ur bilen om en stund och springa den sista biten. I skogen, i gyttjan. Bara det hinner ljusna lite till.

Kropp och huvud syresätts. Ansträngningsnivån är bekväm och hela jag njuter i fulla drag. Tankarna far iväg och jag landar i just det där med att varje situation verkligen kan tolkas precis hur man själv vill.

Det går verkligen att omfamna alla situationer. Göra det bästa av dem. Hitta ljuspunkten. Myset i höstrusket med filtar och tända ljus. Eller som idag. Pisseblöt morgonlöpning som ger så mycket energi.

Allt måste inte alltid vara bra. Jag tror till och med att det finns en verklig anledning med att det inte ska vara bra jämt. Men det hindrar mig inte från att ta mig an olika situationer med ett positivt förhållningssätt. Sen om det handlar om väder och vind eller annat kvittar.

Jag tror att att det till viss del är en träningssak. Att se möjligheter och kanske till och med lura sig själv till ett positivt tänkande.

Att löpa till jobbet idag var inte ett impulsivt beslut. Det var planerat sedan flera dagar. Hur hade jag känt mig om jag suttit kvar i bilen? Klivit ut det varma och goa och fått vind och regn i ansiktet? Lite fruset och huttrande. Huvudet lite negativt men längtande till belöningen i kväll istället.

Faderland av Robert Harris

Det är mitten på 1960-talet. Hitler vann andra världskriget och Tyskland är ett storrike. Polisen Xavier March får i uppdrag att undersöka ett lik som verkar ha drunknat. I samma veva planeras det högtidligheter för att fira Hitlers 75-årsdag i samband med ett möte med USA-s president. March upptäcker snart att liket är en högt stående nazist som dessutom förefaller ha blivit mördad. Hans grävande leder honom djupare in i en hemlighet han har anat men inte riktigt vågat tro på. Snart är hans liv i fara och han förstår att han är något stort på spåren. Något som kan omkullkasta det samhälle han lever i.

Eftersom jag är en vän av alternativa historiska händelser kittlade den här historien väldigt mycket. Vad spännande och intressant! Hur kommer den här tänkta världsbilden att gestaltas? Jag tycker att Harris gör det ganska bra men på något sätt hade jag ändå velat ha mer. Fler tankar och idéer om hur ett samhälle under Hitler skulle ha kunnat se ut. De givna ingredienserna finns. Polisstaten, rädslan, hjärntvätten och en gnutta av ett motstånd mot den rådande regimen. Men det blir lite light. Jag tror att det beror på att en hel del av fokus i boken ändå läggs på själva fallet eller deckardelen. Den delen är visserligen spännande och bra men för att få till en fullpoängare hade jag velat ha mer av samhällsklimatet.

Jag rekommenderar verkligen boken. Den är bra rakt igenom och höjs betydligt mot slutet när Harris i efterordet berättar om vad som faktiskt hände karaktärerna i verkligheten och att en del av korrespondensen i boken var autentisk.

Manuskriptet från Accra av Paulo Coelho

Jerusalem är på väg att bli intaget av korsfarare. Kopten, en lärd man, samlar befolkningen för ett möte. Och det är det här mötet som är själva handlingen i boken. Ett möte där Kopten svarar på centrala funderingar och frågor om livet.

Jag har sedan en längre tid tillbaka slutat köpa böcker. Biblioteket är numera min ständiga leverantör. Men den här boken tänker jag köpa. Den ska ligga på nattduksbordet. Alltid!

Jag ska köpa flera exemplar. Inte för att bygga en hög. För att dela ut...

Boken är det bästa jag läst. Så mycket visdom. Jag samlar på citat liksom det som står på baksidan av boken. "Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp."

Det är som om kapitlen i boken är sådana här citat i lite längre form. Kapitel att komma tillbaka till. Att ta fram när de behövs. För svaren på många av våra livsfrågor har vi egentligen redan men de tenderar att gömma sig i negativa dimmor inom oss och när det blir så tänker jag plocka fram den här nyckeln som låser upp och förgyller.

Jag vill bara vinna av Christian Albinsson och Emil Schälin

Ljubomir Vranjes berättar som sin stökiga uppväxt och sitt handbollsliv. Det blir många skratt men även lite känslosamt när han lyfter problematiken med den depression som han i omgångar lider av och att familjelivet inte har varit en dans på rosor.

Som idrottsbiografi håller boken ingen högre klass då den är väldigt enkelt skriven med få djup och få budskap men jag tycker att den är intressant. Delvis beroende på hans ursprung men även för att han är göteborgare och en person i det svenska handbollslandslaget som har stuckit ut. Mycket om det som skrivs om hans karriär som spelare har jag ju tittat på och engagerat mig i. Då blir det onekligen roligt att ta del av hans perspektiv. Spelarnas poängtävling under intervjuer var verkligen en höjdare. Dessutom berättar han om en barndomsvän som jag tror att att jag känner. Det måste jag kolla upp...

Däremot är hans tränarkarriär märkligt nog knappt uppmärksammad i Sverige. Hur är det möjligt med tanke på hur framgångsrik han har varit?

Boken är läsvärd liksom de flesta böcker som på ett eller annat sätt handlar om förebilder.

Medan mörkret faller av Anna Lihammer

1930-talets Sverige. Polisen Carl Hell skickas till Uppsala för att undersöka mordet på en högt uppsatt akademiker. Till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson och snart inser de att mordet på något sätt har med rasbiologi att göra.

Den här historiska deckaren fångade mitt intresse eftersom jag tyckte att den utspelade sig under en väldigt intressant tid. Nazismen och rasismen var i Sverige, liksom i de flesta länder, utbredd. Rasbiologin, steriliseringen...., hur skulle detta skildras?

Förutom ovanstående ämnen lägger Lihammer även en hel del energi på att gestalta samhällets sociala strukturer i form av förhållandet mellan rika och fattiga samt skillnaden i hur man behandlade kvinnor och män.

Upplägget som sagt mycket intressant men tyvärr tycker jag inte att det blir speciellt bra. För mycket tankar och teoretiserande gör innehållet som till en början är intressant, tjatigt. Detta malande gör också att det händer påfallande lite i boken.

Det känns som om författaren har haft en väldigt stor ambition att skildra en intressant tid men fastnat och detta dessutom att lyckas får till någon egentlig spänning.

Jag tappade intresset ganska fort och lyssnade efter ett tag med bara ena örat.

Tre minuter av Roslund & Hellström

Piet Hoffmann fortsätter sitt livsfarliga leverne som infiltratör. Den här gången i knarkens Colombia. Han har långsamt vunnit sin chefs förtroende och tar sig allt djupare in i organisationen. Allt går bra tills han efter en kidnappning hamnar på USA-s dödslista. Stressen ökar och en plan börjar ta form för att ännu en gång överleva.

