Belöningar

Belöningar är viktiga. Att finna det där i tillvaron som får en att må bra. För mig handlar belöning om en inre tillfredsställelse. En ro eller om jag ska kalla det för en inre frid. Sak samma. Oavsett så tycker jag att det är viktigt att analysera sin tillvaro. Vad är det som får mig att må bra? Det behöver absolut inte vara några större saker. Det viktiga är istället att känna igen dem och framförallt att ta sig tid till att upptäcka dem och därmed kunna njuta av dem. 

Jag har tidigare varit inne på att träningen och då framförallt löpningen kan ge mig en sådan här tillfredsställelse. Att få komma bort, bli ett med naturen eller bara att bli ett med mig själv. Låta tankarna vandra iväg eller att till och koncentrera dem på en enda sak. 

Bastun efter träningen är även den otroligt viktig. Att nöjd efter träningen få omslutas av den där härliga värmen och bara slappna av. I bästa fall har jag dessutom vett att sitta tyst och bara njuta och inte lockas med i tjötet. Även om tjötet är trevligt det med fast på ett annat plan. Den kalla duschen efteråt och de där härliga minuterna innan påklädning, när jag bara sitter och glor i väntan på att mossigheten ska släppa. Och framförallt, att det får ta några minuter. Tidigare har jag kunnat känna en brådska att komma hem. En stress som bara är dålig. Jag har nu lyckats se bortom tidsvinsterna och kan nu på ett helt annat sätt njuta av lugnet. Ett lugn jag mår så bra av....

Detta lugn får jag även till kaffet:) Som ska intas sittandes och gärna i ensamhet och total tystnad.

Nu är jag ingen eremit men under en dag är dessa korta stunder guld värda och jag inbillar mig att de gör att jag har ork och tid för det social. Det är balansen och kontrasterna som gör det. För visst njuter jag av familjen cirkus hemma, vänner och annat löst folk omkring men som sagt, det ena utesluter inte det andra.

Att sedan få avsluta dagen med att försvinna in i en bok...

Livskvalité!

Sista paret ut av Arne Dahl

Sista paret ut är en direkt fortsättning på den tidigare boken, Blindbock, i serien om OPCOP-gruppen med Paul Hjelm i spetsen.

Ett svenskt bioteknikföretag upptäcker att någon har spionerat på dem digitalt och stulit vissa företagshemligheter. Hemligheter som har att göra med att kunna förändra människors DNA. Spåret leder till Kina och verkar ha en direkt koppling till det brottssyndikat som OPCOP-gruppen har haft att göra med tidigare. Gruppen splittras och får uppdrag i lite olika delar av världen för att spåra upp och en gång för alla få stopp på syndikatets verksamhet samt förhoppningsvis rädda två före detta medlemmar i gruppen som man trott har varit döda.

Det tar inte många sidor förrän jag njuter på ett sådant där härligt bekant sätt. Upplägget känns igen, karaktärerna och storyn fångar och intresserar. Som vanligt på flera plan. Dels för att det helt enkelt är spännande och dels för att Arne Dahl som vanligt är inne på delar i vårt samhälle och vår utveckling som inte känns avlägset men definitivt läskigt. Hur långt är vi villiga att gå i vår girighet? Vad kan det få för konsekvenser?

Efter att ha kommit ytterligare en bit in i boken märker jag att det går fort, lite väl fort. Det finns vissa delar i boken som jag helt enkelt inte riktigt förstår. Jag borde ha lugnat ner mig men kunde helt enkelt inte. I stort var jag med i matchen. Vad gör några få missade detaljer då?

En annan reflektion är att jag vid ett flertal tillfällen känner att jag gärna hade läst Sista paret ut och Blindbock med en kortare tidsintervall. Eftersom boken så ofta knyter an till det som hänt tidigare blir jag lite frustrerad eftersom jag inte riktigt kommer ihåg allt från den förra boken. Återigen detaljer men när något är gott vill man ju slicka i sig allt för att verkligen få maximal njutning. En tydlig skillnad är dock att i den här boken är lite allvarligare. Inte så konstigt egentligen men det var intressant att det inte var förrän i slutet av boken som jag kom att tänka på det. Och genast saknade jag det :)

Boken är otroligt bra! Men som jag sade till min fru så kan man nog inte bli mycket mer subjektiv i sin bedömning än vad jag är. A-gruppen - OPCOP - Arne Dahl, har gett mig så många fantastiska timmar att jag bara genom det har en positiv bild inför läsningen. Det kan inte bli annat än bra. Om jag har förstått saken rätt så blir det inga fler. Förmodligen taktiskt riktigt att avsluta med flaggan i topp men det kommer inte hindra mig från att sakna böckerna med allt vad de innebär. Det ska bli spännande att se vad nästa bok/projekt kommer att handla om. Oavsett lär jag suga åt mig vad det än kommer att bli.

