Bloggen blev den nya bokhyllan

Jag minns så väl hur det var. Känns overkligt när jag tänker tillbaka på hur många år sedan det faktiskt är. Jag var student. Pluggade, jobbade och slet. Hade det inte studentknapert men det var tack vare en hel del uppoffringar. Min dåvarande studiekamrat (min nuvarande mycket, mycket gode vän) pausade i pluggandet med...en bok. Det var för mig obegripligt. Hur orkade han? Men på något sätt sporrade han mig att prova på och sedan dess slutade jag vara en periodare och blev istället en läsare.

Oj, vad vi stånkade och stönade efter varje bokrea i februari. Vi köpte på oss och det blev början på det bokhyllan är fylld av idag.

En bokhylla med böcker är fin, är en identitet, kanske även lite prestige. För visst är det kul att se alla böcker man har läst. Och visst är det intressant att kika igenom en annan människas bokhylla.

Till en början skulle det vara hårda pärmar. Efter några år smög sig fler och fler pocket in i hemmet. De hamnade i "fulbokhyllan" på övervåningen. Ja, jösses vilka märkliga idéer jag har haft.

Den senaste trenden har, av flera anledningar, blivit biblioteket. Bokhyllan var så full att jag var tvungen att rensa lite. En dag är dessutom tanken att vi ska flytta och då känns det onödigt att köpa på sig mer vikt ;). Några kronor sparas och framförallt den viktigaste anledningen, den här bloggen.

Biblioteksböckerna syns aldrig i bokhyllan men de syns här. Jag har alltså övergått från en skyltning hemma till en på nätet och det känns rätt bra.

För skyltas och synas ska det. Det är ju viktigt!

Upproret av Simon Scarrow

Med tanke på slutet i den tredje boken, Jakten, är det två sargade hjältar som slickar sina sår i början av den här fjärde boken. Tids nog får centurionerna Macro och Cato ett nytt uppdrag, att träna de allierade kelterna i romarnas disciplin och krigskonst. Samtidigt finns en oro över hur genomtänkt detta är. Går det verkligen att lita på kelternas lojalitet? Det finns tyvärr inte så mycket att välja på eftersom romarna lider brist på folk och behöver manskap framförallt för att stödja sina försörjningslinjer.

Till en början går det bra men maktkampen inom de keltiska folkgrupperna gör att det börjar bli alltmer oroligt och problemen växer sakta men säkert. Tillslut blir det en fråga om överlevnad.

Även den här fjärde boken är klart läsvärd. Förutom de vanliga ingredienserna i den här serien som jag tycker om måste jag slå ett slag för karaktärerna Macro och Cato. Det är en perfekt balans emellan dem. Deras egenskaper kompletterar varandra och som läsare njuter jag av att få lite av varje. Cato, den fundersamme, kloke och känslosamme och något veke.

Och så Macro... Går det annat än att älska denna karaktär? En obekymrad ångvält (framförallt verbalt), spontan och enkel utan krusiduller. Jag skulle så gärna vilja jämföra honom med någon annan för att få den oinvigde att förstå men har svårt att hitta exempel. Kanske att man får en någorlunda vettig bild framför sig om man ser en korsning mellan Kalle Anka och Lille John i Robin Hood:)

Hursomhelst är jag tacksam och glad över att serien bibehåller sin kvalité. Det finns ju en hel del böcker kvar att läsa.

Styrketräning

Ge mig en skyffel, en grushög och en skottkärra eller en massa snö och en snöskyffel. Eventuellt ett "utegym" där jag kan lägga fem minuter tillsammans med fåglarnas kvitter. Men inte ett gym!

Jag har förstått att det är nödvändigt men jag tycker inte om det. Framförallt bålen kan behöva en duvning lite då och då. Men inte på ett gym!

Idag försöker jag köra lite styrka vid ett eller två tillfällen i veckan. Men inte på ett gym! Tack vare mina ljudböcker klarar jag av det. Och hade det inte varit för att alla löpartidningar och liknande hade lagt en sådan stor vikt vid det här med styrketräning som ett komplement till löpningen hade jag låtit bli.