Roslund & Hellström är sedan en tid tillbaka klockrena favoriter. Det känns avskalat och äkta. Deras korthuggna språk stressar och ökar spänningen så till den grad att jag nästan hoppar över både ord och meningar för att komma framåt i handlingen. Naturligtvis var jag extra nyfiken på just den här boken. Fortsättning på deras fantastiska Tre sekunder. Boken som tog mig med storm.

Hur bra är då den här?

Det som delvis gjorde Tre sekunder så bra var att den kändes så ny i sin utformning. Här finns samma ingredienser men det är inte längre nytt. Ett minus som boken givetvis inte kan göra så mycket åt och jag tycker inte att det spelar så stor roll. Även den här är fantastiskt bra. Vilket tempo! Och får inte Ewert Greens en charmigare roll?

Utöver det underhållsmässiga är det inte svårt att få sig en tankeställare om knark, pengar och människovärde. Framförallt skildringen av sicaro, barnen som utnyttjas som mördare, får mig verkligen att haja till. Gud så orättvis världen är.

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

Tidningen Millennium har problem, Lisbeth hackar NSA och en känd svensk forskare som sysslar med att utveckla AI blir mördad.

Stieg Larssons succé fortsätter i händerna på David Lagercrantz. Det är roligt att återkomma till gamla bekanta karaktärer. Framförallt Lisbeth Salander är ju en underbar seriefigur och antihjälte som man inte kan annat än tycka rejält mycket om. Nu var det länge sedan jag läste de andra tre böckerna i serien men jag tycker mig se en skillnad i hur Mikael Blomkvist framställs. Här känns han mer som en Janne Josefsson i Uppdrag granskning vilket inte är negativt. Snarare lite roligt.

Boken har egentligen två huvudämnen. Båda intressanta men det ena bra mer djupare än det andra. Vad som faktiskt händer i boken och hur det hör ihop med Lisbeths bakgrund är motorn och drivet i boken. Det blir spännande och innehåller samma ingredienser som i de första tre böckerna. Där vet man vad man får och jag tror inte att någon blir besviken även om det hade varit roligt med en utveckling.

Den andra delen tilltalar mig på sätt och vis mer eftersom den berör något jag ofta funderar på. Nämligen teknikens och vetenskapens framtid. Det känns som om den här boken är helt fel för mig som redan är lite motståndare till smartphones mm. Här får man sig verkligen en funderare över det här med privatliv/integritet och AI.

Visserligen tar vi in det nya med öppen famn. Vi bjuder in allt och alla till allt på ett väldigt medvetet plan. Men det där andra? Konto- och kreditkort registrerar allt och våra smartphones talar på metern om var vi är. För att inte tala om vårt surfande som registreras och sparas. Vem ser vad? Läskigt!

Ännu läskigare är vår ständiga strävan till att "förbättra" våra datorer. Vart kommer det leda till slut? Vår bekvämlighet lämnar över mer och mer och snart mister vi grundläggande kunskaper som är en förutsättning för vår överlevnad. För vad händer när något i tekniken fallerar och vi plötsligt ska göra det själva igen? Vi gör oss själva löjligt sårbara. Vi överlåter mer och mer och vad händer den dagen datorn en dag funderar över vad de ska med oss till?

Terminator eller Matrix? Läskigt!

Jag trodde att den här fjärde boken skulle bli ett avslut i sagan om Lisbeth Salander. Istället tyder allt på att det kommer mera. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det? Nödvändigt? Girigt? Är det ens ok med tanke på att han som startade hela serien inte längre är kvar?

Oavsett kommer jag vilja läsa nästa bok också ( om det nu blir någon nästa ) med samma lilla oro som alltid när en serie fortsätter. Kommer kvalitén hålla eller blir det uttjatat? Många gånger är det ju vettigt att sluta i tid.

Samtidigt vill man alltid ha mer av sina hjältar.

Jerusalem av Selma lagerlöf

En by i Dalarna delas när en del av invånarna blir religiöst väckta. Gamla relationer ändras och människorna ser på varandra med nya ögon. Ett vi och dem skapas som givetvis påverkar relationerna och konflikter uppstår. Så småningom leder väckelsen till en flytt till Jerusalem. Förväntningarna är höga och målsättningen stor men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Utöver detta ligger en hel del fokus på en individs kärleksrelationer som inte är helt lätt att begripa sig på.

Jerusalem är återigen en av de där böckerna man borde ha läst och jag är glad att jag nu har gjort det. Många gånger kan den här typen av böcker vara förenade med tvång. Intresset finns där men är inte genuint. Och visst är det så att jag tvingar mig framåt emellanåt eftersom den inte är speciellt spännande men den har flera inslag som fångar mig.

Först är det språket. Riktigt roligt med det som i mina ögon är gammelsvenska. Jag känner mig som en urtidsbonde när jag stöter på de annorlunda orden, böjningarna och meningsbyggnaderna.

Sen är det tveklöst så att jag tycker att det är oerhört intressant med skillnaden i etik/moral och oskrivna regler då och nu. Det är drygt hundra år sedan boken skrevs men oj vilken skillnad. Jag inbillar mig att skillnaden är extra stor i just det här tidsspannet. Religionens viktiga roll då gentemot dagens sekularisering, teknikens utveckling och den allmänna moderniseringen måste ha påverkat våra värderingar bra mycket mer än tidigare. För så mycket hände ju faktiskt inte exempelvis mellan 1800-talet och 1900-talet som det har gjort de senaste hundra åren.

Snabba eller långsamma förändringar - nu blev det plötsligt politik. Mm, tror jag tycker väldigt olika beroende på vad det handlar om. Men visst finns funderingarna på om vi hänger med i den fart vi har idag. Tiden att reflektera och analysera är viktig och hinner vi inte med det...., hur ska vi då veta vad som är rätt och riktigt?

Jag försöker så ofta jag kan påtala för mina elever om att vi har facit i hand när vi lär oss om förr i tiden. Många gånger är det lätt att se tillbaka och skaka på huvudet samtidigt som man undrar hur tusan de tänkte. Det är klart svårare när man är mitt i.

Jag undrar vad Ingmar och gänget i Jerusalem hade sagt om de fick kika på oss här och nu. Det hade varit ett intressant samtal.

Domarföraktet

Nu har drevet lagt sig lite men problematiken kvarstår naturligtvis. Vad gör vi åt det rådande domarföraktet?

Jag har själv bytt perspektiv. Från att själv ha varit aktiv fotbollsspelare/tränare och haft domare på många nivåer (allt ifrån allsvenska till division 6) står jag nu vid sidan av, som förälder.