Himmel över Everest av David Lagercrantz

Jag tror att det här är min tredje bok om Mount Everest. Tydligen är det något med det där berget som fascinerar mig.

Omedelbart kastas man in i en total katastrof. Någonting har gått rejält snett vid ett försök att nå toppen på Everest. Inledningen intresserar direkt och snart blir det tydligt att den är till för precis det. Det är det här som är själva finalen på boken. Intresset är väckt och nästa steg i boken blir att lära känna de individer som är med.

Mitt engagemang och intresse sinar betydligt. Först hade jag svårt att förstå vad det berodde på men ju längre in jag kom i boken desto tydligare blev det. Jag hade svårt att tycka om och/eller förlika mig med karaktärerna. Den svenske klättraren är den som är något så när intressant men alla de andra karaktärerna har jag ypperligt svårt för. De beskrivs som svinet (Villari) och hans lärjungar. Svinet beter sig verkligen som ett svin och lärjungarna dras till svinets karisma som ryggradslösa maskar.

Jag klarar helt enkelt inte av att läsa om människor som beter sig så fånigt inställsamt och karaktärslöst och eftersom så mycket av boken ägnas åt just dessa förhållanden tappar jag suget allt mer. Dessutom känns det inte rimligt att så många människor ska böja sig så mycket utan att ge svinet på käften. Pengar och status i alla ära men det finns ju något som heter stolthet också och den existerar inte i den här boken. Inte i den första tredjedelen i alla fall.

Egentligen är inte boken dålig nog för att avslutas men jag har så mycket intressant och förhoppningsvis bra som ligger och väntar att jag inte ser någon anledning att fortsätta med den här.

Låt varje familj bestämma över sitt eget

Några föräldrar i min äldste pojkes klass tog på sig att anordna lite trevligheter idag. Poängpromenad, grill och lite lekar. Härligt! Jag är full av beundran över viljan och engagemanget. Som vanligt förvånas jag dock över vad folk väljer att stoppa i sig själva och sina barn. Jag försöker se det som att det är deras val, deras bekymmer.

Men när en av papporna med ett stort leende bjuder alla barnen på marshmallows blir jag uppriktigt förbannad. Må vara att det är en skitsak att irritera sig över. Mina barn dör inte att att stoppa i sig lite av den skiten men låt det beslutet vara mitt eget. Hade jag tagit fram en bytta med jordnötter och bjudit så hade det förmodligen blivit ett djävla liv med tanke på allergier. Men socker är så vedertaget förknippat med trevligheter så det måste man ju bara ha. Ibland undrar jag om folk förstår att det är två skilda saker. Mys, kvalitetstid, trevligheter går faktiskt att ha utan att vi stoppar i oss en massa skit.

Stoppa i dig vad du vill och låt mig och min familj göra detsamma. Det är fel att bli irriterad på en uppenbar okunskap men kan man verkligen leva i Sverige idag och undgå att notera att det pågår en hyfsat intensiv kostdebatt? Var är jag i den debatten och var är du? Vi kanske har olika åsikter...

Att inte vilja se av Jan Guillou

I Guillous fjärde bok om det stora århundradet är det den äldste av bröderna, Lauritz, som står i fokus. Andra världskriget är i full gång och tyskarnas framgångar tas väl emot av honom. Han ser Hitler som en pajas men hjärtat stöder ändå Tyskland av ett flertal olika skäl. De flesta i hans familj är dock av en annan åsikt och hoppas på att Tyskland ska förlora. En del av dem arbetar dessutom aktivt för att se till att det ska bli så.

Som alltid är jag väldigt förtjust i tiden boken utspelar sig. Det är något magiskt med andra världskriget. Det finns så mycket med det som är så intressant, så obegripligt och så fruktansvärt. Ett stort plus med den här boken är att Lauritz sympatiserar med tyskarna. Det blir i och med detta en annan vinkel på skildringen, en som balanserar upp alla andra beskrivningar.

