Träningssammanställning 2014

För några veckor sedan googlade jag Jonas Buud och hittade en sammanställning han hade gjort över sin träning. Nu är jag tack och lov inte i närheten av hans mängd men en tanke väcktes och jag kände att det skulle vara roligt att göra något liknande.

Framförallt att jämföra siffrorna år efter år. Jag tror nämligen att årets siffror kommer att ligga som grund och att jag kommande år kommer att öka träningsdosen allt mer. Till exempel har det varit stor skillnad i min löpning. Sedan jag började i Solvikingarna i september har den dosen ökat markant. De senaste fyra månaderna har jag sprungit mer än övriga åtta tillsammans.

2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Kallt!

Annandag Jul. Beslutet om att sticka iväg på en löptur taget sedan flera dagar tillbaka. Kliver upp och gör mig redo. Svärmor frågar mig lite lätt om jag vet hur många grader det är ute. Varningsklockan ringer. Det finns ju en anledning till att hon frågar, eller hur?

-13 grader!

Oj! Min första tanke är att jag inte har nog med kläder. Min andra tanke är att det är förbjudet att vika ner sig. Strumpor och skor, löparbyxor, långärmat underställ, t-shirt och jacka. Mössa på huvudet, handskar och en sådan där sak som jag inte vet vad den heter som man kan ha som halsduk, öronvärmare eller mössa. Idag blev den en halsduk.

För att vara säker på att vara riktigt varm gör jag några "dammsugare" inomhus därefter iväg.... Min fru hinner fråga mig om jag ska ta en långtur, varpå jag tittar på henne och alldeles för otrevligt påtalar att det är -13 ute. Ångrar mig i efterhand eftersom jag inser att frågan var befogad. Hon vet mycket väl att jag lika gärna kan ta mig ganska långt när jag väl har satt igång.

Hon hade för övrigt rätt...

Givetvis tar min klocka några minuter på sig att hitta gps-en , kylan är påtaglig. Som tur är blåser det inte. Alla muskler är som bedövade och det tar lång tid innan kroppen verkligen får upp värmen. Tårna kändes bra först efter en timmas löpning.

Det positiva var att andningen kändes ok så det var bara att pinna på och jag fick för mig att det sakta men säkert blev lite varmare. Mot slutet smög sig kylan dock på igen. Fingrarna blev svåra att sträcka ut och svetten, förmodligen tillsammans med en sänkt energinivå i kroppen gjorde att jag kändes kallare och kallare. Tror att jag i och med detta lyckades höja tempot lite. Alltid något!

Väl hemma igen var jag nöjd. Det var inte så himla farligt och jag hade rätt. Det hade blivit varmare. Tempen stod på -8.

Tecken och symboler av Clare Gibson

Återigen dags för en av de där böckerna som har legat hur länge som helst på nattduksbordet och jag tycker den är riktigt bra. Tecken och symboler tar upp allt ifrån religiösa och politiska symboler till de enklaste som djur och siffror. Uppkomst och betydelse, användning och kulturella likheter och skillnader. Den går att läsa från pärm till pärm eller som ett uppslagsverk. Det jag tycker så mycket om är att den så bra förklarar självklarheter i våra liv. Varför har vi till exempel en vigselring? Varför anses hästskon ge tur? Varför skakar vi egentligen hand?

Det brinnande riket av Bernard Cornwell

Uthred slåss för kung Alfred och gör det bra. Han vinner en stor seger men hamnar kort därefter i onåd och tvingas fly bort från Alfreds vrede. Han hamnar hos danerna och hjälper dem att smida planer för att en gång för alltid erövra England.

Denna femte bok i serien om Uthred gör mig inte besviken. Jag vet vad jag får och roas som tidigare. Framförallt tycker jag om att hans underbara inställning till kristendomen. Religionen med den stränge guden och alla lagar är honom verkligen obegriplig. Och det är lätt att förstå varför. Underligt egentligen att den kunde ha en sådan stor makt över människor.

Samtidigt sker inte så mycket nytt i boken. Den är inte en repris av tidigare böcker men jag tror att det är vettigt att vänta ett tag till nästa del i serien. Annars riskerar det att bli för mycket kaka på kaka.

Kontraster

Igår. Tidig morgon. Hann inte med något kaffe. Mörkt och regn, 5-6 plusgrader. När jag väl kom ut insåg jag att det dessutom blåste rejält. Mörkret gjorde att jag var tvungen att springa på asfalt. Det gick inte att gömma sig och givetvis hade min tänkta runda och vinden gaddat ihop sig. Motvind i princip hela löpningen. Kroppen kändes blytung. Usch! Drygt 13 hemska kilometer.