Ser jag tillbaka på min tid som aktiv, och hur min relation till domarna var då, är jag inte stolt. Framförallt hade jag mycket svårt att anpassa mig från de som var några av landets bästa domare till de i de lägre divisionerna. Många gånger betedde jag mig riktigt gräsligt och min analys är att det berodde på följande:

- Vinnarskallen, den går inte att komma ifrån. Omdömet försämras helt klart i stridens hetta.
- Dålig vägledning, från ledare och folk runt omkring. Vad för beteende är ok och inte på en fotbollsplan?
- En given kultur, som sakta växer fram. Ett mönster där domaren är kass och där varje inkast är av yttersta vikt.
- Domarbrist och en usel uppföljning från förbundet. Dessa två delar går givetvis hand i hand eftersom det inte är möjligt att göra sig av med dåliga domare om/när bristen är så stor. Här finns även en slags svågerpolitik där dåliga domare hålls om ryggen vilket leder till en enorm frustration när ett lag vet att man ska ha "den där" igen.

Ovan är mina tankar om min aktiva karriär. Nu har jag som sagt bytt perspektiv och är förälder. Mina barn är 7 och 9 år. De älskar fotboll och är för sin ålder väldigt kunniga i vad som är rätt och fel på en fotbollsplan. När är det givna frisparkar och inte? När och hur kastar man inkast? Givetvis är de känslomänniskor som alla andra och inte allt för sällan var domaren kass. Och är det något jag lägger fokus på som förälder så är det att stävja just detta. Jag vill att de har en sund inställning till alla människor och då givetvis även domarna. De gör sitt bästa och kan givetvis göra fel ibland. Då kommer det:

"Men pappa.........................."

Och det är inte lätt att argumentera emot när ungarna har rätt.

Varför har vi inom barn- och ungdomsfotbollen domare?

Jag tycker att svaret är självklart. De finns till för att lära våra barn hur man spelar fotboll. Hur kastar man inkast? Vad händer om bollen kommer på handen? Vilka tacklingar är ok och inte? Vad får man säga och inte på en fotbollsplan?

Hur ser det då ut?

Jo, när den yngste spelar tremanna med sarger är det antingen föräldrar eller några som hemmalaget har tillsatt som är domare. De är genuint ointresserade/okunniga av att lära våra barn spela fotboll. Ungarna slänger sig hejvilt efter varandra på ett sätt som i vuxenvärlden tveklöst hade resulterat i röda kort. Utan åtgärd.

Även när bollen tar på handen blir det sällan någon åtgärd. Inte ens om bollen flyger över sargen visas det tydligt vems bollen är och i största allmänhet verkar visselpipan vara cancerframkallande eftersom den, om den överhuvudtaget används, ljuder så tyst att bara den mest uppmärksamme hör.

Min utgångspunkt är alltid att hålla tyst och föregå med gott exempel. Såklart! Men nu senast i helgen kunde jag inte hålla mig. Min egen egen son får ett skott mot huvudet. Givetvis flyger händerna upp och han undkommer några minuters tårar. Alla sex ungar på planen slutar spela eftersom det är given frispark. Domaren agerar inte vilket leder till flera sekunders paus och total förvirring bland barnen. Då passar jag på att informera dem om att det bara är att spela på eftersom domaren tydligen inte såg handen. Och eftersom ungar är underbart anpassningsbara kör de genast på. Direkt får jag från sidan kritik och får höra kommentarer som att det inte är så allvarligt. För övrigt fick jag en liknande kommentar när domaren i efterhand förklarar varför han inte blåste när en spelare glidtacklades bakifrån.

Inte så allvarligt? Men hur ska de lära sig vad som är rätt och fel på en fotbollsplan om en domare inte agerar efter det regelverk som finns? Herregud! Det går ju inte ens att spela Fia med knuff om man inte förhåller sig till de regler som finns.

Och vad gäller de yngre åldrarna så är det oerhört stor skillnad på vad barnen vet och inte om reglerna på en fotbollsplan. De om några behöver tydlighet och en rättvis chans att få lära sig.

För min nioåring ser det inte mycket bättre ut. Skillnaden är att han har spelat fler turneringar och där innebär problematiken att föreningarna ser en vinst i att använda sina egna ungdomsspelare som domare. Ungdomar som i många fall inte vågar ta beslut och därmed är vi där igen.....

I min värld spelar det ingen större roll vem som är domare men den individen måste ha klart för sig vad hen har för roll och ta den på allvar.

Jag vill mena att problematiken med domarföraktet startar här. Självklart byggs det upp en kultur och en irritation gentemot domare bland både barn och föräldrar redan här. En kultur som sedan bara fortsätter och blir värre och värre med stigande ålder. Viljan att vinna och rättvisetänket bland oss alla går inte att förringa. Och klart som tusan att "jag" som förälder reagerar när "mitt" barn blir orättvist behandlat. Det är en naturlag som inte går att ta bort genom att exempelvis upphöra med seriespel till en viss ålder.

"Vi" planterar ett frö som ingen vill skörda.

Förbundet har domarutbildningar. Jag har själv närvarat vid ett flertal av dem och de är väldigt bra. Varför läggs inte mer energi på att följa upp dessa utbildningar och ställa krav på föreningarna att de följs?

Inget problem har bara en lösning men jag är övertygad om att tar vi bara domarrollen på allvar så har vi kommit en bra bit på väg för att få ett bättre klimat i fotbollssverige.

Klassikern: Lidingöloppet

Uppvärmningen kändes bra och laddad till tusen knödde jag mig fram i min startgrupp för att hamna bland de första. Jag ville inte fastna i flaskhalsen några hundra meter längre fram där det öppna fältet smalnar av till en grusväg. När starten gick öste jag på och till min glädje kom jag smidigt igenom och kunde ganska snart lugna ner tempot till en vettigare nivå.

Därpå följe en ljuvlig löpning. Mina pigga ben smattrade på som det renaste av kugghjul och självförtroendet var på topp. Jag kände en enorm trygghet i längden som skulle springas och tyckte att tiden gick fort och att kilometrarna avverkades härligt snabbt. Jag var noga med att titta på klockan och kände verkligen att genomsnittstiden och ansträngningsnivån var synkade.

Vi var fyra som följdes åt. En kvinna och tre män. Efter ett tag, när det var alldeles uppenbart att vi var jämnstarka, pratade vi ihop oss lite och samsades om att dra. Vi hade alla silvermedaljen som en klar målsättning.

Jag kände mig i fullständig balans. Benen smattrade på och i huvudet var det härligt tomt. Jag hann tänka att jag hade marginal till mitt mål och att jag inte skulle behöva känna mig stressad den sista biten med de jobbiga backarna. Men så hände något med en mil kvar. Jag har nu i efterhand analyserat min klocka noga och det är så tydligt att loppet får en helt annan karaktär efter 20 km. I en backe får jag plötsligt blytunga ben och de bestämmer sig för att hålla mig sällskap resten av loppet. Inga av mina mentala nycklar fungerar och blicken mot klockan blir allt mer orolig. Från att ha marginal blir det nu mer en fråga om jag ska klara mitt mål eller inte.

Jag missar med en minut. Det innebär två sekunder per kilometer. Min besvikelse är riktigt stor. Inte nog med att jag missade silvermedaljen. Det målet var jag övertygad om att nå. Tanken var att ligga rätt i tid för att på slutet öka för att eventuellt kunna putsa till de där 2:15 lite extra.