För många år sedan försökte jag mig på gymmet som en träningsform. Jag klarade av två eventuellt tre månader. Sedan var det över för min insats på köttmarknaden. Ytligheten var så påtaglig att jag äcklades. Träning, inte för hälsans skull utan för utseendets. Jag märkte även att jag själv blev lite fixerad och fartblind. För i ärlighetens namn är även jag lite fåfäng. Det var bara att lägga ner verksamheten. Dock med ett så här i efterhand fantastiskt minne i bagaget.

Snart ombytt klev det in en man i omklädningsrummet. I periferin, medveten om hans närvaro, och framför hans storlek, noterade jag att han verkade ha något form av bekymmer. Ville/vågade inte titta närmare. Enbart skorna kvar och jag märker att han närmar sig. Fantasins kugghjul sätter igång och jag hoppas innerligt att det inte är till mig han är på väg. Men nog går han rakt emot mig på ett oroväckande sätt?

Klappen på axeln får min mage att hugga till och fantasin att skena ytterligare. I min fåniga rädsla känns han ännu större. Mycket vänligt frågar han mig om jag har möjlighet att hjälpa honom av med t-shirten. Min tankepaus känns evighetslång. Driver han med mig? Vågar jag skratta? Vad händer om jag skrattar? Han är som en belgian blue, svettig och med en t-shirt som förmodligen hade passat lilla mig mycket bättre. Jag hör mig själv säga något i stil med "jamen visst, inga problem". Han vänder sig om och börjar framifrån kränga av sig medan jag rycker och sliter bakifrån. Jag minns att jag hade två tankar. Den ena var SKYNDA DIG! Den andra var hoppas, hoppas ingen kommer in.

Uppdraget slutfört och han tackade artigt för hjälpen. Jag flög, snabbt men så sansat som möjligt, ut ur omklädningsrummet och in på gymmet. Körde mitt tänkta pass i expressfart, sedan hemåt.

För att aldrig återvända igen...

Den långa vägen till frihet av Nelson Mandela

Två eller tre dagar kvar till julafton och jag befinner mig i ett bokvakum. Min dåliga tajming har gjort mig tillfälligt boklös. Jag vet vad som komma ska (Follets Evighetens rand) men kan jag verkligen bara vänta? Jag sneglar mot nattduksbordet och han sneglar tillbaka på mig. Jag vet att jag innerst inne vill men vet också att jag varken kommer att hinna igenom den eller för den delen orka läsa hela. Med denna insikt börjar jag ändå. Jag tänker att jag i alla fall är lite duktig om jag börjar på Mandelas självbiografi. Det är inte värre än att jag lägger ifrån mig den om ett par dagar.

Julen kommer och så även Follett. Underbart! Återigen en tegelsten av stora mått med ett stort underhållningsvärde. Problemet är bara att jag har 500 sidor Mandela kvar. Det är inte längre tal om att lägga ifrån mig den. Det är den alldeles för bra och intressant för.

Uppväxten, ungdomsåren, flykten till storstaden, ANC. Tankarna, värderingarna, kampen och de ofattbara orättvisorna. Det jag tidigt slås av är att så många av alla dessa obegripliga orättvisor i Sydafrika äger rum efter andra världskriget. Nog för att det tog ett tag innan vi begrep vad Stalin hade sysslat med men Hitlers framfart var ju inte direkt okänd. Hur kunde apartheiden i Sydafrika få finnas och utökas under så många år? Det är ju helt sjukt att den avskaffades först så sent som på 1990-talet. Det är något man verkligen kan fördjupa sig i. Det har jag inte tänkt göra här och nu men det lämnar inte huvudet i första taget.

Robben Island, rasismen där och Mandelas enorma livsgnista. Frigivningen och förhandlingarna med de Klerk.

Så intressant och så bildande och nyttigt att läsa. Jag är för övrigt mycket stolt över att jag klarade av den. Det hade jag garanterat inte gjort för några år sedan. Jag hoppas att jag har nått en ny nivå i min läsning där det inte alltid måste vara underhållning och avkoppling. Det är nog så bra, men visst medför det ytterligare en dimension när man klarar av att ta till sig den här sortens böcker.