Dessa positiva bitar med boken räcker långt och Guillou är alltid Guillou. Jag ser fram emot nästa bok också även om det finns en hel del saker som jag inte är lika förtjust i.

Till att börja med tycker jag att Guillou håller berättelsen utanför kriget alldeles för mycket. Jag hade velat att karaktärerna på något vis hade varit med mer i händelsernas centrum. Visserligen är det kanske rimligt att han har valt att göra som han har, eftersom Sverige ändå försökte stå utanför kriget så gott vi kunde, men det blir lite märkligt och väl passivt när det finns så många intressanta händelser att beröra. Nu blir kriget istället något som finns i bakgrunden av berättelsen hela tiden och inte så mycket mer. Till exempel anser jag att det fanns ett guldläge att dyka in i kriget i och med Lauritz son Harald som är SS-officer, men inte. Å andra sidan lämnar han en intressant cliffhanger på slutet.

Att Guillou återigen ska vältra sig i överklassnobberi var i sig ingen överraskning men det är något jag allt mer har svårt för. Varför är det så viktigt för honom? Jag tycker helt enkelt att det börjar bli tjatigt med vin, lyx, bestämmelser och regler vid middagar och så vidare. Det är ju inte så att han inte har tagit upp allt detta tidigare. Både i den här boken, den här bokserien och i princip alla andra böcker han har skrivit.

Oavsett så kommer jag med intresse läsa även nästa del. Förrätten är avklarad, nu är smaklökarna inställda på Ken Folletts Evighetens rand.

För övrigt måste jag ge pluspoäng för titeln på boken. Det är inte ofta en titel är så slagkraftig som här.

Eldens hemlighet av Henning Mankell

Ytterligare en ungdomsbok och den här gången är det en av mina favoriter, Mankell.

Afrika, Mocambique, inbördeskrig och minor. Systrarna Maria och Sofia vet att de aldrig får lämna stigen. De vet att där finns minor. Ändå sker ett misstag och Sofia råkar komma utanför och straffas direkt. Explosionen leder till att systern Maria dör och hon själv blir av med båda benen.

Boken handlar om vilja, ensamhet och vänligheten vi människor ger varandra men även grymheten. Jag tycker att det är en otroligt viktig bok. Jag tycker att den är bra men jag tror att den tyvärr inte är anpassad till killar i tonåren. Sofias öde är väldigt gripande. Olyckan, känslan och vägen tillbaka men jag tror att den är mer anpassad åt tjejer än killar. Tyvärr! Jag tror beklagligt nog att de flesta killar i tonåren inte är mogna nog att ta till sig den här berättelsen. Framförallt inte eftersom den inte innehåller så många "grabbiga" ingredienser. Inget som de riktigt kan relatera till och då räcker det inte riktigt till med det som berör.

Det märks tydligt att Mankell har anpassat skrivandet till yngre läsare. Språket är avskalat och förenklat. Förståeligt men ändå känns det lite märkligt när man är van vid annat.

Box 101 av Andy Mulligan

En del av min målsättning just nu är att bli av med tornet på mitt nattduksbord. Där låg ungdomsboken Box 101 sedan en tid tillbaka och nu ville jag få bort den.

Boken handlar om tre gatubarn som för att överleva dagligen letar igenom en soptipp för att där hitta matrester och annat som de antingen kan ha användning av eller till och med sälja. En dag stöter de på en soppåse som förutom att den innehåller en viss mängd pengar även innehåller något som kan leda till så mycket mer. Att det är värdefullt är det ingen tvekan om eftersom polisen lägger stor kraft i att leta reda på innehållet samt den som eventuellt kan ha fått tag på det.

Till en början fångas jag av boken och får en hel del funderingar. Som vanligt att man ska vara tacksam och förfäran om att liknande öden faktiskt existerar i världen och inte bara i böckernas värld. Ju längre in boken jag kommer desto mer tappar den. Vissa ungdomsböcker fungerar bra för en vuxen att läsa men den här har flera tydliga brister. Den innehåller en hel del logiska snubbeltrådar som inte känns trovärdiga. Boken är dessutom skriven på ett speciellt sätt där den som berättar ändras hela tiden och den riktar sig även till läsaren om och om igen. "Som du förstår" och "kan du tänka dig?" och så vidare.