Så varför blev det som det blev?

Den enkla förklaringen är givetvis att jag gick ut för hårt och inte orkade hela vägen. Men jag vägrar att acceptera det. Jag vet vad jag kan och om jag tittar på andra lopp, såsom Göteborgsvarvet och Aten marathon, så hade jag lagt upp det perfekt.

Det var inte heller en energifråga. I det fallet vet jag verkligen hur min kropp reagerar och intaget av vatten och sportdryck var bra.

Givetvis har tanken slagit mig att kroppen inte var så återhämtad efter Ultravasan som jag trodde. Jag vet verkligen inte. Det jag vet är att det egentligen inte är tiden som gör ondast. Hur besviken får man egentligen bli över en skiten minut? Nej, det som känns värst är att jag inte lyckades mobilisera rätt mental kraft för att tvinga benen att trumma på fortare än vad de själva ville. Men viljan kanske inte alltid klarar av att tvinga fram något som inte finns?

Som vanligt måste jag finna knep för att se det här positivt. Man lär sig av motgångar och revansch är en stark drivkraft. Nu kommer en härlig period utan tävlingar. En tid för återhämtning och en tid för ändrat fokus i träningen.

Resan blev för övrigt precis så bra och rolig som jag hade hoppats och extra kul var att brorsan nådde sitt mål.

Förmodligen blir det att åka upp en gång till.

I vargavinterns land av Cecilia Ekbäck

Maija med familj flyttar från Finland till Lappland. Det är tidigt 1700-tal vilket innebär ett samhälle präglat av ständiga krig och brist på mat. Kylan gör sitt till för att göra livet tufft och det ogästvänliga kommer inte enbart från naturen. De redan bosatta är lite misstänksamma mot de nytillkomna och sedan tidigare finns en misstro efter en del försvinnanden och andra mystiska händelser. Tidigt hittar dessutom Majjas döttrar ett lik och det redan instabila får sig ytterligare en törn. Maija vägrar tro på övernaturliga förklaringar och gräver i hemligheter för att få veta sanningen.

Boken är i sig inte så dum. Intressanta och spännande miljöer där människans ständiga kamp mot naturen skildras på ett bra sätt. Även de övernaturliga inslagen passar bra in och det är inte svårt att vända blad och vilja veta mer. Däremot har jag lite problem med att en bondmora springer omkring och leker privatdetektiv. Det känns lite fånigt. Samtidigt tycker jag att det positiva med boken helt klart övervägar det negativa och är väl värd att läsa.

En stolt tupp inför Lidingöloppet

Vilken härlig känsla det är att vara verkligt nöjd med sig själv. Det spelar nog ingen roll vad anledningen är men att få bära med sig något som för en själv är betydelsefullt är guld värt. Ultravasan är för alltid inristat och något jag kan plocka fram när det behövs. Samtidigt bär det av mot nya mål och ansträngningar. Är det det som är livsglädje? Att kämpa för någonting, lyckas och sedan hitta något nytt att sträva emot.

Jag är även himla nöjd med förberedelserna inför Lidingöloppet. Avslappnad attityd till mängden träning men desto mer kvalité. Fart har varit ett ledord och fart har det blivit. Extra nöjd är jag med klubbmästerskapet på milen för en vecka sedan.

Jag  ville så gärna springa med klubben men blev lite besviken över att det skulle vara tävling istället för träning. Med dryga veckan kvar till Lidingöloppet fanns det inte på kartan att ta ut sig både fysiskt och mentalt. Jag bestämde mig trots detta att ändå vara med och tänkte att jag ju inte måste springa med maximal fart. Men eftersom det i min värld är extremt främmande att ställa upp i en tävling utan att göra mitt bästa hade jag en del bryderier. Jag känner trots allt mig själv väldigt väl och vet vad som riskerar att hända med en nummerlapp på bröstet och vetskapen om att få en officiell tid. Hornen kommer att fällas ut oavsett.

Min geniala lösning blev att helt enkelt inte ta på mig någon nummerlapp. Ett beslut jag i vanliga fall inte hade kommit på förrän i efterhand. Gubben lär sig.... Raketforskare nästa!!!

Det gjorde susen. Jag kunde hålla mig till en bestämd fart. En fart som gav mig både en genomkörare och en vägvisare för vilket tempo som kan vara lämplig på lördag, samtidigt som jag inte tog ut mig.

Med rödbetsjuice och rikligt intag av nötter är jag nu redo att explodera. En gång tidigare har jag sprungit Lidingöloppet och den tiden jag fick då ska manglas. Efter det loppet minns jag att jag med förvåning blickade mot silvermedaljtiden. Tyckte att den var väl hård. Nu är den inte bara inom räckhåll. Den ska tas!

Morgonsvett och Frankenstein

Är det för tätt inpå vakna är det motigt men kan man ta sig ut på morgonen finns ingen bättre start på dagen. Det behöver inte vara långt och det behöver inte vara hårt. Men att få svettas ur och syresätta både kropp och huvud är utan konkurrens en lysande start på dagen. Jag gör det förhållandevis ofta men inte jämt. Mer och mer börjar jag fundera på att verkligen få in det som en rutin. Inte för att få in ett träningspass utan för att ge mig själv bästa möjlighet till en bra dag. 

Jag vet inte hur många gånger ett tungt huvud eller en tung kropp har fått vakna på det här sättet och lika övertygad om dess positiva effekter lika tydligt är det motsatta. När det tunga huvudet får fortsätta sin golgatafärd dagen igenom och kommer ur den först efter att huvudet har syresatts ordentligt. För det måste vara utomhusflås. Det duger inte med exempelvis ett styrkepass inomhus. 

En annan positiv effekt är att skjortvalet blir enklare. Det blir inte så viktigt att välja en svettvänlig färg. Jag vet inte om min kropp är unik vad gäller detta men det är en betydlig skillnad på dagens fortsatta svettningar beroende på om det där morgonpasset blir av eller inte. 

Dessa mornar är det inte ovanligt att jag stöter på elever på väg till skolan, i princip alla med gamnacke. Jag är djupt irriterad på människor som under transport måste blicka ner i skärmen. Om det sedan är i bilen, på cykeln eller till fots spelar ingen roll. Vad håller vi på med? Och nu har missbruket gått så långt så att vi till och med motiverar beteendet. "Pokemon Go är minsann jättebra eftersom det får ut barnen". Så istället för att stävja missbruket av skärmar förstärker vi det med usla och skeva argument. För det är ju onekligen så att det går att motivera och argumentera för precis vad som helst. Även om det till en viss del kan låta vettigt behöver det rimligtvis inte vara det. Det beror mycket på vad utgångsläget är. Är det så att man annars inte får ut sina barn annars borde man ge sig själv örfil efter örfil till man har vaknat.