Idag. Ingen tidspress. Kaffe i lugn och ro samt lite Bernard Cornwell. En timma senare jämfört med igår. Nollgradigt. Ingen vind och inget regn. Rosablå himmel. Kroppen kändes till en början lite tung men efter hand blev den lättare och lättare. 28 kilometers riktigt trevlig löpning.

Logiskt eller inte? Inför fredagens löpning hade jag en vilodag. Inte inför dagens. Båda rundorna gav något men jag föredrar dagens.

Adidas adipure gazelle

Adidas adipure gazelle är död...

...länge lever Adidas adipure gazelle

Här kommer en hyllning till något så fånigt som ett par skor. Lätta, mjuka och vansinnigt sköna. Ett himmelrike för mina fötter. Jag har aldrig någonsin haft ett par löparskor som har varit i närheten av samma komfort och paniken var påtaglig när mina blåa fina började tacka för sig. Dessa minimalistiska underverk gick nämligen inte längre att hitta i affärerna eftersom den värsta "barfotaboomen" har lagt sig.

Vad vore livet utan internet?

Nya inhandlade och livet går vidare...:)

5000 kilometer!

Julen 2011 fick min fru en iphone och därmed även runkeeper. Jag använde den under 2012 för att mäta mina rundor och framförallt för att i efterhand kunna se var i skogen jag hade varit. Tyvärr var   apparaten inte min så användandet blev väldigt sporadiskt. Men räkningen hade börjat...

Julen 2012 fick jag mig en egen apparat och sedan dess har det tickat på och istället för det sporadiska har varje aktivitet registrerats. Cykling, löpning, paddling och simning. Kilometer efter kilometer har lagts till och totalen har sakta men säkert ökat.

Idag spräckte jag 5000 kilometer! Och jag tycker det är så himla häftigt. Jag har roat mig med att kolla vart i världen detta har fört mig. Fågelvägen är det ca 5000 kilometer från Göteborg till Khartoum i Sudan. Som sagt, häftigt!

Begav mig iväg för en långtur i morse och visste att jag hade 23 kilometer kvar till min lilla magiska gräns. Jag hade givetvis en tanke om att komma upp i dessa 23 men var inte helt säker på om det skulle bli såpass långt. När jag kom hem såg jag att jag hade avverkat 22,5 kilometer. Oacceptabelt! Det var bara att studsa vidare ett varv runt grannskapet, det var ju trots allt bara 500 meter kvar:)

Tänkte göra en träningssammanställning vid årets slut. Jag tror att det kan bli kul att jämföra 2014 med kommande år. Mycket för att jag aldrig tidigare har avverkat så många kilometer som i år. Men även för att det med största sannolikhet kommer öka ytterligare under 2015.

Egoismen i Sverige

Svensken åker på resor som aldrig förr. Renoverar och har ett materiellt välstånd att vi till och med hyr in oss på Shurgard och liknande företag för att vi helt enkelt inte får plats med alla våra saker. Hur många it-prylar finns i varje hem egentligen? Och dessutom:

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/sparande/rekordrika-hushall-valjer-fonder_4177509.svd

Njae! Vi har nog inte råd att hjälpa de där som flyr från sina länder på grund av världsliga ting som krig, svält och andra obetydliga förtryck... Och dessutom har vi inte plats i vårt extremt tätbefolkade land.

Generellt sett ökar välståndet i vårt land och därmed egoismen. Privatekonomin framför allt. Fan heller att jag tänker dela med mig. Måste ju köpa en ny mobil nästa vecka, nya kläder och naturligtvis måste vår för året andra sol och bad semester planeras och betalas, eller var det skidsemester? Samtidigt vägrar kommunerna lägga pengar på skola, vård och omsorg. Som ett exempel har skolan jag jobbar på vikarie- och köpstopp. Vågar jag i sammanhanget nämna att kommunen går drygt 100 miljoner plus?

Var finns logiken? Solidariteten? Omtanken?

Kontrasten är givetvis att de fattiga grannländerna utan konkurrens tar emot flest invandrare från de oroshärdar som finns i världen. Vad har de att erbjuda???????

Men vi gnäller på. För vi har det så eländigt. Vi förväntas till och med betala trängselskatt och till råga på allt så ska vi behöva ta in de där tiggarna i våra synfält. De skor sig på oss och tycker naturligtvis att det är roande. Flinar gör de nog i smyg också när de sitter där oavsett väder och vind. Timma ut och timma in. Myser gör de i sina filtar när vi minsann gör rätt för oss genom att jobba så hårt som vi gör. Apropå det börjar jag få ont i nacken av all skärmtid. Det är nog en arbetsmiljöfråga....