Jag kan inte uttrycka det på ett bättre sätt än att det känns lite för barnsligt ibland och lite för otroligt. Naivt är kanske det ord som är mest träffsäkert. Samtidigt inser jag att vid rätt ålder så är den här boken förmodligen jättebra.

Det positiva för egen del är att boken påminner mig om en annan som jag velat läsa i många år. Guds stad av Paulo Lins

Målsättning - Tid - Ansträngning

Tänker vi annorlunda idag jämfört med förr? Är vissa av våra grundläggande värderingar på väg att skrotas för alltid? Vart leder det oss?

Våra krav på effektivitet och smidighet har tagit oss långt. Vi är nog alla tacksamma för att människan med sin nyfikenhet har underlättat sin tillvaro via olika hjälpmedel. Det är skönt att kunna lägga sin tid på mindre jobbiga ting men när går det till överdrift? När blir vår strävan efter att förhindra motgångar ett bekymmer för oss, ett problem? Jag är orolig för att vi skapar ett samhälle som för oss rakt ut i en ravin. Jag har nämnt det förut och jag gör det igen. Känner mig allt oftare som en grinig gammal gubbe med föråldriga värderingar.  

I min värld krävs det nämligen en viss ansträngning och avsevärt med tid för att nå ett mål.

Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig gå?

Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig läsa, klockan, spela fotboll osv?

Det går dessutom inte med en gång och är inte direkt obesvärligt. Skrapsår, frustration och irritation. Men ändå upp på hästen igen om man vill lära sig. Någon kanske till och med har problem av olika slag som gör att denne får lägga ännu mera tid på att lära sig.

Och detta gäller allt, till och med datorspelet. Vill jag nå nästa nivå så övar jag tills jag klarar det.

Öva och kämpa. Det får ta den tid det tar men tid tar det. Ibland går det lättare i bland svårare, mycket beroende på mina förutsättningar. Men en saker är säkert. Vill jag bli bra på att spela fotboll så är det precis det jag måste göra. Vill jag lära mig att läsa bra så är det läsa jag måste göra.

I min värld finns det inga genvägar för vissa grundläggande färdigheter och kunskaper. Givetvis bör inlärningen anpassas. Barnet ska kanske inte få öva på en herrcykel eller en Tolstoj men likväl är det läsa och cykla du behöver göra om det är det du vill lära dig.

Jag tycker att jag allt oftare möts av ett annat tänk. Genvägar söks och motgångar bemöts inte. Är någonting jobbigt så ska det underlättas. Var tusan kommer detta ifrån?????? Är det våra teknologiska framsteg och därmed vår bekvämlighet som fördärvar våra värderingar?

Alldeles för många barn i min närhet är alldeles för dåliga på vissa grundläggande saker. De kan knappt klockan, kan knappt läsa eller skriva tydligt trots att de uppnått en ålder där dessa kunskaper borde vara självklara. Har en motorik som får mig att ramla baklänges. 

Jag vill inte ens räkna upp hur många elever jag har som inte är i närheten av att ligga på den nivån de hade kunnat. De vill inte och orkar inte. Målen finns men inte ansträngningen. Det ska komma gratis eller så enkelt som möjligt och gör det inte det så får det kvitta, eller så ringer mamma och pappa ett samtal så löser det sig ändå.

Min slutsats är att oerhört många gånger hör bristande kunskaper ihop med en ovilja att kämpa. Och det har blivit så för att vi hela tiden ska underlätta för den som har det svårt. Kunskap kommer inte gratis och ja, livet är orättvist. En del har lättare för sig än andra. Och nej, jag tror inte på att ge barn och föräldrar ursäkten i form av en bokstavskombination. En sak är att vara medveten som en svårighet så som ADHD men jag ser i princip varje dag hur bokstavskombinationen används som en ursäkt för att slippa och det är då vi är ute på hal is. Detta å ena sidan, den generella latheten å andra sidan. 

Genvägssamhället är bekvämt och farligt. För vad är det för samhälle vi skapar när allt alltid ska vara roligt och enkelt. Hur klarar vi då av motgångar? Idag har vi till exempel alldeles för många barn i Sverige som skolvägrar. Varför? Oftast någon form av obeskrivlig ångest. Vad beror den på? Är det för att Kalle aldrig har behövt göra saker han inte vill? Överbeskyddande föräldrar? Och så kommer kraven - smällen - som inte går att hantera...