Vad är det vi skapar här egentligen? Hur kommer vår mentala framtid se ut när vårt medvetande aldrig längre är här och nu. Jag är till exempel övertygad om att vår natur har direkt läkande effekter. Vad händer om vi inte längre upplever den? Jag tänker delvis på Skatås i helgen. Jag såg en hel del barn. Alla med gamnacke.

Att få ut barnen..... Då måste det vara ok att de börjar röka? Då kommer de ju ut.

Män utan kvinnor av Haruki Murakami

Noveller om kärlek. Om relationer och konstellationer mellan män och kvinnor. Alla väldigt egna och speciella. I viss mån obegripliga men ändå intressanta. Någonting i språket, ordval eller kanske meningsbyggnad, ger ett härligt flyt. Det är som om boken är trevlig att läsa oavsett handlingen. Diffust men jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Trevligt också med en författare med en annan kulturell bakgrund. Andan eller tänket i boken skiljer sig mot vad jag är van vid och det känns upplyftande.

Jag vet inte om jag kan rekommendera boken. Är den bra? Njae..., den är inte dålig men bra? Annorlunda kanske är bra?

Mitt emellan Ultravasan och Lidingöloppet

Ultravasan gick bra och oron för hur min kropp skulle må efteråt var onödig. Trött men inga arga muskler. Hade sedan tidigare planerat en massage efter loppet men det var nästan som att det besöket kändes meningslöst. Min plan att ta det lugnt bistods kärvänligt av min familj. När jag kom hem var de förkylda och jag var självfallet ett tacksamt offer. Halsont resulterade i fler vilodagar än vad jag hade tänkt och ytterst lättare transportcykling som träning. Kanske bra? För även om jag hade en tanke om att ta det lugnt var min plan verkligen inte att ta det så här lugnt.

Det som kändes skönt var att den här vilan inte stressade mig. Jag känner mig väldigt väl förberedd inför Lidingöloppet och tycker att jag egentligen bara behöver lägga fokus på fart och tempo. I övrigt är min plan att cykla så mycket som möjligt. Mest egentligen för att cykelsäsongen i min värld snart är till ända och naturligtvis för att jag känner mig trygg med antalet löpta mil.

Jag ser verkligen fram emot Lidingöloppet. Klubben har har ordnat med gemensam transport och logi. Det kommer att bli ett ypperligt tillfälle att lära känna ännu fler spännande människor och så ska jag ju inte springa så långt :)

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri

Tonåringen Halim söker. Han har bestämt sig för att han är muslim. Han har bestämt sig för att han är ensam och stark. Att det är han mot svennarna. Vill han passa in eller inte? Vem är han i samhället? Vem är han överhuvudtaget?

Jag tycker att den här boken, om identitet, är väldigt talande. Som invandrare eller barn till invandrare är rötterna viktiga. Men hur viktiga ska de vara? Bör de vara? Halim har fullt upp med att ta på sig en alldeles för stor kostym fylld med status och respekt (eller i alla fall det han tror är respekt). Det gör boken både rolig och sorglig. För min del blir det så igenkännande. I första hand utifrån mitt yrke som lärare. Hur många vilsna ungdomar har jag genom åren mött som på så många sätt påminner om just Halim? Så goa men ibland även aggressiva och ständigt sökande. Osäkerheten går att ta på för en vuxen samtidigt som ungdomarna i samma ålder ser något helt annat. Med rädsla, respekt och ibland även avsky.

I våras släppte jag en elev som gick ut nian. Han hade många av de sökande och vilsna egenskaper som Halim har i Ett öga rött. Svag, osäker och med en underbar glimt i ögat. På avslutningen fick jag en chokladkartong av honom med kommentaren: "Du är egentligen inte värd den här men mamma tyckte att du skulle ha den". Sådana människor fastnar för alltid. Sådana människor vill man adoptera eller i alla fall hålla en vakande hand över. Så många förutsättningar de inte fått men ändå så många möjligheter att ändå lyckas.

Boken får mig även att tänka på mig själv och mitt eget ursprung. Inte i sökandet men i fråga om tillhörighet. Både vad gäller självklara kulturella skillnader men även i så djupt viktiga frågor som vilket landslag jag skulle heja på....

Jag tycker verkligen om boken. Det är en unik bok på så många sätt. Till en början blev jag lite lurad. Omslaget på boken fick mig att tro något annat än vad som mötte mig. Jag fick faktiskt läsa om de första meningarna eftersom jag trodde att jag hade slarvat. Men meningarna hade verkligen en felaktig ordföljd. Orden som berättade stack ut och följde inte normen. Invandrarsvenskan bidrog till en äkthet likt den i Snabba Cash samtidigt som den bidrog till många skratt.

Jag är även mycket förtjust i pappans roll i boken och det är intressant hur författaren ger sig själv en liten biroll. Som ett exempel på att lyckas?

Ultravasan 90 km 2016

Samling Skatås 0900. Gemensam bilfärd med andra vikingar upp mot Sälen för att hämta ut startlappen och sedan vidare mot Oxberg till vårt boende. Det finns mycket att berätta om allt runtomkring själva tävlingen men för att detta inte ska bli inledningen till en längre bok nöjer jag mig med att nämna att det är väldigt kul att umgås med så många roliga, trevliga och samtidigt udda människor. Bara mängden olika matfilosofier är ett kapitel för sig. Alla givetvis lika övertygade om det rätta i just sin kosthållning. Men den där tallriken med bara pasta och ketchup är lite svår att förtränga. Likaså servitörens min när en av oss beställer en grekisk sallad utan fetaost fast med pommes istället...:)

Eftersom starten gick redan klockan 0500 var det tidig sänggång som gällde.

I mitt rum andades tre ultralöpare med tunga andetag. Efteråt fick jag veta att ingen av oss sov samtidigt som vi alla trodde att någon av de andra två sov. Stressigt!!! Det är svårt att sova på beställning, framförallt när det finns en anspänning och nervositet som ligger och pyr inom en. Det blev givetvis en del slumrande och när klockan ringde var det inte svårt att kliva upp. Motiverad till tusen gjorde vi oss redo med kaffe och vaselin och kvart i fyra satt vi i bilen på väg mot Sälen. En av de andra Solvikingarna hade den stora vänligheten att köra oss och i mörkret fick vi höra livesändningen av när Jamaica tog guld i korta stafetten. Trippeln för Bolt igen, tredje gången i rad. Tänk att vara bäst och dessutom vara det när det verkligen gäller. Otroligt!

Timingen kunde inte ha varit bättre. Halv fyra var vi på plats i Berga by. Precis lagom för att i lugn och ro lämna ifrån oss våra väskor och dropbags. Skvätta ur och insupa stämningen. Jag kunde inte annat än att le och njuta. Tänk vad häftigt att just jag står just här. Magiskt!  En annan lite rolig sak var att Jonas Buud blev intervjuad bara några meter ifrån oss. Hemma hade jag skojat med familjen att jag minsann skulle springa ifrån honom vid starten eller i alla fall ta på honom. Kunde inte motstå tillfället och närmade mig med utsträckt hand (kändes mer genomförbart än att försöka springa ifrån...). Han noterade självklart att någon närmade sig från sidan. Kanske tänkte han att nu kommer någon jag känner? Istället får han syn på en fåne med ett stort flin.... Nåja, fånen blev himla nöjd och Buuds leende sa mig att han inte tog illa vid sig. Nu är det bara Messi kvar..... Hur ska jag ro i land det?