För övrigt är det intressant och beklagligt att dessa stora människor som har betytt och betyder så mycket för oss har varit tvungna att offra sig som de har gjort för andras skull. Till exempel försummade både Gandhi och Mandela sina familjer. Ett offer som få klarar av att göra. Är det det ultimata beviset på solidaritet och medkänsla? Egoisten i mig säger nämligen att jag och min familj är viktigast. Eller är det en annan form av egoism? Den där man delvis förverkligar sig själv genom andra? Inom mitt yrke är det mängder med kollegor som inte klarar av att sätta en vettig gräns för vad som är jobb och vad som är privatliv. Varför blir det så? Vad är det som får oss att må bra? Hur värdesätter man sin familj gentemot andra människor? Vad är egentligen egoism i de här sammanhangen?

För mig är svaret självklart men det betyder inte att det är lätt.

Frälsaren av Jo Nesbö

En man i Frälsningsarmén blir mördad. Det visar sig snart att Harry Hole är på jakt efter en yrkesmördare från Kroatien.

Boken är bra av ett gäng olika anledningar. Förutom den uppenbara mordgåtan är inblicken i Frälsningsarmén intressant, likaså mördarens bakgrund. Han är en rest eller till och med en produkt av kriget i forna Jugoslavien. Ett krig jag vet alldeles för lite om. Jag var för liten för att kunna begripa och ta till mig av det som skedde. I tioårsåldern fanns andra intressen...

Nu däremot skulle jag väldigt gärna vilja läsa någon roman som mer ingående behandlar det kriget. Problemet är att jag inte har någon aning huruvida det finns eller inte. Det får bli ett framtida projekt.

En annan bra sak i boken är att förståelsen och empatin för mördaren ökar ju längre in i boken man kommer. Det påminner lite om några av Arne Dahls böcker om A-gruppen. Det blir komplext och ger uttryck för att livet i största allmänhet består av kontraster. Det är sällan svart eller vitt även om vi hade önskat att det var så eftersom det alltid är lättare att ta ställning då.

Är Hole snällare i den här boken?

Slutligen fascineras jag av tidens makt och inflytande. Jag har nu läst ett antal böcker av Nesbö. De flesta om Harry Hole och jag tycker att de är bra, ibland riktigt bra. För ett antal år sedan minns jag att jag läste två Hole-böcker och inte var speciellt imponerad. I princip blev Nesbö ett avslutat kapitel men så fick han en chans till...

Jag tror inte att de där två böckerna var så himla mycket sämre än de jag har läst de senaste åren. Så varför tycker jag då så annorlunda nu? Kommer inte på någon annan orsak än att tiden gör sitt. Var tid/period har sin smak och de böcker och för all del filmer jag förr gillade eller ogillade kan jag idag ha en helt annan åsikt om.

Härligt ändå. Vyerna vidgas. Tänk vad tråkigt det hade varit annars.

BUM 87 km 2015

I flera månader har jag haft ett tydligt mål i sikte, Borås ultra marathon 87 km. All min träning har detta i fokus. Löpning, cykling, simning, till och med den svintråkiga styrketräningen har BUM som en gemensam nämnare. Det är inte fåfängans muskler som slipas. För visst är det lätt att hamna där. Nej, det är bål, bål och åter bål samt en del ben.

Alla kilometer handlar om att hjärta, muskler och senor ska vänja sig. Att jag kommer att klara de 87 kilometrarna är jag numer övertygad om men för min del handlar det om inte längre om det. Utan istället om hur jag ska klara det. Blev lite skrämd av att se den där dåren i svt-s "En klassiker", som inte var förberedd för vad han hade gett sig in på. Han klarade nästan allt men med en ångest och smärta som gick som en pil igenom tv-n. Jag vill inte ha det så. Givetvis förväntar jag mig en enorm trötthet när jag har klarat det men jag vill samtidigt inte krypa mig fram.

Hursomhelst insåg jag igår på nyårsafton att jag ännu inte hade anmält mig till loppet. Jag har så länge varit mentalt anmäld att jag har glömt att göra det i verkligheten. Strax efter att ha skickat in min anmälan kunde jag inte göra annat än att småle för mig själv. Tävlingsledaren måste ju skaka på huvudet när han får in ytterligare en dåre med ett nyårslöfte.

Den bjuder jag på...