Vad gäller de här frågorna känner jag mig verkligen mörk och grining och förmodligen hade jag kunnat skriva en hel bok om det. Jag känner att dessa rader egentligen inte räcker till.

Hursomhelst måste vi börja tänka långsiktigt. Det tror jag delvis är nyckeln. Bra, bekvämt och skönt för stunden går påfallande ofta stick i stäv med vad som är bra långsiktigt. Det är tex bekvämt att ge ungen en telefon och ringa hem hen när maten är klar. Långsiktigt är det kanske vettigare att lära och ge ungen en klocka. Ge hen en tid att passa så får ungen, förutom att lära sig klockan, även ta ansvar. 

Eller...

Jag kanske ska sätta mig och läsa med och för mina barn istället för att förverkliga mig själv med paddan som barnvakt. I mina ögon ger det nämligen så mycket mer än bara läsning.

Den orolige mannen av Henning Mankell

Hundarna i Riga, Villospår, Den femte kvinnan, Den vita lejoninnan. Oj, vad jag plöjde. Minns att jag tyckte att de var otroligt spännande och bra. Minns även var och när jag läste min första, Mannen som log. Det var i Spanien, på träningsläger och jag var sjuk. Hög feber och en jättebehov av att få fortsätta läsa. Härligt! Blir lite sugen på att läsa om någon av dem för att se om jag än idag skulle tycka lika mycket om dem eller om min smak har förändrats med åren och antalet lästa böcker? Vi får se hur det blir med det.

I Den orolige mannen får Linda, Kurts dotter barn med en finansman. Dennes föräldrar försvinner och Wallander försöker ta reda på vad som har hänt dem. Sökandet leder honom till det kalla kriget och Sveriges relation till framförallt vår stora granne i öst.

Genast känner jag igen mig i min vilja att forcera. Framåt och snabbt. Jag tror att det i mångt och mycket beror på Mankells sätt att skriva. Det är inte så att det är våldsamt spännande till en början. Istället tror jag att det handlar om att han byter miljöer förhållandevis fort. Han fastnar inte i en massa beskrivningar utan ger intrycket av att vilja ta sig framåt för att komma till kärnan i boken. Luddig beskrivning men jag kan tyvärr inte uttrycka det på ett vettigare sätt.

Spänningen ligger på en ok nivå boken igenom. Förutom den är det två områden som gör boken bra. Nummer ett är det kalla kriget. Jag tycker att det är oerhört intressant och kanske extra aktuellt med tanke på hur politiken ser ut i Sverige idag. Är Ryssland ett hot? Hur stort och vad kan vi göra åt saken? Min uppfattning är att det är en löjeväckande tanke att kasta in pengar i ett försvar som inte har möjlighet att stå emot mycket mer än småsten. Dessutom är jag naiv nog och tror inte på att vi är utsatta för någon som helst fara.

Den andra saken som är intressant är att Mankell lägger stor vikt vid Wallanders ålder. Hur han ser tillbaka på det som har varit och framförallt hur han ser på sin framtid. Hur mycket är ens hälsa värd? Själv är han diabetiker och drabbas av tillfälliga minnesförluster med jämna mellanrum. Läskigt! Vilken kvalité vill man ha på sitt liv efter de 60? Planer, sysselsättning och värderingar?

Det här är frågor som jag själv faktiskt har funderat en hel del kring. Jag tror att det till stor del beror på att mina föräldrar, svärföräldrar och en del kollegor, kort och gott människor i min närhet, är i den åldern. När jag ser på dem så väcks onekligen en hel del tankar och åsikter. Det är som vanligt lätt att kritisera men jag tror att det är viktigt att försöka sig på att förstå deras situation. Att plötsligt få en massa tid till sig själv, gå ner i tempo och umgänge påverkar en. Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men nöjer mig med att konstatera att det jag för egen del hittills har kommit fram till är följande:

- Hälsan är nyckeln.
- Sysselsättning likaså.
- Umgänget med många olika åldergrupper.
- Vara öppen och inte stänga in sig i gnäll och det var bättre förr mentaliteten.

Jag ser faktiskt fram emot att en dag bli pensionär ( ca 30 år kvar :). Har en hel del tankar och planer för hur jag skulle vilja ha det. Å andra sidan har jag en hel del tankar och idéer om den närmaste framtiden också och utmaningen är väl ändå i första hand att leva i nuet. Det måste vara det viktigaste! Fånga alla härliga ögonblick med barnen. Ha vett att njuta av dem här och nu. För glömmer, det gör vi och lycka är en färskvara det är inget man kan längta tillbaka till eller hoppas på i framtiden. Men planer kan vara gott att ha.