Jonas Buud närmast i blått.

När startskottet går är vi placerade ganska långt bak och jag väntar med att sätta igång klockan tills jag kommer fram till bågen som jag tror är själva starten. Det piper dock inte till så någonstans i mitt undermedvetna noterar jag att det var en gemensam start.

Loppet börjar med en lång backe som i sig inte är jobbig eftersom tempot på grund av allt folk är så lågt. G i Solvikingarna och jag tittar omkring oss och vid ett flertal tillfällen blev vi lite förvånade. Nu är vi inga ultraveteraner men vi är båda seriösa och har gjort allt vi har kunnat för att förbereda oss så bra som möjligt. När vi då exempelvis ser en ung kvinna med enorma hörlurar och en ryggsäck som studsar åt alla håll samtidigt föll så att säga vissa tvivel in....

Tempomässigt var min målsättning att ligga mellan ett 5,30- och ett 6,00-tempo. Till min glädje hade G liknande tankar så vi följdes åt. Eftersom de inledande kilometrarna var långsamma tryckte vi på lite extra efter uppförsbacken och körde därmed om en hel del folk. Efter ett tag tittade vi på våra klockor, insåg att vi låg rätt till och droppade av lite på takten. Mm, den här gången tänkte jag använda mig av min klocka.

Terrängen på Ultravasan är framförallt grusväg. Sen finns inslag av stigar och mängder med spångar (framförallt under första halvan av loppet). Jag är mest förtjust i stigar men under ett sånt här lopp är det naturligtvis väldigt skönt att det är så mycket lättsprungen grusväg. Det blir jobbigt nog ändå! Kontrollerna dök upp med ett jämt intervall på fem kilometer och jag ångrade aldrig att jag varken hade vätskebälte eller rygga. De två första kontrollerna drack jag vatten. Därefter blev det vatten och sportdryck (ofta varm vilket kändes bra) och senare även buljong (mycket god). Fick i mig lite saltgurka och tryckte vid två tillfällen i mig gel (rejält sliskigt). Mot slutet blev det även coca cola och kaffe. Bullarna hade jag förberett mig på men det passade aldrig. Inte heller bananerna eller något av det andra som serverades. Det innebär att jag i princip bara stoppade i mig vätska och med facit i hand tror jag att det fungerade bra.

Egentligen finns det inte så mycket att berätta om löpningen i sig. G släppte efter kanske tre mil. Någonstans i samma veva blev jag orolig av att jag fick ont på yttersidan av höger knä men efter ytterligare några mil försvann det. Innan jag träffade på de som sprang 45 kilometer var det glest om folk och därmed lite jobbigare. Stora delar av andra halvan av loppet tog jag sällskap av en norrman som höll ett bra tempo. I övrigt handlade loppet om smärta. Framförallt andra halvan var jobbig. Benen skrek vid varje steg, axlarna värkte och huvudet föll ner. Märkligt att nacken kan bli så trött.
För att hålla rätt fokus och inte grotta ner mig i det negativa försökte jag som vanligt tänka positivt och det är inte alltid lätt när nedräkningen längs med sträckan uppdateras vid varje kilometer. 77 km blev 76 km blev.....

När nummer 60 visades tänkte jag att det nu minsann bara var 2/3 kvar. När 30 dök upp blev jag på fullaste allvar lättad. Nu är det inte mycket kvar! En rubbad tanke men jag tror att den kom av den enkla anledningen att jag så många gånger har sprungit just 30 kilometer. En sträcka jag vet att jag klarar av.

I övrigt var det en del musik i huvudet och så givetvis familjen. För att inte tala om lilla N. Hur motiverar man sig att fortsätta när det gör ont? När smärtan fortsätter och man vet att det kommer att fortsätta i flera timmar till. Att tänka positivt är givetvis ett sätt. Glada stunder och minnen hjälper men ibland kan det motsatta nästan ha en starkare effekt. Min smärta under Ultravasan var valfri och övergående. Alla har inte det privilegiet. Ofta gick mina tankar till lilla N och det ledde både till att tårarna närmade sig och att en viss ilska tog vid. En ilska som fick mig att stå ut och fortsätta. Vem eller vad är jag om jag inte kan stå ut med lite värk i benen? I just den här tävlingen var hon en stor anledning till att jag inte vek ner mig.

Mot slutet var det en fröjd att se när kilometerskyltarna plötsligt var ensiffriga. Wow! Det är snart slut! Snart, snart får jag stanna och ungefär samtidigt som den tanken dök upp höll jag på att göra just det, stanna. Sjukt vad huvudet kan styra ibland. Apropå stanna så var det en förutsättning för att greppa tag i muggarna med vätska. Att sen komma igång med löpningen igen var fruktansvärt.

För varje minut som jag närmade mig målet funderade jag mer och mer på när jag skulle öka tempot för att krama ur det sista. Tänk om åskådarna runt omkring hade hört den tanken? Tillsammans med vraket som de såg stappla omkring hade det nog lett till ett och annat asgarv. Och ja, även om jag mot slutet inte längre orkade reagera på hejaropen värmde de och betydde jättemycket för mig.

Samtidigt som jag ville öka mot slutet var jag också rädd för att göra det. Skulle mina ben orka? Hur nära var det att mina benmuskler skulle ge upp? Med sju-åtta kilometer kvar orkade jag inte längre bry mig. Vare sig om tider eller muskler. Nu ville jag bara i mål. Och det blev någon form av intervallöpning. Jag ökade verkligen farten  men så fort det kom en liten stigning dog jag och så fart igen. Det måste ha sett roligt ut. Med dryga kilometern kvar kikade jag på tiden vilket ledde till att reptilhjärnan släppte greppet om den sista säkerhetsspärren och benen trummade på som om jag inte alls hade varit ute länge. Det fanns en tid att besegra! Den sista backen gjorde inget motsånd och upploppet kommer jag aldrig glömma. Hur kan kroppen mobilisera en sådan urladdning?

Att jag sen inte hann berodde delvis på att min tid inte var korrekt. Jag hade ju startat klockan för sent... En miss som jag i efterhand ser positivt på eftersom den fick mig att tro något. Och den tron fick mina ben att springa med en fart jag inte trodde var möjlig med tanke på vilket tillstånd de var i. Fascinerande!

Känslan att få komma i mål efter en sådan här tävling önskar jag att alla fick uppleva. Så många timmars slit som plötsligt får sin belöning. Känslan är svår att beskriva. Ord jag tänker på är lättnad, glädje, uppgivenhet och till och med sorg. På något sätt är upplevelsen/resan slut och jag vet egentligen inte när den började men nu är den till ända.