Jag har länge sagt att vi har gått in i det individuella samhället. Var och en rår om sig själv. Egoism som dessutom har börjat bli en acceptabel attityd i samhället. Vart är vi på väg? Vad sysslar vi med egentligen?

Steinbeck skriver i någon av sina böcker att det krävs en fattig för att hjälpa en fattig. Det stämmer oroväckande väl. Vårt välstånd gör oss (inte alla som tur är men för många) till hemska egoistiska individer. Hur får vi stopp på detta?


Martin Luther King sa: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”.

Min mörkare och mer negativa sida säger mig att värderingarna i vårt samhälle har ändrats så mycket att "de goda", de med i mina ögon vettiga värderingar, bara blir färre och färre. Hur ska man annars tolka sådana saker som höstens valresultat och riksdagens oförmåga att samarbeta. För att inte tala om samhällets inställning till skolan där eleverna snart inte behöver göra ett skit som inte passar dem och där vi lärare förväntas göra allt så djävla roligt hela tiden. Annars är de små liven inte motiverade och då behöver man ju inte göra någonting. För övrigt tycks det vara så att elever i största allmänhet kan bete sig hur som helst. Där finns knappt några konsekvenser alls. Men om en lärare skulle råka säga ifrån på ett eventuellt felaktigt vis så är det en anmälan som hägrar med allt vad det innebär. Kränkning!

Jag avskyr ordet kränkt. På riktigt, vad fan vet vi om det? Jämför med resten av världen. Ta en titt runtomkring på alla de orättvisor och hemskheter som finns i världen och våga använda ordet kränkt igen!

Till råga på allt är alla våra bekymmer någon annans fel. Gud! vad jag är trött på den där någon annan...

Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen

Ny författare. Alltid lite spännande och hoppfullt. Inte lika lockad av att det var ännu en deckare men, men.

Politikern Merete Lynggaar försvinner spårlöst och antas vara död. Utredningen läggs ned. Fem år senare får kriminalinspektör Carl Mörk i uppdrag att starta upp en avdelning inom polisen som ska ta sig an gamla ouppklarade fall.

Mörk är lagom intresserad av detta, nyss tillbakakommen efter en traumatisk upplevelse där kollegor blivit mördade, invalidiserade och han själv skadad, framförallt mentalt. Intresset väcks dock efter hand när han ser klara brister i den utredning som gjorts.

Mörk placeras av olika anledningar i en källarlokal och jag kan inte få bort parallellen till agent Mulder i kultserien Arkiv X. Flera likheter finns. Egenheten och spetälskestämpeln från kollegorna.

Känslan i början är alltså positiv och det blir bara bättre och bättre. Balansen i boken är fullkomlig och den får med sina "två ansikten" med så många faktorer som gör boken bra. De delar när jag som läsare får ta del av Meretes öde är mycket gripande och spännande. De delar som handlar om Mörk och den faktiska utredningen har förutom att den är spännande flera andra bitar som jag verkligen gillar. Först och främst så är det två härliga personligheter i Mörk och hans nye assistent Assad. Humorn är härlig och där finns även en anda som känns väldigt osvensk. Många i boken är påtagligt ointresserade av hur de uppfattas av andra. Det blir till en hänsynslöshet eller nästan en råhet som märkligt nog känns uppfriskande. Är det mer danskt;)? Ingen Jante?

Sammantaget är det en förbannat bra bok och jag blir nästan lite irriterad när jag inser att jag har haft den i min ägo i ett flertal år och inte läst den förrän nu. Det blir garanterat fler Jussi Adler-Olsen i framtiden.

Revolt av Robyn Young

Andra boken på kort tid som jag lägger ifrån mig. Känns inte helt bra. Det är även andra boken av Robyn Young som jag inte tycker om. Känns inte heller bra med tanke på att hon skriver historiska romaner. Nåja! Man kan inte få allt och ska jag vara riktigt ärlig så är det förmodligen inte hennes fel helt och hållet heller. Jag har nog varit lite ofokuserad och disträ och inte lyssnat allt för uppmärksamt.

Visserligen gör alla namn i boken mig fullständigt förvirrad. Vem är vem? Har man inte det klart för sig försvinner tråden i boken och därmed intresset. När jag plötsligt dessutom inser att det är ett regelrätt slag i boken som jag inte har en aning om hur vi kom dit eller varför det äger rum, ja då är det inte så mycket att fundera på....

Kombinationen av ett författarskap som inte riktigt går hem hos mig och det ovan nämnda gör att det bara är att blicka vidare på nästa erövring.

Synd! För jag var nyfiken på hur Robert Bruce och filmen Bravehearts hjälte William Wallace skulle beskrivas.