Göteborgsklassikern 2014 avklarad

I och med Finalloppet i lördags är Göteborgsklassikern avklarad.

Undrar när jag senast fick ett diplom?

Total tid 2h 45 min och 25 sek.

Det där med tider är alltid lite roligt. Nu tror jag inte att jag kommer att göra om detta, men man vet ju aldrig. Tider är till för att slås men det måste ju inte vara jag som gör det. Vad roligt det vore om mina grabbar när tiden är inne skulle få för sig att försöka slå farsan.

Och nej, jag hoppas inte att de klarar det :)

Avskyr hyckleriet i media när gamla idrottsmän- och kvinnor menar att det är så roligt när deras gamla rekord slås. Finns det någon som på allvar tror att de tycker så?

Inte jag i alla fall. Klart man vill vara bäst, så länge som möjligt...

Tänk om grabbarna och jag en dag tillsammans kunde genomföra olika tävlingar. Det vore roligt.

Finalloppet 2014

Jag har ökat min löpdos ganska rejält och till min glädje har jag inte känt av några egentliga problem. Orken har funnits och musklerna har inte sagt ifrån. Däremot har mina knän spökat lite de senaste veckorna. Det har varit lite märkligt eftersom jag vissa pass inte har känt något alls medan jag andra tydligt har märkt av problemet. Det har varit vid långpassen som det har märkts av allra tydligast. Är det så att ligament och annat inte riktigt har hängt med? Har det med skoval att göra? (använder ett par med lite mer dämpning vid långpassen). Ett annat löpsteg?

Hursomhelst gjorde mina knän, en förkylning och en renovering hemma att jag efter söndagens långpass vilade helt och hållet inför dagens Finallopp. Kändes märkligt men samtidigt skönt att ha så många skäl till att inte träna.

Fastande mage, två koppar kaffe och så hopp upp på cykeln för en lugn färd till Skatås. Starttiden var satt till 1120. 10 km skulle avverkas och jag kände mig ytterst osäker på hur det skulle gå. Knäna var jag inte orolig för men frågan var hur mycket förkylningen skulle påverka. Vid ett friskt tillstånd hade jag haft under 40 minuter som mål men nu kände jag att det kunde vara dumt. Samtidigt vore det vansinne att inte försöka. Så fungerar jag...

I början av loppet letade jag efter någon att hålla tempo med. Fick dock aldrig kontakt med någon speciell. Hamnade i ingenmansland lite för ofta. Jag flåsade på ganska ordentligt men det var ju inte annat att vänta om jag skulle klara 40 minuter. Efter cirka tre kilometer smög sig de negativa tankarna på. Du är och har varit förkyld - det är jobbigt!!!

Jag kan inte säga hur mycket det egentligen påverkade mig fysiskt men mentalt var det jobbigt. Jag hade en ursäkt, en ursäkt för att det var jobbigt och därmed ett legitimt skäl till en eventuell sämre tid. Aldrig tidigare har jag fått brottas så stor del av ett lopp med så många negativa tankar. Pust! I princip hela loppet var av den här jobbiga karaktären. Således sprang jag omkring och var missnöjd. Jag tappade i backarna.... Fan! Det gör jag ju aldrig. Är det något jag normalt gör så är det att spöa mina konkurrenter i just backarna. Men inte idag. Idag kändes det vid ett flertal tillfällen som om jag trampade i luften och min löpning kändes ryckig. Ibland fart ibland stiltje. Mina lår var inte mina vänner idag. Med några hundra meter kvar försökte jag pinna på lite. Det gick väl sådär. Målgången var en befrielse och tiden förvånande. Lite drygt 40 minuter...

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska reagera på det. Tidsmässigt måste jag vara nöjd även om jag med bara några sekunder hade kunnat komma under 40. Upplevelsen var inte roligt och med ett öga på pulsklockan i efterhand förstår jag varför. Snittpulsen var ungefär tio slag högre än vad jag någonsin har haft förut och det är inte direkt att jag har finlirat tidigare.

Jag vill inte skylla på förkylningen men visst blir jag nyfiken på hur det hade känt och vad det hade blivit för tid om jag hade varit helt kurant.