Därför är jag extra tacksam mot mig själv. Att jag skriver ner det och kan komma tillbaka. För det här var ett minne för livet och jag vet att det till viss del kommer att falna bort men då kan jag alltid komma tillbaka hit.

Och minnas.

Profetian av Simon Scarrow

Cato och Macro är i onåd och tvingas iväg på ett nytt uppdrag. Pirater härjar i Adriatiska havet och förutom den vanliga plundringen har de lyckats få tag i ett par väldigt viktiga bokrullar som måste tillbaka till romersk ägo.

Den här sjätte delen om Cato och Macro gjorde mig verkligen inte besviken. Förmodligen var det kombination av god timing (som den där koppen kaffe som inte är annorlunda för dagen men som ändå av någon oförklarlig anledning smakar extra gott) och ny miljö som gjorde att jag tycker att den här boken absolut är en av de bästa i serien så här långt.

Humorn finns kvar. Personkemin är härlig och gamla intriger och ny miljö blandas ihop till en lyckad röra. En otippad och rolig ingrediens är Macros möte med sin mor. Den gick inte att förutse....

Härligt när en serie behåller och till och med ökar i kvalité. Vill gärna fortsätta med nästa del direkt men ska självklart vänta.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Om den blinda flickan Marie-Laure och hennes påhittiga pappa under andra världskriget. Om den lika påhittige och föräldralöse Werner. Hon tvingas fly från Paris. Han tvingas in i nazismens ideologi. 

Om mod, godhet, omtänksamhet och kärlek. Om svek, ångest och girighet.

Om radion.

Det här är en väldigt speciell bok. De 600 sidorna går relativt fort tack vare de korta kapitlen. Det är tidsmässigt ett hoppande berättande och inte i syfte att göra det spännande utan för att skapa en känsla. Och det är just det som är det speciella med den här boken. Känslan. Den är egentligen varken spännande eller rolig men är vacker, varm och fångar. Berör. 

Ganska snart fick boken mig att tänka på Boktjuven. Samma tid och sorglighet. För även om den inte får tårarna att rinna så är det som om det ligger ett täcke av sorg över den. Allt vi människor inte kan påverka. Vetskapen om vad som är rätt och orätt men att ändå inte kunna ta de beslut man borde. Viljan men oförmågan. Rädslan!

Det är som om boken har ett djup och en själ som man bara kan läsa sig till. Jag känner i alla fall att jag inte klarar av att förmedla den på ett tillfredsställande sätt. 

Utan tvekan är Ljuset vi inte ser en berättelse som stannar och förmodligen kommer finnas kvar länge.

Strava

Allt som motiverar är bra. I våras blev jag tack vare en kollega bekant med Strava och jag kunde aldrig ana att ett socialt nätverk skulle kunna glädja och motivera så mycket. 

I första hand fungerar Strava som ett paraply över alla olika motionsappar och gps-klockor. Det innebär att du kan följa vänners framfart oavsett om det exempelvis är Runkeeper, Garmin eller Suunto de har med sig på sin tur. All data som visas där syns även i Strava. 

Förutom att följa sina vänner finns även funktionen att skapa olika grupper. Solvikingarna har en och så här långt är vi drygt tio stycken som kan följa varandra och tävla. Varje vecka sammanställs nämligen hur långt man har sprungit, hur länge och så vidare. Även om jag inte riktigt har koll på vilka alla de andra är tycker jag att det är roligt att få lite inspiration utifrån vad de hittar på. 

Tyvärr överensstämmer inte distansen på Strava med min klocka. På Strava visar den alltid en kortare distans. Varför vet jag inte men differensen är inte farligt stor. 

Allt ovan fyller en funktion och är både roligt och bra. Men den verkliga sporren är segmenten. Ett segment är en sträcka som vem som helst med Strava kan lägga upp. Springer/cyklar jag en runda kan jag i efterhand markera hela rundan eller en del av rundan som ett segment. Det innebär att om någon annan med Strava far fram på samma sträcka jämförs hur det har gått. Vem som har varit snabbast. Ditt bästa resultat hamnar på en lista men det går också att jämföra din egen prestation om du har sprungit/cyklat samma segment vid ett flertal tillfällen. 

Alla segment som finns går att söka efter på en karta. Antingen söker man på de som är till för cykel eller löpning. För min del är det oftast löpningen som är av intresse och detta sökande har verkligen berikat mitt löpande. Dels fångas jag naturligtvis av tävlingsdjävulen. Hornen sticker väldigt lätt ut och självklart vill jag hamna så högt upp på en lista som möjligt. Tyvärr finns här ett ganska stort irritationsmoment. Och det är att folk fuskar. En del kungakronor och topp tio placeringar är så bra att de helt enkelt inte är fysiskt möjliga. Detta bekräftas ibland när personen ifråga har haft ett pulsband på sig. Strava tar nämligen med även den uppgiften. När någon ligger etta på ett segment - en uppförsbacke på kanske 200 meter - och har en tid som ligger på ett 3-tempo och samtidigt har en snittpuls på 135 så är det onekligen givet att hen har cyklat upp för backen och inte sprungit. Medvetet fusk eller omedvetet? Det skulle kunna vara så att man råkat knappa in fel funktion på sin klocka och cyklar på den när man egentligen är ute och springer. Det kan säkert finnas flera andra förklaringar. Det spelar ingen större roll. Skitirriterande är det! I terräng förekommer fusket naturligt nog mer sällan. Och eftersom det är där jag helst huserar påverkar det inte så värst mycket. En och annan mtb-nisse förstås. Grr.

Segmenten bidrar alltså till en naturlig fartlek om jag vet om var de finns. De bidrar även till variation. Att variera sina rundor är viktigt och ibland kan jag helt enkelt inför en tur kika på Strava och leta upp några segment som jag sedan tar mig till. Men det gäller att ha huvudet med sig. Ibland händer det att jag närmar mig segment och huvudet går igång på alla cylindrar men kroppen är inte redo. Skaderisk!!! Man måste ju inte slå rekord varje gång...

Hemkommen efter en runda är det alltid lite spännande att koppla upp klockan mot datorn för att se hur det har gått. Och en förstaplats, den smakar riktigt gott...:)

Härom veckan gratulerade jag en kompis till hans nyvunna kungakrona. Något han först inte var medveten om men hans kommentar efteråt var härlig. Den var något i stil med:

"Wow! Tänk att jag är bäst i världen på just den backen". 

Härligt och roligt att få vara överst men lika snopet är det när någon annan har snott en förstaplats ifrån en. Då talar nämligen Strava om det (dessutom nästan lite hånfullt). Dels vem den skyldige var och dels med hur många sekunder. Då vill jag bara ut igen och ta tillbaka det som rätteligen är mitt :)

På detta sätt för jag en tyst kamp, ett kallt krig med en viss individ som jag inte känner. Igår tog jag tillbaka en förstaplats som han hade snott ifrån mig ett par veckor tidigare. Jätteroligt! En dag kanske vi kan sätta oss ner och tala om saken istället :)

Redo för Ultravasan

Sommarens träning har gått helt enligt planen. Omställningen från Göteborgsvarvet och fart till mängd var inledningsvis skön. Sen fortsatte egentligen den känslan utan att riktigt avta. Löpa, löpa, löpa. Nästan som en besatt har jag jagat kilometer efter kilometer. Min vanliga veckodos har sedan jag gick med i Solvikingarna hösten 2014 legat på cirka 5 mil i veckan. Min ambition den här sommaren har varit att dubbla den mängden. Därför har jag varit sparsam med intervaller, tröskelpass och fartlek. Det sliter och riskera vila. En vila jag inte har varit intresserad av. Till min glädje har det gått riktigt, riktigt bra. Kroppen har varit trött men orkat den högre belastningen och huvudet har inte motarbetat. Detta har förvånat mig lite. Egentligen har det bara vid ett enda tillfälle varit motigt inför en tur och då lovade jag mig själv att vända ifall känslan inte släppte. Det gjorde den dock och benen fick ytterligare 20 km.

Jag kan hitta flera skäl till varför det har gått så bra. Först och främst är jag grymt motiverad. Jag ser verkligen fram emot loppet. Det kommer att bli en fantastisk upplevelse. Utöver detta har en riklig variation varit nyckeln. Löpning hemma, i Sälen, i Stockholm och på ostkusten har gjort att jag inte tröttnat. Även variation i form av sällskap har varit viktig. Ungarna någon gång, min bror och glädjande även brorsonen vid ett par tillfällen. Lite otippat har gullet här hemma haft stor betydelse. Då menar jag inte det där som jag numera tar för givet. Att hon accepterar att jag är borta i princip varje morgon och att hon, självklart strålande morgonpigg, tvingats spela Carcasonne med den minste terroristen. Utan i löpspåret..... Vid ett antal tillfällen har jag varit ute på ett längre pass på morgonen och så har hon och jag varit iväg några kilometer på eftermiddagen. Ur min synvinkel har det varit otroligt betydelsefullt eftersom jag förmodligen inte hade orkat komma ut själv. Jag tror att våra turer har varit en förutsättning för mig att få ihop så många kilometer som det faktiskt har blivit. Tempot har varit lågt och jag har varit trött. Jag har fått fler kilometer i benen och troligtvis har jag känt mig fräschare morgonen därpå tack vare dessa rehabrundor. 

Med ryggans hjälp har jag kunnat ta flera längre turer och även kunnat prova på olika sorters intag för att se vad magen har sagt om det. Tummen upp där! 

Återigen måste jag hylla orienteringen. Fantastiskt att kunna variera med den. Tempot blir lågt men oj vad benen har fått kämpa. De har de även fått göra i all terräng. Höjdmeter i all ära men att springa uppför, och det behöver inte vara någon större lutning, med trötta ben i svår terräng.... Satans jobbigt! 

Långturerna har inte varit speciellt långa. Jag tror faktiskt inte att jag har varit över 40 km vid ett enda tillfälle. Istället har jag försökt springa i princip varje dag och gärna flera längre pass på rad. Jag har haft en tanke om att variera veckorna. Öka mängden gradvis i ett antal veckor, en lugnare vecka och så öka igen.  

På åtta veckor har jag avverkat 833 km. Det innebär ett veckosnitt på 104 km och toppen var sista veckan som landade på 133 km. Ja, jag är stolt som en tupp. Det kan vara så att jag aldrig kommer göra något liknande igen och för mig har detta haft en enorm betydelse. Det har gjort att jag känner mig redo. Riktigt, riktigt redo. Både i kropp, själ och huvud. Framförallt om jag jämför med hur mina förberedelser var inför BUM 87. Då var jag också riktigt nöjd med mina förberedelser men jag var inte i närheten av att ha lika många kilometer i kroppen som nu. Känns bra!

Nu blir nästa uppdrag att trappa ned. Komma tillbaka till de fem milen i veckan och hitta tillbaka till de där fräscha benen som jag inte har sett röken av på länge. Cykeln, simningen och styrketräningen kommer att få ta mer plats och det dagliga intaget av rödbetor i alla dess former återkommer.

Så länge som jag tror att det gör skillnad så gör det det....

Är nu ännu mer övertygad om att springa "naken". Ryggan är bra men kommer garanterat skava under loppet samtidigt som den får mina axlar att omedvetet vandra uppåt. En kamp jag kan vara utan. Får se hur det blir med vätskebältet. Jag tycker inte att den har någon större funktion eftersom kontroller kommer att finnas var femte kilometer. Även den kommer garanterat skava. 

Mm, vissa beslut får vänta...

17 dagar kvar...

Fågelvägen av Jeffrey Archer

Lille Charlie Trumper vill inget hellre än att hjälpa sin farfar, gatuförsäljaren. Farfadern däremot vill inte att Charlie ska behöva gå i hans fotspår och kämpar för att har råd att ge sitt barnbarn en utbildning. När farfadern dör blir det självklart för Charlie att ta över. Något han har en naturlig fallenhet för och vägen känns utstakad, med drömmar om expansion, fram till att det stora kriget bryter ut. Tids nog tar Charlie värvning och blir i armén bekant med en person som tillsammans med sin familj blir en fiende för livet.

Det här är en bok i sann Jeffrey Archer anda. En familjekrönika med drömmar, framgångar och givetvis motgångar. Gärna med en motpart i form av en person eller familj som skuggar, grusar och hatar. Konflikter som göder intresset och engagemanget för boken. Archer har som jag nämnt gjort en hel del av den här typen och det går inte att säga annat än att han kan sin sak. Risken finns naturligtvis att man som läsare känner igen sig alldeles för mycket men med lite tid emellan böckerna tycker jag inte att det är något egentligt problem. Precis som en bra deckare vet man vad man får och underhålls av det.

Fågelvägen är bra men ändå sämre än hans motsvarande böcker såsom Blodsbröder och Rivalerna (Kain and Abel). Jag tycker att boken är forcerande och går alldeles för hastigt fram. Det är som om Archer har rationaliserat bort karaktärernas känslor vilket givetvis leder till att jag som läsare inte berörs lika mycket. Boken sträcker sig över en för lång tid och då är det som om känslorna inte får plats. Däremot tycker jag att kapitelupplägget är intressant eller rent av lite roligt. Kapitlen utgår nämligen utifrån de olika personernas perspektiv. I flera fall berörs därför en och samma händelse utifrån olika ögon. Risk för att det skulle kunna bli tjatigt men det tycker jag inte. Här har han lyckats.

Sammantaget en underhållande och läsvärd bok men som inte når upp till samma nivå som några av hans andra böcker.